Detta är ju bloggen som inte är en blogg. Eller snarare stället ute i cyberytan där D&M lägger ut krönikor, och ibland nykomponerade texter, som inte är en blogg. Och ett något som inte är en blogg kan ju, av förklarliga skäl, inte vara en modeblogg. Och hur går man vidare efter att ha skrivit det numera allt för vedertagna begreppet ”modeblogg”?
Nu har vintern kommit till Sveriges näst största stad, eller som de säger; Sveriges andra stad. Staden som gör allt den någonsin kan för att göra det vackra grått, fult och oerhört oattraktivt. Staden som bygger en fotbollsstadium och sedan, med stolthet i kommunalpampars röst, berättar att det är den billigaste nybyggda arenan i hela riket, som har minst kostnad per åskådarstol. Staden säger inte att den nybyggda arenan är bra för fotbollsspelarna, för spelet. Inte heller att den är bra för, den så kallade konsumenten dvs. åskådaren, eller att den är mysig eller tilldragande. Varken praktisk eller vacker. Utaan så billig som någonsin är möjligt. Staden som med stolthet är bra på att göra saker minst dyrt vilket inte blir bra utan alltid, i bästa fall, endast blir minst dåligt.
Den staden har vintern valt att välsigna med sin ljuvligt inbäddande snö som likt en beslöjande förlåtelse för begångna synder, faller som en lättnadens dragen suck. I den staden vandrar D&M som han alltid gjort. Fast ändå inte. För det som annars är grått, färglöst och betongbesudlat, för det som alltid är så billigt som bara är möjligt, gnistrar nu av en ren och skär rikedom. Den vita snön gör oss alla vackra.
I denna skönhet uppstår även en något oväntad metamorfos. En självbildsförskjutning, ett hack i det visuella navelskåderiet och en extremt ovan bild av en vandrande vålnad som härjar i den vitaste av djungler. Att gå till och från i en och en halv decimeters lössnö, gör gott för vem som helst. Ingen surhet, ingen bitterhet och ingen vind som verkar blåsa uppåt, inåt och in. Inte ens mörkret biter. Ahhh, snö, underljus och förgylld skönhet. Men för att kunna ta dessa steg av remedie måste fötterna inkläs rejäla skodon. Skor som går upp en bit på benen och skor som kan få fäste och ge stabilitet till den tidigare så höstinstabile vandraren.
Så när D&M ser nedåt så ser han inte längre det han brukar. Han ser en mage trind av dunjacka och han ser de vanliga jeansen landa ned i ett par… vad skall vi kalla det, hur skall vi uttrycka det omöjliga..? Han ser ner på ett par… vuxenskor. Vafalls? Det där kan inte vara jag, tänker D&M, de här stegen kan inte var mina. Någon av de andra morgonstressiga småbarnsföräldrarna måste ha tagit fel, en förväxling måste ha skett, så här kan det inte vara eller vara menat. De där sakerna kan inte var mina.
Men så visar det sig att inget sker, stegen följer honom ända till jobbet. De där vuxenskorna går precis samma väg som han, ned för samma backe och upp för samma trappor. In på hans rum och de parkerar sig på den plats där det alltid brukar stå ett par… sneakers . Ett par skor som signalerar ungdomlighet, som säger att den här killen är förvisso ingen vacker syn för ögat, men han vet vem han är och han har rötterna ner. Där ställer de sig, på sneakernas plats.
Och vem är han då, denne medelålders före detta hårdrocksbasist, senare även sångare i planet nick, stadiumindiens medicinmän i det förlovade tonårslandet. Vem är han då? Utan sneakers i, ehh.. Vuxenlandet? För om utsidan genom alla år har varit till för att, på ett eller annat sätt –subtilt eller icke, berätta om insidan, så måste väll..? Så måste den väll göra så även idag? Även i snöpulsandet i nysnöalibins Andrastaden. Även han, även D&M. Puh, och så förväntar sig folk att man skall arbeta på sin arbetstid, att man skall kunna gå rakt eller till och med att man skall svara på tilltal. I detta nu, i detta nuet? Inga dåliga krav, må han säga.
I övrigt är det sex dagar kvar av Nightmare November och bara 94 dagar kvar till.
onsdag 24 november 2010
måndag 22 november 2010
Lördagen den 26 februari 16.00
Stäng bloggen, radera medlemsregistret och neka åtkomsten. Låt tidningarna skriva om travsport, golf eller lerduveskytte. Låt England bestå av Liverpool, Manchester och Birmingham. Av gamla hus, gamla erövringar och Hem till Gården. Av illa förd politik, kulturell expansion och j-ligt dåligt väder. Låt England vara synonymt med god dryck och god mat, nuff said.
Låt Serie A plötsligt kännas intressant, trovärdig och ickekorrupt. Att inga italienska domare är vanemässigt inkonsekventa å två-tre lags räkning och inga klubbpresidenter, bokstavligen, äger både land och dess samtliga medier som osynlig påtryckningsapparat. Tänk att spelet både är underhållande och händelserikt, att alla ger sitt yttersta och verkligen försöker hålla sig stående i motståndarnas straffområde. Tänk att de där tomma platserna du ser i tv-rutans övre kant bara är en störning, ett antal ettor och nollor som hamnat på snedden. Att bilden egentligen är fylld av välmående fotbollsfantaster, kanske småbarnsfamiljer, kanske välfungerande samhällsmedborgare i stort. Tänk att allt du läser om ligan inte alls är streetsmart fuskande, våldsamheter, korruption eller sexuella närmanden från 70-åriga klubbpresidenter på 16-åriga flickorna från forna Sovjetunionen.
