Veckodagsbonus

I en värld av bonuspappor, bonusmammor, ja till och med bonusmostrar. Och i en värld där mestadels män med mycket makt och tjocka lönekuvert fortfarande får bonus för sådant som vanligt folk bara förväntas göra, för den lilla slant vi får oss tillgivna den 25:e eller 27:e varje månad. För att inte tala om den köpgalnes bonuspoäng, som vissa månglare ger dessa stackars satar för att än mer tära sin ekonomi och livssituation.

I denna värld vill D&M, som en lindrande kräm, som ett Hello Kitty-plåster eller som smeksam balsam till själen, tillföra veckodagsbonusen.

I D&M´s värld så ses Arsenals gruppspelsmatcher i CL mer av slentrian och av lite tvångsmässig vana. Lite som när 60/tidiga 70-talisten, från barnsben utsvulten på sötsaker och färg-TV inte kan låta bli att som vuxen fylla skafferiet med snask och vardagsrummet med platt-TV-tum, bara för att allt detta plötsligt ligger tillgängligt framför honom. Man tittar på dessa gruppspelsmatcher så där lite med ena ögat, i sävlig väntan på kvart- eller kanske även åttondelsfinaler och det allvar som då krupit in.

Veckodagsbonus är någonting helt annat. Den anstormning av emotioner som endast tillhör helgen, blir plötsligt tillgängliga en vanlig j-la onsdagskväll. Vi snackar inte lilla DM i Supa, inte om arbetsfrihet och ej heller om den underbara frihetskänslan vetskapen om en morgondags sovmorgon ger rådande kväll. Vi pratar en Arsenalmatch i EPL, ligan av alla ligor, allt seriespels egentliga urmoder, all idrottslig meningsfullhets egentliga källa. På en onsdag. Vi snackar bonus, på en grå, kall och allmänt oskön onsdag.

Vi talar också om möjlighet till återupprättelse. Till att efter två raka förlustmatcher kunna bryta en svärtande negativ trend. Om möjligheten att knappa in något på tätduon. Vi håller samtidigt några extra tummar för Fulham och hoppas på shitty-förlust, eller på oavgjort, i Manchester-derbyt. Men vi hoppas framför allt att Arsenal visar vad denna säsong står för. Är vi ett lag som förlorar mot lag vi egentligen skall besegra? Är vi ett lag som viker ned oss, när vinden blåser hårt och motigt i ansiktet? Är vi pojkarna som faller för mäns styrka? Eller reser vi oss upp när alla uträknare kommit till nio? Får vi in den avgörande punshen just före vi själva faller in i redlöshet och därmed far hem med vinsten? Står vi emot trycket och ger tillbaka med samma medel, samma medel kryddade med vårt managergenis genialiska fingertoppskänsla?

Arsenal; tala till mig och jag skall lyssna. Spöa skiten ur Wolves och jag skall offra både vinägerchips och folköl. Kom igen nu för h-vette!

De tunga suckarnas afton

De två fjärdedelar av la famia de la D&M som inte låg nedbäddade i magsjuka, den fyra år gamle Henry, som för övrigt inledde kräkhelvetet, och hans, ännu inte peppar peppar insjuknade fadern, hade sedan länge bestämt att avnjuta matchen hemma mot Toons på lokal. Pappan skulle få sig en Ale eller två och Henry skulle få ett stort glas mjölk med sugrör samt det han själv kallar ”komflitts”. Långt bak i D&M´s huvud fanns även tanken att en hemmamatch mot en av ligans nykomlingar skulle bli en lätt, lagom och, inget annat än, trivsam fortsättning på inkilandet i det fantastiska fansskapet till Arsenal, för den lille.

I väskan hade det packats ned ett antal bilar, inklusive Arsenalbussen, ritpapper och pennor liggandes i Arsenalpennfacket samt trolldeg i passande högröda färg. Så de två som satte sig på pappas räsercykel var att betrakta som i högsta grad tooled up.

Först in på Foxes, kryssade de tu fram till ett av de bord som inte var bokade för någon helt ointressant match mellan en fallande fågel och en oljemagnat. Soffplats och till och med en liten kudde för den lille att, så där bekymmerslöst uppfyllt av ungdomlighet, sträcka ut sig på. ”En Newcastle, ett stort glas mjölk och en stor korg pommes frites”, och matchen var igång. Eftersom ni själva vet utgången så kan vi lämna den och parodin till fotbollsmatch därhän.

Henry skötte sig utmärkt matchen igenom. Han spenderade visserligen de sista 20 liggandes i gången till toaletterna med nedsänkta ögonbryn och uppdragen tröja, uppvisandes en nästan brittisk kroppsform. Av med stövlarna och fötterna upp mot en barstols underrede, pure class rakt igenom. Pappas pojke alla dagar i veckan.

Tre pints, två stora glasmjölk och en och en halv korg pommes senare. Tre poäng, ett solitt Arsenalförtroende och tre hundra kronor fattigare cyklades det hemåt i en uppförsbacke som aldrig upplevts brantare. Och väl hemma i sjukstugan började D&M bli allt mer krum, allt mer ihopskrynklad och allt mer tyngd över bröstet. Genom kvällen, genom bollibompa och genom lidandet av vetskapen om att vi hittills har förlorat hemma mot två av tre nykomlingar. Sex poäng som bara skall tas, två lag som bara måste besegras, två omgångars klättringspotential slängd på soptippen.

Och då önskar man att ens förhållande till Arsenal skulle vara lite enklare, enklare i betydelsen mindre intensivt. Att det inte skulle vara så viktigt och inte ha så stor betydelse. Att man skulle vara ”vi” med Arsenal vid vinst men kunna vara ”de” med klubben vid förlust. Att ens förhållande till klubben mer skulle ta sig uttryck i att man, vid första höstfrosten, sätter något kanonklätt traderafynd på huvudet. And that’s it! Att man kollade resultaten i morgondagens tidning och hummandes nickade uppåt vid vinst och muttrade i basregistret vid förlust. Då skulle man slippa behöva utstå alla dessa j-la suckar. Man skulle slippa känna sig som en gammal halvsenil farbror, som nätt och jämt kan gå uppför trapporna innan dödsfara föreligger. Slippa ta sin kvällsdusch och chockas av ens egna tunga andetag. Slippa röja i köket, efter middagen, till the soundtrack of our missmod. Och slippa förklara för kvinnan man älskar varför man hela tiden går runt och suckar.

Äh, f-n, jag får åka ner till stan efter jobbet och, endast i terapeutiskt syfte, köpa en extern hårddisk.

Hur en slipsten skall dras

Nu var det länge sedan en D&M gjorde sig till känna. En av orsakerna är att det har avlagts ett besök på de brittiska öarna, där tre dagar, fyra matcher (och 7000 hamburgare, om Fru D&M får göra sin tolkning gällande) innebar stor njutning i underbar miljö och sällskap i världsklass. Efter den därpå fullt logiskt följande själsliga spärrbuk/paltkoma, tar ju det så klart en stund att komma i, om vi får fortsätta på samma metaforstig, rätt matchvikt igen. Familjens överhuvud kallar för övrigt fortfarande resan för Hamburgehelgen, trots att det var England och inget annat europeiskt land som besöktes.

Nåväl. Efter att uppkomlingarna från Eastland, med en enklare handledsgest, jagats iväg till närmsta flugklisterrulle, väntade i onsdags match mot Newcastle i CC. Tyvärr fick den något parloufila D&M över huvud taget inte se Henri Lansbury, vilket måste anses vara ett stort minus i kanten i Wengerboken, men däremot killen med det lätt nysningslika namnet Wojciech Szczesny (tänk ”sex laxar i en laxask” i en QWERTY-version, och en och annan faller ifrån). Denne, låt oss kalla honom, WS visade återigen varför Wenger egentligen inte alls har det målvaktsproblem som, gång efter annan, tyvärr tvingats avhandlas här och på åtskilliga andra ställen i cyberrymden.

För om vi bortser från den där utrusningen i början av matchen, där han kom lite på rookiemellis, var han hur bra som helst, matchen igenom. Han var på rätt plats vid rätt ögonblick och när han inte var det så tog han sig dit i rimlig tid att avstyra samtliga toonsförsök. Lugn och fin, god blick för spelet och med utboxningar som borde göra både Almunia och Fabianski sömlösa eller sängvätande. Stabilt sade Dr Alban och detsamma gör D&M. Vi säger ny målvaktshierarki, fred på jorden och gratis godis åt alla barnen. Eller vad säger du?

Idag är det onsdag

och i morgon är det torsdag. Dagen därefter åker D&M, i gott sällskap, till England för att, bland annat titta på fotboll. Första stopp blir Bristol Citys Ashton Gate, och man får ju hoppas att de fixat till gräsmattan lite, men i övrigt ser det ju snyggt ut. Eller hur..?


Stopp nummer två på resan, blir denna arena, vilken jag tror är i ungefär samma skick som länen nedan visar. Vågar man hoppas på en rumstempererad njurpaj eller en kokt hamburgare i papperspåse?

http://video.google.co.uk/videoplay?docid=-3307900733732473091#

Verklighet kontra konsten

Eller snarare låtsasverkligheten i form av x-box kontra verkligheten. Men som ni alla vet så är ju dessa ibland skrämmande lika. Ibland är det som om x-boxet vet vad verkligheten gör, såsom den ena handen i förhållande till den andre. Titta bara här:

Zverige och relationellt lull-lull

Ingen boendes i Zverige lär väll ha missat att det vankas kvalmatch för det svenska landslaget, men mer centralt här är ju självklart alla de kval som man som Arsenal måste genomlida varenda j-la landslagsuppehåll. Sagna borta ca tre veckor, vilket som alla vet betyder minst fem på arsenalska. Chamakh skall ha utgått med huvudskada, vad nu det, no offence, kan innebära på en fotbollsspelare. Nu väntar vi bara med spänning på att Tjeckien skall förlora sin lagkapten i något suspekt och olösligt långtidsmysterium. Att den franska förbannelsen inte bara skall drabba Diaby och Sagna utan även Nasri samt på att England skall matcha in JW19 i överljudshastighet a la TW14 och ödelägga ännu en Arsenal-spelares viktigaste år.

På tal om England och huvudskador så läser man att che£skys, kanske inte mest kognitivt begåvade, mittback John ”Släkten är Värst” Terry, gjort en che£sky och skadat sig just före landslagsmatch/uppehåll. Det skall, enligt engelsk press, vara något illavarslande med ryggen, kanske begynnande åldersnoja, vem vet? Detta skulle i så fall, rent tematiskt, med tanke på nämnde Terrys något kompensatoriska jagande utanför de äktenskapliga ängsmarkerna, passa alldeles utmärkt in i bilden av den åldrande gentlemannen med krackelerande självbild. Någon som vågar gissa på en raketrehab med slut minuterna före kommande lördags avspark på Villa Park? (Och då snackar vi ryggskottet, inte åldersnojan eller gubbsjukan.)



Igår lade D&M upp tipset om årets bästa film, detta följs upp av en av låtarna till samma film. D&M goes soft, He knows. Ni vet ju alla att all mänsklig interagerande är svar på annat mänskligt interagerande, vilket således gör att ursäkterna blir allt mer tillgängliga bara man ser sin egen delaktighet i aktuella förfaranden. Så go soft allesammans, vi vet att innerst inne, under alla lager av relationellt lull-lull finns alltid en stenhård kärna av granit. Eller hur, John?

Fortfarande landslagsuppehåll

Så vi vandrar vidare i det öde blåbärsriset, väntar in skaderapporter och försöker roa oss, och våra nära, så gott det går i dessa tider av väntan.

