Att falla isär

Vissa dagar är inte som andra. Vissa gånger försöker du stå, gå och gå vidare, men ingenting händer. Vissa dagar försöker du tänka på annat, på vad som helst eller till och med på någonting objektivt meningsfullt, men helt utan resultat. Vissa dagar går det bara inte. I dag är en sådan dag.

Du känner dig ensam i ett proppfullt rum, du fryser med svetten rinnande utmed ryggen och du flämtar andfått fast du står helt stilla. Du tycker allting stinker av desinficerad doftlöshet, du känner inga smaker alls och du vill bara fly samtidigt som kroppen vägrar lyda din vilja till rörelse. Idag är en sådan dag.

Väggarna känns klibbiga i det kala rummet. Andhämtningen känns tung som vore en börda lagd över ditt bröst. Du längtar efter avledning när all stimuli skrämmer dig. Du försöker hålla ihop dig men faller, faller, faller isär. Idag är en sådan dag.
Igår var du två minuter från en förlängning på Wembley, två minuter från att vrida åt skruven allt mer fast i Birminghams städ. Två minuter från ännu mer speltid, där varje sekund såg ut att tära på de allt mer på knäna gående blåklädda. Två minuter från en förlängning av en fest som slutade i ett totalt fiasko. Idag är en sådan dag.

Du hade så sett fram. Du hade så längtat. Du hade så hoppats, önskat och åtrått. Du hade sett hur åren av hungersnöd och svält nu skulle övergå till goda år som äntligen bar frukt. Prunkande rikedom skulle falla ned från himlen och du skull äntligen få ta del av den igen. Fragmenten skulle bilda en helhet och pusselbitarna skulle passa ihop. En soliditet skulle skapas, befästas och kommuniceras till en respekterande omvärld. Idag blev inte en sådan dag. Idag blev dagen då allt fortsatte att falla isär.

Were On Our Way To Wembley, part Two

Idag är det söndagen den 27:e februari 2011. Idag är Arsenal på väg till Wembley och så även Zulu Warriors med deras bihang Birmingham FC. Då vi under gårdagen talade om 98 dagars oordning i Norra London, talar vi idag om snart sex års oordning i N5´s relation till övriga fotbollsvärlden. Eller ganska exakt 2 109 dagars oordning i form av titellös tid och tid utan trofévinster. För det är idag så lång tid sedan vi, den 21 maj 2005 på Millennium Stadium i Cardiff, vann FA-kuppen framför näsan på Alex Ferguson och hans Manchester United. Så lång tid sedan Patrick Vieira satte den femte straffen bakom Roy Carrol i Unitedmålet.

Av de elva i startelvan och de fem på bänken, som var med och vann i Cardiff, återstår nu endast Cesc Fabregas, Robin van Persie och Manuel Almunia. Fabregas startade FA-kuppfinalen tillsammans med Vieira och Gilberto på det centrala mittfältet medan van Persie bytte av honom i den 86:e matchminuten. van Persie slog även en av de fem straffarna medan Almunia satt där han mestadels gör rätt i att sitta.
Både van Persie och Cesc Fabregas har varit frågetecken inför dagens final. van Persie stod över matchen mot Stoke, vilket han nog gjorde rätt i med tanke på det skademässiga högriskmöte en klubb som Stoke City FC innebär. Fabregas fick ont i baksidan av låret under samma match och informationen om hans hälsa har sedan dess pendlat mellan att han kämpar som f-ken med att bli friskt till att det inte blir någon final över till att det kanske kan finnas en liten minichans till spel för honom. Man får anta att total vetskap troligtvis inte ges förrän runt 16.00 i eftermiddag. Almunia utgår vi ifrån kommer bli kvar på den plats han mestadels gör rätt i att sitta på.

För nu skall upprättelse frambringas. Rätt skall vara rätt och rätt är att Arsenal åter skall bli ett lag som vinner titlar och troféer. Vi kan tycka vad vi vill om att våra snoriga småkusiner från N17 tenderat att, i brist på ligavinster, på FA-kuppfinaler och på deltagande i europeiska äventyr, göra denna Carling Cup till deras alibi. Tillverka DVD-filmer av semifinaler och annat ointressant, ja men tjänare. Men nu står vi där vi står, vi står inför Wembleys bitvis även gröna matta och vi gör det med chans att erövra den första trofén på över två tusen dagar.

Vi har chans att bryta en negativ trend till en god. Att avsluta en era och påbörja en ny. Och att visa för oss själva och för den onda omvärlden att vi, Arsenal, det stolta storlaget Arsenal, återigen är ett vinnande lag. Att Wenger och hans små pojkar är på rätt väg, att vinst är det enda som räknas och att vi kommer räkna troféerna i digra pluralformer under den nu ljusnande framtid som, från och med idag, är vår.

Vi skall visa att vi inte viker ned oss, oavsett hur infantilt motståndet än må vara, att vi kan spela som bäst när det behövs som mest och att vi är de som till slut står där som vinnare. Vi skall visa att det är vi, Arsenal, som får det vi vill ha.

98 dagar

98 dagars väntan skulle idag ha varit till ända. Efter 98 dagars oreda, skulle denna dag ordning ha återupprättats. Ordnung Musst Sein hade tysken utropat och därefter med avsky vänt bort blicken. Han hade sett oreda och han hade sett det skriande behovet av iordningsställande. Denna dag, lördagen den 26:e februari skulle ordningen i norra London återställas.

Nu blev det inte så. Det kom liksom en kuppfinal i vägen. D&M är inte sämre än att han kan ha överseende med detta, inte rigidare än att speldatum kan ändras och hanteras. Ny speltid är satt till 20:e april, varför vi får addera ännu 53 dagar till vårt vänteläge. D&M löser detta, men önskar ändock att tingelser skall ställas på sin rätta plats och att ordning åter skall råda. Arsenal är Arsenal och spurs är spurs. Arsenal är ett lag som vinner matcher och klättar upp i tabeller medan spurs är ett lag som förlorar och rasar ner för desamma. Den processen måste få ha sin gilla gång.

Men då så inte idag kan ske, får vi vänta in morgondagen och utgå ifrån att vi tar hem en trofé. Vinna en titel vilket spurs inte kommer att göra, denna säsong heller. Gott med det.

På den här internetsidan förespråkar vi inte på något sätt någon form av lyteskomik, snarare tvärtom. D&M har alltid haft en öppen famn för olika personligheters olikheter. Gäddhäng, celluliter och oönskad hårväxt på ömtåliga ställen, har aldrig varit något som skrämt D&M eller fått oss att backa. Snarare tvärtom. Det har gladeligen frotterats med, och vältrats i, olika DSM-5´s, udda böjelser och intressant avvikande beteendemönster. Ingen blir snäll av stryk, däremot av en öppen famn, har alltid varit redaktionens ledstjärna och vän.

Vi har, under det dryga halvåret sidan varit igång, varit nästan analt politiskt korrekta. Idag är vi dock framtvingade till att göra ett undantag. Vi drar oss, fullt medvetna om vad vi gör, i smutsen -bara för en liten stund. För Happy Harry he’s got a twitch. How he got it we don’t know, how he got it we don’t care, all we know is he has got a twitch.

Och denna musiksatta företeelse vill vi ju, i väntan på onsdagen den 20:e april och den då kommande IRL-versionen, inte undanhålla er.

Låt här avslutningsvis D&M tydliggöra att det inte på något sätt finns några som helst samband mellan germanska referenser och den lyteskomiska smutsen D&M idag har tillåtit sig att vältra sig i. Ej heller mellan germanska referenser och nämnda N17 lags eventuella etniska eller religiösa hemvist. Inte på något sätt.

I morgon skall vi tala kuppfinal på Wembley. Det skall tottenham inte göra.

Fräcka Fredag

Förra veckan var ju lite Blacks Sabbath, när Ozzy hade fått sparken och de bjöd in den då arbetslöse, före detta Elf och Rainbowsångaren, Ronnie James Dio. Ingen trodde de var kapabla till någonting gott och så gav de oss den numera klassiska hårdrocksskivan Heaven and Hell. Precis som vår föregående vecka var. Vi var uträknade, hade tappat en fyramålsledning borta mot Toons, vi hade slagit bortasvaga Wolves med 2-0 och inte direkt spelat den vackraste fotbollen i universum. Så tar vi emot världens bästa fotbollslag genom tiderna på onsdagen och spöar dem duktigt. Fem sche-ljud med bihang och BOOM, tillbaka med er till den där lilla spanska provinsen. Men det hade heller inte varit Heaven and Hell om vi inte, bara dagarna senare, bjudit det 43 placeringar lägre i seriehierarkin varandes, Leyton Orient på en sen kvittering, på söndagen samma vecka. Heaven and Hell så är det att vara Arsenal. Heaven and Hell.

Nuvarande vecka präglas mer av något Union Jack´skt. Rött och vitt på onsdagen och en jäkla massa blått på söndagen. Inte mindre logiskt blir resonemanget om vi betänker vad denna Union Jack, för så många icke öboende, genom åren har stått för. Elakhet, explorering och plundring.












Gränna-On-Trent plus fulbrum är lika med Grrr.

För samma vecka kommer vi att ha mött Tony Pulis+Ryan ”Ett benbrott gör ingen sommar” Shawcross på onsdagen och Birmingham på söndagen. Ett Birmingham som inte bara har Alex McLeish som manager utan även hade den, i Watford numera spelandes, inte helt okände Martin Taylor. En massa sköna brittiska kulturbärare är dock kvar i laget, vilket borgar för flertalet spännande interpersonella möten. Vi kommer alltså, inom loppet av fem dagar, ha mött två av den engelska toppfotbollens mest primitivt spelande fotbollslag. Och det känns la sådär lagom fräckt, eller hur?