Låt kontinentens SPL inte bara bestå av ett köpglatt lag i vitt och ett kissnödigt hycklande lag i rödblåttrandigt. Försök tänk att det faktiskt går att finna spänning i den där skuggbilden till liga. Tänk bort de två lagens ekonomiska överlägsenhet och tänk bort storkapitalets, eller för den delen staden Madrids, kliande på klubbarnas ryggar i gengäld mot solskenet från deras glans och glänsande pokaler. Tänk bort sifferskillnaderna och ge blanka fasen i det oöverstigbara gapet. Tänk att tabellplatserna ett till två inte alls är miltals skiljda från platserna tre och nedåt. Försök finna intresse i landets ungefär sjutusen olika kupper och tänk att det är något fint när alla redan vet vem som skall vinna. Tänk SPL som ett svar på jänkarnas wrestling. Tänk underhållning, tänk solsken, goda drinkar och tända cigarrer i halvlek som ända auditiva ingrepp på den ljuvligt sövande stillheten.
Låt de kommande 96 dagarna endast bestå i ett ickevarande. En rallytävlingens transportsträcka eller en sömnigt bakfull söndageftermiddag med begynnande utslag någon stans i dina nedre regioner. Skyll på det nya sköljmedlet, vänd dig om och somna om.
Låt de 96 kommande dagarna få andra fokus. Tänk familj, tänk julefrid och tänk alla morgontidningens delar, sporten exkluderad. Tänk pulkabackar, spetsad glögg och tänk att det snart vänder mot ljusare tider.
Tänk vad f-sen du vill. Men nämn aldrig The North London Derby. Aldrig tvåmålsledning i halvtid hemma mot spurs och nämn aldrig tre raka bortamål och första hemmaförlusten mot dem sedan –93. Vad som helst, men inte det. Vad som helst. Bara 96 dagar kvar.
Låt Serie A plötsligt kännas intressant, trovärdig och ickekorrupt. Att inga italienska domare är vanemässigt inkonsekventa å två-tre lags räkning och inga klubbpresidenter, bokstavligen, äger både land och dess samtliga medier som osynlig påtryckningsapparat. Tänk att spelet både är underhållande och händelserikt, att alla ger sitt yttersta och verkligen försöker hålla sig stående i motståndarnas straffområde. Tänk att de där tomma platserna du ser i tv-rutans övre kant bara är en störning, ett antal ettor och nollor som hamnat på snedden. Att bilden egentligen är fylld av välmående fotbollsfantaster, kanske småbarnsfamiljer, kanske välfungerande samhällsmedborgare i stort. Tänk att allt du läser om ligan inte alls är streetsmart fuskande, våldsamheter, korruption eller sexuella närmanden från 70-åriga klubbpresidenter på 16-åriga flickorna från forna Sovjetunionen.
Låt kontinentens SPL inte bara bestå av ett köpglatt lag i vitt och ett kissnödigt hycklande lag i rödblåttrandigt. Försök tänk att det faktiskt går att finna spänning i den där skuggbilden till liga. Tänk bort de två lagens ekonomiska överlägsenhet och tänk bort storkapitalets, eller för den delen staden Madrids, kliande på klubbarnas ryggar i gengäld mot solskenet från deras glans och glänsande pokaler. Tänk bort sifferskillnaderna och ge blanka fasen i det oöverstigbara gapet. Tänk att tabellplatserna ett till två inte alls är miltals skiljda från platserna tre och nedåt. Försök finna intresse i landets ungefär sjutusen olika kupper och tänk att det är något fint när alla redan vet vem som skall vinna. Tänk SPL som ett svar på jänkarnas wrestling. Tänk underhållning, tänk solsken, goda drinkar och tända cigarrer i halvlek som ända auditiva ingrepp på den ljuvligt sövande stillheten.
Låt de kommande 96 dagarna endast bestå i ett ickevarande. En rallytävlingens transportsträcka eller en sömnigt bakfull söndageftermiddag med begynnande utslag någon stans i dina nedre regioner. Skyll på det nya sköljmedlet, vänd dig om och somna om.
Låt de 96 kommande dagarna få andra fokus. Tänk familj, tänk julefrid och tänk alla morgontidningens delar, sporten exkluderad. Tänk pulkabackar, spetsad glögg och tänk att det snart vänder mot ljusare tider.
Tänk vad f-sen du vill. Men nämn aldrig The North London Derby. Aldrig tvåmålsledning i halvtid hemma mot spurs och nämn aldrig tre raka bortamål och första hemmaförlusten mot dem sedan –93. Vad som helst, men inte det. Vad som helst. Bara 96 dagar kvar.
söndag 21 november 2010
Dagen efter helvetet före
Det gör egentligen fortfarande alldeles för ont för att finna de rätta orden att kommentera en sådan totalflopp som gårdagen. Ett sådant antiklimax, av sällan skådad art. Men jag gör ändå ett kort försök.