Lägger därför ut ett tips om en film ni bara måste se. Eftersom D&M skriver i blogger galet grymma mall, så stryps bilden, varför ni såklart klickar på filmbilden och kommer vidare till youtubes egna sida där ni kan se hela bilden i rätt format. En oerhört bra film.

D&M Krönika 9: Valår

Denna krönika är skriven under ihållande sensommarregn, med påkrypande köldantydande som sällskap. Den låg, i väntan på andra texter, en stund på Kanonmagasinets redaktionsbord och kom så, någon månad sen, ut i dagarna. Varsegoda.

Det regnar. Det regnar här och det regnar där. Det regnar ute, det regnar inne, det regnar i hjärta och det regnar i sinne. Det regnar i lilla Sverige och i stora Islington/Highbury. Till och med där borta i Sydafrika, där världens bästa fotbollsspelare i somras gjorde upp om världsherraväldet, skall det enligt uppgift regna. Fast där är de väl glada över nederbörden men jag, jag vet inte vad jag är...

För medan regnet strilar ned för fönstret kan jag inte låta bli att titta tillbaka på säsongen som för ett tag sedan passerade revy. På hur intensivt nära vi ett tag var och på hur långt ifrån vi slutligen hamnade. På hur vi, trots fyra gånger chanslösheter mot manu och che£sky och trots de ofattbart långa skadelistorna, var med i kampen om ligatiteln ända in i slutet av mars. På hur en intippad boll i 91:a minuten på St Andrews blev början på slutet för oss, på hur Silvestre fick spela fler än ingen match och på målvaktstavlor stora och osmakliga som Carl Larssons Midvinterblot. På hur vi producerade framåt och gjorde en herrans massa mål, men alltid var defensivt sämst när det gällde som allra mest. Och på hur vår offensiv alltid stympades av våra målvakters osvikliga vilja att ständigt ge motståndarlagen ett upp.

Inom mig väcks också en rädsla för att säsongen som just tog slut var vår chans, att den var tåget som gick och att vi nu är dömda att ständigt stå kvar på perrongen. Rädd för att det var detta år som che£sky egentligen var för gamla för att vinna, Rooney och Självmål egentligen var för ensamma i manu och detta år som oljeshejker of the world united, ännu inte hunnit bygga upp den stormakt som det bara är en tidsfråga innan de har färdigställt. Och därför tvingar jag mig se regnet falla över den jord vi så står och stampar på. När himlen låter sitt regn stilla falla, som ställföreträdande gråterskors tårar, för sörjandes förluster och bultande smärta. Som om himlen gråter de tårar du inte förmår släppa fram, när du sväljer ner halsens klump med en pint och avslaget tittar långt, långt bort. Att ha varit så nära och slutat så oändligt långt ifrån.

I D&M´s tonårstillvaro spelades det hårdrock. I replokaler, på lokala scener men även i ett antal inspelningsstudios, där drömmar skulle realiseras i form av, de vid denna predigitala tidsepok rådande, demotaperna. När D&M lagt sina galopperande basmattor skulle ECD-hårdrocken förgyllas med hallucigent luftig stämsång och eftersom målbrottet då slutligen lämnats, fick ansvaret tas av 2/3´s D&M.

En av alla dessa ljudingenjörer var likt en technicolorerad karikatyr på övervintrad studiestädare. ”Vill du ha mer diskant, ja då sätter jag på mig hockeyhandskarna och vevar en stund här då.” ”Mer bas? Fram med vinschen så skotar jag hem en 20-30 varv.” Efter att D&M, i slingat hår med hockeynacke och måsvingar över öronen, levererat en överstämma som i bästa fall kan kallas ambitiös, lutade sig denne gigant av källarlokalsinstängdhet, fram och berättade att han var nöjd eftersom insatsen var ”close enough for rock´n roll”. Först kändes det som en skönt cool, om än något försoffad, kommentar. Lite sådär wow, liksom. Ett sipp ur den storebrorslangade punkölen, en snart färdigkramad Göteborgs Rapé under läppen och lite inställsamt hö-hö. Men bara sekunder efter att preskriptionstiden för rapp svarskommentar gått ut, väcktes känslan av att tillräckligt nära aldrig kan vara tillräckligt bra. Close enough aint good enough for, the Gods of heavy metal, Dungeon. Typ.

Och close enough kan aldrig vara good enough för D&M´s Arsenal. Det kan aldrig vara okej, och okej kan aldrig vara tillräckligt bra. En hedrande tredjeplats kan aldrig vara tillräcklig bara för att alla experter spådde oss dåliga nog att hamna utanför topp fyra. Om vi inte vågar sikta högt hur skall vi då kunna hamna längst upp?

Det engelska folket lade sin röst i våras och det svenska gjorde detsamma här för leden. Arsène har uppgivit att Arsenal måste börja vinna och att han redan gjort sitt val. Men jag undrar fortfarande vad han valde. Sin inslagna väg, med den vackraste av visioner, eller ett pragmatiskt ställningstagande grundat på presterade resultat och ouppnådda mål? Valde han att svälja sin stolthet, när Projekt Arsenal 2.2 inte vann, eller valde han att sitta med det vackraste av Svarte Pettrar för att se på när Pojken med Guldbyxorna från Eastlands, med stormsteg kutar förbi?

Och hur länge kan tvekans isande hällregn få hålla oss nedkylda? Hur länge kan valets uppenbarelse få gömma sig under det vackra ordets beslöjande paraplyer? När är det hög tid för att få avnjuta och avgöra om vi går in i framtiden med den kraftfulla rustningens Power Suite eller med Kejsarens Nya Kläder? D&M säger att tiden är nu och tiden är knapp.

Det är nu vi måste välja Arsène och det är nu du måste visa oss följeslagare vad du har valt. Du har uppgivit flertalet säsonger men alltid skjutit upp avgörandet. Nu står du där vi står, vid vägs ände, nära men ändå alltid långt ifrån. Och det är nu du måste visa, varje studioräv inom oss alla, att Close enough aint good enough. Det är i år du måste visa att det inte var ifjol vi hade chansen. Det är denna säsong du måste visa att regnets tårar fallit i onödan och inte förgäves. Att vi inte även nästa höst, skall behöva sitta vid samma bitterhetens disktrasestinkande bardisk och behöva se samma hällregn falla, med samma förluster att skölja ned. Så våga visa oss din röstsedel, Arsène och våga stå upp för Arsenal och för oss.

Såhär i landslagsspelsuppehållet

Säsongen har just startat, skepp och drömmar har redan gått i kras och Liverpool ser, i sällskap av ännu ett amerikanskt ägande, ut att åka ned i Npower Championship. Arsenal har redan tappat en himla massa erbarmligt onödiga poäng mot lag vi inte borde, försvarsspelet inklusive målvakt fladdrar hej villt och allt verkar, kort sagt, se ut som vanligt. Det är landslagsuppehåll och du känner samma gamla vanliga energilöshet, upplevelse av ett varande utan sammanhang och livet endast som en transportsträcka mellan två ack så viktiga och avgörande specialsträckor.

Vi skall därför passa på och vända blickarna hemåt. Vi talar då inte om försvarsspel, målvaktsabsens eller Mr Own Goal, utan om den lilla världen som du som man delar med kvinna och, i många fall, även barn. Det är dags för en relationsstund. Du vet; vårda relationer till nära och kära, ringa en äldre släkting och fråga hur det går med kolonilotten, försöka få med vännen Keyaccount Manegern på en liten öl, eller tacka ja till en gammal väns förslag om biokväll mitt i veckan. Men även staga upp situationen i TV-soffan, inte endast genom att besöka Media Markt för uppdatering av hårdvaran.

Som den samlevnadsexpert D&M numera ser sig, vill jag ge rådet att alltid, i alla lägen, se frun som sensibelt och kognitivt överlägsen dig själv. Dvs. att hon faktiskt har förmågan hon efterfrågar av/hos dig; att höra vad som inte säges, alternativt luddas in i en massa annat obegripbart.

Denna syn på kvinnans överlägsenhet skall också delges aktuell kvinna. Detta eftersom hon dels blir glad, mår bra och får ökad lust till närhet och samvaro, vilken inte endast vilar på fotmassagens eller huvudbottenkliandets grundvalar (så kallad win-win), men främst för att hon då ser dig som kognitivt underlägsen och helt utan resurser att föra bakom ljus, tala i gåtor eller antyda utan att uttala.

Hon får en bild av dig som en lätt måltavla och du får fritt spelrum för att iscensätta eventuella slumper såsom planeringskväll+CL-kvällsmatch, parmiddag+match eller arbetsresor+Arsenal live. Etc.

Endast fantasin sätter gränser. Lycka till!

Vänligen
Farbror D&M

Inga bra veckor, de här

för när man tappar poäng i 94:e minutern på SoL, förlorar hemma mot West Brom och följer upp det med att förlora på Stamford Bridge, tillsammans med en tvåsiffrig skadelista, då är det inte så himla kul att vara Arsenal. Men nu råder vi bot och bättring, för den här är rolig: Varsegoda.

Ord från en ex bandykeeper

Det svåra med våra målvakter Fabianski och Almunia, som ligger först i rangordningen, är inte deras respektive spelförmågor. Deras problem är att de saknar ett antal, för en målvakt, livnödvändiga egenskaper.

Förutom de självklara, att styra ett försvar och totalt äga sitt straffområde, saknar de den där lilla galenskapen som de bästa allt som ofta besitter. Den totala viljan att stå i centrum, att ha det tyngsta av ansvar på just deras axlar och njuta av det samt förmågan att växa ju svårare situation de ställs inför. Dessutom verkar de (Almunia och Fabianski) sakna det totalt verklighetsfrånvända självförtroendet, det som gör att målvakten alltid, i alla lägen se sig som bäst i världen, vad som än händer eller har hänt. För alla målvakter gör misstag, skillnaden är hur de reagerar på dem, tacklar dem och tar sig vidare. Skäller de ut en back, en motståndare, en domare, en stolpe eller för den delen en reklamskylt. Eller börjar de skrumpna, krympa och till slut bli det helt osynliga barnet. Både Almunia och Fabianski tenderar att göra det senare, därför kommer ingen av dem att bli vår förstemålvakt att lita på.

Dessa ovan nämnda, för en målvakt nödvändiga, egenskaperna verkar dock finnas i vår målvakt nr 4, Szczesny, som på ett nästan bendtnerskt sätt ser på sig själv som världens bäste. Detta kan man tycka vad man vill om, men om han kompletterar snacket med handling har han alla förutsättningar att bli hur bra som helst. För detta är egenskaper som är väldigt svåra att träna upp.

Alla något sånär habila målvakter kan rädda en straff, men det som gör skillnad är hur du reser dig och går vidare efter en miss. Hur du stångar världen och gör den till din undersåte, inte blir uppäten av den. Det är vad målvaktsspel handlar om. Fråga D&M, han har vaktat mål den varelsen.

I morgon är det match

Detta är en match vi bör kunna ta i alla fall en poäng. En poäng och vi är nöjda. Av den anledningen bör vi ha följande strategi:

Först och främst bör vi vila så många viktiga spelare som bara är möjligt inför helgens match på Stamford Bridge. Därefter skall vi, inför helgens match, sålla bort de ointresserade, såsom lördagens Diaby och Eboué, vilka således kan spela sig trötta i morgon kväll, och bli inaktuella inför söndagen. Vill även använda denna match för att ge unga och förhoppningsvis viljefyllda unga spelare såsom JET och framför allt Lansbury chansen. (Bör inte kunna bli sämre än lördagens Diaby och Eboué).