Denna fredag ägnar vi mestadels åt att söka svar på frågorna kring Cesc Fabregas och Theo Walcotts respektive hälsotillstånd. TW14 verkade ganska omgående vara ute ur söndagsbilden medan Cesc ganska länge, som det heter, kämpade för att bli frisk. Walcott känns inte livsnödvändig varken mot Birmingham eller mot Sunderland, men däremot som ett oerhört potent kontringsvapen i matcher som den kommande nere i Spanien.

Under gårdagskvällen gick .com ut med att även Fabregas missar söndagens final. Oerhört ledsamt för honom, synd för oss att inte kunna använda världens bästa playmaker, men på ett sätt ganska logiskt. För hade Fabregas chansat med spel i en final han så gärna vill vinna, fått den logiska ful-brumsmällen i 58:e minuten och sedan givit oss ett Arsenal som under säsongens mest intensiva och avgörande perioder stått där varit kaptenslösa. Det hade inte varit någon höjdare. Det hade inte känts supernice att åka ned till Spanien utan lagkaptenen med det numera ganska digra symbolvärdet. Utan världens bäste playmaker. Nej, stå över mot brum och Orient, spela sista 25 mot Sunderland och lämna rehablistan, gärna hand i hand med ovan nämnda kontringsvapen. Så håller vi bara tummarna för snabbt återfuktande.

I morgon skall vi bryta av lite granna genom att tala grannrelationer, det blir spännande.

Stoke City Riot

Det är en märklig värld vi lever i. D&M är inte den person som ägnar sig åt att söka kickar, klättra uppåt och sparka nedåt har aldrig varit grejen och D&M har heller inte karriärens absoluta bästa som första pling när väckarklockan ringer om morgonen. Stress är inget D&M har för vana att ägna sig åt. Inte för att vi kör oss zen-budistiskt filbunkssofta eller endast lever på linser eller deras avkommor. Inte så mycket sökande, rötterna neråt och gräv där du står, då står man också kvar när det blåser snålt. Och då är inte insamlandet av stimuli för att uppnå adekvat stressnivå någonting som D&M söker. Fast så är det ju det där med Arsenal.

Efter två dagars VAB-ande, egen spirande feber i ett allt högre tempo och med den högst respekterade fru D&M sittandes framför TV´n fluktande på högoktanigt fartfylld agentfilm där en kvinnlig huvudroll jagas i något dubbel-, trippel- kvadrupel- whatevvaagentthriller, så blir tillvaron lite i sidled. När Squillaci ger Arsenal en ett-noll ledning, så måste D&M genast gå på toaletten. Det blir liksom för mycket stimuli, för mycket förskjutningar, D&M söker kontakt med tillvarons cementerade pålar genom att gå in på Ars-Swedens forums matchtråd vilken inte över huvud taget svarar utan endast står och snurrar i cirkelläge.

Major Tom to Ground control.

Och där går Cesc Fabregas ut ur matchen, Asjavin löser av en lagkapten som inte alls ser glad ut och D&M´s Arsenalvärld är åter till det normala. Efter att vi, nu när vi vant oss vid Vermaelens absens, i flera veckor sett oförskämt skadefria ut, så är läget tillbaka till det habitalt Arsenalska Adderat till dunk-dunk-dunk, öronsus och för frekventa toalettbesök. En känsla av att väggarna kommer närmare dig, av att taket, så långsamt så att du nästan luras att tro motsatsen, sänker sig ned mot dig och fortfarande bara en snurrande laddningsring när du söker svaret på Cesc´s skadeorsak, graden av illvarsel och graden av förödelse av olyckans konsekvenser.

En halvlek över, en kvar. Stoke fortsätter göra det de gör när de över huvud taget skall göra någonting. De sparkar på allt som sprungit förbi dem och på allt som kommer emot dem. Det finns inte en rödklädd rygg de inte måste trycka ned, inte en vit strumpa som inte skall täcka minst ett blåmärke. Wenger är bara en grinig gubbe som inte pallar högtryck vs Jag har gjort mitt jobb och tagit ut elva spelare som skall spela, är det inte snart dags för ni svartklädda killar att göra ert jobb?
Ett kort delas ut. Och det är Clichy som får det. Självklart. Stoke fortsätter som vilda bufflar springa över de stackars människorna som gjort sig obehaget att beträda Emirates gräsmatta. Som brunstiga skogshuggare skövlar de allt som kommer i deras väg. Som påtända tonårspojkar höga på hormoner och frånvarande föräldrar. Det känns som att se på fotboll ur en liggande cylinder eller som att bli jagad genom en hastigt mörknande snårskog.

Fru D&M´s pang-pang är till ända och hennes puls verkar åter vara nere på tv4-nivå. Herr D&M hämtar mer chips i köket, tuggar i sig det som Jim Carrey åt nötter i Pet Detective och ser TW14 bli lönnmördad av ännu en ondskans väktare. Utburen på bår och Davidsson och Mannen undrar stilla hur länge detta får hålla på. Hur länge galenskapen skall få ha sin frigång. Och så kan den där halvfiguren Pulis med att stå där och skrika, när han bara borde sitta och skämmas för vad han är medverkande till.

Efter dessa tre poäng drar vi en lättnadens suck, vi konstaterar återigen att vi förstår varför Denilson inte fått starta en enda EPL-match denna säsong och nickar åt Bendtner för visat tuggummi. Vi ställer in oss på vänteläge för inkommande skaderapporter och tackar Szczesny, Djourou och till viss del även Song för bibehållen nolla.

I ungarnas böcker säger Bamse att ingen blir snäll av styk...

Att vara gäst på Ashburton Grove

Idag skall vi samtala kring ämnet empati. Vi sätter oss i ringen och tar varandra i hand. Vi äro alla vänner och tycker om varandra. Eller kanske inte. Vi kanske inte alls tycker om varandra över huvud taget, eller vi kanske till och med tycker illa om varandra. D&M luskar vidare, vänder och vrider på begreppen, försöker tänka med en Potter och landar ändå med rumpan bak. Varsågoda och kliv på, ta en grön plyschoverall från kroken och sockeplasten hittar du i den bruna nätkorgen till vänster.

Enligt NE betyder empati att ha en förmåga till inlevelse eller medkänsla. Att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov. Ja, men det skall väll inte vara något problem. Låt mig försöka: Om jag sparkar på en annan människa, med rejäl kraft och mycket fart bakom min rörelse, exempelvis på ett av personens ben, så hårt så att nämnda ben går av och hänger dinglandes i en blå andraställsstrumpa, så kan det nog tänkas att det gör ont på nämnde medmänniska. Låt mig tänka. Jag sparkar, ben går av, den andre människan får ont. Check! Jag blir ledsen för jag är en himla go kille som nästan, vid 22 års ålder, bor hemma hos min mamma. Check!

Förstår ni mig? Har ni förmåga att leva er in i mitt känsloläge och mina behov? Jag torkar tårarna och lämnar spelplanen utan bråk (hej, jag sade ju det, jag är en himla fin och go kille), min tränare säger att jag är ledsen, förstår ni mig? Det är synd om mig, jag har behov som jag bara försöker uttrycka. Okej, samma kväll ringde vår förbundskapten och gav mig en plats i landslagstruppen, så han såg faktiskt mina behov. Check! För jag vill bara vara omtyckt, jag vill bara bli uppskattad och jag vill bara känna andras kärlek. Till mig och till de handlingar jag utför. Jag är en sådan kille och jag är inte en sådan där annan kille, en sådan som vill elakt.

Jag vill bara bli älskad. Och om mitt sätt att uttrycka min längtan efter att bli älskad kanske, kanske någon gång blir lite tokigt, lite sådär oj nu blev det lite knasigt det här, så är det inte mitt fel. Min strävan efter kärlek, efter uppskattning och efter mellanmänsklig input, är bara så enormt stark. Jag har ett stort hjärta, ser du. Mitt hjärta slår inte bara för alla andra människor på denna jord, alla katter, hundar och lövträd. Den slår även för den genuint brittiska arten av fotboll. Det slår så till den milda grad hårt, så att om ovan nämnda avsparkande av andra människors ben liksom råkar hända ett par, tre gånger inom bara några år, så är det bara en slump, en liten fnurra på den kontaktyta som erbjuds oss förebilder för alla små fotbollsfantaster.

Så när jag nu i kväll, kommer att vara er gäst, i er jättefina och moderna fotbollsarena. Försök då bara tänka på mig som en liten försiktig och lite blyg pojke. En pojke med ett stort hjärta, en liten hjärna och med starka band till den klubbtränare till vilken jag ger min totala lojalitet och vilkens ord jag aldrig någonsin kommer att svika. Se oss som två vilsna skepp på väg i kval, som möter morgonen ihop.

Skänk mig även en ack så liten vänlig tanke i mitt stora strävande, inte bara efter kärleken, utan även efter att leva upp till min arbetsgivares stolta devis: ”Be loyal be proud be Stoke.”

Eder vän och förkämpe för den goda fotbollen
Ryan Shawcross

Välkommen till AVG´s äktenskapsrådgivning

Denna vecka skall vi snacka lite rödvitrandigt. Inte som i den lilla staden Grännas gåva till omvärlden, utan som i den lilla staden Stoke-On-Trents gåva till fotbollsvärlden. Men innan vi vågar oss in på sådana nasty domäner, måste vi först beta av lite mer närliggande otäckheter.

Trogna D&M-läserare kan inte ha undgått att här drivs en tes om att en stark och nära relation till ett fotbollslag (förslagsvis Arsenal) har en positiv inverkan på primärrelationen, det vill säga den till din fru, man eller sambo/särbo. För ett otränat öga är det kanske inte så uppenbart, men för den relationellt luttrade gurun D&M faller pusselbitarna på plats. Följer du ett fotbollslag nära och investerar digra känslor, exempelvis kärlek, avsky, glädje och sorg, så minskar risken för otrohet. Detta arenan för då den utomäktenskapliga känslovärlden redan är ockuperad. Det finns liksom inte plats för en kvinna till när du redan fular runt med random 11 andra män.

