You made us proud

Lugnet har nu lagt sig. Matchen och cirkusen kring densamma börjar så smått bli digesterad och klar. Oraklet Xavi har inte bara berättat för oss att barca skulle ha vunnit matchen även om van Persie inte blev utvisad. Han har även skänkt oss kunskapen att domare Massimo Busacca skipade total rättvisa och inte gav fördel till något av laget. Och det känns ju bra. Då blir man lugn och fin och kan, utan några som helst bryderier eller bitterhet, lämna matchen till historien. För hur var det nu med det där om vem som skriver historien..?

Efter matchseriens första ben, hyllade vi här på D&M-flanken Arsenal i allmänhet och fem spelare i synnerhet. Efter tisdagens UEFA-sufflerade uppgörelse, inte helt olik den amerikanska nöjesindustrin Wrestling, så är det främst tre av Arsenalspelare som D&M känner en speciell värme för.

På plats nummer tre finner vi killen som inför säsongen hade varit frånvarande från allt vad fotboll heter i mer än ett år. Vars knän lagt Wengers panna i djupa veck och killen som skulle återinfasas långsamt med ickefrekvent matchande inlindad i ett tjog bomullstussar. Vi talar om mittbacken Johan Djourou. Djourou som bildade mittbackspar med nummer två på dagens D&M-lista, Laurent Koscielny.

Dessa två lät, som det heter, inte en dj-vel över bron, så till vida denne lille dj-veln inte fått behjälpligt bistånd från en arsenalsk lagkapten, vill säga. De styrde och ställde, stötte fram och screenade bort spelare långt före bollen var i närheten av rätt destination. Deras arbete fick till och med den erkänt tvätthängande Almunia att plötsligt se ut som en fotbollsmålvakt, bara en sådan sak.

Men den störste av dem alla, denna tisdag av katalanskt och UEFA-iskt samförstånd och ryggkliande rus och dus, var den minste av dem alla. Eller snarare den yngste av dem alla. Just fyllda nitton år, 173 centimeter sprängfylld av Arsenal-DNA och så överlägsen att han närmast borde ha blivit generad ju längre kvällen led.

Wilshere som, i princip, var helt ensam på det arsenalska mittfältet, stod på rätt ställe i samtliga situationer, vann boll och hade redan när han vunnit den börjat avancera upp i banan. Som, med bara ett litet uns av understöd, hade blivit sinnebilden för den box-to-box-spelande mittfältaren. Lillkillen, som mot allt rådande förnuft, höll på att ge Danmark en plats i världsfotbollen och vars fötter samtliga engelska fotbollsfantaster borde vallfärda till London Colney, för att kyssa. För han är inte bara den engelska- eller den totala världsfotbollens futurum. Han är dess presens.

Wilshere är redan nu själva epicentret i den fotbollsessens du önskar förmedla till dina små avkommor. Själva bilden av det du önskar hos en fotbollsspelare. Som har hjärtat fyllt med Arsenal och som fyller ditt hjärta med värme. Du gjorde oss stolta, Jack. Du gjorde så att vi trots svågerpolitikens självklara matchutgång, kunde se någon mening med en kvartsfinal i UEFA Champions League. För vi har dig och du har framtiden. Och så länge vi har dig, så tillhör framtiden oss. Du är Arsenal och du gjorde oss stolta.


















En favorit i repris.

So this is where the money goes.

Així que aquí és on van els diners.

Así que aquí es donde va el dinero.

Portanto, este é o lugar onde vai o dinheiro.

Quindi questo è dove va il denaro.

Das ist also wo das Geld hingeht.

Beraz, hau da, non dirua doa.

Il s'agit donc d'où va votre argent.

Fortsatt korruption och svågerpolitik vs En vanlig j-la fotbollsklubb från Norra London: 1-0

Lånade pengar och friserad fjäderskrud

Godhetens GB-glassklädda företrädare, fc barcelona, har ju alltid haft som vana att ranta på ändan, men ändå sedan bli upphjälpta. Banker har hållit dem under armarna och de styrande över den del av Spanien som kallas Katalonien, har aldrig missat värdet av den propagandaapparat som ett framgångsrikt fotbollslag innebär. Vi hjälper ju varandra, vi håller ihop och vi är mer än en herrklubb.

Om ändå Henry Norris hade varit med oss…

Föreningen har dock ovanan att inte riktigt sköta sina finanser. Ekvationen ”Egenstöpta katalanska produkter som har varit i klubben sedan 9 månaders ålder” + ”K2-höga berg av löneutbetalningar”, har allt som oftast landat i en inte allt för spännande paradox. För trots att klubben anser sig helt självbesörjande på spelare och fast alla innerst inne är katalaner. Trots att alla världens bästa spelare innerst inne bara drömmer om att få spela för just den här klubben, som är mer än en klubb, och därför nästan gör det gratis, så har de försett sig med skulder likvärdiga ett mindre ulands totala statsbudget.

Då denna paradox i perioder krupit allt för nära klubbens räknebok, har det alltid funnits hjälpande händer som, med en diger samling mjuklena sedelbuntar, i sann kamratanda velat klia storklubben på ryggen. Skola, vägar och en massa annan ickefungerande infrastruktur, whatevva! Men en välmående storklubb, det måste vi har i regionen som är mer än en region. Regionen och kapitalet har liksom suttit i samma båt roendes utmed den spanska ostkusten.

Om ändå Henry Norris hade varit med oss…

Så när Svenne Banan i kväll återigen bänkar sig för en Clash of The Finfotboll så är det inte mellan ”Lag Gammal och trött tränare med dåligt väder och en fattigmansversion” och ”Lag Unicef plus egna talanger som räddar världen och världsfotbollen”. Det är en match där storkapitalet och svågerpolitiken möter ett vanligt j-la fotbollslag från norra London.

Eftersom bland andra Alexander Song och Theo Walcott är skadefrånvarande borde laget se ut ungefär såhär:

Szczesny
Sagna-Djourou-Koscielny-Clichy
Diaby-Wilshere
Fabregas
Nasri-Chamakh-Arsjavin

Diaby har ju varit på denna sidas tapet tre dagar i rad nu, fast i valet mellan pest och kolera så får Diaby spela. Världens bästa Bendtner hade stor show mot League One-laget Orient förra veckan, men borde absolut petas till förmån för den i europaspel certifierade Chamakh. En hux-flux färdigrehabbad Robin van Persie är inte alls färdigrehabbad utan kommer att sitta på bänken hela matchen. Detta eftersom Wenger inte kommer att hamna i det läge då offensiva byten kommer att behövas. Frågor på det? Matchen kommer att dömas av den italiensktalande schweizaren Massimo Busacci som mest är känd för att ha givit Spanien en, allt annat än rättvis, straff och samtidigt skickat Ukrainas Vaschuk ur VM 2006. För att endast ha fått en match i sommarens VM, samt för att ha dömt CL-finalen 2009, mellan Manchester United och fc barcelona. En match som barcelona vann med 2-0.

Om ändå Henry Norris hade varit med oss…

Diaby vs Carragher -Eller The Battle of the Illbattings

På denna internetpublikation har du fått spisa både ris och ros om Arsenalspelare. Igår fick sig herrar Denilson och Diaby en omgång av Hans Scheikes absoluta favoritredskap och D&M höll sig inte för bättre än att dessa båda borde skiljas från Arsenal. Idag skall vi låta Abou Diaby få fortsatt webbplats, fast denna gång från en liten annan infallsvinkel.

Lördagen den 5:e februari fick nämnde Diaby rött kort efter att ha knuffat gentlemannen Joey Barton och gruffat med dennes grottkollega Kevin Nolan. Vi kan tycka vad vi vill kring Diabys reaktion, vilken var på Bartons från helvetet komna tvåfotstackling, men han tilldelades ett omedelbart rött kort vilket inte bara vände matchen utan även gav honom tre matchers avstängning. Ordning och reda avstängning på fredag, FA håller koll på hormonstinna unga fransmän och allt är kontrollerat nog att få ha sin gilla gång.

I går spelades den inte helt oladdade matchen Liverpool FC mot Manchester United på Anfield Road. Då D&M´s avkommor var utlokaliserade på fika nere på byn respektive barnkalas, gavs ytterligare möjlighet att inte bara lösa bakfyllan med lite folköl och portionssnus, utan även att få fortsätta det objektiva fotbollskonsumerandet. För en Arsenalfantast som D&M, så blev matchen inte bara en tröst och en eventuell räddningsplanka utifrån lördagens Sunderlandmalör. Den blev även en display över hur märkligt dagens toppfotboll fungerar.

Där Phil Dowd gav Diaby riocha directa, uppe i Newcastle, där lät densamme Jamie Carragher agera Jack The Ripper med Luis Nani Cunhas vänsterben. Och vi kan tycka vad vi vill om Nani och dennes diskutabla strävan efter att efterlikna en än mer famös landsman och vi kan tycka vad vi vill om Carragher och dennes upprättande av stolta brittiska traditioner. Men om vi skall lära våra barn skilja rätt från fel, så är det ju uppenbart att herrarna på FA inte anser att de små tättingarna skall titta på fotboll från Barclays Premier League.

För det som är Fel-Fel-i-Fel-Fel av Diaby är Fel-Men-Inte-Så-Farligt-Ändå-Bus av Carragher. Och där Diaby stängdes av tre matcher på direkten där är Carragher redo att möta Sunderland redan i nästa omgång. Carragher som också fick lite skönt vacker uppbackning av sin lagkapten som passade på att läxa upp Nani för att denne skulle ha simulerat skada och smärta. Ett skönt upprättande av de moraliska grundbultarnas tillvridande.




















Does It Make Sense?

Vi kan absolut saga ajabaja till Diaby. Vi kan absolut säga att Nani tenderar att, hur skall vi uttrycka det hela, förstärka vissa kroppsliga kontaktytor, och dess konsekvenser. Men vi kan inte någon dag i veckan tycka att Diabys regelöverträdelse är grövre, mer felaktig eller har ett mer ondsint uppsåt, än den Jamie Carragher utförde i går. Vi kan inte på något sätt se det rimliga och det trovärdiga i detta regelsystems användande.

Vi kan bara skaka på huvudet, sucka och hämta en ny Norrlands i köket.

I morgon kommer vi att tala europeisk toppidrott, svågerpolitik och förmåga till bibehållet perspektiv. Det blir spännande.

Göra sig av med barlasten

Idag är D&M bakis, rejält bakis. Trött, irriterad och bakis. Hade en hur trevlig gårdagskväll och natt som helst, men är detta till trots ändå trött, irriterad och bakis. För nu har det gått för långt. I går eftermiddag var en gång för mycket.