Nu dök Almunias ”skada” upp som ett brev på posten, en så kallad Wenger-petning, vilket ni alla förstår. Så då står vi där med ärketomten Fabianski som ni alla känner till som helt bedrövlig. Och här kommer bomben: Wenger går bananas, handlar mot alla sina tidigare principer när det gäller målvakter och ger Szczesny chansen. Del för att bevisa att han visst ger unga målvakter chansen, dels för att han någon stans också insett att Fabianski är det han är, men framför allt med tanken att klarar Szczesny en match i Belgrad så klarar han Stamford Bridge och resten av säsongen.

Jag är inte dum, jag vet att det är D&M och inte Wenger som tänker genom dessa fingertoppars dansande över Qwerty´t. Men tänk om Wenger tar chansen, fångar möjligheten och morgondagen.

Då kan morgondagen vara första dagen av ditt nya liv med Arsenal. Känn på den du!

Bäste Wenger

Vi måste sluta träffas så här. Eller träffas och träffas, du vet vad jag menar. D&M i nedsjunken i en fåtölj du, Wenger, i en annan. Korslagda ben framför en öppen spis stillsamt värmande brasa. Kanske var sin konjakskupa, kanske ett glas kraftfull och fylligt rött. D&M föredrar Primitivo och det kanske, namnet till trots, skulle kunna falla dig i smaken.

Men vi måst sluta träffas så här. Vi måste finna andra ämnen att samtala om. Liksom alla andra relationer, så behöver vår andas ny luft, få näring och syre, ja något nytt att samtala om. Vi kan inte alltid lägga våra pannor i djupa veck och tvingas samtala kring samma ämne, kväll efter kväll, vecka efter vecka, år efter år. För, Bäste Wenger, vi börjar kunna det här nu. Eller, vi borde ha lärt oss, vi borde kommit över detta ämne, lämnat det bakom oss och tagit oss vidare. För det borde finnas så många saker vi skulle kunna tala om, du och jag Wenger. Vi skulle kunna tala om underbart offensiva löpvägar, om en fantastiskt potentiell juniorkull där Ray Parlour har reinkarnerats i en kille som nästan heter som TH14, om box to box och om snabba omställningars magiska kraft.

Vi borde tala om prinsesskalas, om det svåra i att egenhändigt hembakta pizzor jämförs med torgets hafsverk och i ungarnas värld förlorar till dessa simpla skuggverk. Vi skulle kunna tala om en faders stora ansvar gentemot en dotter och dennas självbild i förhållande till en svår yttre påverkan av kompisar, killar och normer om vad hur en tjej skall se ut eller vara. Vi skulle kunna analysera begreppet tjejkraft utifrån olika generationers infallsvinklar eller tala om hur man roar sig och familjen i evighetslånga bilköer på sommarsemestrar i Provance.

Vi skulle kunna tala oss varma om staden Londons underbara arkitektur och allmänna livskraft. Du skulle säkerligen ha den goda smaken att berömma D&M för en kommande Kanonmagasinetkrönika i ämnet och D&M skulle nicka, ta emot och tacka för råd om meningars längd och kommateringars förekomst.

Vi skulle kunna tala om vad som helst. Vad som helst skulle kännas mer spännande, mer givande och mindre tröttsamt. Men ändå, Bäste Wenger, så står vi kvar på samma punkt, samma gamla utnötta ämne och frågeställningar dyker upp även denna kranka söndagsmorgons blekfula och sömnlösa morgon.

Varför, Bäste Wenger, måste vi alltid behöva prata om målvakter? Varför måste vi ödsla så mycket energi och lidande på en sådan fråga, så lätt att identifiera? Problem, mål och lösning/väg till målet. Hur kan det vara så svårt? För det kan ju inte vara så att du inte ser, att du inte vet eller förstår. Du kan ju liksom inte ha missat, du kan ju inte ha undgått.

Du gav Fabianski chanser i slutet av förra säsongen och, i princip, hela försäsongen med tydligt anslag om att han nu skulle greppa förstaplatsen. Du såg hur det gick och var tvungen att vända hemåt för den redan utsorterade Almunia. Denne stod upp ett par matcher, men föll åter till gamla synder igår. Vi kunde skymta dem redan mot Bolton och de bröt, med full kraft, genom förvaret igår. En Szczesny går ut i pressen och säger sig vara förbisedd, du väljer att svara att han borde känna sig så, samtidigt som du fortsätter matcha två clowner under en och samma vecka, adderat till hänvisning om att även Mannone står före i kön.

Och jag orkar inte mer, Wenger, jag orkar inte behöva prata om detta veranda gång. Varenda höst, varenda vinter och varje vår. Samma fråga, samma stinkande surältande med samma brist på lösning från dig Wenger. Jag vill tala om annat. Jag vill berömma dig, stryka dig medhårs och säga att du har otroligt snygg kostym på dig idag. Vill berömma dig för ditt uttal, din livfullhet och din förmåga att vaska fram guld ur ligor som verkar till bredden fyllda av värdelös sand.

Jag vill inte behöva tala om detta ständigt olösta målvaktsproblem. Inte igen. Inte nu. Inte även detta år.

Arsenal-Ondskan: 0-666

Nej det är för sorgligt det här. Om vi skall vara vuxna människor, om Arsenals fotbollsspelare skall anses vara vuxna människor så kan man inte tappa de lägen som andra lägger i ens händer. När shitty besegrar che£sky, så öppnas en gratismöjlighet, en gräddfil eller en ypperlig chans att knapra in på det försprång vi redan bjussat våra konkurrenter på. Och så går vi ut och beter oss på detta sätt.

Vad i hela friden höll våra ytterbackar på med? Vårat centrala mittfält? Var var Wenger när alla världens målvakter bad om att få komma, gratis, till oss i somras? För den där tomten Wenger insisterar på att ställa i målet? Enda trösten är att halvfiguren på bänken är, om möjligt, ännu sämre. Eller, det kanske inte är någon som helst tröst, när man tänker efter.

Tänkte på Corson i West Brom-målet. Jag funderade på hur det känns att spela i ett okej EPL-lag, tjäna gott med pengar och ha en okej karriär bland toppen av ligorna. Fine? Men samtidigt göra allt detta med vetskapen om att killen på andra sidan planen, han som står i mål i ett lag som spelar CL varje år, som aspirerar på topp 3 platserna år efter år, samtidigt som Carson får sig en vända i The Championship, den killen får lira toppmatcherna, samtidigt som han är så enormt mycket sämre, ja rent ut sagt bedrövlig, än Corson. Undrar hur en habil målvakt som Corson tänker över den situationen, den orättvisan. För vad har Almunia, eller för den delen Fabianski, gjort för att förtjäna ynnesten att spela i ett topp 3-4 lag i England, ett lag som spelar CL-kvart nästan varje år och även semis ibland?

Jag ser framför mig en bild där D&M och Wenger öppnar en flaska rött, sjunker ned i chesterfield-fåtöljerna för att verkligen samtala. Vi återkommer till den konversationen en annan dag. För i dag är D&M tyst, vill inte prata, vill inte berätta hur jag känner det. Vill inte behöva fundera på någon lösning, inte finna något fix till allt detta trasiga. Vill bara dricka ett glas till. Ett glas till och sedan få sova. För det här var inget bra, Wenger.

Fredagsgåtan

Arsenal har Arsenal TV, Manu MUTV och chelsky har Chelsea TV, men vad har då Liverpool?







Svar: History Channel.

Detta med målvakter

Asså... Nu är D&M sur. D&M är riktigt iriterad och dessutom orolig. Och denna gång handlar det om Wenger och dennes sätt att hantera målvaktsfrågan. För han gick i våras ut och sade att Szczesny är en blivande nr 1 i Arsenal, han hävdar att Fabianski är/kommer att bli världsklassmålvakt, Mannone skall ju vara en lovande kille samtidigt som han låter Almunia stå vecka efter vecka. Jag får det inte att gå ihop. För självklart måste han pusha och uppmuntra, tala gott om och ge trygghet för våra målvakter, men effekten blir den motsatta både för dem och för laget: Han säger en sak och visar genom handling en annan.

För hur skall någon av Mannone och Szczesny bli någonting, om de aldrig får spela?

För spela måste de, och spela kommer de att göra. Som det verkar dock inte i Arsenal och det vore för j-la tragiskt om exempelvis Szczesny blir en stormålvakt i annan klubb för att han aldrig fick chansen hos oss, samtidigt som vi sitter kvar med en Fabianski som fått mängder av chanser men sumpat, i princip, samtliga?

Detta gör D&M som sagt sur, arg och väldigt orolig för vår framtid på en så enormt viktig position som målvakten. Enormt oskön känsla!

EDIT: Glömde den här:
Question: What's the difference between Liverpool and a tea bag?
Answer: The tea bag stays longer in the cup.
Lite småkul...

Top of the League

Yes. Igår förlorade både che£sky och shitty, vilket alltid bringar D&M glädje, på samma sätt som ett poängtappande i 94:e minuter på Stadium of Light alltid och fortfarande smärtar som en tagg fastvuxen i hjärtats ömkande jordmån. För som vi varit inne på tidigare så behövs ibland andra lags, och fans, olycka för att, självklart på ett oerhört primitivt sätt, ens egna inte skall göra sig så erbarmligt smärtsamt påmind. Så därför, trots att det inte handlade om förlorade poäng i EPL utan bara om CC misslyckanden, så gläds vi idag med Newcastle respektive West Brom för deras segrar. Vi sänder även League One-laget Northampton en klappande och gratulerande hand för axlar trötta av stångande på Anfield.

Från Arsenals vinst på Three Point Lane, har det, som en veckas kvarglömd gympapåse, legat en bilukt av otrevlighet i och med Kieran Gibbs mellanbensskada där ett ben, bredvid det fjolåret skadade, eventuellt skulle vara brutet och då hålla honom borta från spel i månader, inte helt olikt fjolårets sju-åtta månader i rehabcentret. Nu visade sig den stinkande påsen inte vara varken så långtida eller så illa, utan Kierans skada skall enligt .com vara så kallat short term i form av yttre blödningar och blåmärken. D&M drar en lättnadens suck men sneglar ändå på den bifogade tabellen. Den enda tabell vi ständigt toppar, den över hur många matcher som hittills missats av skadade spelare, och där vi är överlägsna våra konkurrenter i den vanliga ligatabellen.

Trösten kommer då, som så mycket annat, från Småland. IKEA, Lena Ph, allmänt utspridd frikyrklighet och semipoppig gothrock har nu fått sällskap av Markus ”Vasa” Svensson som just lämnat sitt arbete som fotbollsfysiolog/assisterande fystränare i Notts County för motsvarande på London Colney. Denne 33-åring har inte bara varit Nottingham och arbetat utan även i Derby, Rochdale och Preston. D&M har ännu inte inventerat dessa klubbars respektive skadehistoria, men kan bara hoppas att denne smålänning kan införa god hushållning och sparsamhet med skadefrånvaro i truppen. Detta så att vi kan få se en annan tabell toppas av Arsenal.

Kör så det ryker, Vasa. Du har D&M´s välansade välsignelse.

Dagens Erbjudande

Kom och köp, konserverad gröt. Eller så gratulerar vi spurs till väl genomförda 90 minuter och släpper det där med förlägning. Sådana småsaker. Well done, you spurs.

Ja, men vad fasen?

Det började ju så bra. Under eftermiddagen såg West Ham ut att knycka tre poäng mot odjuren på Britannia. Det blev till slut bara en, men ändå ett fall framåt, eller bakåt för galenpannorna i Stoke On Trent, så positiva vibrationer uppstod och förökade sig sedan fram till att spurs håller på att tappa konceptet totalt mot Wolves och D&M börjar vädra morgonluft. Sedan kommer ett motlägg och en kommunikationsmiss i Wolves bakre led och sedan var den eftermiddagen solkad av N17-glädjebesudlande effekter.