Wenger satsade uppenbart helt fel i sin lagutagning och coachning av laget. Dels spelade han inte JW, som inte bara varit, med några få undantag, fullkomligt lysande första delen av säsongen, inte bara har kraft och elakhet nog att sätta emot, utan även varit gunner sedan 8 års ålder. Om inte ett derby mot spurs har betydelse för en sådan kille så, kommer det aldrig ha det för någon. Och att han valde Denilson före Wilshere. Inte för att Denilson var påtagligt dålig, utan för att han inte är den spelare som blir bäst när det gäller som mest. Samt att kombon Song-Denilson aldrig, jag upprepar, aldrig burit något positivt med sig.
Att sedan Wenger tar ut matchens, senaste matchernas, ja kanske hela säsongens mest formstarke spelare, när matchen står och väger är inget annat än total katastrof. En nästan benitez´sk taktikmalör. Ovärdigt en mästercoach som Wenger.
Nu önskar jag inte Wengers huvud på ett fat, ej heller Fabrigas (inte heller hans bollsökande hand) eller någon annan. Men ett North London Derby, måste betraktas som ett 90 minuters fältslag, från start till mål. Och då kan inte själva krigsministern himself gå på halvfart i sina bedömningar. Spelarna skall vara som uppblåst frustande vilddjur och de som inte är det, skall sättas bredvid Bendtner. Det går liksom inte att försvara en insats vars första halva var magnifik medan den andra raserade 100 % av det tidigare uppbyggda.
För vi är inte bara nedpetade från vår geografiska tron, inte bara uppätna av asätaren från N17, utan även på många plan i fritt fall. Vart var vår glöd, vår kamp, vårt adamska galenskap eller vårt parlourskt nedsänkta huvud som aldrig slutar kämpa? Det är hög tid och rakt igenom Wengers ansvar att finna det.
Wenger satsade uppenbart helt fel i sin lagutagning och coachning av laget. Dels spelade han inte JW, som inte bara varit, med några få undantag, fullkomligt lysande första delen av säsongen, inte bara har kraft och elakhet nog att sätta emot, utan även varit gunner sedan 8 års ålder. Om inte ett derby mot spurs har betydelse för en sådan kille så, kommer det aldrig ha det för någon. Och att han valde Denilson före Wilshere. Inte för att Denilson var påtagligt dålig, utan för att han inte är den spelare som blir bäst när det gäller som mest. Samt att kombon Song-Denilson aldrig, jag upprepar, aldrig burit något positivt med sig.
Att sedan Wenger tar ut matchens, senaste matchernas, ja kanske hela säsongens mest formstarke spelare, när matchen står och väger är inget annat än total katastrof. En nästan benitez´sk taktikmalör. Ovärdigt en mästercoach som Wenger.
Nu önskar jag inte Wengers huvud på ett fat, ej heller Fabrigas (inte heller hans bollsökande hand) eller någon annan. Men ett North London Derby, måste betraktas som ett 90 minuters fältslag, från start till mål. Och då kan inte själva krigsministern himself gå på halvfart i sina bedömningar. Spelarna skall vara som uppblåst frustande vilddjur och de som inte är det, skall sättas bredvid Bendtner. Det går liksom inte att försvara en insats vars första halva var magnifik medan den andra raserade 100 % av det tidigare uppbyggda.
För vi är inte bara nedpetade från vår geografiska tron, inte bara uppätna av asätaren från N17, utan även på många plan i fritt fall. Vart var vår glöd, vår kamp, vårt adamska galenskap eller vårt parlourskt nedsänkta huvud som aldrig slutar kämpa? Det är hög tid och rakt igenom Wengers ansvar att finna det.
lördag 20 november 2010
Att döda glädje.
Just nu, i skrivande stund, packar fru D&M i hop sig. Sminket skall på, fräckaste acne-jeansen sitter som smäck och den där lite lagom tonåriga toppen sitter likaledes alldeles lysande. Ah, en scarf, det känns fräscht. Det är en natt (okej, i småbarnsmoder-land betyder det någonting runt 24.00-snoret) på stan som ligger i pipeline.
Av detta skäl har herr D&M en kväll i all ensamhet, eller i all manlighet och oavsett, i all möjlighet. Att spendera tid i datorns sällskap, att lägga ner möda och emotioner i en kvällsmatch mellan bottenlagen Hammers och den fallande fågeln. En halv flaska rött är kvar från föregående kväll, några av herrn i husets i går inköpta Bombardier, är kvar och allt borde vara lite så där gott, vilsamt och tillrättalagt.
Så är inte fallet. D&M hade sällskap av manu-vännen, finöl inmundigades, vi hade 2-0 efter första halvlek, DVD-brännaren hade intagit det sarkastiska viloläget och allt såg precis så bra ut som det någonsin kunde göra. Trots att vi då inte visste att oljepanik-killarna från Fulham Road skulle förlora mot Larsson etc, kände vi att läget var gott. Solitt och under kontroll. Då träder en Defoe, en Van der Vart och, framför allt, framför allt en kardinalpajas, en kalastomte, en rugguggla, ett ärketroll in i handlingen. Att verka utan att synas skall ju vara devisen. Här går killen in och syns utan att göra någonting gott, endast ont.