När Denilson kom till Arsenal så beskrevs han, av Wenger, som en blandning mellan Gilberto Silva och Rosicky. Jag förstod då inte alls vad han menade men idag gör jag det. För Denilson är en korsning mellan en åldrande föredetta bra defensivspecialist och ett, av 18 månader lång skadefrånvaro märkt, före detta tekniskt geni. När han kom var han inte lika dem, men idag är han det. Och det är inget Denilson skall vara stolt över. För både Gilberto Silva och Rosicky har haft underbara primes att se tillbaka på. Denilson hade en säsong, för två år sedan, då han kändes på väg upp, men i övrigt ingenting.

Diaby var, när han kom till Arsenal, lagkapten i vartenda franskt ungdomslandslag han gick att knö in i. Han skulle vara den nye Vieira, nästa härförare och han skulle stå för fart, kamp och kompetens. Ett välkommen till England-överfall senare och intet är kvar. En bra match på tio, därefter fyra till sju veckors skadefrånvaro och sedan börjar vi om igen.

Diaby och Denilson har, trots sina ständiga tillkortakommanden, fått speltid de aldrig hade kunnat drömma om. De har fått chanser de över huvud taget inte hade kunnat förutse. Och till vilken nytta?

För det är inte okej. Det är inte tillräckligt, inte good enough, det är ingenting. Inte värdigt Arsenal och inte värdigt de kompetenta lagkamrater de omger sig med. Gårdagens match mot Sunderland var bara ännu ett exempel på hur ickekompatibla dessa två spelare är med Arsenal. Med Arsenals spelsystem och Arsenals kvalité. De håller inte måttet. De är inte tillräckligt bra. Men det värsta är inte deras bristande kompetens. De värsta är deras totala brist på insikt och deras absoluta ovilja att underkasta sig lagets bästa. De joggar. De lunkar. Och de är i vägen. De stannar upp, de passar bakåt eller i sidled och de tar bort allt vad omställningsspel heter. Och de har inte ens vett nog att slita, löpa hem eller göra grisjobbet.

Så nu är det dags att deras och Arsenals vägar skiljs åt. Det kan inte vara okej att ta upp platser för andra som kunder göra allt annat än sämre. Spelare som kämpar, som försöker och som visar bara en gnutta hängivelse mer.

Om killar som Ramsey och Lansbury är bättre vet jag inte. Men de är år yngre men har ändå visat mer hängivenhet och offervilja än vad Denilson och Diaby gjort tillsammans. Nu skall dessa spelare få samma chanser som Diaby och Denilson fått.

Så gör dig av med barlasten, Wenger. Gör slut på lidandet, på det ständiga eländet och på alla dessa upprepade besvikelser de bringar oss. Säg tack och hej, serie a ligger åt det håller, varsågod och ta en biljett där till höger. Vink, vink så syns vi aldrig mer. Nu får det vara slut. Nu får det vara nog.

Gör dig av med barlasten, Wenger.

Hit Me Where It Hurts

Idag är det lördag. I dag är även en dag då fru D&M fyller år. Av den anledningen skall det dineras på finkrog, intas utsökt kulinarisk bete och inmundigas inte bara den goda stämningen. Vännerna J&J skall medverka och herr D&M räknar utan att skämmas med att spendera den därefter kommande söndagen härligt bakis. Har han ingen skam i kroppen, den där D&M?

Ja, vad säger du själv? Bakis är bakis och det måste ibland anses vara okej, det är en del av livet om du så väljer. Men att vara bakis och samtidigt inte tagit en möjlighet som givits dig, vad gillar vi den? Under åren som singel och så kallat sökande, var det bara att bita ihop, gå ut och handla pizza, cola och candy, för att sedan äta ned dig till självömklighetens absoluta kärnpunkt. Bryta ihop och komma igen, inga problem. Är du ansvarstagande familjeförsörjare har du inte riktigt det spelutrymmet. Men bakis kan du bli, sådant bör fortfarande vara en del av existensen.

Men då vill du ha tagit de chanser som givit dig. Och med vuxenlivets pamflett i hand, är det inte nybruten mellanmänsklig mark du efterfrågar, inga fuktiga ängsmarker som suktar efter en första vandring, utan det kan mycket väl vara en tagen möjlighet för just ditt favoritlag, att ha tagit tre oerhört sköna poäng. För ditt favoritlag att dessutom ha tagit in tre poäng på ett manure som tappade tre i veckan och som kan tappa ytterligare tre poäng på söndag.

Då kan du stå ut med lite bakfylla, eller hur? Då kan du ha druckit för mycket, snackat för brett och snyltat en mängd cigaretter du vet att du absolut inte behövde röka upp. Det är okej. Det är lugnt, du är i hamn.

Så därför sitter inte D&M med fru D&M´s önskelista, den är redan avbetad och löst. Vi sitter här med D&M´s egna, den som inbegriper ett Arsenal som piskar upp Sunderland å det grövsta. Som dessutom gör det utan att förlora än mer kvalitetsspelare till skadelistan och till frånvaro från veckans lilla möte med kompisgänget från den spanska provinsen. Nu när chelsky gav oss en hjälpande hand så måste vi greppa chansen i stunden, något annat får inte hända.
Sunderland har den gamle manuikonen Steve Bruce vid rodret. Bruce brukar ju kanske inte förespråka den mest nätta, tekniska och estetiskt sinnade fotbollen. Vi lär väll få veta att vi lever under eftermiddagen. Sunderlands närvaro på Emirates lär väll inte gå obemärkt förbi för Arsenals underben, vilka vi endast kan bedja kommer vara i befintlig form även vid läggdags.

För här står vi och balanserar. Skall vi gå all in i eftermiddag, spela bästa manskap för att ta hem de för ligan så livsnödvändiga tre poängen? Eller skall vi safa genom att spara Nasri, Arsjavin, kanske någon av de ordinarie mittbackarna och spela Diaby, Denilson och ha Bendtner på högeryttern? Allt för att ha fräscha och inte avsparkade spelare till ovan tisdagsmöte i det där området i landet Spanien?

D&M säger som vi alltid gjort. Ligan är nr 1, allt annat är bonus. Så ta nu, älskade Arsenal, chansen och ge D&M en söndag småleende åt bakfyllan och uppfylld av glädjen över en uppåtgående formkurva och endast en poäng från serieledning. Ge oss det.

D&M Krönika 10: London

Under en sen sommarkväll, inför ett så kallat planeringsmöte där kommande Londonresa skulle schemaläggas och optimeras, satt D&M och längtade till nämnda storstad. En mängd pusselbitar föll på plats och det blev till en krönika. Den låg till sig ett par månader och hamnade sedan i Arsenal Swedens Kanonmagasinet. Här har ni den, varsågoda.

Jag vill ha hamburgare, jag vill ha pommesfrites och jag vill ha vinäger. Jag vill ha stout, lager och jag vill ha bitter. Ett tunnelbanesystem från himlen sänt, människor precis överallt och den sötsura lukten av sopgubbars hårda arbete. Jag vill ha oresonliga växelkurser, obegriplig rotvälta från någon av de östra förorterna och gentlemän i rundade huvudbonader. Fasansfullt översminkade kvinnor med total avsaknad av klädsmak, ojämna tandrader i alkade medelålders mäns levnadskantstötta ansikten och varumärken jag ändå inte har råd att införskaffa plagg med.

Jag vill ha London.

Jag vill ha svarta taxibilar, röda bussar och upprymda turister. Immigt ljusskygga syltors insuttna dynor och söndertrasade darttavlor, sötaktigt klibb mot min underarm och överdimensionerade reklamskyltar för odrickbara vätskor. Nitiska säkerhetsvakter, njurpajer och känslan av att vara i händelsernas centrum. Jag vill vara där tiden aldrig står still men ändå aldrig riktigt rört på sig. Jag vill ha väderbiten anorak, glorifierad bild av en stad och se världen genom London Eye. Jag vill ha Strongbow, Foster och London Pride. Infrastrukturella krumbukter jag aldrig hade kunnat förutse och lösningar jag aldrig hade kunnat ligga bakom. Jag vill möta folk från samväldets alla hörn och de som aldrig lämnat N5.

Jag vill ha London.

Jag vill ha släktskapet med det stundtals så främmande och omöjliga att förstå. Jag vill ha känslan av att vara en helt annan men ändå likadan. Jag vill ha steget mellan världsledande och black om foten på tre bytens avstånd. Olika linjers färger, historiska innovationer och byggen som helt har stannat av. Jag vill fingå längs med Holloway Road och vara trygg i vetskapen om att vara på rätt sida Seven Sisters. Jag vill beundra lägenhetskomplex som jag vet att jag och min familj aldrig kommer att ha råd att bo i, utan avund och utan bitterhet, endast uppfylld av glädjen med de människor som faktiskt kan bo där.
Jag vill ha London.

Jag vill ha stor risk för dåligt väder och glädjen i överraskningen över att ens sneakers inte ännu är helt genomblöta. Jag vill ha hård vind rakt i ansiktet och lättnaden över att finna skydd under en fotbollsarenas kortsida. Imperiet mot kontinenten, God Save The Queen och Doing Fuck All. Jag vill ha rödbrunt tegel och känslan av värdigt åldrande. Skönheten i acceptansen av det slitna, fula, förfallande och degenererade. Jag vill ha den lilla stadsdelens inrökt trånga kvarterspub i den stora världsstadens sjudande nattliv. Jag vill ha anarkismen i imperialismen och paradoxen i anakronismen.

Jag vill ha London.

Jag vill kunna tacka nej till sådant jag som barn drömt om att besöka, till vaxkabinetter och källarhålor med fejkade avrättningar och låtsasblod. Jag vill se makalösa trafikomläggningar under inflygning och jag vill kunna komma på mig själv med att tänka att svenskar, det är minsann ett oerhört vackert folk det. Jag vill ha flag stores, konserter och fotboll i fyra divisioner plus en pyramid. Jag vill ha storebrors CCTV, ljudet av förvärvsarbetare som tar sin lunch ståendes på gatan, och överpedagogiskt utmärkta gatukorsningar. Vetskapen om den samma men ändå vara osäker på om jag verkligen tittar åt rätt håll. Jag vill se uppblåst nationaljag, glorifiering av historien och förvrängning av det nutida. Blåröda namndroppar som svalkande faller över sommarhett bedagade storstadskroppar. Världen snurrar allt snabbare för varje sekund som går, runt, runt det centralaste av nav. Runt, runt, runt. Och navet heter…

London.

Lillelördag, dagen efter

I går kunde vi läsa hur D&M, under måndagskvällen, lät sig underhållas i en tv-soffa hos vännen manu-fantasten. Där D&M, om än bara för en kväll, lät sig förvandlas till fotbollskonsument, utan något som helst känsloliv investerat. Lugn och fin, en bra lyssnare och den där härligt objektive analytikern som utan rädsla, överexaltation eller katatoni kunder studsa intressanta frågeställningar runt i rummet.