Nåväl. J och J dök upp, vid gott humör och den, av D&M inköpte, Lagerresursen börjades i nyttjas i lämplig fart. Så en kvart efter avspark var D&M i lätt salongsberusad upplaga och sannerligen vad upplyftande ett orättvist och högst turligt ledningsmål inverkade på kvällen. Lite halvliggande, snackset där, ölglaset (nej inte direkt ur burken, vi har ju gäster, älskling) där och god stämning i samkvämet. Då Cesc var tvungen att byta började de onda aningarnas oråd sprida sig och en, om sanningen skall fram, ganska usel förstahalvlek gjord D&M tämligen halvvek.

Räddad av klockan och halvlekskockan, rätt ut i köket för depåstopp. Högre tempo i andra och allt mer högljutt i herrummet. Positiva känslor och rapporter om att ungarna nu sov gott, gjorde att man bara väntade på att vi skulle finna en spik att köra i Steve Bruce´s kista. Och så händer det. Så åker den nästan oförskämt genomtrevlige Alexander Song ut för, tjaaa jag vet inte. 10 kämpande män håller boll och spelar av, D&M ser genom nervositetens dimslöjor Nasri och Rosicky hålla Sunderland ifrån bollen, ifrån chanserna, de kommer ingenstans och där tråcklar sig Nasri plötsligt in i straffområdet och gör tillvaron omöjlig att utstå för försvararen. Nu jäklar vankas det straffspark och nu jäklar skall det sättas straffspark, nu skall det för allt smör i Småland konsolideras.

Ni vet själva hur det gick. Inte alls. Killen går på kraft, killen som före arton månader av skadefrånvaro hade ett skott som vitryssar och till manchester utflyttade gb´s bara kunde drömma om, killen skjuter över. Ansiktet döljs i händerna, en snus lägges in men vi är fortfarande i ledning.

J ansåg att Arsenal hade matchen säker i sin säck men den luttrade D&M såg en helt anan match. En dryg halv veckas slipat socialiseringsprocess hade lett till ett andlöst mörbultande crescendo. Matchen var igång, vi var i ledning och i köket stökade kvinnfolket omkring i endast positiva förtecken.

Sedan släpper vi resten. Upp som en sol och ned som en pannkaka. Människosläktets nedärvda straff, vi är dömda att genomlida. Till på köpet utan att man kunde se det komma, till på köpet en ex-spurs, till på köpet i övertidens sista flämtande stund. Och Steve Bruce. Den glädjen hade man inte önskat honom. Så med matchpuls på infarktsnivå släntrar spillran in i matrummet för, en av stunden krävd, metamorfos de Lux.

Fru D&M hade skapat en enormt god kinesisk variant av den japanska Miso-soppan, sällskapet var gott men att tappa två poäng i fjärde övertidsminutens sista stund…

Tilläggas bör även att D&M, efter Stoke-West Ham och i början av spursmatchen stökade ihop en synnerligen uppskattad blåbärspaj. För går du all in på kvällen får du lägga in ett kompromissens tillmötessteg. I varje fall hemma hos D&M.

Att ha det i sig

Mitt i veckan som just gått, kom familjens överhuvud, Fru D&M, in i rummet där D&M satt och, sin vana trogen, spelade X-box. Med sig hade hon en idé om att paret D&M, på lördag, skulle gå ut och äta med ett annat par, låt oss för enkelhetens skull kalla dem J och J. Eftersom både J och J är synnerligen trevliga så biföll D&M genast förslaget, varefter den kvinnliga sidan av familjen påbörjade den sedvanliga planeringen och lokalinventerandet.

Som den försoffat igenslaggade varelsen D&M tyvärr blivit, föll polletten ned i långsammare takt än vad som varit lovvärt, varför den iskalla känslan av att riskera att missa en match, med genomsolida och skoningslösa klor omslöt D&M, just när planering var i full gång i annan del av hemmanet. Svettningar, iskyla i magen och en upplevelse av yrsel kastade sig över D&M, som i en hundradels sekund stod utan remedium. Men så; Ahh.... Ett problem, en lösning. Ett förslag till, vad som skulle kunna uppfattas som en kompromiss, uppfanns av kaospiloten längst upp i tornet.

”Älskling, varför bjuder vi inte hem J och J hit på middag i stället? Om de kommer över innan ungarna är sövda, så kan de ju träffa dem lite och leka lite, vore inte det trevligt?” ”Och (svärmor) F, kan ju också vara med, vore inte det mysigt?” Om ni hade kunnat beskåda denna process som D&M i denna stund genomgick, så skulle ni säkert sett två små antydningar till utbuktningar i pannan. Och om ni vågat er riktigt nära så skulle ni sett två små röda toppar skymtas, liksom bara som en antydan av utväxt. Ja, just precis, så var det: Hornen var på utväxt. ”Så bjuder vi på den där jättegoda Miso-soppan, som du brukar laga, som du gör så otroligt gott”. Trots att familjens överhuvud är utrustad med båda starkt intellekt och utvecklade kognitiva resurser, så blev liksom denna överdos av smicker för svår för henne att riktigt motstå.

Så en, förvisso säkerligen enormt trevlig, utekväll på stan, men UTAN matchen Sunderland-Arsenal och med de konsekvenser som detta skulle ha medfört av emotionell- och tankemässig frånvaro och rubbningar, förbyttes mot en helkväll i hemmet. En hemmakväll vilken inte bara inkluderade en urgod måltid, som dessutom kommer tillagas av annan person, utan också en förhoppningsvis härlig Bortamatch mot Sunderland, i gott sällskap av den om engelsk fotboll påläste och allmänbildade J.

Och D&M som inte trodde han hade det inom sig. Denna blåögda barhängspoet, vanligtvis dadaistiskt funderande över livet inte helt olikt Nalle Puh, genomförde här en alldeles utmärkt, så kallad, kupp. Och detta utan att vara riktigt medveten om det. Grattis D&M. Utveckling i mänsklighetens tjänst, eller bakvatten. Vi får se. D&M tar ett sipp på kaffekoppen, känner det svarta guldet rinna ned i magen och känner sig riktigt, riktigt nöjd. Med tillvaron och med sig själv.

Nästan vuxna män gör saker med varandra

Asså... Nu kanske inte Braga var världens bästa av världens bästa. Men jösses vad vi rullade upp dem. Cesc var helt fantastisk och vi längtar efter att se honom när glädjen återkommit. Wilshere var ungefär 25 år och helt färdigutvecklad, med ett tvåvägsspel som var enormt. Brittisk på ett vackert sätt med skuldra mot skuldra och klockrena glidtacklingar 100% på bollen. Mmmmm... Tre Lejon, Jack. Vad glada de kommer vara när du tar över det mittfältet.

Chamakh löpte något kopiöst och skapade enorma ytor för laget. Han var överallt och D&M har liksom inte sett sådant totalägande av anfallet sedan våren -06, då TH14 lade ned europa på rygg.

D&M kan nog fortsätta lovprisa gårdagens salighet, men fru D&M har köpt Ben and Jerry och hämtat hem någon romcom, varför det bara är att stämpla in på fotmassagefabriksgolvets evigt tickande stämpelklocka.

Diabys och andras ben

Diskussionernas vågor fortsätter gå höga kring fotbollslag med fysisk förmåga långt mycket högre än den tekniska. Lag som sparkar- och stångar ned tekniskt överlägsna motståndare med den gamla hederliga skrämseltaktiken. Stenhårda tacklingar ger motståndarnas kreatörer brådska, tidsbrist och växande skadeproblematik. Fantastiskt långa inkast på uppspringande mittbackar blir offensiva undantag till den destruktiva defensivens regel.

Men är det inte lite grand med lag som Stoke, Blackburn, gamla Wigan och till viss del även Bolton, att de är lite som den där killen längst bak i klassrummet, han som satt vägandes på stolen och med ett kritiskt öga till, och på, alla som försöker vara ambitiösa? Lite skolgårdens bully? Att han/hon/de (ex Stoke, Blackburn) tycker det är bättre att vara bra på att vara dålig än att vara dålig på att vara bra? Att negativ förstärkning och uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet och förstärkning alls? Och ingen djävel skall våga sticka upp eller ut?

Vissa lag vars fansskara har förlorar- och Underdogmentaliteten så djupt nedärvd att det där alternativet att vara kreativ, skapande och göra gott, liksom inte går att ta till sig. Där det destruktiva nedbrytandet blir så oerhört tilltalande, eftersom det är ett så invant och bekant mönster att det värmande igenkännandet inte går att välja bort, till förmån för det främmande innovativa. Sedan finns ju även det klassiska småstadskomplexet. Att man är en liten person som bor i en liten värld och känner sig liten gentemot de uppblåsta kommandes från en storstad. Och vad gör man då? Jo, det man är bra på; slå preppystorstadssnubben på käften.

Vissa gamla Arsenalfantaster uttrycker ibland vilsenhet i allt det vackra som Wenger har infört, det som inte är one-nil to the Arsenal och så milsvida främmande från gamla hederliga Route One. På samma sätt har många fans till så kallade bonkagäng så självklart identifierat sig med klubbens spelstil, och samtidigt klubben så självklart bundet till ens egna tillkortakommanden, att något annat är otänkbart.

Så när skolgårdens stora skräck plötsligt får möta en fritidsledare som ser den lille längtande pojken under den store stygge mästermobbarens yta, föder det inte per automatik det förväntade lugnet och harmonin, utan förvirring hos The Bully. Någon försöker bryta ett känt mönster, varför jag måste förinta detta som utmanar min självbild. Så när tränare som Tony Pulis manar på sina vildar så talar han ett för dem bekant språk, och för Stokefansen ett likaledes bekant språk. Storheten i igenkännandet och kraften i det bekanta driver dem vidare längs med förstörelsens huvudgata.

Så lag som Stoke och Blackburn fortsätter att föra traditionen vidare. Att det är bättre att vara riktigt bra på något, även om det är att vara dålig, än att vara dålig på att vara bra. Vi får väll stilla tacka för att människosläktets vidareutveckling inte ligger i händerna på personer som Tony Pulis och Sam Allardyce, eller för den delen herrar Robinson, Davis, Shawcross eller ex Birminghamspelaren Taylor. Men vi kan inte heller blunda för samspelen, och kraften i dem, som göder dess fortlevnad. Och här pratar vi inte smällar som är "ge och ta", ärliga kamper i kilometerlånga glidtacklingar man mot man. Här talar vi om den lille människans enda möjlighet att rucka den stores överlägsenhet. Och underskatta inte makten den har över lag, spelare och fans.

Diabys ben del 2

D&M är en sur, bitter och långsint figur. Har lite svårt att bara släppa saker och låta det vara. Bland annat därför ser du här ett filmklipp över lag som boltons härligt frejdiga fotbollsfilosofi. Gott jobbat, Owen!

Ännu ett ben på väg?

Ja då var det äntligen måndag då. Arsenal tog tre välbehövliga poäng i helgen, manure gjorde det inte, ej heller varken liverpool eller city. Tyvärr fick West Ham vika ned sig för che£sky, men man kan ju inte få allt här i världen. Säger de…

Några skrollningar längre ned på sidan ser ni D&M gå bananas över hur Aaron Ramsey och andra Arsenalspelare tämligen körs över av mindre begåvade motspelare, detta med FA´s goda minne. Nu tänker jag inte ta er nedför denna väg ännu en gång, men ber er bara skänka en tanke till Diabys ena ben som enligt lördagens domare, den 27-årige Stuart Attwell, på sin höjd fick ta emot en liten lätt smekning från Robinsons rakt utsträckta dobbinklädda stridsyxa. Ousch, den ser inte ut att var skön, den.