För där en boll träffar en lagkaptens arm, när denne är en del i en hoppande mur, där har en domare med koll på läget, blick för spelet och fingertoppskänsla alla möjligheter att visa sin kompetens genom att INTE påverka. Att följa, att leda och att sätta gränser. Ovan nämnda pajas gör, som ni vet, precis tvärtom. Och ställer sig själv i händelsernas centrum, i strålkastarnas ljus och i North London Derby, där han rakt igenom, 100 %, alla dagar i veckan 24/7, inte hör hemma.
Bort, bort, bort, släpp domaren fri. Låt honom slippa utsättas för lockelsen att bli en av de som skall inverka på ett resultats utgång. Lyft av honom oket att kunna påverka, höra hemma, ändra en gång och bli del i ett scenario.
För visst skulle vi gjort både 3-0 och 3-1, visst skulle vi kunnat låsa matchen, visst var vi bättre än de och visst borde vi ha utnyttjat detta och stängt matchen långt före galenpannan förstod sin egen betydelse. Men det går ändå inte att bortse ifrån fakta. Killen i svart, den urblekta påfågeln, sprätthönan i händelsernas centrum förstörde D&M dag, kväll och kommande arbetsvecka.
För hur fasen skall man orka diskutera tillvarons väsentligheter, efter det här? Hur f-n skall man orka förklara för de som bryr sig inte en promille, utan bara passar på eftersom de vet att ett uns salt kommer svida så förbannat i såren? Hur i hela fridens namn skall man orka släntra ut till kaffeautomaten, utan att först kolla att kusten är klar? Ingen under 65 inom synhåll? Ingen som över huvud taget känner till förhållandet mellan N5 och N17?
För min glädje är död. Dödad. Tack du svarte bifigur i en fars du aldrig kan förstå. Tack Phil Drowd för din totala inkompetens och ditt uppblåsta ego. Tack för din totala brist av förmåga att läsa av spelet och tack, Phil Drowd, för att jag aldrig behöver yttra ett ord av respekt i ditt namns samband. Då vet jag läget, Phil. Då vet jag hur landet ligger.
Att söka tröst i flasken... Ja, att försöka återupprätta glädje efter detta den goda fotbollens lönnmord. Ja... Jag vet inte riktigt, just nu.
Av detta skäl har herr D&M en kväll i all ensamhet, eller i all manlighet och oavsett, i all möjlighet. Att spendera tid i datorns sällskap, att lägga ner möda och emotioner i en kvällsmatch mellan bottenlagen Hammers och den fallande fågeln. En halv flaska rött är kvar från föregående kväll, några av herrn i husets i går inköpta Bombardier, är kvar och allt borde vara lite så där gott, vilsamt och tillrättalagt.
Så är inte fallet. D&M hade sällskap av manu-vännen, finöl inmundigades, vi hade 2-0 efter första halvlek, DVD-brännaren hade intagit det sarkastiska viloläget och allt såg precis så bra ut som det någonsin kunde göra. Trots att vi då inte visste att oljepanik-killarna från Fulham Road skulle förlora mot Larsson etc, kände vi att läget var gott. Solitt och under kontroll. Då träder en Defoe, en Van der Vart och, framför allt, framför allt en kardinalpajas, en kalastomte, en rugguggla, ett ärketroll in i handlingen. Att verka utan att synas skall ju vara devisen. Här går killen in och syns utan att göra någonting gott, endast ont.
För där en boll träffar en lagkaptens arm, när denne är en del i en hoppande mur, där har en domare med koll på läget, blick för spelet och fingertoppskänsla alla möjligheter att visa sin kompetens genom att INTE påverka. Att följa, att leda och att sätta gränser. Ovan nämnda pajas gör, som ni vet, precis tvärtom. Och ställer sig själv i händelsernas centrum, i strålkastarnas ljus och i North London Derby, där han rakt igenom, 100 %, alla dagar i veckan 24/7, inte hör hemma.
Bort, bort, bort, släpp domaren fri. Låt honom slippa utsättas för lockelsen att bli en av de som skall inverka på ett resultats utgång. Lyft av honom oket att kunna påverka, höra hemma, ändra en gång och bli del i ett scenario.
För visst skulle vi gjort både 3-0 och 3-1, visst skulle vi kunnat låsa matchen, visst var vi bättre än de och visst borde vi ha utnyttjat detta och stängt matchen långt före galenpannan förstod sin egen betydelse. Men det går ändå inte att bortse ifrån fakta. Killen i svart, den urblekta påfågeln, sprätthönan i händelsernas centrum förstörde D&M dag, kväll och kommande arbetsvecka.
För hur fasen skall man orka diskutera tillvarons väsentligheter, efter det här? Hur f-n skall man orka förklara för de som bryr sig inte en promille, utan bara passar på eftersom de vet att ett uns salt kommer svida så förbannat i såren? Hur i hela fridens namn skall man orka släntra ut till kaffeautomaten, utan att först kolla att kusten är klar? Ingen under 65 inom synhåll? Ingen som över huvud taget känner till förhållandet mellan N5 och N17?