I går kväll spelade sedan Arsenal omspelsmatch hemma på Asburton Grove, mot Leyton Orient i FA-kuppens femte omgång. Kanske inte så mycket löö för pengarna direkt, men med både Miquel och Henderson på planen så fanns lite framtid att skärskåda.

Och ja, det var la trevligt. Både Miquel och Henderson skötte sig bra, Bendtner fick göra (eller säger man ”begå”?) ett hattrick och Clichy fick göra sitt blott andra mål som Arsenalspelare. 5-0 av en reservuppställning som hottades av lite sche-ljud plus Nasri på slutet och det är väl en acceptabel underhållningsnivå för en lillelördag. Underbart 1-0 mål av Rosicky och Chamakh, vilka gjorde det vi alltid ha så svårt för att göra. Plus även för Gibbs underbara vänsterbackspel.

Vi gör fem mål i en hemmamatch mot ett lag som ligger, typ 43 platser lägre i ligasystemet. Alla går bananas, tror att vi slår barca på bortaplan och att Bendtner är kapabel till att göra mål på motståndare i hans egen viktklass. Show me the money, säger D&M.

Gårdagsmatchen igenom, förbi bra och genom det mindre, satt D&M och funderade på vilken inverkan olika spelare rimligtvis bör ha på stämningen i truppen. Eboué omnämns ofta som truppens clown och feelgoodsnubbe, men killar som Diaby och Denilson måste ju reta lagkamraterna skogstokiga. För varenda gång någon av dessa två har bollen, ser du medspelare ta löpningar i oändlighet och du ser händer i luften viftandes på uppmärksamhet. Men efter en kvart – tjugo minuters bollhållande så går en passning bakåt eller till någon närstående i sidled. Löpningarna slutas att tas och händerna slår ut i uppgivenhet. Vad gör det för lagets sammanhållning? Vad gör det för att stärka känslan av gemensamma strävanden? Och vad gör det för positivt över huvud taget? Tyvär finns i dagsläget intet svar på dessa frågor.

Men. Whatevva. Nu tar vi sats inför lördagens match mot Sunderland. Men dessförinnan kommer ni, under morgondagen, får er en geografiskt lutande kärleksförklaring till livs. Väl mött då.

Fotbollskonsument D&M låter sig underhållas

I går kväll satt fotbollskonsument D&M nere hos vännen manu-fantasten och tittade på föreställningen Chelsea FC mot Manchester United. Det var popcorn, snus och finöl, och efter söndagens kuppfinalförlust var en så kallad stormatch också just vad den, i det läget helt neutrale, om än något tilltufsade, Arsenalsupportern behövde.
Underhållning, fart och fläkt. En himla massa världskändisar på planen samtidigt, den ene än mer högavlönad än den andra och en halv miljard svenska kronor i transferkostnad hos bara en av de 22 kombattanterna. I en match med två helt skiljda ansikten.

En första halvlek där Chelsea såg ut att vara fastfrusna i den fotbollsplan som efter tre millimeters snöfall ansågs vara så obrukbar, att matchen var tvungen att flyttas från Chelseas höstsvacka till en första mars på tryggt avstånd från transferfönstrets stängning. D&M vet inte riktigt om de där millimetrarnas snö hade gjort varken till eller från för Ancelottis smågrabbar, för under gårdagens förta halvlek såg de mest ut att försöka håla sig undan för att slippa bli görade av skogårdens bullie.

För en bullie fanns det igår. Han var klädd i rött och rullade, om vi bortser från första tio minuterna, helt ut Chelseapojkarna. Ledningsmålet var helt logiskt och Halvmiljardskillen såg ut att vara helt vilse i pannkakan.

Därefter en andra halvlek som visade upp nästan motsatt bild. Ett Chelsea som väcktes till liv av en once in a lifetime-volley från en hemmadebuterande brasiliansk mittback. Och sedan bytet. Den franske fotbollsglobetrottern byttes ut mot ett Odjur och plötsligt var det Chelsea som knuffade klassföreståndare SAF´s pojkar framför sig över skolgården. Att sedan pöbeln på The Shed fick sin vilja igenom och rastvakt Atkinson gav straffen som är straff en gång på femtio, gjorde ju inte de blåa mindre dominanta.

Så oerhört trist för D&M´s manu-vän. En hastig kvällsrök på balkongen och sedan tack och hej. Får inte glömma av att kolla hur nattsömnen blev efter denna scenförändringarnas urmoder.

När D&M sedan, stilla, vandrade hemåt i den nyblivna marsnatten, ackompanjerades vandringen av den lilla småstadens gigantiska miljonfiasko till italienska spårvagnsursäkts (se lokalpressen för mer info) gnisslande framfart. Då slogs D&M av att även Wengers lilla småstad till lagbygge, faktiskt fortfarande hankar sig fram. Gnisslande, lite krängande och ryckigt i kurvorna, med passagerare som tumlas åksjuka och småstadsmissnöjda. Men alltjämt framåt, fortfarande på inslagen väg mot utstakad destination och ännu inte helt urspårade. Och det får vi nog tacka herrar Luiz och Lampard, med gedigen assistans av reseledare Atkinson, för.

Alla älskar en vinnare

Och alla hatar förloraren. Eller snarare; alla undviker en förlorare. Det du har svårast att stå ut med hos andra människor, är de av deras dåliga sidor som påminner om dina egna. Egenskapen att kunna förlora är bara en egenskap de flesta av oss skyr. Vi skyr den som pesten.

För hur hög smittorisk har ovanan att förlora och oförmågan att vinna? Hur snabbt sprider sig en förlorarmentalitets löpeld i en sammansatt grupp? När kontorets black om foten gör entré i fikarummet, då vändes blickarna bort och du blir väldigt upptagen av annat. För det skrämmer att se på det som kunde ha varit du. För det kunde ha varit du och det kunde ha handlat om dig.

Den ensamme Gubbsvetten på Konsum stinker som mest för att det om några år, kanske kan komma att vara just du. Det finns inget så ensamt som manlig ensamhet för det finns inget som är så omanligt som att vara ensam. Det finns heller inget som avskys så mycket som oförmågan att vinna, just för att förlusten är så kastrerande. Och rädslan för kastration är en av grundvalarna på vilka vårt samhälle vilar.

Så vi väljer att älska en vinnare. Vi väljer att beblanda oss och identifiera oss med de framgångsrika, de vackra och de lyckliga. För det är så vi själva vill se oss och det är så vi vill bli sedda. Under början av tvåtusentalet var det inget svårt att hålla på Arsenal. Ditt Arsenal var med och vann i princip varje år, du var lyckad och du vande dig vid vinsterna på samma sätt som du vande dig vid tron på att det skulle vara för evigt. Idag är tiderna andra och söndagens finalförlust är bara en i raden av förluster.

Arsenal är just nu inga vinnare, Arsenal är just nu förlorare och ur det kommer den förlamande skräcken. Skräcken för att det faktiskt är just så det är och skräcken för det så alltid kommer att förbli. Skräcken för att våra bästa spelare skall lämna det sjunkande skeppet och bege sig till någon flytponton, vilandes på uppfyllda ägaregon, oljepengar eller lånevilliga storbanker. Att Wengers envishet skall visa sig vara den stinkande Konsumgubbens dreglande dumhet. Att han skall köra ditt Arsenal i sank och ta med sig ditt fansskap ned i djupet.

Och när du är ”vi” med ett Arsenal som vinner är du ”dem” med ett Arsenal som förlorar. Du är stolt som en tupp när ”vi” ena veckan slår barca och klär dig civilt när ”de” förlorat mot Birmingham den andra. Villkorad kärlek är den enklaste av kärlekar.

Men det är inte så det är att älska. Det är inte så det är att höra ihop. Du vinner med Arsenal och du förlorar med Arsenal. Du kan inte ha samröre ena stunden om du avvisar vid nästa. Har du en gång blivit fäst, så hör du ihop för alltid. I vått som i torrt, i stunder av vinst såsom i stunder av förlust. Det är så det är att älska och det är det som kallas för kärlek. Det är den kärleken som står över rädslan för att dras med i det förlorande fallet. Det är den kärleken som skänker tröst när rädslan för kastration är som störst eller stanken av gammal looniegubbe är som mest påtaglig. För den stanken är ingenting mot avvisad kärlek eller förnekad samhörighet.

Nu tar D&M fram den autistiska pojkrumsskokartongen, letar fram ännu en Arsenal-pin och fäster den på vinterjackans krage. För kom ihåg en sak. Du skall älska Arsenal som allra intensivast när de förtjänar det som minst, för då behöver de det som mest.

Att falla isär

Vissa dagar är inte som andra. Vissa gånger försöker du stå, gå och gå vidare, men ingenting händer. Vissa dagar försöker du tänka på annat, på vad som helst eller till och med på någonting objektivt meningsfullt, men helt utan resultat. Vissa dagar går det bara inte. I dag är en sådan dag.

Du känner dig ensam i ett proppfullt rum, du fryser med svetten rinnande utmed ryggen och du flämtar andfått fast du står helt stilla. Du tycker allting stinker av desinficerad doftlöshet, du känner inga smaker alls och du vill bara fly samtidigt som kroppen vägrar lyda din vilja till rörelse. Idag är en sådan dag.

Väggarna känns klibbiga i det kala rummet. Andhämtningen känns tung som vore en börda lagd över ditt bröst. Du längtar efter avledning när all stimuli skrämmer dig. Du försöker hålla ihop dig men faller, faller, faller isär. Idag är en sådan dag.
Igår var du två minuter från en förlängning på Wembley, två minuter från att vrida åt skruven allt mer fast i Birminghams städ. Två minuter från ännu mer speltid, där varje sekund såg ut att tära på de allt mer på knäna gående blåklädda. Två minuter från en förlängning av en fest som slutade i ett totalt fiasko. Idag är en sådan dag.

Du hade så sett fram. Du hade så längtat. Du hade så hoppats, önskat och åtrått. Du hade sett hur åren av hungersnöd och svält nu skulle övergå till goda år som äntligen bar frukt. Prunkande rikedom skulle falla ned från himlen och du skull äntligen få ta del av den igen. Fragmenten skulle bilda en helhet och pusselbitarna skulle passa ihop. En soliditet skulle skapas, befästas och kommuniceras till en respekterande omvärld. Idag blev inte en sådan dag. Idag blev dagen då allt fortsatte att falla isär.