Med denna tes i bakfickan skall vi idag närma oss gårdagens match i FA-kuppens femte omgång, när vi mötte Leyton Orient på Brisbane Road. D&M´s införtext kretsade kring Orients hemmaplan, vilken D&M aldrig själv, men sett plenty of bilder of. Ni vet. Footypornsurfing. Arenapornsurfing. En utomäktenskaplig kontakt som fram till nu sets som helt ofarlig, både primärt eller sekundärt.

Vid ovan nämnda införtexts skapande vart ju D&M självklart rymden runt för lite skön info och en go bild. Oavsett vad vi tycker om slutresultatet så är det här inte målet, utan själv resan, som är mödan värd. För D&M skriver text, väljer ut lämplig bild och lägger in hela rasket i bloggen-som-inte-är-en-blogg. Det obligatoriska knapptrycket på ”visa blogg” (men för h-vette, det är ju ingen...) och sedan en säkerställande om att det ser ut som det skall och sedan är det färdigt.

Nej. Om det så brukar vara, så var det inte så denna gång. Ett klick på den medtagna bilden, som bland annat visade de i texten nämnda bostadshusen, och BOOM. Var är ”Chefen kommer-knappen när du behöver den”, är detta överhuvudtaget pratbart eller skall jag gömma mig under förnedringens fuktstinkande yllefilt? För upp ur en av de två äktenskapliga vattendelarna, det vill säga datorn (i annat fall TV´n) stiger ett avgrundsvrål. Hela skärmen blir illröd, i en vit ruta står det ”This website has been reported as unsafe.” ”We recommend that you do not continue to this website”. Dessutom har den vita rutan en röd sköld med ett kryss i, längst upp till vänster. Ja, ni ser ju själva.

Nu står D&M med skägget i brevlådan, här har det skitits i det blå skåpet och nu skall D&M få sina fiskar varma. Hjärtat tar sig ett oroligt skutt, pulsen ökar och det börjar susa i öronen. Största skuggan av lutheransk dom-skam-kombon, väller sig över skrivbordet och över D&M´s axlar, under vilken endast mörker kan råda.

Antivirusprogrammet AVG har satt ner foten för D&M´s arenaporrsurfning. Nu får det vara nog D&M, ”This user has been reported unsafe”. ”We recommend that you talk to your wife instead of visiting pages with arenaporn”. ”Maybe a glass of red wine, some foot-massage and some ohämmad attention of whatever she wants to speak to you about”. “Even if you are falling to sleep”. Ungefär så stod det nog egentligen i den illröda rutan som markerade fulsurf. Eller det som den relationsmogne mannen lärt sig söka efter, undertexten.

Så då var det bara att ta konsekvenserna, stänga ned bloggen-som-inte, ja ni vet, sätta igång ungarna i egenlek och sväva ut i köket där fru D&M stod över veckans handlingslista. Ta över den, lätta på ansvar och bereda en väg för samliv.

Tack AVG för denna äktenskapliga rådgivningsfunktionen, ni numera verkar ha i er gratisversion av antivirusprogrammen.

Om att vara gäst på Brisbane Road

I boken Fever Pitch, beskriver Nick Hornby laget Leyton Orient som Englands mesta andralag, det vill säga det lag som många fans till så kallade storlag, har som lite sådär när jag har tid över favvolag-light. Orient framstår också som ganska harmlösa och ofarliga att följa med vänster hand, på lagom avstånd både från hjärtat och ditt hjärtas lag. De har även, ända sedan klubben bildades, hållit sig på behörigt avstånd från toppfotbollen och har som största framgång en FA-kuppfinal i slutet av sjuttiotalet.

Men meriterna, eller bristen på dem, i åtanke skulle klubben kunna ha en hyggligt väl rotad förlorarmentalitet långt djupare än deras east end-grannar West Ham. Hammers vilka, som ni vet, blåser bubblor som ändå alltid spricker i slutet, som illustration till sin vinnarbefriade självbild. Så då förstår ni läget. Orients förmodade förlustmentalitet kan ju inte ha blivit bättre av att de blev föregående veckas stora förlorare i engelsk ligafotboll. Inte på grund av dåliga insatser på plan, utan på grund av att det förra fredagen beslutades att nämnda grannar kommer ta över Olympiastadion i Stratford. Konsekvenserna av detta kommer, enligt Orients klubbledning, att bli att klubbens upptagningsområde rejält inskränks av storlaget West Ham, till vilka eventuellt blivande Orientfantaster istället kommer att vända sig för att få sina fotbollsbehov tillgodosedda.

Ja, du förstår själv. Om det inte är lett, men balt, att vara est, är detta ingenting mot hur det kommer att vara att vara Orients och hoppas på överlevnad i skuggan av en allt för närliggande storklubb. Vi kan ju bara gissa oss till hur tongångarna varit om våra debila grannar från N17 hade fått Olympiastadion…

Dock har Orients en sak att glädja sig över. Brisbane Road, eller Matchroom Stadium som den numera heter. Brisbane Road är helt unik så till vida att det är den enda fotbollsarenan i England som också inhyser bostadslägenheter. Mellan samtliga läkare finns bostadshus vilka även bekostat renoveringen av en, och nybyggnationen av de tre andra, av arenans fyra läktare. Det var la roligt då!

Och att få vara gäster på ett sådant unikt bygge som Brisbane Road, det kan inte vara illa. Det är liksom inget rymdskepp precis, inget bygge präglat av dollargrinande mångmiljonärer men heller inget fallfärdigt ruckel. Mer av ett nätt och respektfullt möte mellan gammalt och nytt. Mellan trätak och armeringsjärn. Ett PRO får besök av Unga Örnar, en Carl Bildt går hand i hand med Inga Gill eller en Lilly Allen gästar Pugh Rogefeldts senaste.

Angående Arsenal så hoppas jag att vår näste katalan, Miquel, får kröna denna bäst-i-världen-genomtiderna-vecka, med att göra a-lagsdebut. Eftersom det numera ordinarie mittbacksparet skall sparas till svårare uppgifter, så ser vi gärna att han gör det i sällskap med nuvarande nr 18 (men jösses, snubben har page i FIFA11, dessutom i någon suspekt schvinnad form).

Gibbs får tid till vänster och Eboué rullar vidare till höger. Eftersom vi bör vila samtliga fem barcadräpande sche-ljud, skall Denilson, Rosicky och, varför inte, Chuks Aneke, ta hand om mittfältet. Anfallsalibi lär väl Bendtner och Chamakh, kompletterade av någon av Freeman eller Afobe (skulle inte han ut på lån?).

You win some, you draw some. Så är det att vara Arenal, these days!

Arsenals fem sche-ljud

Det svenska språket skall enligt uppgift ha 13 sche-ljud: Sk, sj, sch, stj, ch, ti, si, ge, gi, giö, rs och ts. Hur den romanska katalanskan har det med sina sche-ljud vet D&M föga, men det känns om sanningen skall fram, faktiskt inte särskilt intressant. Det gör däremot onsdagens Arsenals fem sche-ljud. Vi sätter oss därför ned för att deltaga i veckans grammatikundervisning. Var vänlig och lämna äpplet på magister D&M´s kateder, sex laxar i en laxask, varsågod att påbörja insupandet av kunskapens livselixir.

Vi såg tre stycken som var rakt igenom fantastiska. Brillianta, bländande och bedårande. En hoppade in och avgjorde på ett alldeles ljuvligt sätt medan en femte var med i startelvan. Den sistnämnde var väl inte rakt igenom fantastisk, men med en kungligt assisterande passning till van Persies kvittering, räknas han gladeligen med här. En av sche-ljuden var vid säsongens början en finnig fjärdemålvakt, en annan hade endast en säsong från en europeisk mittenliga under bältet medan en tredje just hade fått sätta på skylten med bokstaven L på en av sina större leksaksbilar.

Vi börjar med den finnige fjärdemålvakten Wojciech Szczesny. Förekomsten av sche-ljud behöver vi här knappast gå in på. Det tämligen kryllar av dem och beroende på vilken så kallad expertkommentator som skall försöka sig på ett uttal, landar vi på mellan ett och fyra. D&M föreslår den totala summan av tre, varav två befinner sig i efternamnet. Nämnde Szczesny gjorde i onsdags kväll CL-debut, och på vilket sätt han gjorde det. Lugn, lugn och dessutom ett grandiost mått av lugn. Han spred det bland medspelare och han visade det inför motståndarna, som bara blev mer desperata för vart misslyckat försök Szczesny tvingade dem att begå. Han åt fullständigt upp dem. Han annekterade dem, gjorde dem till sina undersåtar och tog över all deras tidigare beslutanderätt.

Framför honom befann sig en franspolack som för två säsonger sedan spelade i franska andradivisionen. Efter en säsong i Ligue 1 vaskade Wenger fram honom ur den bretagniska lervällingen och gjorde honom till Arsenal. Var Laurent Koscielnys sche-ljud befinner sig är väll ingen gåta, men hur han på två säsonger har kunnat gå från franskt andradivisionsspel till att fullständigt plocka bort världens bästa offensiv, det är nästan omöjligt att finna svar till. Killen var överallt, över varenda liten katalanrygg och inte ens en ”jag tar med hand och slänger mig sedan ned i Arsenals straffområde”-fuskbarca, kunde stoppa hans dominans från att bli närmast total.