För min glädje är död. Dödad. Tack du svarte bifigur i en fars du aldrig kan förstå. Tack Phil Drowd för din totala inkompetens och ditt uppblåsta ego. Tack för din totala brist av förmåga att läsa av spelet och tack, Phil Drowd, för att jag aldrig behöver yttra ett ord av respekt i ditt namns samband. Då vet jag läget, Phil. Då vet jag hur landet ligger.
Att söka tröst i flasken... Ja, att försöka återupprätta glädje efter detta den goda fotbollens lönnmord. Ja... Jag vet inte riktigt, just nu.
fredag 19 november 2010
tisdag 16 november 2010
Stunder i livet vi minns
Jag vet att den har några år på nacken denna snutt, och jag vet att en massa känsliga ämnen leker kurragömma här och var, men en del saker här är bara hur roliga som helst. Så luta dig tillbaka, tryck på upptagetknappen, surpla lite svart ur din Arsenal-mugg och belöna dig med detta sällskap.
fredag 12 november 2010
Top of the table part 2, -eller snälla killar får aldrig kyssa vackra pokaler.
Total fouls conceded Yellow cards Red Cards Disciplinary Points
Arsenal 160 22 4 250
Blackburn Rovers 176 22 1 248
Manchester City 160 25 2 247
Bolton 162 22 3 246
Aston Villa 173 24 0 245
Newcastle United 163 27 0 244
Wolves 158 24 2 242
West Ham United 171 22 0 237
Sunderland 147 19 3 222
West Brom 132 19 4 213
Stoke City 138 23 1 213
Liverpool 154 17 1 211
Blackpool 142 18 1 202
Chelsea 134 20 1 200
Wigan Athletic 151 16 0 199
Everton 159 11 1 198
Manchester United 136 20 0 196
Birmingham City 132 18 1 192
Tottenham 130 18 0 184
Fulham 138 14 0 180
Ja, vad kan man säga? Världsklass. Booring, young och nu Dirty Arsenal. D&M kan inte annat än lyfta på hatten för Herr Mästermanager som inte bara får oss att trilla boll så att tårarna trillar längs med äpplekinderna, utan nu även ta oss för bröstet och förfasas över vår enorma, och plötsliga, brutalitet. Like, like, -a lot.
Arsenal 160 22 4 250
Blackburn Rovers 176 22 1 248
Manchester City 160 25 2 247
Bolton 162 22 3 246
Aston Villa 173 24 0 245
Newcastle United 163 27 0 244
Wolves 158 24 2 242
West Ham United 171 22 0 237
Sunderland 147 19 3 222
West Brom 132 19 4 213
Stoke City 138 23 1 213
Liverpool 154 17 1 211
Blackpool 142 18 1 202
Chelsea 134 20 1 200
Wigan Athletic 151 16 0 199
Everton 159 11 1 198
Manchester United 136 20 0 196
Birmingham City 132 18 1 192
Tottenham 130 18 0 184
Fulham 138 14 0 180
Ja, vad kan man säga? Världsklass. Booring, young och nu Dirty Arsenal. D&M kan inte annat än lyfta på hatten för Herr Mästermanager som inte bara får oss att trilla boll så att tårarna trillar längs med äpplekinderna, utan nu även ta oss för bröstet och förfasas över vår enorma, och plötsliga, brutalitet. Like, like, -a lot.
Att älska en ovän
Ingen lär väll, under årens lopp, ha undgått att det en gång i tiden fanns en EPL-spelare vid namn Robbie Savage. Han flisade motståndarbenpipor till oigenkännlighet i Leicesters, Birmingham och Blackburns tröjor innan han såldes till Derby, med vilka han följde ned i dåvarande Coca Cola Championship. Numera heter ligan Npower Championship men galenpannan Savage har, enligt uppgift, inte ändrat förhållningssätt till motståndare, ej heller deras benpipor. Och om det kan man ju, som bekant, tycka vad man vill, men den här killen har liksom en annan sida av sin galenskap. En sida som nästan är svårt att inte känna för. En sida som genom åren tagit ett antal märkliga skepnader och här ser ni ytterligare en.
Kan man låta bli att känna en nästan faderlig kärlek för denne lille pojke, i en förvuxen blimm-blimmballer-kropp?
Kan man låta bli att känna en nästan faderlig kärlek för denne lille pojke, i en förvuxen blimm-blimmballer-kropp?
torsdag 11 november 2010
Att kunna sova gott
Har nu läst en massa, typ alla, inlägg i de senaste matchtrådarna på Ars Sweden och andra diskussioner webben runt. Många av gooners runt om i världen kastar en enorm smörja på olika spelare i laget och snackar vitt och brett om hur usla spelarna är, och alltid kommer att förbli. Detta trots att vi vann både mot Hammers och mot Wolves. Och här hänger jag inte med.