Were On Our Way To Wembley, part Two

Idag är det söndagen den 27:e februari 2011. Idag är Arsenal på väg till Wembley och så även Zulu Warriors med deras bihang Birmingham FC. Då vi under gårdagen talade om 98 dagars oordning i Norra London, talar vi idag om snart sex års oordning i N5´s relation till övriga fotbollsvärlden. Eller ganska exakt 2 109 dagars oordning i form av titellös tid och tid utan trofévinster. För det är idag så lång tid sedan vi, den 21 maj 2005 på Millennium Stadium i Cardiff, vann FA-kuppen framför näsan på Alex Ferguson och hans Manchester United. Så lång tid sedan Patrick Vieira satte den femte straffen bakom Roy Carrol i Unitedmålet.

Av de elva i startelvan och de fem på bänken, som var med och vann i Cardiff, återstår nu endast Cesc Fabregas, Robin van Persie och Manuel Almunia. Fabregas startade FA-kuppfinalen tillsammans med Vieira och Gilberto på det centrala mittfältet medan van Persie bytte av honom i den 86:e matchminuten. van Persie slog även en av de fem straffarna medan Almunia satt där han mestadels gör rätt i att sitta.
Både van Persie och Cesc Fabregas har varit frågetecken inför dagens final. van Persie stod över matchen mot Stoke, vilket han nog gjorde rätt i med tanke på det skademässiga högriskmöte en klubb som Stoke City FC innebär. Fabregas fick ont i baksidan av låret under samma match och informationen om hans hälsa har sedan dess pendlat mellan att han kämpar som f-ken med att bli friskt till att det inte blir någon final över till att det kanske kan finnas en liten minichans till spel för honom. Man får anta att total vetskap troligtvis inte ges förrän runt 16.00 i eftermiddag. Almunia utgår vi ifrån kommer bli kvar på den plats han mestadels gör rätt i att sitta på.

För nu skall upprättelse frambringas. Rätt skall vara rätt och rätt är att Arsenal åter skall bli ett lag som vinner titlar och troféer. Vi kan tycka vad vi vill om att våra snoriga småkusiner från N17 tenderat att, i brist på ligavinster, på FA-kuppfinaler och på deltagande i europeiska äventyr, göra denna Carling Cup till deras alibi. Tillverka DVD-filmer av semifinaler och annat ointressant, ja men tjänare. Men nu står vi där vi står, vi står inför Wembleys bitvis även gröna matta och vi gör det med chans att erövra den första trofén på över två tusen dagar.

Vi har chans att bryta en negativ trend till en god. Att avsluta en era och påbörja en ny. Och att visa för oss själva och för den onda omvärlden att vi, Arsenal, det stolta storlaget Arsenal, återigen är ett vinnande lag. Att Wenger och hans små pojkar är på rätt väg, att vinst är det enda som räknas och att vi kommer räkna troféerna i digra pluralformer under den nu ljusnande framtid som, från och med idag, är vår.

Vi skall visa att vi inte viker ned oss, oavsett hur infantilt motståndet än må vara, att vi kan spela som bäst när det behövs som mest och att vi är de som till slut står där som vinnare. Vi skall visa att det är vi, Arsenal, som får det vi vill ha.

98 dagar

98 dagars väntan skulle idag ha varit till ända. Efter 98 dagars oreda, skulle denna dag ordning ha återupprättats. Ordnung Musst Sein hade tysken utropat och därefter med avsky vänt bort blicken. Han hade sett oreda och han hade sett det skriande behovet av iordningsställande. Denna dag, lördagen den 26:e februari skulle ordningen i norra London återställas.

Nu blev det inte så. Det kom liksom en kuppfinal i vägen. D&M är inte sämre än att han kan ha överseende med detta, inte rigidare än att speldatum kan ändras och hanteras. Ny speltid är satt till 20:e april, varför vi får addera ännu 53 dagar till vårt vänteläge. D&M löser detta, men önskar ändock att tingelser skall ställas på sin rätta plats och att ordning åter skall råda. Arsenal är Arsenal och spurs är spurs. Arsenal är ett lag som vinner matcher och klättar upp i tabeller medan spurs är ett lag som förlorar och rasar ner för desamma. Den processen måste få ha sin gilla gång.

Men då så inte idag kan ske, får vi vänta in morgondagen och utgå ifrån att vi tar hem en trofé. Vinna en titel vilket spurs inte kommer att göra, denna säsong heller. Gott med det.

På den här internetsidan förespråkar vi inte på något sätt någon form av lyteskomik, snarare tvärtom. D&M har alltid haft en öppen famn för olika personligheters olikheter. Gäddhäng, celluliter och oönskad hårväxt på ömtåliga ställen, har aldrig varit något som skrämt D&M eller fått oss att backa. Snarare tvärtom. Det har gladeligen frotterats med, och vältrats i, olika DSM-5´s, udda böjelser och intressant avvikande beteendemönster. Ingen blir snäll av stryk, däremot av en öppen famn, har alltid varit redaktionens ledstjärna och vän.

Vi har, under det dryga halvåret sidan varit igång, varit nästan analt politiskt korrekta. Idag är vi dock framtvingade till att göra ett undantag. Vi drar oss, fullt medvetna om vad vi gör, i smutsen -bara för en liten stund. För Happy Harry he’s got a twitch. How he got it we don’t know, how he got it we don’t care, all we know is he has got a twitch.

Och denna musiksatta företeelse vill vi ju, i väntan på onsdagen den 20:e april och den då kommande IRL-versionen, inte undanhålla er.

Låt här avslutningsvis D&M tydliggöra att det inte på något sätt finns några som helst samband mellan germanska referenser och den lyteskomiska smutsen D&M idag har tillåtit sig att vältra sig i. Ej heller mellan germanska referenser och nämnda N17 lags eventuella etniska eller religiösa hemvist. Inte på något sätt.

I morgon skall vi tala kuppfinal på Wembley. Det skall tottenham inte göra.

Fräcka Fredag

Förra veckan var ju lite Blacks Sabbath, när Ozzy hade fått sparken och de bjöd in den då arbetslöse, före detta Elf och Rainbowsångaren, Ronnie James Dio. Ingen trodde de var kapabla till någonting gott och så gav de oss den numera klassiska hårdrocksskivan Heaven and Hell. Precis som vår föregående vecka var. Vi var uträknade, hade tappat en fyramålsledning borta mot Toons, vi hade slagit bortasvaga Wolves med 2-0 och inte direkt spelat den vackraste fotbollen i universum. Så tar vi emot världens bästa fotbollslag genom tiderna på onsdagen och spöar dem duktigt. Fem sche-ljud med bihang och BOOM, tillbaka med er till den där lilla spanska provinsen. Men det hade heller inte varit Heaven and Hell om vi inte, bara dagarna senare, bjudit det 43 placeringar lägre i seriehierarkin varandes, Leyton Orient på en sen kvittering, på söndagen samma vecka. Heaven and Hell så är det att vara Arsenal. Heaven and Hell.

Nuvarande vecka präglas mer av något Union Jack´skt. Rött och vitt på onsdagen och en jäkla massa blått på söndagen. Inte mindre logiskt blir resonemanget om vi betänker vad denna Union Jack, för så många icke öboende, genom åren har stått för. Elakhet, explorering och plundring.












Gränna-On-Trent plus fulbrum är lika med Grrr.

För samma vecka kommer vi att ha mött Tony Pulis+Ryan ”Ett benbrott gör ingen sommar” Shawcross på onsdagen och Birmingham på söndagen. Ett Birmingham som inte bara har Alex McLeish som manager utan även hade den, i Watford numera spelandes, inte helt okände Martin Taylor. En massa sköna brittiska kulturbärare är dock kvar i laget, vilket borgar för flertalet spännande interpersonella möten. Vi kommer alltså, inom loppet av fem dagar, ha mött två av den engelska toppfotbollens mest primitivt spelande fotbollslag. Och det känns la sådär lagom fräckt, eller hur?

Denna fredag ägnar vi mestadels åt att söka svar på frågorna kring Cesc Fabregas och Theo Walcotts respektive hälsotillstånd. TW14 verkade ganska omgående vara ute ur söndagsbilden medan Cesc ganska länge, som det heter, kämpade för att bli frisk. Walcott känns inte livsnödvändig varken mot Birmingham eller mot Sunderland, men däremot som ett oerhört potent kontringsvapen i matcher som den kommande nere i Spanien.

Under gårdagskvällen gick .com ut med att även Fabregas missar söndagens final. Oerhört ledsamt för honom, synd för oss att inte kunna använda världens bästa playmaker, men på ett sätt ganska logiskt. För hade Fabregas chansat med spel i en final han så gärna vill vinna, fått den logiska ful-brumsmällen i 58:e minuten och sedan givit oss ett Arsenal som under säsongens mest intensiva och avgörande perioder stått där varit kaptenslösa. Det hade inte varit någon höjdare. Det hade inte känts supernice att åka ned till Spanien utan lagkaptenen med det numera ganska digra symbolvärdet. Utan världens bäste playmaker. Nej, stå över mot brum och Orient, spela sista 25 mot Sunderland och lämna rehablistan, gärna hand i hand med ovan nämnda kontringsvapen. Så håller vi bara tummarna för snabbt återfuktande.

I morgon skall vi bryta av lite granna genom att tala grannrelationer, det blir spännande.

Stoke City Riot

Det är en märklig värld vi lever i. D&M är inte den person som ägnar sig åt att söka kickar, klättra uppåt och sparka nedåt har aldrig varit grejen och D&M har heller inte karriärens absoluta bästa som första pling när väckarklockan ringer om morgonen. Stress är inget D&M har för vana att ägna sig åt. Inte för att vi kör oss zen-budistiskt filbunkssofta eller endast lever på linser eller deras avkommor. Inte så mycket sökande, rötterna neråt och gräv där du står, då står man också kvar när det blåser snålt. Och då är inte insamlandet av stimuli för att uppnå adekvat stressnivå någonting som D&M söker. Fast så är det ju det där med Arsenal.

Efter två dagars VAB-ande, egen spirande feber i ett allt högre tempo och med den högst respekterade fru D&M sittandes framför TV´n fluktande på högoktanigt fartfylld agentfilm där en kvinnlig huvudroll jagas i något dubbel-, trippel- kvadrupel- whatevvaagentthriller, så blir tillvaron lite i sidled. När Squillaci ger Arsenal en ett-noll ledning, så måste D&M genast gå på toaletten. Det blir liksom för mycket stimuli, för mycket förskjutningar, D&M söker kontakt med tillvarons cementerade pålar genom att gå in på Ars-Swedens forums matchtråd vilken inte över huvud taget svarar utan endast står och snurrar i cirkelläge.

Major Tom to Ground control.