Vänster om Koscielny befann sig hans landsman Gael Clichy, vilkens närvaro i detta sammanhang mer hänger på hans namn än på onsdagens prestationer. Han gav och han tog, blandade och vek in i banan, men med en varm kniv genom kallt smör-passning, vilken ledde till kvittering av matchen, så måste han nämnas i även denna föreläsning.

Ännu ett steg upp i banan och åter till den centrala delen, huserade hela Englands samlade framtidstro. Tre äpplen hög, fortfarande tonåring och ben som var på vartenda ställe bollen befann sig. Ett tag funderade D&M på om killen hade något barba-pappaiskt över sina ben, för de var liksom i ständig omformning ut efter situation och behov. En defensiv mensaintelligens toppad med ett sådant offensivt driv att herrar Iniesta och Xavi bara såg gamla, trötta och uppgivna ut. Vi talar självklart om Jack Wilshere, vars efternamns själva epicentra tar trampolinsvikt ur ett oerhört välavvägt sche-ljud. Precis som nämnde gosses totala framträdande i tisdags. Välavvägt, heltäckande och precist.

Det femte Arsenalska sche-ljudet har Wenger importerat från det kyrilliska alfabetets Ryssland. Även här når vi inte högre än tre äpplens höjd och här har säsongsformen varit allt annat än en fast, glansig och nyplockat fräsch. Andrej Arsjavins sche-ljud är något direktare, distinkt men ändå välplacerat i gommen bakre del, precis som han, fullt logiskt, hade den goda smaken att avgöra onsdagens match.

Så vi skänker en tacksamhetens tanke till Arsenals fem sche-ljud. Visst hade de gott sällskap, men utan deras tämligen mirakulösa insatser hade veckan inte varit det den blev. Vi sträcker på oss, fäster blicken för att sedan sänka den i vördnad och respekt. För en finnig fjärdemålvakt, en left-over, ett par småkillar och för en vänsterfot. För att vi fick vara med om dessa ljuvliga sche-ljuds än mer fantastiska framförande av konsten association football.

Och wow, här kommer fluortanten. Stig på. Yes!

Det gör ont när knoppar brister

Nej, det gör det inte. Det gör inte alls ont. Det är ljuvligt, njutningsfullt och fyller dig med en känsla av rättvisa. En känsla av nydaning och universell nyordning. För den stygga katalanska vargen höll på att slita oss i stycken, den läxade upp oss och gav oss smisk på bara rumpan. Vi var 45 minuter från att bli vackra förlorare, 45 minuter från att ha följt en redan utstakad bana och 45 minuter från att bli det som alla ville få oss att bli.

Om Mr Wenger körde ”We shall defend our Island, whatever the cost may be”. Eller om han körde semigospelt “Nu får vi ståpälsen att resa sig och kanske även annat också”, det vet vi ännu inte. Men någonting var det, någonting hände eller snarare, någonting hade hänt. För när D&M lurats med ut ur pubsunket för att frestats till lite tjuvrökande och sedan var färdig med denna tonårsmalör för att återvända till kvarterspangets ”gud vilken fin fotboll de spelar, de där brasselona”, så var det någonting som verkligen hade hänt.

Ett helt annat Arsenal kom ut till andra halvlek. Inte som ett elakt ”nu sparkar vi på allt som springer förbi oss-Birmingham”, inte som ett impotensfrustrerat tisdagsmilan, utan som ett Arsenal som höll på att slå ut i hela sin fulla prakt. Plötsligt var vårt mittbackspar synkroniserat och perfekt klaffande, plötsligt var Jack Wilshere världens bäste spelare under 20 år och plötsligt såg de, bara en liten stund så självgående och konfidenta katalanerna (nåja), stressade, vilse och undrande ut.

D&M höll på att gå ner i splitt över att Arsenal plötsligt hade en målvakt som bara glufsade i sig små katalaner till kvällsmellis. En i övrigt oerhört sympatisk bordsgranne försökte med tricket att barca bara sköt sina skott rakt på målvakten, men han såg nog ändå, trots vissa merseysideska personlighetsdrag, vad som var under uppseglande. En gänglig polack som just lämnat sin finnigaste tonårstid bakom sig, genomskådade samtliga katalanska försök. Han väntade, vågade vänta ännu lite mer och till slut var de tvungna att skjuta just där han visste att de skulle avlossa deras närmast symboliska skottförsök . Wojciech Szczesny, Svenne Banan. Svenna Banan, det här är Wojciech Sczcesny. Visst är det trevligt att träffas!

Till detta visade den store fotbollsfilosofen, den riktige fotbollsfilosofen, att han faktiskt kan matchcoachning. När han tog ut den tidigt varnade Song för en petad och stundtals sömngångande Arsjavin så vred han inte bara om nyckeln i tändningslåset utan även förutsättningarna för vad ske ute på planen. Detta följt av att Den Store van Persie visade världen vad han, under alla fuktkrypande lager av skadefrånvaro och landslagsuppehåll, faktiskt har i sig. Han sköt, sköt och sköt. Missade samtliga försök, men upphörde aldrig att försöka. Du säger målvaktstavla, D&M säger en striker balanserandes på sin absoluta knivsegg. Visst var det även smått poetiskt att RvP´s mål fick följas upp av nämnde Arsjavin som på ett direktskott fick avgöra matchen.

Det är någonting oerhört lidelsefullt att få vara med när en knopp brister. När livet plötsligt blir högupplöst, när livet som i slowmotion bjuder in dig att bevittna en metamorfos, en kläckning eller tillkomsten av en nytt jordeliv.

Nu kommer säkert fc storlag klämma till oss med 2000-0 om tre veckor, men det spelar liksom ingen roll idag. För det vi fick bevittna i går kväll, det räcker. Det var ljuvligt vackert som en len hands lätta smekning en långsamt vaknande sommarmorgon. Ett ord av kärlek viskat i ditt längtande öra, ett löfte om ljusnande framtid eller uträckt hand när du vacklat till.

Där varma och kalla bollar störtar

Under gårdagen fastslog vi att du inte behövde vara Iron Maiden för att vara brittisk och inte heller brittisk för att vara Arsenal. Men in the world av Davidsson och Mannen underlättar det, eller gör det i varje fall lätt att gå i samma fotspår. För är du uppvuxen på Buster och Heavy Metal-estetik så är det liksom här du hamnar. Du växer i den jord du är sådd och odlad, varför du om du så får för dig, gräver där du står. Vi börjar därför i just den änden.

Luta dig tillbaka, tryck på pilen och höj volymen. Låt dig färdas tillbaka i tiden men samtidigt ta ett steg fram i utvecklingen. Byt ut den germanskfascistoida faran mot en annan, i afton inte på något sätt valfri. Slut ögonen, förflytta dig till The House of Commons en fuktig junidag 1940. Visualisera en rödvit halsduk runt en fryntlig flygkaptens stolta nacke, höj blicken över den begränsade Svenne Banans slapplågt hängande horisonten och låt dig bäras med i den seminationalistiska borderlineretoriken.



“We shall go on to the end, we shall fight in France,
we shall fight on the seas and oceans,
we shall fight with growing confidence and growing strength in the air,
we shall defend our Island, whatever the cost may be,
we shall fight on the beaches,
we shall fight on the landing grounds,
we shall fight in the fields and in the streets,
we shall fight in the hills;
we shall never surrender”
Winston Churchill 1874-1965

Efter att du, med fortsatt slutna ögon last in dig på texten, memorerat den och nu tyst läser den för dig själv, öppnar du ögonen och börjar fundera på hur i all sin dar vi hamnade här. I engelsk nationalyra, knastrigt politikerrasp och att kämpa på stränderna. Förvisso kämpar vi varje sommar, men då med att hålla in magen så att alla kroppsdelar fortfarande framstår som synliga för dig.

Vi hamnade här efter att vi, under åratal, har blivit trampade på. Klubbpresidenter, zvennar of the world united, krullhåriga mittbackar som förlorat all sin värdighet och passningsgenier som borde ha vetat bättre än att öppnat munnen och låtit katalanska lämna tystnaden bakom sig. Vi har en finalförlust att revanschera oss för, vi har ett fjolårsmöte att göra detsamma med, men framför allt har vi en upprättelse kvar att kräva. Då vi anses vara en sämre och fattigare variant av kvällens gäster, då vi anklagas för någonting de försvarar med lögner när de själva detsamma utför och då vi år efter år blir ansatta av deras filmande, fuskande och intrigerande.

Av den orsaken lånar profet Davidsson och Mannen retorik andravärldskrigstiden, spetsar den med lite NWOBHM och Boom! -landar den rätt in din dator. Rätt in i ditt medvetande och rätt in i kvällens möte med fc barcelona. Om Wenger kommer göra detsamma är fortfarande osäkert. Om han kommer starta kvällen med Hobbex-bandaren i högsta hugg, sätta in Powerslavekassetten och trycka på play är ännu inte bekräftat. För antingen höjer han volymen, stirrar de små prinsarna djupt in i ögonen och närgånget viskar ”we shall defend our Island, whatever the cost may be”, eller så tar han det den så kallat andra vägen. Han kör soul, han kör hjärta, förvisso med stridsreferenser, men mindre RAF och mer Freedom for my people. Han kör med varsamt anslagna strängar som övergår i ett allt mer furöst eskalerande. Han kör det här. Det kan ju gå bra det med.

Välkomna hit

Du behöver inte vara Iron Maiden för att känna dig brittisk. Du behöver inte vara brittisk för att vara Arsenal. Det är tillräckligt att följa profeten, eller upprorsmakaren, Davidsson och Mannen. För det är tillräckligt att vara Arsenal.

Its pure, its class, its Arsenal. Its dirty, mean and its one-nil Arsenal. Here we go!