För mig kommer alltid klubben vara större än samlingen spelare i den, dvs. ingen spelare är helig eller untouchable, och all kritik är välkommen. MEN: Jag tycker många missar en viktig poäng, en faktiskt enormt viktig poäng. För om vi tar gårdagens match så var vi helkassa, trötta, förvirrade och nummer 2 på bollarna rakt igenom. Men vi kom ändå hem med tre poäng och vi stod där ändå som vinnare till slut. Är det inte just det varje match i ett seriespel går ut på? Det får se rent för taskigt ut, gör vi fler mål än motståndarna, så vinner vi ju. Och det är väll bra?
Många fotbollsintresserade personer har genom året sneglat åt manu och avundats deras så kallade vinnarkultur, det där som anses sitta i väggarna, något magiskt och mystiskt, kanske har det med SAF och göra, kanske inte. Något som gör att de, hur kasst de än spelar, hur borta ur matchen de än varit, alltid på något konstigt sätt alltid kommer hem med tre poäng. Alla mål i den 94:e borta mot Stoke, i lervällingen mot Wigan eller på den ogästvänligt snorblåsiga Reebook. Alla felaktiga domslut de fått sig tilldömda och alla inhoppare som varit sugusla men ändå på något j-kla sätt trillar in den där avgörande bollen, ungefär samtidigt som rednose går upp i atomer eller ned i splitt.
Och vi har sneglat på dem, svurit över dem och bannat dem. Att de alltid vinner även när deras alla spelare är crap rakt igenom...
Är ni med på vad jag är ute efter? Är ni med på paralellen? För tänk om det plötsligt är vi som spelar crap men ändå faktiskt vinner? Vi gör plötsligt usa´s grej.Spelar uselt men tar hem hela skiten? Och vad är viktigast? Att vinna, eller?
Two-nil to the Arsenal! Tre poäng och gott som f-n kändes det!
För mig kommer alltid klubben vara större än samlingen spelare i den, dvs. ingen spelare är helig eller untouchable, och all kritik är välkommen. MEN: Jag tycker många missar en viktig poäng, en faktiskt enormt viktig poäng. För om vi tar gårdagens match så var vi helkassa, trötta, förvirrade och nummer 2 på bollarna rakt igenom. Men vi kom ändå hem med tre poäng och vi stod där ändå som vinnare till slut. Är det inte just det varje match i ett seriespel går ut på? Det får se rent för taskigt ut, gör vi fler mål än motståndarna, så vinner vi ju. Och det är väll bra?
Många fotbollsintresserade personer har genom året sneglat åt manu och avundats deras så kallade vinnarkultur, det där som anses sitta i väggarna, något magiskt och mystiskt, kanske har det med SAF och göra, kanske inte. Något som gör att de, hur kasst de än spelar, hur borta ur matchen de än varit, alltid på något konstigt sätt alltid kommer hem med tre poäng. Alla mål i den 94:e borta mot Stoke, i lervällingen mot Wigan eller på den ogästvänligt snorblåsiga Reebook. Alla felaktiga domslut de fått sig tilldömda och alla inhoppare som varit sugusla men ändå på något j-kla sätt trillar in den där avgörande bollen, ungefär samtidigt som rednose går upp i atomer eller ned i splitt.
Och vi har sneglat på dem, svurit över dem och bannat dem. Att de alltid vinner även när deras alla spelare är crap rakt igenom...
Är ni med på vad jag är ute efter? Är ni med på paralellen? För tänk om det plötsligt är vi som spelar crap men ändå faktiskt vinner? Vi gör plötsligt usa´s grej.Spelar uselt men tar hem hela skiten? Och vad är viktigast? Att vinna, eller?
Two-nil to the Arsenal! Tre poäng och gott som f-n kändes det!
onsdag 10 november 2010
Veckodagsbonus
I en värld av bonuspappor, bonusmammor, ja till och med bonusmostrar. Och i en värld där mestadels män med mycket makt och tjocka lönekuvert fortfarande får bonus för sådant som vanligt folk bara förväntas göra, för den lilla slant vi får oss tillgivna den 25:e eller 27:e varje månad. För att inte tala om den köpgalnes bonuspoäng, som vissa månglare ger dessa stackars satar för att än mer tära sin ekonomi och livssituation.
I denna värld vill D&M, som en lindrande kräm, som ett Hello Kitty-plåster eller som smeksam balsam till själen, tillföra veckodagsbonusen.
I D&M´s värld så ses Arsenals gruppspelsmatcher i CL mer av slentrian och av lite tvångsmässig vana. Lite som när 60/tidiga 70-talisten, från barnsben utsvulten på sötsaker och färg-TV inte kan låta bli att som vuxen fylla skafferiet med snask och vardagsrummet med platt-TV-tum, bara för att allt detta plötsligt ligger tillgängligt framför honom. Man tittar på dessa gruppspelsmatcher så där lite med ena ögat, i sävlig väntan på kvart- eller kanske även åttondelsfinaler och det allvar som då krupit in.
Veckodagsbonus är någonting helt annat. Den anstormning av emotioner som endast tillhör helgen, blir plötsligt tillgängliga en vanlig j-la onsdagskväll. Vi snackar inte lilla DM i Supa, inte om arbetsfrihet och ej heller om den underbara frihetskänslan vetskapen om en morgondags sovmorgon ger rådande kväll. Vi pratar en Arsenalmatch i EPL, ligan av alla ligor, allt seriespels egentliga urmoder, all idrottslig meningsfullhets egentliga källa. På en onsdag. Vi snackar bonus, på en grå, kall och allmänt oskön onsdag.