Och där går Cesc Fabregas ut ur matchen, Asjavin löser av en lagkapten som inte alls ser glad ut och D&M´s Arsenalvärld är åter till det normala. Efter att vi, nu när vi vant oss vid Vermaelens absens, i flera veckor sett oförskämt skadefria ut, så är läget tillbaka till det habitalt Arsenalska Adderat till dunk-dunk-dunk, öronsus och för frekventa toalettbesök. En känsla av att väggarna kommer närmare dig, av att taket, så långsamt så att du nästan luras att tro motsatsen, sänker sig ned mot dig och fortfarande bara en snurrande laddningsring när du söker svaret på Cesc´s skadeorsak, graden av illvarsel och graden av förödelse av olyckans konsekvenser.

En halvlek över, en kvar. Stoke fortsätter göra det de gör när de över huvud taget skall göra någonting. De sparkar på allt som sprungit förbi dem och på allt som kommer emot dem. Det finns inte en rödklädd rygg de inte måste trycka ned, inte en vit strumpa som inte skall täcka minst ett blåmärke. Wenger är bara en grinig gubbe som inte pallar högtryck vs Jag har gjort mitt jobb och tagit ut elva spelare som skall spela, är det inte snart dags för ni svartklädda killar att göra ert jobb?
Ett kort delas ut. Och det är Clichy som får det. Självklart. Stoke fortsätter som vilda bufflar springa över de stackars människorna som gjort sig obehaget att beträda Emirates gräsmatta. Som brunstiga skogshuggare skövlar de allt som kommer i deras väg. Som påtända tonårspojkar höga på hormoner och frånvarande föräldrar. Det känns som att se på fotboll ur en liggande cylinder eller som att bli jagad genom en hastigt mörknande snårskog.

Fru D&M´s pang-pang är till ända och hennes puls verkar åter vara nere på tv4-nivå. Herr D&M hämtar mer chips i köket, tuggar i sig det som Jim Carrey åt nötter i Pet Detective och ser TW14 bli lönnmördad av ännu en ondskans väktare. Utburen på bår och Davidsson och Mannen undrar stilla hur länge detta får hålla på. Hur länge galenskapen skall få ha sin frigång. Och så kan den där halvfiguren Pulis med att stå där och skrika, när han bara borde sitta och skämmas för vad han är medverkande till.

Efter dessa tre poäng drar vi en lättnadens suck, vi konstaterar återigen att vi förstår varför Denilson inte fått starta en enda EPL-match denna säsong och nickar åt Bendtner för visat tuggummi. Vi ställer in oss på vänteläge för inkommande skaderapporter och tackar Szczesny, Djourou och till viss del även Song för bibehållen nolla.

I ungarnas böcker säger Bamse att ingen blir snäll av styk...

Att vara gäst på Ashburton Grove

Idag skall vi samtala kring ämnet empati. Vi sätter oss i ringen och tar varandra i hand. Vi äro alla vänner och tycker om varandra. Eller kanske inte. Vi kanske inte alls tycker om varandra över huvud taget, eller vi kanske till och med tycker illa om varandra. D&M luskar vidare, vänder och vrider på begreppen, försöker tänka med en Potter och landar ändå med rumpan bak. Varsågoda och kliv på, ta en grön plyschoverall från kroken och sockeplasten hittar du i den bruna nätkorgen till vänster.

Enligt NE betyder empati att ha en förmåga till inlevelse eller medkänsla. Att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov. Ja, men det skall väll inte vara något problem. Låt mig försöka: Om jag sparkar på en annan människa, med rejäl kraft och mycket fart bakom min rörelse, exempelvis på ett av personens ben, så hårt så att nämnda ben går av och hänger dinglandes i en blå andraställsstrumpa, så kan det nog tänkas att det gör ont på nämnde medmänniska. Låt mig tänka. Jag sparkar, ben går av, den andre människan får ont. Check! Jag blir ledsen för jag är en himla go kille som nästan, vid 22 års ålder, bor hemma hos min mamma. Check!

Förstår ni mig? Har ni förmåga att leva er in i mitt känsloläge och mina behov? Jag torkar tårarna och lämnar spelplanen utan bråk (hej, jag sade ju det, jag är en himla fin och go kille), min tränare säger att jag är ledsen, förstår ni mig? Det är synd om mig, jag har behov som jag bara försöker uttrycka. Okej, samma kväll ringde vår förbundskapten och gav mig en plats i landslagstruppen, så han såg faktiskt mina behov. Check! För jag vill bara vara omtyckt, jag vill bara bli uppskattad och jag vill bara känna andras kärlek. Till mig och till de handlingar jag utför. Jag är en sådan kille och jag är inte en sådan där annan kille, en sådan som vill elakt.

Jag vill bara bli älskad. Och om mitt sätt att uttrycka min längtan efter att bli älskad kanske, kanske någon gång blir lite tokigt, lite sådär oj nu blev det lite knasigt det här, så är det inte mitt fel. Min strävan efter kärlek, efter uppskattning och efter mellanmänsklig input, är bara så enormt stark. Jag har ett stort hjärta, ser du. Mitt hjärta slår inte bara för alla andra människor på denna jord, alla katter, hundar och lövträd. Den slår även för den genuint brittiska arten av fotboll. Det slår så till den milda grad hårt, så att om ovan nämnda avsparkande av andra människors ben liksom råkar hända ett par, tre gånger inom bara några år, så är det bara en slump, en liten fnurra på den kontaktyta som erbjuds oss förebilder för alla små fotbollsfantaster.

Så när jag nu i kväll, kommer att vara er gäst, i er jättefina och moderna fotbollsarena. Försök då bara tänka på mig som en liten försiktig och lite blyg pojke. En pojke med ett stort hjärta, en liten hjärna och med starka band till den klubbtränare till vilken jag ger min totala lojalitet och vilkens ord jag aldrig någonsin kommer att svika. Se oss som två vilsna skepp på väg i kval, som möter morgonen ihop.

Skänk mig även en ack så liten vänlig tanke i mitt stora strävande, inte bara efter kärleken, utan även efter att leva upp till min arbetsgivares stolta devis: ”Be loyal be proud be Stoke.”

Eder vän och förkämpe för den goda fotbollen
Ryan Shawcross

Välkommen till AVG´s äktenskapsrådgivning

Denna vecka skall vi snacka lite rödvitrandigt. Inte som i den lilla staden Grännas gåva till omvärlden, utan som i den lilla staden Stoke-On-Trents gåva till fotbollsvärlden. Men innan vi vågar oss in på sådana nasty domäner, måste vi först beta av lite mer närliggande otäckheter.

Trogna D&M-läserare kan inte ha undgått att här drivs en tes om att en stark och nära relation till ett fotbollslag (förslagsvis Arsenal) har en positiv inverkan på primärrelationen, det vill säga den till din fru, man eller sambo/särbo. För ett otränat öga är det kanske inte så uppenbart, men för den relationellt luttrade gurun D&M faller pusselbitarna på plats. Följer du ett fotbollslag nära och investerar digra känslor, exempelvis kärlek, avsky, glädje och sorg, så minskar risken för otrohet. Detta arenan för då den utomäktenskapliga känslovärlden redan är ockuperad. Det finns liksom inte plats för en kvinna till när du redan fular runt med random 11 andra män.

Med denna tes i bakfickan skall vi idag närma oss gårdagens match i FA-kuppens femte omgång, när vi mötte Leyton Orient på Brisbane Road. D&M´s införtext kretsade kring Orients hemmaplan, vilken D&M aldrig själv, men sett plenty of bilder of. Ni vet. Footypornsurfing. Arenapornsurfing. En utomäktenskaplig kontakt som fram till nu sets som helt ofarlig, både primärt eller sekundärt.

Vid ovan nämnda införtexts skapande vart ju D&M självklart rymden runt för lite skön info och en go bild. Oavsett vad vi tycker om slutresultatet så är det här inte målet, utan själv resan, som är mödan värd. För D&M skriver text, väljer ut lämplig bild och lägger in hela rasket i bloggen-som-inte-är-en-blogg. Det obligatoriska knapptrycket på ”visa blogg” (men för h-vette, det är ju ingen...) och sedan en säkerställande om att det ser ut som det skall och sedan är det färdigt.

Nej. Om det så brukar vara, så var det inte så denna gång. Ett klick på den medtagna bilden, som bland annat visade de i texten nämnda bostadshusen, och BOOM. Var är ”Chefen kommer-knappen när du behöver den”, är detta överhuvudtaget pratbart eller skall jag gömma mig under förnedringens fuktstinkande yllefilt? För upp ur en av de två äktenskapliga vattendelarna, det vill säga datorn (i annat fall TV´n) stiger ett avgrundsvrål. Hela skärmen blir illröd, i en vit ruta står det ”This website has been reported as unsafe.” ”We recommend that you do not continue to this website”. Dessutom har den vita rutan en röd sköld med ett kryss i, längst upp till vänster. Ja, ni ser ju själva.

Nu står D&M med skägget i brevlådan, här har det skitits i det blå skåpet och nu skall D&M få sina fiskar varma. Hjärtat tar sig ett oroligt skutt, pulsen ökar och det börjar susa i öronen. Största skuggan av lutheransk dom-skam-kombon, väller sig över skrivbordet och över D&M´s axlar, under vilken endast mörker kan råda.

Antivirusprogrammet AVG har satt ner foten för D&M´s arenaporrsurfning. Nu får det vara nog D&M, ”This user has been reported unsafe”. ”We recommend that you talk to your wife instead of visiting pages with arenaporn”. ”Maybe a glass of red wine, some foot-massage and some ohämmad attention of whatever she wants to speak to you about”. “Even if you are falling to sleep”. Ungefär så stod det nog egentligen i den illröda rutan som markerade fulsurf. Eller det som den relationsmogne mannen lärt sig söka efter, undertexten.

Så då var det bara att ta konsekvenserna, stänga ned bloggen-som-inte, ja ni vet, sätta igång ungarna i egenlek och sväva ut i köket där fru D&M stod över veckans handlingslista. Ta över den, lätta på ansvar och bereda en väg för samliv.

Tack AVG för denna äktenskapliga rådgivningsfunktionen, ni numera verkar ha i er gratisversion av antivirusprogrammen.

Om att vara gäst på Brisbane Road

I boken Fever Pitch, beskriver Nick Hornby laget Leyton Orient som Englands mesta andralag, det vill säga det lag som många fans till så kallade storlag, har som lite sådär när jag har tid över favvolag-light. Orient framstår också som ganska harmlösa och ofarliga att följa med vänster hand, på lagom avstånd både från hjärtat och ditt hjärtas lag. De har även, ända sedan klubben bildades, hållit sig på behörigt avstånd från toppfotbollen och har som största framgång en FA-kuppfinal i slutet av sjuttiotalet.