Roliga Tre Lejon

D&M är fullt medveten om att denna filmsnutt har några år på nacken och att ni, säkerligen, sett den förut. Men med tanke på senaste mästerskap och osmakliga intriger inom och kring truppen känns det som om det här är så roligt man kan ha i sällskap av De Tre Lejonen. Och visst fanken har man rolig, titta själv!

OBS: Bloggers mall kan ibland vara lite sådärsmart, men om Du dubbelklickar på rutan får du se hela. Det är det garanterat värt!

Gallas lallar vidare

Först var han che£sky, sen trodde han att han kunde vara Arsenal och när ingen annan ville ha honom, så vill han nu vara spurs. Grattis. För att recitera D&M´s manure-kamrat, så skulle vi kunna se Gallas som "vår man i N17". För du, D&M och samtliga andra människor i hela fotbollsvärlden vet att så länge man är nye killen på kontoret är allt bra, men efter en tid av smekmånad, ja då börjar det hända grejer.

Wenger talar ofta om att en spelare som kommer tillbaka från lång skadefrånvaro nästan är som ett nyförvärv, vilket borde innebära att även Gallas spursnärmanden måste ses som ett nyörvärv, för oss. För Gallas kommer göra stor nytta för oss i spurs. Grattis!

Shawrcross mot världen, eller har dumheten aldrig ett slut?

Idag läser D&M om att den store förespråkaren av det goda sportsmanaskapet, Ryan Shawcross, lipar runt hej villt och anser sig otrevligt behandlad när, den oförskämt ickeengelske, Wenger uttalar sig negativt om Stokes spelidé i allmänhet och personer med Shawcross beteende i synnerlighet. Shawcross är ledsen över att Wenger elakt nog fortfarande kommer ihåg det där obetydliga benbrottet som snälle Ryan åsamkade Arsenals Aaron Ramsey förra säsongen. Stackars Shawcross. Men även om han kanske inte är känd för att tänka till, ha han ändå en förmåga att väcka tankar.

Först vill jag endast förtydlig att hur mycket ogillande jag än kan uppbringa, önskar jag inte på något sätt skulle önska att nedan scenarier skulle bli sanna. Men tänk er ett scenario där steven gerrard eller wayne rooney blir nedsparkade och skadade på liknade sätt som Eduardo och Ramsey har blivit. Tänk om det, huvaligen, så skulle vara av en spelare född utanför brittiska öarna och tänk om det skulle ske ett mästerskapsår.

Det är inte så lite man undrar hur diskussionerna då skulle se ut. När två, på gränsen, till nationalhelgon drabbas av överfall, som inte bara skulle rendera skador på person och lag, utan även Englands landslag. Jag tror tyvärr att det inte är förrän de, eller någon annan av de engelska stjärnorna (okej, glöm vänsterbacksplatsen) blir offer för den tillåtande attityden gentemot galenskap som nu råder, som någonting försöker göras för att få den att försvinna. Detta, som flera tidigare varit inne på, ”pojkar kontra män”, ”EPL är en fysisk liga och fotboll är ett fysiskt spel”, bla bla bla. Dessa dumhetens innehållslösa floskelförsamling.

Jag älskar EPL och dess höga intensitet. Vill säga att en av de bästa matcher jag sett var en i förrfjol, mellan toons och boro i vad jag tror, näst eller tredje sista omgången. Två lag som var i desperat poängbehov och som bjöd på fart, spel och kamp. Glidtacklingar som i regnet var på 8-10 meter och så PANG. Ett handslag efteråt och ömsesidig respekt. Det vill jag ha och det vill jag se vara kvar. Men det vi såg nämnde Shawcross utföra på Ramsey, eller Eduardos karriärsfall på St. Andrews för ett par år sedan, var inte det. Det var någonting helt annat. Det var medelmåttiga spelares försök att hänga med i ett tempo långt över deras förmåga, desperata handlingar från ointelligenta människor att bringa någonting till deras lag. Som när den utstraffade tonårshuliganen blir bra på att begå brott och droga, i brist på att vara bra på annat. Eller det osedda busfröt som tycker det är bättre att få negativ feedback/respons än ingen alls.

För 8-10 år sedan (ursäkta ålderdomens konsekvenser) stod den transatlantiska ishockeyligan, NHL, för ett stort problem: De stora stjärnorna, de som skulle locka folk, sponsorer och pengar till ligan, var ständigt frånvarande på grund av skador. Det blev således svårare att sälja produkten NHL, då den var kraftigt devalverad av laguppställningars håligheter och brist på stjärnglans. De styrande satte sig därför ned för att försöka finna eventuella orsaker till att de stora publikmagnaterna lyste, endast, med sin frånvaro.

Det som utredningarna visade var att stjärnornas frånvaro, i en majoritet av fallen, gick att härleda till kraftigt övervåld i spelsituationer. Att de vecka efter vecka, fick ta för mycket stryk och sedan fick en smäll för mycket som tvingade dem till konvalescens och rehabilitering. Samt att, en absolut majoritet av, lagen hade spelare vars egentliga huvuduppgift var att neutralisera motståndarnas bästa spelare. Inte såsom boxplay-, eller defensivspecialister, inte heller som de poliser, så kallade goons som snarare var till för att rent preventivt, om än högst primitivt, motverka övervåld på stjärnorna. Utan vars bästa egenskap var att de inte bara, desperat, gjorde vad som helst för att få vara kvar i The Big League, och slippa farmarligan. Utan även att de, på grund av dumhet eller personlighetsstörda inslag (vad vet jag) inte hade något som helst problem med att gå in och göra sina 4-5 byten fyllda av komprimerat övervåld och dumhet, få bort motståndarnas bästa spelare ur matchen, och, som det så fint kallas ”göra sitt för laget”.

Känns det igen? Har du hört den förut? Kanske ganska nyligen?

Fast där NHL, tog ett raskt och handfast stävjande grepp om cirkusen låter FA det hela bara bero. Där NHL tydligt satte ned foten i form av ett tydligt regelsystem, kompetenta upprätthållare av det och tydliga konsekvenser för överträdarna, där låter FA domarnivån sjunka vecka efter vecka. Det snackas om killar som egentligen är sjysta innerst inne och om att ingen egentligen vill skada någon. Detta som någon form av ursäkt för acceptansen av medelmåttig strebersanda korsbefruktad med dumhet. Det görs ingenting i ett läge där, i princip, vad som helst skulle vara bättre än det nuvarande.

Och man ställer sig således frågorna: Vad är FA så rädda för? Vad är orsaken till att ingenting görs? Vad är det för fel på, och orimlighet i, FA´s självbild? Vad behövs för att någon förändring skall komma till stånd? Gerrard utburen på bår i näst sista omgången före VM? Rooney överkörd på Reebook och transformerad till, även ett fysiskt, vårdpaket? Eller att FM-shejkerna och oligarkerna säger tack och hej, tar sitt penningpung till serie a och lämnar EPL i flagnande glans?

Vad behövs för att FA över huvud taget skall reagera?

Egen olycka i skenet av andras

Och nej, D&M ämnar inte lämna transferfönstret ännu. Bitterheten är allt för djupgående för att så skulle vara möjligt. Dock sökes det efter remedier under varje sten, bakom varje stugknut och i varje länkklick. Och vad är inte bäst, när ens eget lidande känns tungt? Jo, att se andras. Du kunde ha fallit för tottenham hotspur. Trots att de gjorde ett underbart fönster, så tänk dig själv. tottenham hotspur... En säsong skulle väll fungera, du skulle kunna köpa en kolonilott och ägna dig åt dina gröna fingrar. Eller öka graden av fingarande på din fru, eller annat lämpligt projektionsobjekt. Men år efter år? Nope. Det skulle aldrig fungera. Så i skenet av en sådan miserabel tillvaro, känns Arsenals målvaktsabsens något mer grepp- och hanterbar.

Fönstret stängt

Då var fönstret stängt och den så efterlängtade målvakten lyser med sin frånvaro. Wenger tar en chansning och kommer, om hans målsättning med laget är att det skall vinna liga eller kupper, att få betala ett högt pris för sin fräckis. Eller vad man nu skall kalla det...

För jag läser olika forum och hemsidor och försöker ta in. Jag ser att det diskuteras höga passningsprocent och ser att det också hävdas att vi alla nu måste ställa oss bakom Almunia. Stödja honom och påverka honom positivt. Jag kan endast tolkar det som ett uttryck för att olika fantaster försöker hantera det trauma som transferfönstrets uteblivande av en ny målvakt, innebär. Helt korrekt och, får man väll anse, ett fullt adekvat sätt att hantera sin ilska, ledsamhet och besvikelse på.

Men. På samma sätt som att vissa försvarade ”han mittbacken som kom från che£sky och gick till sp*rs”, när denne fick psykbryt och totalt gjorde bort sig förförra säsongen, med att han är bra offensivt och gör många avgörande mål, så faller ovan nämnda resonemang på sitt eget ovidkommande. Det är toppen alla dagar i veckan när en mittback producerar framåt, men det är försvarsarbetet som är hans huvuduppgift.

Och visst fanken är det roligt att se en hög passningsprocent för en målvakt, men hans primäruppgift är att hindra motståndarlaget från att göra mål. För att uppnå detta mål skall han ha ett antal redskap. Förutom att stoppa inkommande bollar längs med linjen, eller i dess närområde, skall han fungera som arbetsledare i målområdet. Han skall handleda sitt försvar och fungera som auktoritet när det blåser hårda vindare, exempelvis är en fast situation för motståndarlaget på vår försvarshalva.

Och låt oss se sanningen för vad den är. Almunia är en medelmåtta och hans kompetens att uppnå primäruppgiften är ringa. Hans sätt att använda en målvakts redskap är allt annat än förtroendeingivande och hans inverkan på sina arbetskamraters värv är föga stimulerande. Inte för att han är en otrevlig kille, säger dumma saker eller är elak mot de människor i världen det är synd om. Utan för att han helt krasst är en ganska begränsad målvakt. Inte stygg och otrevlig, utan endast dålig och ickekompetent.

Så vi kan alla fortsätta att pyssla med ovidkommande spörsmål, om detta får oss att må bättre. Men tro inte att sanningen kommer att släppa taget om dig, tro inte att den krassa verkligheten låter bli att jaga dig ända fram till det bittra slutet. För det kommer komma och du kommer att tvingas till insikt.

Almunia är för dålig för Arsenal och han kommer att vara dålig för oss så länge han får stå i Arsenals mål. Sedan får han vara vilken Pass Master som helst, men så länge han inte hindrar motståndarna från att göra mål så är han ingen bra målvakt.

D&M Krönika 7 Sockerpappa

Då tar vi det, tidigare nämnda, anakrona, steget igen då. Fast denna gång åt andra hållet, tillbaka till D&M´s försommarkrönika Sockerpappa, som publicerades i Kanonmagasinet någon gång under våren/försommaren. Så kan det gå.

I Bibelns Nya Testamentet, står en av oss dödliga i sällskap av Jesus och ser tillbaka på sitt liv och på deras relation. Mannen ser sina fotspår som genom livet haft sällskap av Jesus, men ser också när de två paren spår i bland bara varit ett. Mannen vänder sig då till Jesus och frågar honom varför han under perioder övergivit honom. Efter en stunds tystnad vänder han sig till mannen och berättar att de perioder då mannen bara ser ett par fötter inte varit svåra stunder i vilka Jesus övergivit honom, utan i de svåra stunder Jesus burit honom.