Vi talar också om möjlighet till återupprättelse. Till att efter två raka förlustmatcher kunna bryta en svärtande negativ trend. Om möjligheten att knappa in något på tätduon. Vi håller samtidigt några extra tummar för Fulham och hoppas på shitty-förlust, eller på oavgjort, i Manchester-derbyt. Men vi hoppas framför allt att Arsenal visar vad denna säsong står för. Är vi ett lag som förlorar mot lag vi egentligen skall besegra? Är vi ett lag som viker ned oss, när vinden blåser hårt och motigt i ansiktet? Är vi pojkarna som faller för mäns styrka? Eller reser vi oss upp när alla uträknare kommit till nio? Får vi in den avgörande punshen just före vi själva faller in i redlöshet och därmed far hem med vinsten? Står vi emot trycket och ger tillbaka med samma medel, samma medel kryddade med vårt managergenis genialiska fingertoppskänsla?
Arsenal; tala till mig och jag skall lyssna. Spöa skiten ur Wolves och jag skall offra både vinägerchips och folköl. Kom igen nu för h-vette!
I denna värld vill D&M, som en lindrande kräm, som ett Hello Kitty-plåster eller som smeksam balsam till själen, tillföra veckodagsbonusen.
I D&M´s värld så ses Arsenals gruppspelsmatcher i CL mer av slentrian och av lite tvångsmässig vana. Lite som när 60/tidiga 70-talisten, från barnsben utsvulten på sötsaker och färg-TV inte kan låta bli att som vuxen fylla skafferiet med snask och vardagsrummet med platt-TV-tum, bara för att allt detta plötsligt ligger tillgängligt framför honom. Man tittar på dessa gruppspelsmatcher så där lite med ena ögat, i sävlig väntan på kvart- eller kanske även åttondelsfinaler och det allvar som då krupit in.
Veckodagsbonus är någonting helt annat. Den anstormning av emotioner som endast tillhör helgen, blir plötsligt tillgängliga en vanlig j-la onsdagskväll. Vi snackar inte lilla DM i Supa, inte om arbetsfrihet och ej heller om den underbara frihetskänslan vetskapen om en morgondags sovmorgon ger rådande kväll. Vi pratar en Arsenalmatch i EPL, ligan av alla ligor, allt seriespels egentliga urmoder, all idrottslig meningsfullhets egentliga källa. På en onsdag. Vi snackar bonus, på en grå, kall och allmänt oskön onsdag.
Vi talar också om möjlighet till återupprättelse. Till att efter två raka förlustmatcher kunna bryta en svärtande negativ trend. Om möjligheten att knappa in något på tätduon. Vi håller samtidigt några extra tummar för Fulham och hoppas på shitty-förlust, eller på oavgjort, i Manchester-derbyt. Men vi hoppas framför allt att Arsenal visar vad denna säsong står för. Är vi ett lag som förlorar mot lag vi egentligen skall besegra? Är vi ett lag som viker ned oss, när vinden blåser hårt och motigt i ansiktet? Är vi pojkarna som faller för mäns styrka? Eller reser vi oss upp när alla uträknare kommit till nio? Får vi in den avgörande punshen just före vi själva faller in i redlöshet och därmed far hem med vinsten? Står vi emot trycket och ger tillbaka med samma medel, samma medel kryddade med vårt managergenis genialiska fingertoppskänsla?
Arsenal; tala till mig och jag skall lyssna. Spöa skiten ur Wolves och jag skall offra både vinägerchips och folköl. Kom igen nu för h-vette!
måndag 8 november 2010
De tunga suckarnas afton
De två fjärdedelar av la famia de la D&M som inte låg nedbäddade i magsjuka, den fyra år gamle Henry, som för övrigt inledde kräkhelvetet, och hans, ännu inte peppar peppar insjuknade fadern, hade sedan länge bestämt att avnjuta matchen hemma mot Toons på lokal. Pappan skulle få sig en Ale eller två och Henry skulle få ett stort glas mjölk med sugrör samt det han själv kallar ”komflitts”. Långt bak i D&M´s huvud fanns även tanken att en hemmamatch mot en av ligans nykomlingar skulle bli en lätt, lagom och, inget annat än, trivsam fortsättning på inkilandet i det fantastiska fansskapet till Arsenal, för den lille.
I väskan hade det packats ned ett antal bilar, inklusive Arsenalbussen, ritpapper och pennor liggandes i Arsenalpennfacket samt trolldeg i passande högröda färg. Så de två som satte sig på pappas räsercykel var att betrakta som i högsta grad tooled up.
Först in på Foxes, kryssade de tu fram till ett av de bord som inte var bokade för någon helt ointressant match mellan en fallande fågel och en oljemagnat. Soffplats och till och med en liten kudde för den lille att, så där bekymmerslöst uppfyllt av ungdomlighet, sträcka ut sig på. ”En Newcastle, ett stort glas mjölk och en stor korg pommes frites”, och matchen var igång. Eftersom ni själva vet utgången så kan vi lämna den och parodin till fotbollsmatch därhän.