Men meriterna, eller bristen på dem, i åtanke skulle klubben kunna ha en hyggligt väl rotad förlorarmentalitet långt djupare än deras east end-grannar West Ham. Hammers vilka, som ni vet, blåser bubblor som ändå alltid spricker i slutet, som illustration till sin vinnarbefriade självbild. Så då förstår ni läget. Orients förmodade förlustmentalitet kan ju inte ha blivit bättre av att de blev föregående veckas stora förlorare i engelsk ligafotboll. Inte på grund av dåliga insatser på plan, utan på grund av att det förra fredagen beslutades att nämnda grannar kommer ta över Olympiastadion i Stratford. Konsekvenserna av detta kommer, enligt Orients klubbledning, att bli att klubbens upptagningsområde rejält inskränks av storlaget West Ham, till vilka eventuellt blivande Orientfantaster istället kommer att vända sig för att få sina fotbollsbehov tillgodosedda.

Ja, du förstår själv. Om det inte är lett, men balt, att vara est, är detta ingenting mot hur det kommer att vara att vara Orients och hoppas på överlevnad i skuggan av en allt för närliggande storklubb. Vi kan ju bara gissa oss till hur tongångarna varit om våra debila grannar från N17 hade fått Olympiastadion…

Dock har Orients en sak att glädja sig över. Brisbane Road, eller Matchroom Stadium som den numera heter. Brisbane Road är helt unik så till vida att det är den enda fotbollsarenan i England som också inhyser bostadslägenheter. Mellan samtliga läkare finns bostadshus vilka även bekostat renoveringen av en, och nybyggnationen av de tre andra, av arenans fyra läktare. Det var la roligt då!

Och att få vara gäster på ett sådant unikt bygge som Brisbane Road, det kan inte vara illa. Det är liksom inget rymdskepp precis, inget bygge präglat av dollargrinande mångmiljonärer men heller inget fallfärdigt ruckel. Mer av ett nätt och respektfullt möte mellan gammalt och nytt. Mellan trätak och armeringsjärn. Ett PRO får besök av Unga Örnar, en Carl Bildt går hand i hand med Inga Gill eller en Lilly Allen gästar Pugh Rogefeldts senaste.

Angående Arsenal så hoppas jag att vår näste katalan, Miquel, får kröna denna bäst-i-världen-genomtiderna-vecka, med att göra a-lagsdebut. Eftersom det numera ordinarie mittbacksparet skall sparas till svårare uppgifter, så ser vi gärna att han gör det i sällskap med nuvarande nr 18 (men jösses, snubben har page i FIFA11, dessutom i någon suspekt schvinnad form).

Gibbs får tid till vänster och Eboué rullar vidare till höger. Eftersom vi bör vila samtliga fem barcadräpande sche-ljud, skall Denilson, Rosicky och, varför inte, Chuks Aneke, ta hand om mittfältet. Anfallsalibi lär väl Bendtner och Chamakh, kompletterade av någon av Freeman eller Afobe (skulle inte han ut på lån?).

You win some, you draw some. Så är det att vara Arenal, these days!

Arsenals fem sche-ljud

Det svenska språket skall enligt uppgift ha 13 sche-ljud: Sk, sj, sch, stj, ch, ti, si, ge, gi, giö, rs och ts. Hur den romanska katalanskan har det med sina sche-ljud vet D&M föga, men det känns om sanningen skall fram, faktiskt inte särskilt intressant. Det gör däremot onsdagens Arsenals fem sche-ljud. Vi sätter oss därför ned för att deltaga i veckans grammatikundervisning. Var vänlig och lämna äpplet på magister D&M´s kateder, sex laxar i en laxask, varsågod att påbörja insupandet av kunskapens livselixir.

Vi såg tre stycken som var rakt igenom fantastiska. Brillianta, bländande och bedårande. En hoppade in och avgjorde på ett alldeles ljuvligt sätt medan en femte var med i startelvan. Den sistnämnde var väl inte rakt igenom fantastisk, men med en kungligt assisterande passning till van Persies kvittering, räknas han gladeligen med här. En av sche-ljuden var vid säsongens början en finnig fjärdemålvakt, en annan hade endast en säsong från en europeisk mittenliga under bältet medan en tredje just hade fått sätta på skylten med bokstaven L på en av sina större leksaksbilar.

Vi börjar med den finnige fjärdemålvakten Wojciech Szczesny. Förekomsten av sche-ljud behöver vi här knappast gå in på. Det tämligen kryllar av dem och beroende på vilken så kallad expertkommentator som skall försöka sig på ett uttal, landar vi på mellan ett och fyra. D&M föreslår den totala summan av tre, varav två befinner sig i efternamnet. Nämnde Szczesny gjorde i onsdags kväll CL-debut, och på vilket sätt han gjorde det. Lugn, lugn och dessutom ett grandiost mått av lugn. Han spred det bland medspelare och han visade det inför motståndarna, som bara blev mer desperata för vart misslyckat försök Szczesny tvingade dem att begå. Han åt fullständigt upp dem. Han annekterade dem, gjorde dem till sina undersåtar och tog över all deras tidigare beslutanderätt.

Framför honom befann sig en franspolack som för två säsonger sedan spelade i franska andradivisionen. Efter en säsong i Ligue 1 vaskade Wenger fram honom ur den bretagniska lervällingen och gjorde honom till Arsenal. Var Laurent Koscielnys sche-ljud befinner sig är väll ingen gåta, men hur han på två säsonger har kunnat gå från franskt andradivisionsspel till att fullständigt plocka bort världens bästa offensiv, det är nästan omöjligt att finna svar till. Killen var överallt, över varenda liten katalanrygg och inte ens en ”jag tar med hand och slänger mig sedan ned i Arsenals straffområde”-fuskbarca, kunde stoppa hans dominans från att bli närmast total.

Vänster om Koscielny befann sig hans landsman Gael Clichy, vilkens närvaro i detta sammanhang mer hänger på hans namn än på onsdagens prestationer. Han gav och han tog, blandade och vek in i banan, men med en varm kniv genom kallt smör-passning, vilken ledde till kvittering av matchen, så måste han nämnas i även denna föreläsning.

Ännu ett steg upp i banan och åter till den centrala delen, huserade hela Englands samlade framtidstro. Tre äpplen hög, fortfarande tonåring och ben som var på vartenda ställe bollen befann sig. Ett tag funderade D&M på om killen hade något barba-pappaiskt över sina ben, för de var liksom i ständig omformning ut efter situation och behov. En defensiv mensaintelligens toppad med ett sådant offensivt driv att herrar Iniesta och Xavi bara såg gamla, trötta och uppgivna ut. Vi talar självklart om Jack Wilshere, vars efternamns själva epicentra tar trampolinsvikt ur ett oerhört välavvägt sche-ljud. Precis som nämnde gosses totala framträdande i tisdags. Välavvägt, heltäckande och precist.

Det femte Arsenalska sche-ljudet har Wenger importerat från det kyrilliska alfabetets Ryssland. Även här når vi inte högre än tre äpplens höjd och här har säsongsformen varit allt annat än en fast, glansig och nyplockat fräsch. Andrej Arsjavins sche-ljud är något direktare, distinkt men ändå välplacerat i gommen bakre del, precis som han, fullt logiskt, hade den goda smaken att avgöra onsdagens match.

Så vi skänker en tacksamhetens tanke till Arsenals fem sche-ljud. Visst hade de gott sällskap, men utan deras tämligen mirakulösa insatser hade veckan inte varit det den blev. Vi sträcker på oss, fäster blicken för att sedan sänka den i vördnad och respekt. För en finnig fjärdemålvakt, en left-over, ett par småkillar och för en vänsterfot. För att vi fick vara med om dessa ljuvliga sche-ljuds än mer fantastiska framförande av konsten association football.

Och wow, här kommer fluortanten. Stig på. Yes!

Det gör ont när knoppar brister

Nej, det gör det inte. Det gör inte alls ont. Det är ljuvligt, njutningsfullt och fyller dig med en känsla av rättvisa. En känsla av nydaning och universell nyordning. För den stygga katalanska vargen höll på att slita oss i stycken, den läxade upp oss och gav oss smisk på bara rumpan. Vi var 45 minuter från att bli vackra förlorare, 45 minuter från att ha följt en redan utstakad bana och 45 minuter från att bli det som alla ville få oss att bli.

Om Mr Wenger körde ”We shall defend our Island, whatever the cost may be”. Eller om han körde semigospelt “Nu får vi ståpälsen att resa sig och kanske även annat också”, det vet vi ännu inte. Men någonting var det, någonting hände eller snarare, någonting hade hänt. För när D&M lurats med ut ur pubsunket för att frestats till lite tjuvrökande och sedan var färdig med denna tonårsmalör för att återvända till kvarterspangets ”gud vilken fin fotboll de spelar, de där brasselona”, så var det någonting som verkligen hade hänt.

Ett helt annat Arsenal kom ut till andra halvlek. Inte som ett elakt ”nu sparkar vi på allt som springer förbi oss-Birmingham”, inte som ett impotensfrustrerat tisdagsmilan, utan som ett Arsenal som höll på att slå ut i hela sin fulla prakt. Plötsligt var vårt mittbackspar synkroniserat och perfekt klaffande, plötsligt var Jack Wilshere världens bäste spelare under 20 år och plötsligt såg de, bara en liten stund så självgående och konfidenta katalanerna (nåja), stressade, vilse och undrande ut.

D&M höll på att gå ner i splitt över att Arsenal plötsligt hade en målvakt som bara glufsade i sig små katalaner till kvällsmellis. En i övrigt oerhört sympatisk bordsgranne försökte med tricket att barca bara sköt sina skott rakt på målvakten, men han såg nog ändå, trots vissa merseysideska personlighetsdrag, vad som var under uppseglande. En gänglig polack som just lämnat sin finnigaste tonårstid bakom sig, genomskådade samtliga katalanska försök. Han väntade, vågade vänta ännu lite mer och till slut var de tvungna att skjuta just där han visste att de skulle avlossa deras närmast symboliska skottförsök . Wojciech Szczesny, Svenne Banan. Svenna Banan, det här är Wojciech Sczcesny. Visst är det trevligt att träffas!

Till detta visade den store fotbollsfilosofen, den riktige fotbollsfilosofen, att han faktiskt kan matchcoachning. När han tog ut den tidigt varnade Song för en petad och stundtals sömngångande Arsjavin så vred han inte bara om nyckeln i tändningslåset utan även förutsättningarna för vad ske ute på planen. Detta följt av att Den Store van Persie visade världen vad han, under alla fuktkrypande lager av skadefrånvaro och landslagsuppehåll, faktiskt har i sig. Han sköt, sköt och sköt. Missade samtliga försök, men upphörde aldrig att försöka. Du säger målvaktstavla, D&M säger en striker balanserandes på sin absoluta knivsegg. Visst var det även smått poetiskt att RvP´s mål fick följas upp av nämnde Arsjavin som på ett direktskott fick avgöra matchen.