Det är inte svårt att förlika sig med en man med vision, inte heller med en man med en mission. Men när varken visionen eller missionen stämmer överens med din önskan, skapas ett hisnande bråddjup. När önskeuppfyllandet har fått stå på stand by sedan våren –05, och när säsong efter säsong, inte bara kommer med nya vackra löften utan även brutna sådana, så hamnar du farligt nära stupet. Vågar du stå kvar, måste du backa, vågar du ta sats och hoppa över? Vågar du ta den utsträckta handen i form av ännu ett löfte? Om ännu en säsong då bitarna skall falla på plats? Nästa gång, nästa säsong. Nästa gång, nästa säsong.

Både Du och jag har sett klubbar förvandlas från simpla och ringlande småkryp till stora elefanter. Elefanter som skall dansa på de finaste av scener. Klubbar som krälat ut ur skuggan och in i strålkastarljuset. Vi har sett maktfullkomliga oligarker, svettiga mediamonopolister i övre medelåldern, fastighetsmoguler och verklighetsfrånvända sockerpappor som gör guld av öknens sand. Du har hört ropen skalla, om guld och gröna skogar åt alla. Titlar, världsspelare, galacticos och gratis godis till alla barnen. Kom och köp, konserverad gröt. Kom och konsumera, en klubb utan historia. Kom och älska en kropp utan ryggrad, ögon utan liv och ett ansikte utan själ.

Du har sett maniskt leende stadsöverhuvuden dreglandes över småflickors uppumpade dekolletage. Överhuvud som använder solbränd flickhud och rödsvartrandiga fotbollslag som bröd och skådespel åt det snart nedsövda folket. AllStarTeams som hyllas för sina sociokulturella rötter, samtidigt som de värvar spelare som ”gör vad som helst för att vinna den där jävla champions” för nästan dubbelt så mycket som hela Arsenals startelva kostat tillsammans. Haarlem Globetrotters i en värld av förgylld underhållning med kritvita leenden, ständigt solsken och världens bästa genom tiderna.

Du har sett högerextrema diehard-fans hoppa upp och ned berusade av mammonsk eufori. Ljusblåklädda småbröder skrika om att vara underdogs, samtidigt som deras favoritlag ligger tvåa i penningligans utläggskolumn för hela EPL/BPL´s historia. Överviktiga självbildsballonger som i inglasade konferenscenters, till bristningsgränsen uppblåsta, stått och talat om produkters värde, om upplevelser och om en industri med enorm tillväxtpotential. Alla dess, kommer att gå hand i hand med byggmästare, gasledningsstigfinnare och oljeshejker. Och deras händer kommer att mötas i blodet, blodet från en fotboll som långsamt lustmördas framför våra ögon. Framför Dina och framför mina.

Så här står vi då, fortfarande framför Mästaren, vi som tror på ett sant och obesudlat Wengerskt evangelium. En sanning, en mission och en väg fri från olje- och blodstänk. Vi som ser tillbaka på snart fjorton års gemensam vandring genom ökensanden, där de senaste fem varit svåra, hårda och utan titlar. Vi ser tillbaka, vi ser framåt och vi ser åt sidan. Åt sidan, där sockerpappor med fickorna fulla av smågodis, ordar oändliga godisregn och som har veckor endast bestående av lördagar. Vi slickar våra nariga läppar och vill så gärna ha, det han så gärna vill kasta över oss. Skall vi ta steget? Skall vi gå? Skall vi skilja vår väg från Mästarens, lämna hans vandring för sällskapet av en annans? Går vägarna att förena, eller är de i ljuset av Mästarens mission, omöjliga att förena? Tillsammans med vem vill vi i denna nödens stund vandra? Av vem vill vi bli burna eller är det vår tur att bära?

Priceless

Ja du Mats, nu får du vatten på din "manu-republik-kvarn", men detta kan jag bara inte låta bli att lägga upp.

Snälla Wenger, ge oss en målvakt.

Nu är det fredag morgon, du har fått in din mugg kaffe på rummet och chefen tror att du jobbar. Men vad gör du i stället? Jo, du gör det enda självklara i dessa tider; du irrar runt på webben i jakt på heta indikationer på att en målvakt är på väg in. Och här behöver du ju inte hysta in länkar, alla förstår ju själva hur det har gått.

"The goalkeeperdeal is dead", typ. "Vi har fyra oerhört kompetenta målvakter bla bla bla". Och en isande undring i mig väckes: Tänk om detta inte bara är det vanliga Wengersnacket som han anser sig alltid behöva köra. Att detta inte bara är uppåttjacket inför helgens match, där alla aktuella aktörer måste känna att bossen tycker just de är bäst i världen på sin position. Tänk om Wenger, mot all sans och balans, rim och reson, whattevva, inte tänker inhandla någon målvakt? Lex Guris come true...

För oavsett om vi hurrar för unga ryska atleter, gamla erfarna aussies eller leftovers från eastland, så verkar de flesta vara överens om att en ny målvakt måste inhandlas. Vi kan ju inte spendera ännu en säsong i ”vi tar och ger motståndarna ett upp, så får vi lite mer att kämpa med”-andan. Wenger måste väll för allt i världen se det vi, alla ser? Självklart ser han annat också, vet mer än oss, har hand om laget 24/7, men han kan väll inte ha missat de där 90 minuterna varje vecka då hans uttagna spelare agerar mot andra av samma, eller liknande, sort? Det kan väll inte ha undgått honom hur de målvakter han tagit ut, vecka efter vecka, givit bort chanserna till ligavinst?

D&M vill absolut inte ställa sig i de gnälligas ofantliga dumstrutshörn, ej heller på den isande bergstopp av allvetande, men vad är det som inte stämmer här? Vi fick två mittbackar, precis som vi behövde och vi behöll de spelare vi behövde behålla, men sista och avgörande pusselbiten är fortfarande på drift under något köksbord, TV-soffa eller mattkant. Den som söker han finner, men vet Wenger? Accepterar han insikten om att bilden faktiskt inte är komplett?

Vi behöver inte gå in på D&M´s eventuella somatiserande, men för att fatta mig koncist; det här känns inte bra. Fyra dagar kvar innan fönstret stänger, fyra dagar kvar innan vi kan konsolidera våra titelchanser, men också fyra dagar på oss att slänga dessa chanser all världens väg.

Ge oss en målvakt, Wenger!

D&M Krönika 8 Sommarnummer

Här frångår D&M sin vana trogen och lägger in en krönika helt asynkront, liksom lite sådär somrigt tokigt bara. Lite som när Svenne Banan kör slipsen som pannband och utsätter dansgolvet för hans närvaro, i takt med något lambada-liknande eurodisney, bara för att temperaturen lämnat det blåa och nickat upp över 25-strecket.

För när Kanonmagasinet, för någon månad sedan, informerade D&M om att det minsann skulle bli ett Sommarnummer, gällde det att inte hålla på hanen utan att just producera en krönika vid namn Sommarnummer. Varsegoda.

En härligt bakis D&M ligger i en hammocks skugga och småsover. Det är midsommardag för en sådär 13-14 år sedan och han har fått chans att sommarjobba i vacker västkustsmiljö. Sommarjobbet är förvisso både ansvarsfullt och krävande, men de så kallade personalvårdande inslagen får ta precis så stor del av kakan de, och personalen, anser sig behöva.

Så där ligger han och nästan meditativt gungar fram och tillbaka i hammocken. Brunbränd och fin, fortfarande med attraktiv popkropp och sommarblond efter mången salta havsdopp. Kanske har han page, kanske en orange t-skjorta med batiktryck och kanske har han Rage Against The Machine i Discman-lurarna. Säkerligen känner han lukten av varmfuktigt gräs, av sommarblomster och saltstänk. Antagligen hade han, om nämnda Discman varit avslagen, hört syrsor, fågelkvitter och det uppsluppet lättsamma ljudet av semesterledighet. Vi kan väl utgå ifrån att han, bakfyllan till trots, är ganska nöjd med livet och hur hans tillvaro utformat sig. Vi tänker att han, denna dagen efter kvällen före, är ledig, men att han ändå har stannat kvar i arbetsplatsens närhet. För vi minns ju fortfarande att det där med personalvård, det togs på största allvar på hans arbetsplats.

Troligtvis har det föregående kväll dansats runt lövad stång, säkerligen har det inmundigats svenska sommarklassiker och med absolut största sannolikhet är det inte bara en fantastisk högsommaratmosfär som insupits. Säkerligen har den akustiska gitarren, så där på småtimmarna, plockats fram och då kanske inte bara i syftet att hålla festen vid liv ett par timmar till. Nä, dåvarande upplaga av D&M hade nog mindre ädla syften än så med sina handlingar, även om det kanske är svårt att tänka sig det idag.

Det har nog inte plockats några sju sorters blommor, och, i så fall, absolut inte under den stränga tystnad som seden föreskriver. Det har inte lagts någonting under huvudkudden, men kanske har det med någon vacker medmänniska av det motsatta könet, delats densamma. Men det vet vi ännu inget om. Vi kan bara gissa, och spekulera, i vad hans avslappnade och njutningsfyllda monalisaleende kan betyda.

Men kanske övergick dansen runt stången till en helt annan och kanske togs det nakenbad i månskenets matt tillåtande förlåtelsesken. Var det kanske så att gitarrens närvaro och D&M´s flinka fingrar på densamma, ledde dem vidare på nya upptäcktsfärder. Färder längs med andra halsar och med andra strängar anslagna? Kanske fick de gå upptäcktsfärd längs med en jeanskjols mjuka denim och kansske stiftade han sitt livs första bekantskap med en stringtrosa. Men om detta vet vi ju, som nämnts, föga.

En del kallar det förälskelse, andra emotionell förvirring. Somliga talar om hormoner och endorfiner medan andra till och med kallar det kärlek. Men oavsett vad man väljer att kalla det, så är det kanske just det man skall fylla sin sommar med. Sol, semester och mellan två säsonger. Mellan ett slut och en början. Tryggt vaggandes av en rogivande hammock. M kroppen full av färska minnen av en annan kropps närhet och med fingertoppar lena av besvarande smekningar. Med hjärtat rytmiskt dunkande, som motorn på en avstannande snipa, i hamn just norr om en mage fylld av laviner. Inte skall man sitta framför datorskärmar och fingra på F5-knappar, hålögt nervös och febrilt knaprande Novalucol. Icke sa nicke.

Inga stresshormonella toppar över juniorer som antagligen floppar. Ingen newsnow och inga sillyvakor, bara svalkande saft och nybakta sommarkakor. Inga katalanska skenheligheter bara simborgarmärken efter 200 klarade meter.

Kanske skall du istället bjuda svärmor på nybryggd flädersaft. Kanske invitera grannarna på krocketmatch med tillhörande avec. Eller så skall du kanske lära dig angöra en brygga utan motorn påslagen, i händerna endast på naturens egna drivmedel. Varför inte smita iväg och köpa den där sommarjackan som frun tittat på så länge, men inte ansett sig ha råd med. Eller överraska ungarna med kanelbullar på sängen, där skrynkliga morgonansikten lättsamt rätas ut i vetskapen om att alla dagis och skolor är stängda och inga familjeförsörjande fäder måste stressa iväg till jobbet.