För i morgon kväll är det dags för första benet i den dubbelpipade häxbrygden som välgödda paddor i kostym valt att kalla underhållning. Som pamparna, i UEFAs sant demokratiska anda, lät lotten frambringa. Som när du dukat bordet för romantiskt fredagsmiddag med frugan i stearinljusets beslöjande skönhet, och den redan afterworkpackade grannen stövlar in med en halva ljummen Lord Calvert i ena handen och förväntningar om socialt samspel i den andra. Som en kräksjuk unge på en bröllopsdag, som en för snabb insomning eller som ett blomsterbud som förväxlat både kort och undertext.

Det här handlar inte om att ta sig vidare till kvartsfinal. Inte om att göra ett antal extra nyttiga miljoner in på avbetalningskontot. Inte om att slå sig fram till en europeisk toptitel, mot kvällstidningsberömmelse och ära eller mot möjligheten att värva än mer glittrande stjärnor. Detta är inte en match, inte första delen av ett dubbelmöte, detta är ett första steg mot upprättelse.

Under sommaren som var, så gjorde i princip samtliga spelare i fc barcelonas a-trupp, allt vad de någonsin kunde för att fördumma sig själva och försämra klubbens rykte. Det var hjälpande händer till en förvirrat bortsprungen katalan och det var snack om rötter och blodsband. Vissa sköna snubbar backade inte ens för att ge sig in i genetikens trängda annaler, som om de vore mikrobiolog eller medicinsk kompetens utrustad med både deklarativ och procedural kunskap och inte bara överbetalda, men relativt kognitivt begränsade, fotbollsspelare.

En del av deras killar blev såsom över en natt plötsligt människorättsaktivister, när de talade om att Wenger höll spelare fångna i en klubb som var ett fängelse. Detta trots att aktuell spelare var kontraktsskriven en ganska lång tid framöver och dessutom helt själv hade signerat kontraktet. Som en sur uppstötning i ett felaktigt sällskap.

Så när Ditt lags kapten, med bindeln på sin vänstra vitärmade tröjärm, vandrar ut på AG´s gröna matta är det inte bara som bollspelande ung man. Han gör det som symbol, som ett mognande ansikte för en stundande ljus framtid och han gör det som nedsatt fot. En fot nedsatt mot dumheten, mot skenheligheten och mot den totala acceptansen av fuskandet på alla möjliga och omöjliga plan.

Välkomna hit ni sanningens ädla riddare. Välkomna hit ni brända, förtryckta och ur askan resta. Ni som säger en sak och bekräftar den med handling. Godhet i ord, sanning i handling. Välkomna till Ashburton Grove.

Från UEFA med kärlek

Den planerade vita veckan blev allt annat än vit men vi lämnar det därhän och siktar framåt. Och ur fortfarande glöggdoftande dimmor vandrar vi mot vårens ljusnande upplösningar. Vi lyfter på barrträdens grenar, kikar fram och ser efter vad morgondagen, eller snarare övermorgon, har i sitt sköte. Och överraskning, där ligger ett litet paket och på det är skrivet: ”Från UEFA till alla Fotbollskonsumenter Världen Över” och i stället för ett passande rim så står det ”Mycket löö för pengarna”.

För D&M är ligan det absolut främsta. Gamla Europakuppen var toppen men som den ultrareaktionär D&M ser det är Champions League till för konsumenterna mer än för fantasterna. CL är, för fans till ett lag som Arsenal, mer en ekonomisk käpphäst en sportslig. Spelar ditt favoritlag i en liga som består av två lag med bihang eller i en där monetärt granitstarka och inflytelserika ägare drar trådar efter egna primitiva behov. Ja då är CL inte ekonomi utan sport, och din chans att få engagera dig i ett trovärdigt sammanhang. Men håller du på ett lag som Arsenal, som spelar i en liga där nästjumbon slagit två av fyra topplag, där bortamatcher mot de sämre lagen är lika svåra som de mot topplagen, ja då är CL på sin höjd en krydda.

Fast så var det ju det här med Mycket löö för pengarna. Våra vänner i UEFA var konsekventa nog att göra åttondelsfinalerna så optimala som bara var möjligt. För konsumenterna, för reklamprånglarna och för rättighetsinnehavarna, vilket i slutändan betyder för UEFA´s plånbok. De gav Arsenal en åttondel som bara delvis handlar om att ta sig vidare till kvartsfinalen. De gav oss ett möte mellan två lag som skall stå för den vackra fotbollen, barca vs fattigmansbarca och de gav oss Cesc mot Katalonien. Den vackre och unge filosofen mot den gamle skrynklige surgubben, världens bästa akademi mot de som dammsuger kontinenten på talanger i alldeles för ung ålder och de gav oss Unicef vs det nedsmutsande flygbolaget.

Denna vecka kommer, oavsett vår åsikt, inte peaka i söndagens traditionstyngda FA-kuppmatch. Världens samlade fotbollskonsumenter kommer inte gå upp i brygga för ett derby mot Leyton Orient. Allas ögon kommer att riktas mot onsdagens hemmamatch mot klubben som anser sig vara mer än en klubb, mot mötet som är mer än en åttondelsfinal och mot matchen mellan klubben som har för vana att vinna, i princip, allt den ställer upp i, mot den som inte vunnit någonting på fem år.

Och alla de fria fåglarna, alla de löst sammanslutna trådarna som i slutändan alltid knytes ihop till ett Davidsson och Mannen. Vi vill ju inte vara sämre, inte vara utan koll och inte hänga med. Därför kör vi röd vecka, vi kör i ett ständigt läge rött. Rött såsom i kamp och blod, rött så som i bultande kärlek och rött såsom i ett stolt utspänt bröst med en guldfärgad kanon.

Hatten lyftes

Nu har D&M med bihang raljerat över Michael Joseph och det faktum att han fortfarande leker fotbollsmanager. Med det gjort så skall även en annan sida fram i ljuset. Efter att D&M tippat slutresultatet 3-1 till Arsenal och 3-0 till Wolverhampton i den famösa midlandssporten Skada Motståndare och efter att Robin van Persie bekräftat att den där blåa ispåsen som han höll på ovansidan av sitt vänstra knä inte var tecknet på en stundande undergång, utan mer ett tecken på en dags smärta och stelhet, men sedan intet mer.

Efter detta måste Team D&M´s samlade kompetens erkänna att den där irländaren från Barnsley... Han är stundtals en ganska skön figur ändå. Lite opolerad, lite brysk hårväxt mellan panna och ögon, men annars inte helt oäven.

Så när vi lämnar denna vita vecka bakom oss, så vill vi göra det i Michael Josephs sällskap. Unna er att se denna filmsnutt, i varje fall de inledande 45 sekunderna.

Ha det så trevligt Michael Joseph och lycka till den 6:e mars.

Mitt livs Novell eller En irländare från Barnsley

Född av en engelsk moder och son till en irländsk far. Född och uppvuxen i den gamla keltiska tillflyktsorten Yorkshire, med sunda irländska värderingar grundade på generationers barkbrödsintag, hungersnöd och inavel. Med en sådan optimerad start på livet gick det bara utför, alternativt uppför, för lille Michael Joseph. För nämnde Michael Joseph visade sig inte bara vara en fullt duglig äppelknyckare och habil Guinnessdrickare, utan även kunna fungera som någon form av central försvarsgeneral i sporten association football.

Han började i hemstadens stolthet Tykes och hade några, utifrån hans och klubbens säkerligen relativt begränsade horisonter, framgångsrika år på Oakwell. De klättrade förvisso ytterst långsamt, men ändock uppåt i seriesystemet och Michael Joseph var den trygge pelare varpå det defensiva ansvaret lades. Han bar också detta ansvar utan svårigheter och han gjorde det så bra så att den bäbyblåa delen av Madchester ropade hans namn. De bäbyblå roade sig, och sina tandlösa Eastlandsvänner, i dåvarande division två, men tog sig, inte helt utan Michael Josephs hjälp, upp i landets förstadivision redan hans första år i klubben.

Lyckan var så total i den irländska familjens sköte, det vill säga det alkoholstinkande köket. Familjens överhuvud, Fader Charles, fick med stor stolthet i sitt oändligt stolta irländska hjärta, se sonen ta på sig det irländska landslagets gröna tröja. Och om D&M inte minns helt fel, så gick det faktiskt att skönja en tillstymmelse till tår i den annars granithårde Charles ögonvrå. Michael Joseph har själv uppgivit att hans kamrater i landslaget, några år senare när Michael Joseph blevit utsedd till lagkapten, kallade honom för Kapten Fantastisk. Tänk vilken stolthet som då, likt varm choklad med tillsatt aspartam, måste ha spridit sig i samtliga familjemedlemmars redan så varmstolt irländska hjärtan.

Efter att ha varit på inventering av sina keltiska rötter, i den grönvita delen av Glasgow, fick Michael Joseph för sig att busa till det något riktigt enormt och valde att flytta till franska Ligue 2 och Lyonlaget Olympique. För Olympique gick det, eftersom de detta år blev uppflyttade till Ligue 1, alldeles utmärkt, men för Michael Joseph gick det väll lite sådär. Det fanns liksom inte riktigt plats för en irländare från Barnsley i den olympiska glansen. Somliga talade om skadeotur medan andra talade om annat.

Men Michael Joseph är inte dummare än han gör på sig, varför han tog skeden i mun och lånade ut sig till, den kanske mer passande Bermondseyklubben, Millwall. Efter att de, i Michael Josephs sällskap, ramlat ur dåvarande division ett, tyckte samtliga inblandade att det passade utmärkt att signera en övergång till klubben. Men efter en period av sagoöverlappning så tog den ena slut och den andra vid. För här nere i Bermondsey avslutas sagan om fotbollsspelaren Michael Joseph. I samma stund som den ena sagan fick sitt Snipp, snapp, slut, så fick en annan sitt Det var en gång.