Det är någonting oerhört lidelsefullt att få vara med när en knopp brister. När livet plötsligt blir högupplöst, när livet som i slowmotion bjuder in dig att bevittna en metamorfos, en kläckning eller tillkomsten av en nytt jordeliv.

Nu kommer säkert fc storlag klämma till oss med 2000-0 om tre veckor, men det spelar liksom ingen roll idag. För det vi fick bevittna i går kväll, det räcker. Det var ljuvligt vackert som en len hands lätta smekning en långsamt vaknande sommarmorgon. Ett ord av kärlek viskat i ditt längtande öra, ett löfte om ljusnande framtid eller uträckt hand när du vacklat till.

Där varma och kalla bollar störtar

Under gårdagen fastslog vi att du inte behövde vara Iron Maiden för att vara brittisk och inte heller brittisk för att vara Arsenal. Men in the world av Davidsson och Mannen underlättar det, eller gör det i varje fall lätt att gå i samma fotspår. För är du uppvuxen på Buster och Heavy Metal-estetik så är det liksom här du hamnar. Du växer i den jord du är sådd och odlad, varför du om du så får för dig, gräver där du står. Vi börjar därför i just den änden.

Luta dig tillbaka, tryck på pilen och höj volymen. Låt dig färdas tillbaka i tiden men samtidigt ta ett steg fram i utvecklingen. Byt ut den germanskfascistoida faran mot en annan, i afton inte på något sätt valfri. Slut ögonen, förflytta dig till The House of Commons en fuktig junidag 1940. Visualisera en rödvit halsduk runt en fryntlig flygkaptens stolta nacke, höj blicken över den begränsade Svenne Banans slapplågt hängande horisonten och låt dig bäras med i den seminationalistiska borderlineretoriken.



“We shall go on to the end, we shall fight in France,
we shall fight on the seas and oceans,
we shall fight with growing confidence and growing strength in the air,
we shall defend our Island, whatever the cost may be,
we shall fight on the beaches,
we shall fight on the landing grounds,
we shall fight in the fields and in the streets,
we shall fight in the hills;
we shall never surrender”
Winston Churchill 1874-1965

Efter att du, med fortsatt slutna ögon last in dig på texten, memorerat den och nu tyst läser den för dig själv, öppnar du ögonen och börjar fundera på hur i all sin dar vi hamnade här. I engelsk nationalyra, knastrigt politikerrasp och att kämpa på stränderna. Förvisso kämpar vi varje sommar, men då med att hålla in magen så att alla kroppsdelar fortfarande framstår som synliga för dig.

Vi hamnade här efter att vi, under åratal, har blivit trampade på. Klubbpresidenter, zvennar of the world united, krullhåriga mittbackar som förlorat all sin värdighet och passningsgenier som borde ha vetat bättre än att öppnat munnen och låtit katalanska lämna tystnaden bakom sig. Vi har en finalförlust att revanschera oss för, vi har ett fjolårsmöte att göra detsamma med, men framför allt har vi en upprättelse kvar att kräva. Då vi anses vara en sämre och fattigare variant av kvällens gäster, då vi anklagas för någonting de försvarar med lögner när de själva detsamma utför och då vi år efter år blir ansatta av deras filmande, fuskande och intrigerande.

Av den orsaken lånar profet Davidsson och Mannen retorik andravärldskrigstiden, spetsar den med lite NWOBHM och Boom! -landar den rätt in din dator. Rätt in i ditt medvetande och rätt in i kvällens möte med fc barcelona. Om Wenger kommer göra detsamma är fortfarande osäkert. Om han kommer starta kvällen med Hobbex-bandaren i högsta hugg, sätta in Powerslavekassetten och trycka på play är ännu inte bekräftat. För antingen höjer han volymen, stirrar de små prinsarna djupt in i ögonen och närgånget viskar ”we shall defend our Island, whatever the cost may be”, eller så tar han det den så kallat andra vägen. Han kör soul, han kör hjärta, förvisso med stridsreferenser, men mindre RAF och mer Freedom for my people. Han kör med varsamt anslagna strängar som övergår i ett allt mer furöst eskalerande. Han kör det här. Det kan ju gå bra det med.

Välkomna hit

Du behöver inte vara Iron Maiden för att känna dig brittisk. Du behöver inte vara brittisk för att vara Arsenal. Det är tillräckligt att följa profeten, eller upprorsmakaren, Davidsson och Mannen. För det är tillräckligt att vara Arsenal.

Its pure, its class, its Arsenal. Its dirty, mean and its one-nil Arsenal. Here we go!

För i morgon kväll är det dags för första benet i den dubbelpipade häxbrygden som välgödda paddor i kostym valt att kalla underhållning. Som pamparna, i UEFAs sant demokratiska anda, lät lotten frambringa. Som när du dukat bordet för romantiskt fredagsmiddag med frugan i stearinljusets beslöjande skönhet, och den redan afterworkpackade grannen stövlar in med en halva ljummen Lord Calvert i ena handen och förväntningar om socialt samspel i den andra. Som en kräksjuk unge på en bröllopsdag, som en för snabb insomning eller som ett blomsterbud som förväxlat både kort och undertext.

Det här handlar inte om att ta sig vidare till kvartsfinal. Inte om att göra ett antal extra nyttiga miljoner in på avbetalningskontot. Inte om att slå sig fram till en europeisk toptitel, mot kvällstidningsberömmelse och ära eller mot möjligheten att värva än mer glittrande stjärnor. Detta är inte en match, inte första delen av ett dubbelmöte, detta är ett första steg mot upprättelse.

Under sommaren som var, så gjorde i princip samtliga spelare i fc barcelonas a-trupp, allt vad de någonsin kunde för att fördumma sig själva och försämra klubbens rykte. Det var hjälpande händer till en förvirrat bortsprungen katalan och det var snack om rötter och blodsband. Vissa sköna snubbar backade inte ens för att ge sig in i genetikens trängda annaler, som om de vore mikrobiolog eller medicinsk kompetens utrustad med både deklarativ och procedural kunskap och inte bara överbetalda, men relativt kognitivt begränsade, fotbollsspelare.

En del av deras killar blev såsom över en natt plötsligt människorättsaktivister, när de talade om att Wenger höll spelare fångna i en klubb som var ett fängelse. Detta trots att aktuell spelare var kontraktsskriven en ganska lång tid framöver och dessutom helt själv hade signerat kontraktet. Som en sur uppstötning i ett felaktigt sällskap.

Så när Ditt lags kapten, med bindeln på sin vänstra vitärmade tröjärm, vandrar ut på AG´s gröna matta är det inte bara som bollspelande ung man. Han gör det som symbol, som ett mognande ansikte för en stundande ljus framtid och han gör det som nedsatt fot. En fot nedsatt mot dumheten, mot skenheligheten och mot den totala acceptansen av fuskandet på alla möjliga och omöjliga plan.

Välkomna hit ni sanningens ädla riddare. Välkomna hit ni brända, förtryckta och ur askan resta. Ni som säger en sak och bekräftar den med handling. Godhet i ord, sanning i handling. Välkomna till Ashburton Grove.

Från UEFA med kärlek

Den planerade vita veckan blev allt annat än vit men vi lämnar det därhän och siktar framåt. Och ur fortfarande glöggdoftande dimmor vandrar vi mot vårens ljusnande upplösningar. Vi lyfter på barrträdens grenar, kikar fram och ser efter vad morgondagen, eller snarare övermorgon, har i sitt sköte. Och överraskning, där ligger ett litet paket och på det är skrivet: ”Från UEFA till alla Fotbollskonsumenter Världen Över” och i stället för ett passande rim så står det ”Mycket löö för pengarna”.

För D&M är ligan det absolut främsta. Gamla Europakuppen var toppen men som den ultrareaktionär D&M ser det är Champions League till för konsumenterna mer än för fantasterna. CL är, för fans till ett lag som Arsenal, mer en ekonomisk käpphäst en sportslig. Spelar ditt favoritlag i en liga som består av två lag med bihang eller i en där monetärt granitstarka och inflytelserika ägare drar trådar efter egna primitiva behov. Ja då är CL inte ekonomi utan sport, och din chans att få engagera dig i ett trovärdigt sammanhang. Men håller du på ett lag som Arsenal, som spelar i en liga där nästjumbon slagit två av fyra topplag, där bortamatcher mot de sämre lagen är lika svåra som de mot topplagen, ja då är CL på sin höjd en krydda.

Fast så var det ju det här med Mycket löö för pengarna. Våra vänner i UEFA var konsekventa nog att göra åttondelsfinalerna så optimala som bara var möjligt. För konsumenterna, för reklamprånglarna och för rättighetsinnehavarna, vilket i slutändan betyder för UEFA´s plånbok. De gav Arsenal en åttondel som bara delvis handlar om att ta sig vidare till kvartsfinalen. De gav oss ett möte mellan två lag som skall stå för den vackra fotbollen, barca vs fattigmansbarca och de gav oss Cesc mot Katalonien. Den vackre och unge filosofen mot den gamle skrynklige surgubben, världens bästa akademi mot de som dammsuger kontinenten på talanger i alldeles för ung ålder och de gav oss Unicef vs det nedsmutsande flygbolaget.

Denna vecka kommer, oavsett vår åsikt, inte peaka i söndagens traditionstyngda FA-kuppmatch. Världens samlade fotbollskonsumenter kommer inte gå upp i brygga för ett derby mot Leyton Orient. Allas ögon kommer att riktas mot onsdagens hemmamatch mot klubben som anser sig vara mer än en klubb, mot mötet som är mer än en åttondelsfinal och mot matchen mellan klubben som har för vana att vinna, i princip, allt den ställer upp i, mot den som inte vunnit någonting på fem år.

Och alla de fria fåglarna, alla de löst sammanslutna trådarna som i slutändan alltid knytes ihop till ett Davidsson och Mannen. Vi vill ju inte vara sämre, inte vara utan koll och inte hänga med. Därför kör vi röd vecka, vi kör i ett ständigt läge rött. Rött såsom i kamp och blod, rött så som i bultande kärlek och rött såsom i ett stolt utspänt bröst med en guldfärgad kanon.