Eller kanske packa ner preventivmedel och förbättra ditt temporärrelationella CV genom att bege dig på ut tågluff eller ge din livskamrat all tid i världen att tala, precis hur mycket som helst om precis vad som helst, och gör det goda lyssnandet till en konstform. Upptäcka nya möten eller fördjupa de du redan har. Bejaka, tillåt dig att njuta och tillåt de positiva tankarna få utrymme. Unna dig att återupptäcka Queensrÿches fantastiska temaplatta Operation Mindcrime från 1988. Ge dig fasen på att sätta lyckopillerfabrikanterna i ekonomiska trångmål och häll upp ett glas källarsvalt Gewyrztraminer till någon du verkligen tycker om. Låt dig värmas av solens strålar eller upptäck fascinationen i att höra ljudet av regndroppar som faller på en fyraårings sydväst.

Stäng av nyheterna om flyktande 23-åringar. Vägra tänka på målvakter som förlänger med sina nuvarande klubbar eller mittbackar som väljer Bundesliga framför EPL. Kasta ut laptopen genom husvagnsfönstret och plocka fram den där gamla, gamla, gamla mobilen, den som man på sin höjd kunde texta med, men absolut inte vistse vad varken internet eller wap var. Glöm alla spanska imperialister som flyttar fotbollsspelare som vore de schackpjäser. Träng bort fem år utan vinster och hänge dig åt vad just denna sommars morgondag har i sitt sköte. Finn dig din egen själs hammock. Själv har jag just fått in en bra Skysport-newsstream på veetle.

Tillbaka från ön, och vad får man se?

Jo, ett helt bedrövligt försvars- och, främst, målvaktsspel gentemot Legia, där Fabianski ger Wenger svar på frågan om han (Fabianski) är en framtida förstamålvakt i Arsenal eller inte. Fångade för övrigt upp Wengers reaktion på Fabianskis ingripande i samband med två-noll målet. Ingen skall hängas, men Wenger ser ju ut att ha sett samma målvaktsspel som D&M.

D&M Krönika 6 En Sten På Ett Torg

Efter att debattens vågor farit höga på Arsenal Swedens forum om utifall föreningen skulle, eller inte skulle, skramla ihop till en sten på Armoury Spuare, bet D&M ihop och skrev ned följande text. Varsegoda.

Det började som en sten på ett torg. Stenen gjorde därefter någonting som stenar i allmänhet aldrig gör, den växte. Den ökade i storlek och förvandlade sig till någonting som slog ned sina rötter i Davidsson & Mannens tjernobylska virrvarr av emotioner. Stenen fick sällskap av en prinkorvsfingrad uzbek och en hysénfärgad amerikan, och de byggde tillsammans upp någon form av boende nere i magen. Som ett nazistiskt Haven i 50-talets Argentina eller kanske som De Andra på ön i Lost. En grundbult var solitt åtdragen och en kil var obönhörligt inslagen, in the Miserable State of D&M.

D&M har alltid älskat klubbens kanon, den initialt åt vänster riktade till dagens åt höger flank vridna. Alltid älskat de fulländat vackra vitärmade tröjorna, accepterat och förlåtit de miserabla försöken att, genom val av groteska andratröjor, återskapa svunna tiders segrar. Så också har de olika klubbmärkena alltid burits närmast det bultande röda hjärtat.

30-talets vapensköld i Art Décostil, genialiskt utformade av firma Chapman – Waterlow Ferrier, har med stolthet burits genom många regntunga och segerfattiga höstmånader. När fru D&M, konstaterade att Star Trekfansen nog efter ett tag, kommer att förstå att det kanske inte handlar om en ny federation från fjärran galax, så fick ryggen rätas och bröstet skjutas fram i demonstrativ och till viss del fåfäng stolthet. Av närhet, av kärlek och av tillhörighet till klubben den stod för.

När den nioårige D&M så står utanför förortstorgets godiskiosk, med sin påse lördagsgodis i hand, ser han skolans grymmaste fotbollskille gå över torgets andra sida. När denne, skolans koolaste katt, sedan ändrar riktning och tar fokus på den nämnda godispåsen, blir D&M nervöst svettig, men samtidigt fylld av spänning när han vädrar doften av skolgårdens absoluta elitskikt. När så topp doggen sedan frågar om han kan få smaka en bit ur påsen; kan mini-D&M då säga nej? När tre äpplen hög, tillåter sig förlängas denna möjlighetens stund och accepterar att ännu en bit försvinner ur hans veckoslutsbelöning. Och en till, och en till, och ännu en. Kanske skall Kungen Av Skolgården, nästkommande skoldags förmiddagsrast, komma ihåg honom. Kanske kommer han nicka lite sådär stentufft välavvägt igenkännande, så att Crew de la D&M ser att han så gör? – Åt just mig! Kan man då kräva, av denna tanige förlaga, att han skall avstå denna chans till klättring uppmed infantilitetens näringskedja?

När sedan den trettonårige varianten av samma pojkspillra, med sitt nystulna paket vita Prince hårdpack, tränger sig in i skolans rökruta, möts han av en fråga från högstadieskolans mest väletablerade driftsobjekt. Du vet hon som redan har fått yppigt generösa bröst, som vet om att hon har det, och som enligt trovärdiga källor har gjort DET? När så nämnde adolescent, med största lust och med darrande fingrar, fumlande ger bort halva sitt paket till denna oändligt suggererande kvinna, kan han då anklagas för det? Att han gör sitt offer för att få stå i centrum av hennes strålande uppmärksamhet bara för en liten, liten stund? För att få bli sedd i hennes närhet, och för att få njuta av att plötsligt vara så nära någon så ouppnåelig?

När detta ögonblick blir svaren på hans libidinösa frågestund? När det ger hans hormonernas Tjuren Ferdinand, en sinnenas research till mången nattliga stunder av solitär samvaro. Skall man kunna kräva av honom att han skall stå emot, att han skall säga nej? Hon har ju gjort DET?

Den mer än väl uppvuxne D&M, har handlat både på The Armoury och i webbshoppen. Halsdukar, muggar, tröjor och jackor, allt med något av klubbens symboler på. Nyckelringar, pysselprylar och mössor till ungarna, en sparkdräkt till deras nyanlända kusin, och allt försett med en kanon, ett klubbmärke eller ett A, ett C och en fotboll på. Inte i tron att dessa inköp skulle täppa till något, under ytan liggande, tomrum av obesvarad kärlek. Ej heller i att inköp i The Armoury skulle generera mer kärlek från klubben, -utan av kärlek till den. Till kanonen, till alla spelare vars namn som fylld kvalfyllt semierotisk skrikits ut i vintermörkret. Till Fotbollens Gamla, och Nya Hem, till Art Déco-försöken, till bilden av den arsenalska gemenskapen i var islingtonsk stugvärme, och av kärlek till historien på vilken de alla vilar.

D&M står, liksom Du, längst ner i fotbollens näringskedja. Om de stora elefanterna skall dansa så är det på dina tår det trampas. Skall stora beslut fattas så är det över ditt huvud det sker och skall pengar rulla in, så är det från din pung de kommer. Du betalar abonnemanget, som betalar avtalet som föder storklubben. Du betalar ligans högsta biljettpriser och du uppmanas att handla kanonierade varor i en aldrig sinande ström. Din kärlek blir satt i relation till dina spenderade pengar. Din kärlek till vårat gemensamt älskade fotbollslag blir, när ännu ett sätt att tjäna pengar på den uppfinns, dock allt mer alienerad. En sten på ett torg blir en sten kastad i din rygg. En mammonskt utsträckt hand blir ett stryptag om din röda själ och syrehalten i ditt blod sjunker i takt med att din dröm om identifikation och samvaro sinar.

Relationen till en klubb är som alla andra relationer; den går upp och den går ner. Ibland intensifieras den med blossande nyförälskelse och ibland behöver man vila från varandra när ens emotionella projektionspartner inte riktigt lever upp till vad som skjuts upp på den relationella duken. De par och de relationer som ständigt går med hopflätade fingrar är få, och har inte sällan förbrukande kort livslängd. Så ibland älskar du klubben med allt det den gör och ibland älskar du den, trots allt den gör. Du är inte dum nog att tro att du är Arsenals tolfte spelare, men du vill dock inte bära känslan av att vara utnyttjad. Ej heller känna dig marginaliserad till något som, på allt mer fiffigt och raffinerat, sätt bara skall rendera inkomster till klubben. Fantasten blir till konsumenten som blir mecenaten, som blir till… vadå?

Så säg gärna att D&M är en gammal förmossad stofil med en förskjutet anglofil världsbild. Upplys om ett varande i en, för länge sedan svunnen tid. Säg blåögd, säg naiv, kasta glåpord om dadaistisk idealism och om reaktionär glorifiering. Men be aldrig mer D&M att, för att få kampera i en dröm om arsenalsk evighet, betala en sten på ett torg. Be aldrig om ännu en sammanfogande investering. Säg aldrig konsument.

Inte mycket att läsa...

men väl enormt vackert att se på.

Dagens Kulturbärare

...måste bara bli denne Martin Keown, som förvisso varit på D&M´s tapet tidigare, men knappast kan figurera i ett medie som detta för ofta.

De unga i Arsenal nästa säsong

Det är ännu långt kvar, men D&M fastslår redan nu hur lagets ungtuppar, som de säger, kommer utvecklas nästa år. Kom ihåg var du läste det först:

1: Gibbs och Clichy delar på vänsterbacken, lite som Sagna och Eboué; EPL och CL-växeldragande. Detta gynnar Gibbs något oerhört. Han hoppar också in som vänsterytter i slutskedet av vissa matcher, förslagsvis de vi leder och kör stort kontringsspel.
2: Walcott får äntligen vara skadefri, varför det då räcker med snabbheten han har (det är väll egentligen det han har, va?). Blir supersub eller rent av startande i vissa matcher. En bra säsong, med TW14 mått mätt.
3: Johan Djourou startar säsongen lite slow, men bildar sedan, tillsammans med TV5, ligans absolut mest spelande och solida mittbackspar. Han franskpolacken hänger på och de tre roterar, varför skadefrånvaron drastiskt minskar.

4: Szczesny är fullständigt lysande första halvan av säsongen, i något topplag i Npower CS eller bottenlag i EPL. Wenger gungar i takt med papperspåsens praslande runt flaskan i handen, saligt leende och trygg om att målvaktsframtiden nu är räddad. Szczesny kommer sedan tillbaka och går rakt in i startelvan och är så fantastiskt superbra att Jokkster, kanske i samband med ett årsmöte, tämligen ber om att få äta upp en disktrasa eller annat av symboliskt värde.
5: I princip detsamma gäller JW (inga disktrasor eller årsmöten indragna i denna syftning) som hänger med Owen Coyles Superwhite Army, fram till januari då han vänder hem och spelar högerytter (den som TW14 byter av i 67:e minuten) vilket gör att både barca och reals presidenter går upp i brygga och erbjuder, i princip, hela sina lånelöften för att signa honom. Wenger småler överseende med de spanska krypen i deras patetiska naivitet och litenhet.
6: Eftersom Eduardo spelar i portugisiska ligan så trimmas Vela in på varierande ytterposition. Detta går acceptabelt och han blir en habil truppmedlem som börjar skoja till det riktigt friskt på uppvärmningarna. Lär ha fräckisar samt Kålle å Ada-historier som specialitet.

7: Ramsey ligger i gipsvagga fram till det att Diaby säljs till Toulose, varpå den lille walesaren gör sensationell comeback och intar box-to-box rollen snett bakom Cesc, som i förbifarten skrivit på nytt kontrakt till 2021, då han sedan, enligt rykten i spansk press, iklädd endast ett makalöst högt hårfäste, skall bli massör för damlaget och ha trisceps (hjälp mig här nu fektarn) och sätesmuskelaturen som specialitet.
8:Bentners käkmuskler intar dock rent österikiska propotioner av all tid de, och han, spenderar på bänken ute på Underhill.
9: D&M är varken ung eller vacker, nästa år heller, men det kommer denna säsong inte alls spela roll för viljan att maximera antalet tecken, eller kommateringar, i forumtrådar runt om i cyberrymden. Varelsen kanske borde satsa på att skriva krönikor i kanonmagasin eller starta en blogg, vem vet. Skål!