För det var en gång en liten pojke som hette Michael Joseph. En son till en stolt irländsk fader, en pojke med rena tankar och sunda värderingar. En pojke som efter att ha lekt fotbollspelare så till den milda grad att han gjort sig omöjlig, därefter bestämde sig för att leka fotbollsmanager. Och det här måste vi ha i åtanke. För även om Michael Joseph ibland blir väldigt arg och högljutt skriker av ilska, om han inte får sin vilja igenom eller om någon säger något som verkar elakt om honom eller om hans nära, så är han innerst inne bara en snäll liten irländsk pojke.

Var man är sin egen historias produkt, så även små pojkar som leker fotbollsmanagers. Glöm inte det en lördagseftermiddag. Glöm inte att tänka några snälla och förmildrande tankar om lille Michael Joseph från Barnsley. Han gör nog så gott han kan, han. Och tänk på hur stolt pappa Charles måste vara över att hans lille pojk får vara med och leka med de riktigt stora pojkarna. Att lillgrabben får vara med ända nere i stora London, ända uppe i fina Barcleys Premier League. Tänka sig, tänka sig hur det kan gå för en irländare från Barnsley.

En hand på ett lår

Denna vecka är, av Team D&M, utlyst som vit. Vit såsom utan röd torso, utan kanoner och utan nordlondonska referenser. Vit vecka såsom helt fri från favoritdrogen engelsk fotboll i allmänhet och ditt vitärmade hjärtas Arsenal i synnerhet. Vit såsom gör någonting meningsfullt med ditt liv och all din tid.

Efter att under gårdagsmorgonen ha blivit neddragen i numerologiska mysterier och häpnadsväckande avslöjanden. Efter att ha försökt stå utanför, fri från arsenalska frågeställningar, tittandes ut mot den fotbollsbefriade världen, bort från lag som har en fyramålsledning och tappar den till ett kryss i en nordengelsk stad med högst tvivelaktig dialekt. Efter att vi alla chippat efter andan, lagt en hand över hjärttrakten och förfasats över sifferkombinationer som lett till ett visst nummer. Efter detta skall vi idag ägna oss åt tacksägelse.

För under gårdagen lades en hand på ett lår. Eller kanske snarare en hand på ett knä. En helande, en nästan sakralt lyckogivande och välsignande hand. Den Wengerska handen lades på ett trasigt mittbacksknä och det varde gott. Gott såsom bara en elak inre blödning som skapade ett inre blåmärke, såsom aj f-sen vad detta gör ont, då måste det absoluta vara någonting farligt och långtida och såsom oj det var det visst inte säger det schweiziska läkarteamet. Gott såsom i nej, det vara bara något som kändes ont, inte som var ont eller ondska.

Så när den Wengerskt varma handen lades på eller över en mittbacks ömmande knä, varde det gott, helande och helt. Detta besked strömmade ut över världen, in på D&M-redaktionens lelleprinter och in i alla, efter gårdagens numerologiseans, darrande asplövssjälar. En helad nummer 20 blev lösningen, en helad nummer 20 blev svaret och en helad nummer 20 skyddar oss från fasan över alla nummer 18 som fått oss att backa in i skräckfilmsliknande rumshörn. Tack Wenger för din kraft, din balsamerande effekt och ditt remedie till fingertoppar. Johan Djourou är tillbaka, kanske redan mot klubben som bara är en klubb, som bara är lika smutsiga som alla andra, i smuts krälande lag.

Tack för en hand på ett lår, en hand på ett knä, en hand som hel, ren, frisk och snäll. En hand som pekar på en mittback med nummer 20, i samband med kommande laguttagningar.

18

D&M bryter den vita veckans tystnad för att tillkännage en häpnadsväckande numerologisk upptäckt eller i varje fall en krumbukt på tingelsers eventuella samband. Under resor ute i vida världen har du säkert stött på det faktum att en enorm mängd hotell belägna i höghus saknar våning 13. Våning 12, check, våning 14, nja ibland, våning 13, nope. Alla känner vi till den närmast vedertagna triskaidekafobin och varför vi försöker skydda oss mot den hemska fara som siffran/numret 13 anses innebära.

Som Arsenal har du antagligen ingen speciell relation till numret 13. Spelare som burit detta nummer på ryggen har kommit och gått, du har kunnat älska och förlåta utan numrets eventuellt olycksbådande inverkan. Du har sett arsenalspelaren Abou Diaby sätta fast den första stolen på Fotbollens Nya Hem just den 13 i månaden mars året 2006, och det verkar ju ha gått bra. I varje fall för arenan. Siffran 13 bör inte innebära otur, den bör inte skrämma dig som varandes Arsenal.

Dock borde det finnas andra siffror som skrämmer dig. D&M anser sig vara relativt befriad från fobier och rädslor knutna till ting eller förehavanden, men kanske står vi här alla samlade framför en djup ravin, vid en skärseld eller vid en korsning där djävulen erbjuder dig pengar för att sälja din själ och din ligatitel.

Numerologisk mystik har alltid tilltalat den postmodernt irrande människan. Allt från den sysslolösa hemmafruns slentriansurfande i horoskopiska tolkningsscenarier i ena änden och den maniskt människokonsumerande kontorsråttan, som ljuger sig fri för bara en kort stund i sällskap av semilitterära sifferkombos och kvasireligiös symbolik, i andra.

Eftersom det heter att den som söker han finner, så behöver du inte ha D&M´s långhåriga historias sällskap i form av The New Wave of British Heavy Metal, för att leta snåriga numerära samband. Som Arsenal behöver du inte vara uppväxt på föda såsom The Number of the Beast för att se samband. Då det amerikanskt kristna popmetalbandet Stryper, med bibliska referenser light, försökte sig på sifferkombon 777, stod dåvarande D&M och reciterade texter som fick Hem och Skolas alla hårstrån att gråna i allt snabbare takt, men det är inte längre en nödvändighet för dig som Arsenal.

”For it is a human number, its number is six hundred and sixty six”. Och så börjar din förvirrat desperata hjärna lägga i hop och dra ifrån. 666? Subtrahera, addera, dividera… Vända och vrida, finna mönster och dolda budskap. Tungotal kontra skivan spelad baklänges. Plötsligt visar det sig, bitarna faller på plats och Tom Hanks projiceras för ditt inre. Svetten tränger sig fram i pannan. Sex plus sex plus sex är… 6+6+6=18

I djävulens hand har han inte ett antal sexor, talet han håller i är inte tre gånger sex, talet han berättar om är 18. Din andhämtning börjar bli onyttig, din puls likaså. Tinningarna bultar och yrseln tränger sig in under pannan. 18. Talet är 18.

18=Cygan
18=Silvestre
18=Squillaci

Wenger? Help? Please..?

Vit vecka

Nu jäklar skall jobbet få följa med hem. Du skall ta portföljer, ryggsäckar och polska attachéväskor fulla med kluriga funderingar om eventuella lösningar, praktiska problemställningar och målbilder som måste identifieras. Strategier skall läggas upp, chefen får gärna ringa hur mycket som helst efter att Bolllibompa är slut och ingen ansvarsbelastning i världen kan vara för diger eller för betungande. Kanske lite energidryck och sedan på det igen. Nu skall dina armbågar vässas för nya framsteg i den karriäristiska bambakön.

Även villan/lägenheten kan behöva sig en uppfräschning. Grönsåpan fram och plasthandskar på, nu skall här fejas och donas också. Gräv upp en dränering, lägg om ett tak eller installera en uppsjö med nya vitvaror. Beställ en container av bara farten, inte för att du behöver det, utan för att du kan. Köp hinkvis med vit färg och ge dig fanken på att lära dig konsten att lasera som på TV4. Realisera din frus allra vettlösa visioner om en hemmiljö värdig världens alla inredningstidningars specialbilagor. Ge dig bara den på, att vakna upp med blåsor i händerna, valkar på knäna och ha ett par välanvända snickarbyxor som det första du ser på morgonkvisten.

Åk in till stan. Lev upp till de styrande politikernas dröm om den absoluta konsumtionen. Peaka och sikta sedan ännu högre. Ge din garderob den uppdatering den förtjänar och väntat på sedan ditt liv som vinglande singel tog slut. Använd presentkortet du fick av i julklapp till att köpa en fräck pikétröja du absolut inte behöver och var lite generös mot dig själv, för en gångs skull. Unna dig. Våga. Ta ett litet steg, men ett stort steg för mänsklighetens samlade manliga fåfänga. Låt fuchsia och aqua bli dina nya färger. Gå in och tag plats, begär expeditens fulla uppmärksamhet och konsumera dig lycklig och harmonisk.

När du är på vägen hem köp lite hämtmat, kanske thai, kanske indiskt eller varför inte något, som det heter, italienskt. Låt dig uppfyllas av smakernas ytterligheter och unna dig att gå på upptäcktsfärd längs med gourméiska ängsmarker tidigare okända. Bryt ny mark, ta ett steg och locka in begreppet utveckling till ditt middagsbord.

Ett glas rött, några vältimade komplimanger och lite kravfri närhet. Säg till din älskling att i kväll vill du bara kramas och vara nära. Att du vill prata, men framför allt är väldigt nyfiken på vad hon har att säga. Lyssna. Känn. Upplev. Förnya och var lite spontan för en gång skull. Leta upp en fot, ett knä eller ett par axlar att massera. Tänd ett doftljus och lär dig använda vardagsrummets dimmer på ett helt nytt sätt.

Ta en sväng förbi pocketshop. Slå en lov kring det kommunala biblioteket. Låt dig återuppleva romcomens litterära krombukter och bjussa dig själv på ett fniss, på lite igenkännande och på lite oväntat tokspontana vändningar. Ta det lugnt, ta ett Toy.