Hatten lyftes

Nu har D&M med bihang raljerat över Michael Joseph och det faktum att han fortfarande leker fotbollsmanager. Med det gjort så skall även en annan sida fram i ljuset. Efter att D&M tippat slutresultatet 3-1 till Arsenal och 3-0 till Wolverhampton i den famösa midlandssporten Skada Motståndare och efter att Robin van Persie bekräftat att den där blåa ispåsen som han höll på ovansidan av sitt vänstra knä inte var tecknet på en stundande undergång, utan mer ett tecken på en dags smärta och stelhet, men sedan intet mer.

Efter detta måste Team D&M´s samlade kompetens erkänna att den där irländaren från Barnsley... Han är stundtals en ganska skön figur ändå. Lite opolerad, lite brysk hårväxt mellan panna och ögon, men annars inte helt oäven.

Så när vi lämnar denna vita vecka bakom oss, så vill vi göra det i Michael Josephs sällskap. Unna er att se denna filmsnutt, i varje fall de inledande 45 sekunderna.

Ha det så trevligt Michael Joseph och lycka till den 6:e mars.

Mitt livs Novell eller En irländare från Barnsley

Född av en engelsk moder och son till en irländsk far. Född och uppvuxen i den gamla keltiska tillflyktsorten Yorkshire, med sunda irländska värderingar grundade på generationers barkbrödsintag, hungersnöd och inavel. Med en sådan optimerad start på livet gick det bara utför, alternativt uppför, för lille Michael Joseph. För nämnde Michael Joseph visade sig inte bara vara en fullt duglig äppelknyckare och habil Guinnessdrickare, utan även kunna fungera som någon form av central försvarsgeneral i sporten association football.

Han började i hemstadens stolthet Tykes och hade några, utifrån hans och klubbens säkerligen relativt begränsade horisonter, framgångsrika år på Oakwell. De klättrade förvisso ytterst långsamt, men ändock uppåt i seriesystemet och Michael Joseph var den trygge pelare varpå det defensiva ansvaret lades. Han bar också detta ansvar utan svårigheter och han gjorde det så bra så att den bäbyblåa delen av Madchester ropade hans namn. De bäbyblå roade sig, och sina tandlösa Eastlandsvänner, i dåvarande division två, men tog sig, inte helt utan Michael Josephs hjälp, upp i landets förstadivision redan hans första år i klubben.

Lyckan var så total i den irländska familjens sköte, det vill säga det alkoholstinkande köket. Familjens överhuvud, Fader Charles, fick med stor stolthet i sitt oändligt stolta irländska hjärta, se sonen ta på sig det irländska landslagets gröna tröja. Och om D&M inte minns helt fel, så gick det faktiskt att skönja en tillstymmelse till tår i den annars granithårde Charles ögonvrå. Michael Joseph har själv uppgivit att hans kamrater i landslaget, några år senare när Michael Joseph blevit utsedd till lagkapten, kallade honom för Kapten Fantastisk. Tänk vilken stolthet som då, likt varm choklad med tillsatt aspartam, måste ha spridit sig i samtliga familjemedlemmars redan så varmstolt irländska hjärtan.

Efter att ha varit på inventering av sina keltiska rötter, i den grönvita delen av Glasgow, fick Michael Joseph för sig att busa till det något riktigt enormt och valde att flytta till franska Ligue 2 och Lyonlaget Olympique. För Olympique gick det, eftersom de detta år blev uppflyttade till Ligue 1, alldeles utmärkt, men för Michael Joseph gick det väll lite sådär. Det fanns liksom inte riktigt plats för en irländare från Barnsley i den olympiska glansen. Somliga talade om skadeotur medan andra talade om annat.

Men Michael Joseph är inte dummare än han gör på sig, varför han tog skeden i mun och lånade ut sig till, den kanske mer passande Bermondseyklubben, Millwall. Efter att de, i Michael Josephs sällskap, ramlat ur dåvarande division ett, tyckte samtliga inblandade att det passade utmärkt att signera en övergång till klubben. Men efter en period av sagoöverlappning så tog den ena slut och den andra vid. För här nere i Bermondsey avslutas sagan om fotbollsspelaren Michael Joseph. I samma stund som den ena sagan fick sitt Snipp, snapp, slut, så fick en annan sitt Det var en gång.

För det var en gång en liten pojke som hette Michael Joseph. En son till en stolt irländsk fader, en pojke med rena tankar och sunda värderingar. En pojke som efter att ha lekt fotbollspelare så till den milda grad att han gjort sig omöjlig, därefter bestämde sig för att leka fotbollsmanager. Och det här måste vi ha i åtanke. För även om Michael Joseph ibland blir väldigt arg och högljutt skriker av ilska, om han inte får sin vilja igenom eller om någon säger något som verkar elakt om honom eller om hans nära, så är han innerst inne bara en snäll liten irländsk pojke.

Var man är sin egen historias produkt, så även små pojkar som leker fotbollsmanagers. Glöm inte det en lördagseftermiddag. Glöm inte att tänka några snälla och förmildrande tankar om lille Michael Joseph från Barnsley. Han gör nog så gott han kan, han. Och tänk på hur stolt pappa Charles måste vara över att hans lille pojk får vara med och leka med de riktigt stora pojkarna. Att lillgrabben får vara med ända nere i stora London, ända uppe i fina Barcleys Premier League. Tänka sig, tänka sig hur det kan gå för en irländare från Barnsley.

En hand på ett lår

Denna vecka är, av Team D&M, utlyst som vit. Vit såsom utan röd torso, utan kanoner och utan nordlondonska referenser. Vit vecka såsom helt fri från favoritdrogen engelsk fotboll i allmänhet och ditt vitärmade hjärtas Arsenal i synnerhet. Vit såsom gör någonting meningsfullt med ditt liv och all din tid.

Efter att under gårdagsmorgonen ha blivit neddragen i numerologiska mysterier och häpnadsväckande avslöjanden. Efter att ha försökt stå utanför, fri från arsenalska frågeställningar, tittandes ut mot den fotbollsbefriade världen, bort från lag som har en fyramålsledning och tappar den till ett kryss i en nordengelsk stad med högst tvivelaktig dialekt. Efter att vi alla chippat efter andan, lagt en hand över hjärttrakten och förfasats över sifferkombinationer som lett till ett visst nummer. Efter detta skall vi idag ägna oss åt tacksägelse.

För under gårdagen lades en hand på ett lår. Eller kanske snarare en hand på ett knä. En helande, en nästan sakralt lyckogivande och välsignande hand. Den Wengerska handen lades på ett trasigt mittbacksknä och det varde gott. Gott såsom bara en elak inre blödning som skapade ett inre blåmärke, såsom aj f-sen vad detta gör ont, då måste det absoluta vara någonting farligt och långtida och såsom oj det var det visst inte säger det schweiziska läkarteamet. Gott såsom i nej, det vara bara något som kändes ont, inte som var ont eller ondska.

Så när den Wengerskt varma handen lades på eller över en mittbacks ömmande knä, varde det gott, helande och helt. Detta besked strömmade ut över världen, in på D&M-redaktionens lelleprinter och in i alla, efter gårdagens numerologiseans, darrande asplövssjälar. En helad nummer 20 blev lösningen, en helad nummer 20 blev svaret och en helad nummer 20 skyddar oss från fasan över alla nummer 18 som fått oss att backa in i skräckfilmsliknande rumshörn. Tack Wenger för din kraft, din balsamerande effekt och ditt remedie till fingertoppar. Johan Djourou är tillbaka, kanske redan mot klubben som bara är en klubb, som bara är lika smutsiga som alla andra, i smuts krälande lag.

Tack för en hand på ett lår, en hand på ett knä, en hand som hel, ren, frisk och snäll. En hand som pekar på en mittback med nummer 20, i samband med kommande laguttagningar.

18

D&M bryter den vita veckans tystnad för att tillkännage en häpnadsväckande numerologisk upptäckt eller i varje fall en krumbukt på tingelsers eventuella samband. Under resor ute i vida världen har du säkert stött på det faktum att en enorm mängd hotell belägna i höghus saknar våning 13. Våning 12, check, våning 14, nja ibland, våning 13, nope. Alla känner vi till den närmast vedertagna triskaidekafobin och varför vi försöker skydda oss mot den hemska fara som siffran/numret 13 anses innebära.

Som Arsenal har du antagligen ingen speciell relation till numret 13. Spelare som burit detta nummer på ryggen har kommit och gått, du har kunnat älska och förlåta utan numrets eventuellt olycksbådande inverkan. Du har sett arsenalspelaren Abou Diaby sätta fast den första stolen på Fotbollens Nya Hem just den 13 i månaden mars året 2006, och det verkar ju ha gått bra. I varje fall för arenan. Siffran 13 bör inte innebära otur, den bör inte skrämma dig som varandes Arsenal.

Dock borde det finnas andra siffror som skrämmer dig. D&M anser sig vara relativt befriad från fobier och rädslor knutna till ting eller förehavanden, men kanske står vi här alla samlade framför en djup ravin, vid en skärseld eller vid en korsning där djävulen erbjuder dig pengar för att sälja din själ och din ligatitel.

Numerologisk mystik har alltid tilltalat den postmodernt irrande människan. Allt från den sysslolösa hemmafruns slentriansurfande i horoskopiska tolkningsscenarier i ena änden och den maniskt människokonsumerande kontorsråttan, som ljuger sig fri för bara en kort stund i sällskap av semilitterära sifferkombos och kvasireligiös symbolik, i andra.

Eftersom det heter att den som söker han finner, så behöver du inte ha D&M´s långhåriga historias sällskap i form av The New Wave of British Heavy Metal, för att leta snåriga numerära samband. Som Arsenal behöver du inte vara uppväxt på föda såsom The Number of the Beast för att se samband. Då det amerikanskt kristna popmetalbandet Stryper, med bibliska referenser light, försökte sig på sifferkombon 777, stod dåvarande D&M och reciterade texter som fick Hem och Skolas alla hårstrån att gråna i allt snabbare takt, men det är inte längre en nödvändighet för dig som Arsenal.

”For it is a human number, its number is six hundred and sixty six”. Och så börjar din förvirrat desperata hjärna lägga i hop och dra ifrån. 666? Subtrahera, addera, dividera… Vända och vrida, finna mönster och dolda budskap. Tungotal kontra skivan spelad baklänges. Plötsligt visar det sig, bitarna faller på plats och Tom Hanks projiceras för ditt inre. Svetten tränger sig fram i pannan. Sex plus sex plus sex är… 6+6+6=18

I djävulens hand har han inte ett antal sexor, talet han håller i är inte tre gånger sex, talet han berättar om är 18. Din andhämtning börjar bli onyttig, din puls likaså. Tinningarna bultar och yrseln tränger sig in under pannan. 18. Talet är 18.

18=Cygan
18=Silvestre
18=Squillaci

Wenger? Help? Please..?