Tack och hej leverpastej

Japp, tjingeling. Då släpper vi den grejen. Inget mer tabellräknande, framtidskalkylerande och nagelbitande i väntan på andras resultat. Inget mer spekulerande, vändande och vridande. Ingen mer undran över vilket lag mans skall hoppas på i vilken match för att ett visst slutresultat skulle missgynna ett annat lag och således gynna oss.

Inget mer. Av det. Nu är det över.

För nu kan vi faktiskt ta upp vår vita näsduk och vinka farväl till ett tåg som i lördags gick. Där vi skulle ha fått en god lördagsnatt, fick vi i varje fall ett besked på hur illa läget faktiskt är. Vi är inte en titelutmanare, vi är inte ett hot, vi är inte med i titelracet längre. Tack och hej då. Det var kul så länge det varade, men det varar inte längre.

I lördags kväll släppte vi den kontakt vi hade med tättåget manu. Och vi gjorde det när vi mötte EPL´s näst sämsta bortalag. Vi gjorde det inte genom en trendriktig målvaktstabbe eller en logisk försvarsmiss. Vi gjorde det genom att komma ut på banan med ett så rakt igenom impotent anfallsspel, ett rakt igenom håglöst förhållningssätt och en från början redan kapitulerande uppenbarelse.

Det är ännu alldeles för tidigt för att hitta lösningar, det är alldeles för tidigt för att komma med orsaker och för tidigt för att utarbeta förslag. Men denna håglöshet, detta slappaste av slappa handslag, denna knäsvaga förlorarkult, den kommer aldrig att ta oss någonstans. Gör om, gör rätt, bryt upp och bygg nytt.

För ett antal år sedan så stod D&M framför en vis man som sade att om du försökt någonting ett antal gånger och fortsatt misslyckats, varför fortsätter du försöka på samma sätt ännu en gång? Misslyckas du med ett sätt, varför fortsätter du med samma? Misslyckas du med ett förhållningssätt, varför provar du inte dess motsats? Du kan ju ändå inte göra värre än tidigare? Gör någonting annat!

Nu talar D&M inte för ett one-nil-Arsenal. Men om vi försökt och försökt. Därefter försökt igen med samma medel. Varför försöker vi inte med någonting annat i stället? Om nu Wenger gjort psykiska profiler på alla som värvas till klubben för att vi bara skall inhandla vinnare, varför blir spelarna då så handlingsförlamade när det väl gäller någonting? Varför visar de sig vara så oförmögna till att just vinna?

Varför måste vi stå här på en disig måndag morgon och vinka farväl till drömmen om en ligavinst? Kvadrupeln som blev till en tummetott, som blev till absolut ingenting. Ingenting. Bara tomhet, håglöshet och oro inför vad som kommer näst.

Whatevva