Bygg en träjärnväg, lägg ett pussel eller introducera dig själv för senaste generationens Barbie och Ken. Lär ut det eminenta kortspelet Skitgubbe eller inled dina ungar i naturisens alla frestelser. Bygg en koja och koka lite varm choklad. Bygg en legobil eller rita en prinsessa med kolsvart hår.

Ta en vit vecka. En vecka där vitt inte är färgen på en tröjas ärmar. Där vitt inte kommer i sällskap av den vackraste av rött, tillsammans med lite blått i ett klubbmärke, med en kanon eller med bokstäverna A C med en fotboll i mitten. Ta en vecka off. Ta en vecka att rena, att rensa att omorganisera. Ta en vecka utan drogen. En vecka utan Arsenal. Ta en vit vecka.

Troll in them Toons

Här sitter en brusten man. En rödmosig, bakfull och i högsta grad, skrynklig figur. En D&M som i går eftermiddag var full av tillförsikt och full av säkerhet. Nu är det mest undran kvar.

Man önskar. Man önskar att vi liksom bara kunde bestämma en grej. Bestämma att alla lag som har randigt är elaka, dumma och alltid kommer att förlora. Men då D&M´s inhemska lag, det så kallade andralaget, mestadels kutar omkring (okej, joggar omkring) i randigt, kan man ju så inte säga. Det skulle bli fel, det skulle innebära ännu mer dåligt samvete för bristande uppmärksamhet.

Men om vi tänker oss att alla lag som klär sig i randigt och spelar utomlands. De kan vara dumma. De kan vara korkade, elaka och alltid, när den klädsamma moralkakan skall intas, åker på torsk i filmens slut. Att rättvisa till slut alltid skipas och att den ondskefulle i långrandigt står utan vinst, utan pengar och utan den snygga solbrända flickan med det kritvitta leendet. Det kan vi väl komma överens om i alla fall. Skal vi bestämma så.

För ta en sån kille som Joey Barton. Om vi bortser från hans tvivelaktiga politiska livsåskådning, vilken med klar tydlighet inte delas av D&M-redaktionens olika ingredienser. Om vi även bortser ifrån att han gillar att lösa konflikter genom att använda sina knytnävar. Och om vi bortser ifrån att han har en liten halvkäck tendens att hälsa unga franska finlirare välkomna till engelsk fotboll genom en lagom stor dos övervåld. Tjaaa... Han har otroligt snygga shorts, vår vän Joey.

Men Joey Barton är ett troll. Och troll skall dras ut i avslöjandets ljussken för att där spricka och förgås. En dittills faktiskt riktigt bra Diaby gjorde det han gjorde på killen som gjorde det han brukar göra. Och där vände matchen. Där och då Johan Djourous knä gick sönder. Trollen fick ta över matchen och göra vad de önskade med den genom sina ondskefulla strävanden och utövanden. De spred, likt stinkande gödsel på skånsk åkerjord, sin ondska och lät den bli lag.

Men det fanns igår faktiskt ännu större och än mer ondskefulla troll än både Barton och hans grottkollega Kevin Nolan. Den som tillät dessa neandertalare att begå övergrepp på fotbollen. Den som såg och lät det fortgå. Den som var satt att skipa rättvisa men som lät sig förföras av 50 000 människors skrik och längtan efter att se blod. Av euforin i att vara i stormens öga, just när historiens vingslags rörelse sätts igång. Av att få symbolisera gamla, engelska och fina värden.

Diabys röda kort var inget att säga något om, kanske endast med tillägget att han borde slagit Burton med något hårt i huvudet. Och sedan gjort det igen, och igen. Men hade han stannat kvar på marken, efter att nämnde Barton gjort det nämnde Barton brukar göra, efter att Barton gjort vad han kunde för att förvandla Diabys ena ben till ett liggande U. Då kanske herr rättskipare hade förstått. Eller mest troligen inte.

Phil Dowd gav Toons två straffar varav den ene var högst tvivelaktig och den andre var rakt igenom helt bedrövligt feldömd. Han lät Barton slå straffarna i och med att han inte visat ut honom stunden tidigare. En utvisning som var en av årets mest självklara, och den lät han bli. Phil Dowd följde upp första straffen med att ge vår målvakt ett gult kort när denne höll i bollen en mikroskopisk del av en sekund för länge för grottbjörnen Nolans koncentrationsförmåga att hantera. Dowd var konsekvent inkonsekvent matchen igenom och tappade under den all trovärdighet och det lilla uns av värdighet han eventuellt hade kvar.

Dowd lät trollen vara kvar i skuggljuset och lät deras ondska få styra.

Ut med trollen i ljuset och ut med Dowd från engelsk fotboll.

Eboué som defensiv mittfältare

Asså... Av en defensiv mittfältare krävs inte bara en vilja att kämpa för laget. Inte bara underkastelse och acceptansen av att bli en så kallad vattenbärare till de offensiva, de som får sola sig i strålkastarljuset. Som tjänar de grövsta pengarna och får det saftigaste nattklubbsförslagen. Det krävs även, eller snarare framför allt, en förmåga att läsa spelet. Att kunna förutse var nästa bollmottagare står, vilken yta som skall täckas och vilken löpning som skall tas.

Utifrån dessa olika parametrar vore en Eboué som central mittfältare med defensiva huvuduppgifter en omöjlighet. Kanske bortsett från den laglojalitet Eboué visat, den oerhört vackra sidan av hans personlighet, att ohämmat kunna lufta fram en annan spelare i truppen som gjort någonting bra. Exempelvis blir ju alltid målskyttarna hissade högt, eller burna på en rygg, när Eboué är med på banan. Det är vackert och oerhört fint. Bortsett från den skönheten så är det inte många rätt i DM/CM-boken.

Men efter att D&M under gårdagen föreslagit Eboué att ta över Songs plats när denne nu är skadefrånvarande, undrade läsaren ”Patrik” om redaktionen kunde utveckla resonemanget, och ja, det kan vi. Då ålderdomen sätter in så sviker minnet, varför fikarummets samlade kompetens inte kan komma ihåg när det var, endast att, och även lite granna hur, det var. Om det var några försäsongsmatcher 2008, eller om det även var i Nasris debutmatch mot West Bromwich i augusti samma år, här sviker minnet. Men upplevelsen var att Eboué vid dessa tillfällen, faktiskt tog löpningar, täckte spelare och, nu kan D&M vara ute på riktigt tunn is här, höll sig upprätt största delen av matchen. Så kanske inte häpnadsväckande bra, som den högerback som peakade -06, -07, men inte heller som den nästan vilsne Bambi på ovan nämnda hala, högerytter vi fått se de därpå följande åren. Någonting In Between, som vi brukar säga, här på denna blogg som inte är en blogg.

Fast huvudorsaken till att barhängsfilosof D&M föreslog Eboué att ta över Songs roll idag, var ju självklart den rakt igenom småaktiga, smått pennalistiska och oerhört primitiva orsaken.. Att knäppa de, de två senaste säsongerna, underpresterande herrarna Diaby och Denilson, ganska bryskt på näsan. Nu när Eastmond är utlånad till Bermondseys stolthet och Frimpong fortfarande är justerad, behöver vissa spelare, ingen nämnd ingen glömd, få sig en moralisk uppsträckning. Och där skulle hjälpgumman Eboué ha ännu en viktig roll att spela.

Vad säger du, ”Patrik”, fann du svaret tillfredsställande?

/D&M-centralen

I Jämmerdalen

…finns det alltid att göra. Ingen rast, ingen ro, bara gno, bara gno. Arbetsmaterial och grundförutsättningar av yppersta kvalité, så kallat realkapital an masse och som Arsenal är vi inte bara Wengerskt gnälliga utan har, i de flesta av fallen, även skäl till en ganska stor del gnällighet och jämmer. Vi har alltid tusenfalt av missade målchanser, rörigheter vid fasta situationer, för att inte tala om uteblivna hemjobb av spelare som inte förstår att en placering på det centrala mittfältet faktiskt innebär ett defensivt ansvar, inte minst när motståndarna kontrar.

Om det skulle brista, om detta ymnighetshorn av elände skulle sina. Ja, då kan vi ju garanterat luta oss tillbaka och vänta på att skadorna skall komma som ruttnande manna från himlen.

Så jämmer och elände är inget vi behöver stå utan, ingen brist vi behöver känna att vi bär på. Inte som Arsenal inte. Så därför känns det just nu nästan lite märkligt. För när D&M under gårdagen klickade på en av de stora svenska kvällspublikationernas internetsida och fann en rubrik ungefärligen ”Arsenalstjärna borta resten av säsongen. Tvingad till operation”, så gick maskineriet igång. Självklart flaxade tankarna kraxande iväg till en Song som måste ha fått någonting väldigt farligt i vänsterbenet efter kollisionen i Evertonmatchen. Eller att Nasris bristing i bakre låret har visat någonting ännu allvarligare. Fellainis gnagande på TW14 måste varit värre än vi kunde föreutse. Eller varför inte RvP, han brukar ju vara ett säkert kort när det gäller skadefrånvaro. Eländes elände, nu börjar skadevåren, back to the Arsenal Way to walk.

Så utan att förringa Fabianski, vilken enligt D&M spelat oerhört mycket bättre i år, eller okej, han har i år spelat målvakt, till skillnad från tidigare år då vi inte riktig vet vad han pysslat med. D&M känner med honom och hans anhöriga, men på den positionen har vi redan hans unge landsman som adekvat ersättare. Och Song ryktas vara tillbaka redan mot Wolves om dryga veckan och inget nytt om varken Nasri, TW14 eller RvP. För är du Arsenal så är inga nyheter, bra nyheter. Om du är Arsenal så är detta gott. Om du är Arsenal så ser du också fram emot lagets match på St James´ Park (för det där sportcenter@stjamespark.com, eller vad det nu hette, är väll dumpat, eller?) på lördag.