Henry skötte sig utmärkt matchen igenom. Han spenderade visserligen de sista 20 liggandes i gången till toaletterna med nedsänkta ögonbryn och uppdragen tröja, uppvisandes en nästan brittisk kroppsform. Av med stövlarna och fötterna upp mot en barstols underrede, pure class rakt igenom. Pappas pojke alla dagar i veckan.
Tre pints, två stora glasmjölk och en och en halv korg pommes senare. Tre poäng, ett solitt Arsenalförtroende och tre hundra kronor fattigare cyklades det hemåt i en uppförsbacke som aldrig upplevts brantare. Och väl hemma i sjukstugan började D&M bli allt mer krum, allt mer ihopskrynklad och allt mer tyngd över bröstet. Genom kvällen, genom bollibompa och genom lidandet av vetskapen om att vi hittills har förlorat hemma mot två av tre nykomlingar. Sex poäng som bara skall tas, två lag som bara måste besegras, två omgångars klättringspotential slängd på soptippen.
Och då önskar man att ens förhållande till Arsenal skulle vara lite enklare, enklare i betydelsen mindre intensivt. Att det inte skulle vara så viktigt och inte ha så stor betydelse. Att man skulle vara ”vi” med Arsenal vid vinst men kunna vara ”de” med klubben vid förlust. Att ens förhållande till klubben mer skulle ta sig uttryck i att man, vid första höstfrosten, sätter något kanonklätt traderafynd på huvudet. And that’s it! Att man kollade resultaten i morgondagens tidning och hummandes nickade uppåt vid vinst och muttrade i basregistret vid förlust. Då skulle man slippa behöva utstå alla dessa j-la suckar. Man skulle slippa känna sig som en gammal halvsenil farbror, som nätt och jämt kan gå uppför trapporna innan dödsfara föreligger. Slippa ta sin kvällsdusch och chockas av ens egna tunga andetag. Slippa röja i köket, efter middagen, till the soundtrack of our missmod. Och slippa förklara för kvinnan man älskar varför man hela tiden går runt och suckar.
Äh, f-n, jag får åka ner till stan efter jobbet och, endast i terapeutiskt syfte, köpa en extern hårddisk.
I väskan hade det packats ned ett antal bilar, inklusive Arsenalbussen, ritpapper och pennor liggandes i Arsenalpennfacket samt trolldeg i passande högröda färg. Så de två som satte sig på pappas räsercykel var att betrakta som i högsta grad tooled up.
Först in på Foxes, kryssade de tu fram till ett av de bord som inte var bokade för någon helt ointressant match mellan en fallande fågel och en oljemagnat. Soffplats och till och med en liten kudde för den lille att, så där bekymmerslöst uppfyllt av ungdomlighet, sträcka ut sig på. ”En Newcastle, ett stort glas mjölk och en stor korg pommes frites”, och matchen var igång. Eftersom ni själva vet utgången så kan vi lämna den och parodin till fotbollsmatch därhän.
Henry skötte sig utmärkt matchen igenom. Han spenderade visserligen de sista 20 liggandes i gången till toaletterna med nedsänkta ögonbryn och uppdragen tröja, uppvisandes en nästan brittisk kroppsform. Av med stövlarna och fötterna upp mot en barstols underrede, pure class rakt igenom. Pappas pojke alla dagar i veckan.
Tre pints, två stora glasmjölk och en och en halv korg pommes senare. Tre poäng, ett solitt Arsenalförtroende och tre hundra kronor fattigare cyklades det hemåt i en uppförsbacke som aldrig upplevts brantare. Och väl hemma i sjukstugan började D&M bli allt mer krum, allt mer ihopskrynklad och allt mer tyngd över bröstet. Genom kvällen, genom bollibompa och genom lidandet av vetskapen om att vi hittills har förlorat hemma mot två av tre nykomlingar. Sex poäng som bara skall tas, två lag som bara måste besegras, två omgångars klättringspotential slängd på soptippen.
Och då önskar man att ens förhållande till Arsenal skulle vara lite enklare, enklare i betydelsen mindre intensivt. Att det inte skulle vara så viktigt och inte ha så stor betydelse. Att man skulle vara ”vi” med Arsenal vid vinst men kunna vara ”de” med klubben vid förlust. Att ens förhållande till klubben mer skulle ta sig uttryck i att man, vid första höstfrosten, sätter något kanonklätt traderafynd på huvudet. And that’s it! Att man kollade resultaten i morgondagens tidning och hummandes nickade uppåt vid vinst och muttrade i basregistret vid förlust. Då skulle man slippa behöva utstå alla dessa j-la suckar. Man skulle slippa känna sig som en gammal halvsenil farbror, som nätt och jämt kan gå uppför trapporna innan dödsfara föreligger. Slippa ta sin kvällsdusch och chockas av ens egna tunga andetag. Slippa röja i köket, efter middagen, till the soundtrack of our missmod. Och slippa förklara för kvinnan man älskar varför man hela tiden går runt och suckar.
Äh, f-n, jag får åka ner till stan efter jobbet och, endast i terapeutiskt syfte, köpa en extern hårddisk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