Lång dags färd mot match

Efter att detta hela världens spanien, hela spaniens katalonien, hela kataloniens "kontinentens celtic" har visat sitt rätta ansikte genom begåvningselitisterna i centrala mittförsvaret, så lämnar vi vm att falla i den kollektiva glömska det mår bäst av. D&M gör det genom att blicka tillbaka till en vardag, någon gång under säsongen 09-10, en vardag som inte bara följdes av en vardagkväll utan även av en kvällsmatch.

Det är inget nytt. Du har varit här så många gånger förr. Senast förförra veckan och du känner till uttrycken. Handens insida fuktas, pulsen ökar och din mage blir hopplöst asocial. Hjärtklappning och irrande blick, vi vet alla vilka uttryck det kan ta. Du vet, D&M vet, men varje gång förvånas du, som om det vore första gången. Men så sent som förra månaden, var du med största säkerhet.

Men är det egentligen någon idé att försöka? Kan någon förstå? D&M jonnar, för tredje gången in i fikarummet, hugger en kopp för att sedan låta blicken irra runt i rummet, släppas ner till mattnivå och mumlande hänvisa till något som är sådär galet jätteviktigt att lösa, absolut just nu. För är det någon idé att försöka få dem att förstå? Kan de? Är det någon idé att förklara? Att man har andan i halsen, som om man sprungit upp för de sju trapporna, trots att man stått blick still och bara fört fram ena bratwursten till pekfinger och tryckt in en knapp i hissen? Att man inte kan ta in, eller över huvud taget kan relatera till fikarastens vanliga sorl om andras, och eventuellt egna, nedskärningar, om Robinsondeltagare, om bönder som söker fruar eller om svininfluensa. Sade du röda svin? Röda svin från västra eller nordvästra England? - Nehe, ja då var det ingenting.

Att man känner sig totalt paralyserad och har autopiloten inkopplad sedan första fingertoppsberöring på datorns tangentbord tidigt i morse? Att ens leende och nickande till en chef, som nog säkert har något viktigt att berätta om, bara är ren och skär yta. Hallå? Lampan lyser på tredje våningen, - men det är absolut ingen hemma. Är det någon idé att ens förklara?

”Ja men du, D&M, du är ju fotbollsintresserad; skall jag köpa en Beckham-parfym till dig på nästa tjänsteresa?” -Va? Talar du med mig? Det är ingen annan här.

Plötsligt funderar du på att skriva en egenremiss till närmaste Neurologiska klinik för att verkligen gå till botten och ta reda på om det är något ännu icke upptäckt inom autismspektrat du plötsligt drabbats av. För symptomen stämmer ju:

-Betydande svårigheter med att utveckla och förstå information så att personen/patienten får en helhet och sammanhang i sina upplevelser. -Check!

-Annorlunda perceptionen än hos icke-autister. -Check!

-Begränsningar i förmågan att intuitivt förstå och leva sig in i andra människors tankar, känslor och behov. -You bet!

-Brist på ansiktsuttryck och gester samt emotionella uttryck, begränsad uppmärksamhet och socialt samspel, ignorerande av andra och inåtvändhet, till exempel inte söker ögonkontakt och sällan pekar på och visar saker. –Hallå, do you read?

-Ibland kan andra människor användas som verktyg utan att personen verkar se dem som just människor. –En dubbel espresso, hitåt!

Men kommer du att försöka förklara? Kommer du få dem att förstå? Kommer du söka dig in i den Kafkaeanska processens labyrinter och står där med argument som, likt pärlor för röda svin, faller ner i fikarummets sociala gyttja. –Det är helt normalt, jag har ett avslappnat förhållningssätt till mitt favoritlag och det går inte alls ut över mina nära och kära, ej heller över mina arbetsinsatser. Jag ser inte mitt favoritlag som en del av min familj eller mitt sociala umgänge. Skall du försöka tuta i dem det? Skall du försöka dig på det? –Lycka till!

Tack och hej då spanien

Nu är vm över och den spanska humorn, och kamratandan, har firat stora triumfer. Tack för att ni finns våra katalanska vänner och världsförbättrare.

Laurent Koscielny

Gott, då har vi plötsligt tre mittbackar, under kontrakt, i Arsenal. Tre mittbackar är fler än två, eller hur. Här är en liten filmsnutt där hans säsong i franska förstaligan avhandlas, kort och koncist.

D&M hälsar honom välkommen och återkommer i ämnet när D&M löst uttalsfrågan.

Alla vill till himlen, eller i alla fall till barca eller city

Under denna rubrik faller ett antal av sommarens sagor. Som arsenalist kan de te sig både tragiska och komiska, men historien har inte bara givit oss facit på hand också förmågan att se gårdagens sanningar i dagens avslöjande unkenhet. D&M vill fånga denna dag genom att ge er denna lilla strip, liksom för att låta fjolårets sommar belysa årets.

D&M Krönika 5: Bärare

I torsdag, den 1:e juli, så öppnades Transferfönstret. Som ni vet kan affärer göras även när dessa fönster är stängda men transaktionens genomförande, dvs. när spelaren får representera det nya laget, är bundet till dessa öppnande plusposter på respektive lag desperationssaldo. Så här skrev D&M inför vinterns fönsteröppnande. (Jag låter bilden ovan illustrera D&M´s tankar i dessa banor.)

Om solen skiner, alla är glada och utsövda, har nyborstade tänder och fått gå på muggen med tillfredsställande resultat. Då är vi vackrast och bäst. Vi är topp fem i Europa och multipla titelaspiranter alla dagar i veckan. Vi har en bra trupp, med både bredd och spets. Ungdomlig ambition korsbefruktad med förvärvad erfarenhet. Men. Men, men, men. Så är det ju aldrig för oss. Realitetens ondsinta verkställare kommer förr eller senare alltid och knackar på vår dörr. Ett landslagsuppehåll blir till en västbeklädd indrivare och ett tätt matchande i regnrusk och lerig midlandsomgivning blir ett brunt kuvert från närmaste hudklinik. Kalas blir till bakfylla och älskog blir till underhållsskyldighet. Så är det för oss Gunners och ingenting, av vad som kan tolkas av morgondagen, tyder på motsatsen.

På ett sätt har han rätt, professor Wenger. Vi har ju allt det där som ett lag skall behöva, men samtidigt så har vi ju också allt det där andra. Därför är hans, liksom D&M´s, önskan alltid densamma, att vi skulle kunna klara oss med det vi redan har. Hålla truppen intakt, ta tillvara på den goda stämningen av kontinuitet och trygghet. Men samtidigt, som hängslen, som livrem eller som preventivmedel på tågluffen, behöver vi säkerhet. Vi behöver stabilitet. Vi behöver spelare som kan täcka upp, som kan spetsa vår startelva och göra oss än mer solida, trygga och ostoppbara. Vi behöver vinnare. Vi behöver kvalité. Vi behöver spelare som har vunnit mästerskap och titlar, och som har internaliserat den nedärvda traditionen att vara en vinnare och att inte acceptera något annat än att vinna.

Varken du eller D&M kan göra det gjorda ogjort. Ingen av oss kan förmå den sensuellt urdruckna drinken förbli objuden, inte stoppa den hand som smekt det bröst som inte fick smekas och ej heller återuppbygga den äktenskapliga hamn som, en gång för alla, bombarderats i sank. Vidare kan vi inte heller återköpa de spelare vars önskan, om gudfadersvälsignelse eller sangriakalasbefläckade pesetashögar, blivit tillgodosedda. Vi har sålt de spelare vi har sålt, och vi har gjort oss av med de kulturbärare vi nu så evinnerligt hade behövt. För kanske är det här skon klämmer, skutan läcker eller strängen brister. Då vi är unga och underbara de goda dagarna, är vi små och feberhängigt urlakade de dåliga. Som om ålder vore synonymt med kompetensinförskaffande, benämns vår brist som erfarenhet, när den egentligen borde heta kultur. För där Adams spände sin lätt alkoholiserade blick i de övriga 10, i Highburys spelargång sekunderna före helvetet släpptes löst, och där en på gränsen till psykotisk Keown hånar ett fuskande hästansikte, där har vi en tjugotvåårig katalan, om än med väldens mest briljanta och spelintelligenta högerfot. För hur mycket du än älskar detta brillianta passningsgeni, så har han inte stöpts i den form, som endast de utan förlusten som alternativ, stöps i. Aldrig fått sin inkilning i vinnandets självklarhet och förlustens ickeexistens.

När den unge D&M´s armbågar sattes ned på farfaderns nötta köksbord, utbrast denne att unga hus inte behöver några stöttor. Men visst är det just det som det unga huset behöver. För när stormen blåser som hårdast, behöver det unga huset stöd och skydd från det stora, starka och av meriter berikade.

Du och jag, du och jag och Arsenal. Vi behöver någon som fyller de luckor som lämnats av bortrövade internationalister, som spänner den hane som förstelnats i vinterstormars katatona kyla och som rätar den rygg, som av motgång, krökts. Någon som bär det febersjuka barnet när influensan satt tänderna i det, som berättar om den gryende morgonen när natten känns skrämmande mörk och någon som förmedlar att en spelad match bara kan betyda en vunnen. Att lycka inte är att delta, utan att vinna. Att stolthet kommer inifrån, och att grunden för denna lägges i att göra det omöjliga och besegra det obesegrbara. Att alla kan dansa tokroligt lustiga danser i medgångens lättja, men att storheten är att vända ett skepp på väg i kval. Att genast resa sig när tacklingens kapning farit över benen, att förmå sig pressa sig fram i januariisande sidoregnstormen och att upp stå där andra faller. Att aldrig, aldrig, aldrig ge upp.

Så Wenger, på samma sätt som Du sätter dig ner och talar allvarligt med din 17-åriga dotter, när hon plötsligt skall åka ut och jobba som aupair. Som när Du tvingas se henne djupt i ögonen och berätta om myntets andra sida, om impulsers konsekvenser och om behovet av att använda förvärvad erfarenhet i infallets stund. På samma sätt måste Du sätta Dig ner och se på dina små lamm, som spänstigt skuttar runt på London Colney, samla i hop dem och ge dem beskedet att de är någonting fantastiskt i vardande. Men också att de behöver utifrån stärkande kraft, att de unga husen behöver stöttor. Att de skall få en spets som spräcker den amerikanska helylleröda mytbubblan. En kraftfullt virvlande tornado som blåser huvudbonaden av oljeshejkerna och en granitfast näve som snyter glorian av foolsens snornäsda huvuden. Att vi måste vädra ut det av skadefrånvaro unkna och släppa in det friska och nyta. Att vi behöver en till, kanske två till. Spets som gör oss dödliga, osårbara, solida och redo. Gör så Wenger.

För Du vet hur det är. Du vet. Du för och vi följer. Men ge oss kraft att hänga kvar ända fram tills att grisjakten är över, tills nattklubbens lampor tänds och erövringen skall synas. Fram till provsvaret kommer och till det bruna fönsterkuvertet försegling skall brytas. Gör så Wenger. Ge oss det Wenger. Bär oss fram i Din bibehållna kultur av vinnande och stjälp oss inte i förlustens utförslöpa. Ge oss de bärare vi behöver, ge oss de färdigstöpta vinnarna, att lära de unga formbara, och ge oss vinsten tillbaka.