Du ser fram emot hur Wenger skall fylla Songs lämnade lucka. Skall det bli med Denilson eller med Diaby? Två förvisso enormt spännande alternativ, men D&M ger Wenger rådet att sätta in Eboué på den platsen. Inte bara för att han är uppvärmningarnas okrönte kung, eller för att Wenger genom att sätta in Eboué på CM ger Denilson och Diaby ett varningens finger, utan även för att Eboué har varit bra mycket bättre som CM/DM än vad både Denilson och Diaby sammantaget varit de senaste två åren.

Och vad händer där Nasri brukar spela? Blir den det gamle Rosicky eller den med Arsenalmått mätt, riktigt gamle Arshavin, som pånyttfödd i Anfield-form, rullar upp Toonsförsvarets högra flank? Kommer TW14 hålla för ännu en match denna vecka? Mittbacksparet, hur kommer det att se ut? Hur många minuter kommer matchuret att visa när JW tar sitt första gula kort med ett brett leende? Och hur kommer spelet att se ut? Detta arsenalska signum, kommer det att generera i gjorda mål? Kommer Kapten Fantastisk att fortsätta skälla ut en massa löst folk och få en hel folkstorm emot sig? Kommer vi få se Wenger stående som Jesus, uppvisad på läkaren?

Visst finns det goda förutsättningar för ett fortsatt och invant Liv i Jämmerdalen…

Kort-kort

Idag blir det kortkort. Missuppfatta mig inte här, kaftan är fortfarande milsvid och D&M´s visdom likaså. Nej, det som blir kortkort idag har inget med beklädnad eller kognitioner, det handlar om de omständigheter som gör att den store visionären, tillika profeten, just nu vadar omkring i en sexårings kräksjuka. Och det är den kräksjukan som gör att dagens inlägg blir av det mer minimalistiska slaget. En liten bild, några rader text och en liten kortare fundering, i ickenämnd ordning. Ja, men då kör vi då.

Vi börjar med att tacka våra kommande kuppmotståndare Birmingham för att de tog en poäng i deras match mot de blekblå och därmed berövade dessa på två. Well done, Zulus, well done. Vi ber även att få gratulera Andy Carrol, eller som aftonbladet väljer att kalla honom; Roy Carrol, till hans bevittnande av blivande parhästen Luis Suarez så kallade drömdebut för den röda merseysideklubben. Unge herr Carrol drog nog en lättnadens suck när han fylldes av vetskapen om att det inte är på hans axlar och bräckliga levnadsmanual, ansvaret i den klubben nu vilar.

Vi hoppar tillbaka till vår match mot The Toffies i tisdags. En match då väl egentligen ingen spelare var så där lysande direkt. Vi kom liksom inte igång, men j-klar vad vi ändå vann och tog de där tre, för ligaexistensen, nödvändiga poängen. Och D&M har läst sin egen klagan, men även sin lättnad över att även dåligt spelande Arsenal är bäst över 90 minuter plus tillägg. Och det är ju liksom det som en del av spelet går ut på. Men trots den dynga som kastades över Arsenals spel, så får vi nog anse att vi, i alla fall periodvis, hade viss moment av spelövertag. Eller vad säger ni?

Ödets ironi

Igår läste vi alla om en D&M sittande på något högt beläget hälleberg. En D&M som såg ut över den lilla stadens hamninlopp där Stena-båtar kom och lämnade. Då han nu suttit där en längre tid, så har han sett unga Arsenal-spelare spridas för vinden, det vill säga lånats ut till än tidigare högtflygande holländare, än brunkargäng i engelska fjärdedivisionen, men mestadels så har dessa framtidslöften tagit tur och returbiljett till olika delar av Npower Championship.

Att bevittna denna rörelse har, i princip, endast varit av godo för D&M. För om vi undantar Ray Parlour 2.2, som den kaftanbeklädde profeten gärna hade sett få fler matcher än den i Carling Cup på Three Point Lane, så har majoriteten av dessa unga kanoner lånats ut för att få den speltid de ännu inte är aktuella för i klubben. Och det var gott.

Den senaste tiden har vi även tvingats bevittnat den galenskap som, under senaste vädringsfönstret, tagit ännu ett steg i sin brutala utveckling. Vi har sett gamla storklubbar förvandlas till transitstationer och vi har sett en uppsjö spelare plötsligt upptäcka fenomenet Transferförfrågningar. Som en blixt från klar himmel, som en oväntad lapp i en jackficka eller som en kräksjuka dagen före livets första pyjamasparty.

Och i just den stund, såg D&M även ödets ironi, med fullt satta segel, kryssa förbi. Ödets ironi som i samlad sagoring läste för oss om att truppens ende defensive mittfältare igår skulle bli skadad, just som handelsträdgårdens alla fönster slagit igen. Poff. Och där satt vi i ring och fick hålla till godo med en Diaby eller i bästa fall en Denilson. Yes, den tar vi, sade polisen. Den rackaren skrämmer både barcelona, Toons och Wolves så de springer och gömmer sig. Grrrr.

För samme defensive mittfältare, som nu är en vingklippt en, var ju back up på den mittbacksvakans som vi unnat våra masochistiska Arsenalsjälar med. Var det inte så att minus och minus alltid blir plus, eller hur var det?

Så högt uppe på ett berg, med överblick över sakernas slumpartade skeende, satt vi igår och såg ned på vårt lags samtid. Som ett fotbollslivets tombola, som ett negativt svar på en hoppfull chansförfrågan och som ett allt för synligt kiss-stänk på dina sommarbleka stuprörsjeans.

Vi är glada över att med allt annat än vackert spel, igår vända underläge till vinst mot The Toffies. Över att vara dåliga men ändå det tillräckliga snäppet bättre än motståndarna. Just så skall vi vara, sämst som bara den, men ändå till slut alltid bäst, allt i den depraverade D&M´s anda. Vi står med ena handen om glädjen över vinsten och med den andra om hjärtat i halsgropen. För om truppens ende defensive mittfältare, tillika mittbacks-backup, kommer att vara skadefrånvarande en längre tid, samtidigt som handelsboden just slagit igen, vad gör vi då? Spelar av säsongen med ”Tre matcher av trögflytande snigelspel och fjorton på skadelistan-Diaby”? Eller med ”Nu tar vi och stilla småjoggar hemåt när manure kontrar-Denilson”?

Då står vi där med vår tvättade hals, vår strukna finskjorta och färggranna partyhatt. Kilovis med kräftor men ingen premiärfest. Med uppfräschad andedräkt utan någon att hångla upp. Tre paket Jenka och en storebrorslånad Profil, höga förhoppningar och ett synnerligen tungt fall ned.

Den va la gooo, den.

Tänk er profeten D&M sittandes i lotusställning, på ett väldigt högt ställe, förslagsvis på någon av de kala klipporna utanför Masthuggskyrkan. Tänk utsikt ut över hamnen och Göta Älvs möte med den salta Nordsjön. Tänk vind i håret och en glömska som gjort att D&M´s lekamen saknar någonting mjukt och värmande att sitta på. Profet rakt ned på hälleberget, januari håller just på att övergå till februari. Det blåser kallt. Det är regn i luften. Och välden är vänd upp och ned.

360 miljoner kronor för en tjugotvååring med ca 90 a-lagsframträdanden varav största delen varit i Coca Cola Championship. En kille som spelat en a-landslagsmatch och som mest är omskriven för sitt, skall vi säga, ungdomliga leverne. 360 miljoner, tjoff rätt ned i Toons behövande kassakista. Taget från Liverpools nu för tiden ganska kassa kista. Visst fick de den närmast komiska summan; en halv miljard för en skadebenägen spanjor som längtat från de brittiska öarna i åratal, av Trollkarlen från Saratov. Men när de samtidigt dunkar iväg 233 miljoner till Ajax för en, i och för sig målfarlig, Luis Suarez som bråkat sig bort från två klubbar på tre år, så undrar man ju var the spirit of Shankly egentligen tog vägen.

De sista timmarnas tvärdrag får ju fartdårarna från Commonwealth Stadium att framstå som balanserade, sansade och kloka. För de måste ju ändå gjort detta fönsters absolut bästa affär när de lånade ut greadybastard, gratis, till Real Madrid.

Så åter till den särkbeklädde profeten som med allt mer avfrostad ändalykt blickar ned över världen han har för sina fötter. Ett gammalt landshövdingehus läcker en gammal transistors envisa diskanter och We Shall Overcome ljuder over den västsvenska graniten. För det är ju förvisso känt att om världen håller på att gå under, så skall du snabbt som ögat ta tåget till Göteborg. För där händer allting, alltid minst fyra år senare.

Och när han så sitter där närmast autistiskt sederad, numera ett med naturen, och det börjar växa mossa på hans späda axlar, så måste man ändå förstå honom. All denna galenskap som snurrar förbi i ett furiöst tempo. Alla dessa transaktioner som övergödda profitörer genomdriver. Alla dessa statusmarkörer och alla dessa kostymbeklädda tuppfäktningar som tvingas bevittnas. Vad gör de för positiv skillnad för fotbollsvärlden av idag? Vad gör de för att sakernas tillstånd skall framstå som mer goda? Vad gör det för gott över huvud taget?

Och ur denna stilla kontemplation på ett berg i en andrastad i ett litet land. Ur den växer en tacksamhet gentemot livet, livet som någon gång för tusen år sedan gjorde att favoritlaget blev Arsenal. Livet som, för något marginellt färre år sedan, gjorde Wenger till ansvarig för Arsenal. Livet som gjorde Wenger nästan patologiskt envis, men i och med det även resistent för denna galenskap, denna små människors strävan efter växande och denna snoriga mansvalpars övertro till monetära symboler.

Tack livet och tack Wenger.