Alla älskar en vinnare

Och alla hatar förloraren. Eller snarare; alla undviker en förlorare. Det du har svårast att stå ut med hos andra människor, är de av deras dåliga sidor som påminner om dina egna. Egenskapen att kunna förlora är bara en egenskap de flesta av oss skyr. Vi skyr den som pesten.

För hur hög smittorisk har ovanan att förlora och oförmågan att vinna? Hur snabbt sprider sig en förlorarmentalitets löpeld i en sammansatt grupp? När kontorets black om foten gör entré i fikarummet, då vändes blickarna bort och du blir väldigt upptagen av annat. För det skrämmer att se på det som kunde ha varit du. För det kunde ha varit du och det kunde ha handlat om dig.

Den ensamme Gubbsvetten på Konsum stinker som mest för att det om några år, kanske kan komma att vara just du. Det finns inget så ensamt som manlig ensamhet för det finns inget som är så omanligt som att vara ensam. Det finns heller inget som avskys så mycket som oförmågan att vinna, just för att förlusten är så kastrerande. Och rädslan för kastration är en av grundvalarna på vilka vårt samhälle vilar.

Så vi väljer att älska en vinnare. Vi väljer att beblanda oss och identifiera oss med de framgångsrika, de vackra och de lyckliga. För det är så vi själva vill se oss och det är så vi vill bli sedda. Under början av tvåtusentalet var det inget svårt att hålla på Arsenal. Ditt Arsenal var med och vann i princip varje år, du var lyckad och du vande dig vid vinsterna på samma sätt som du vande dig vid tron på att det skulle vara för evigt. Idag är tiderna andra och söndagens finalförlust är bara en i raden av förluster.

Arsenal är just nu inga vinnare, Arsenal är just nu förlorare och ur det kommer den förlamande skräcken. Skräcken för att det faktiskt är just så det är och skräcken för det så alltid kommer att förbli. Skräcken för att våra bästa spelare skall lämna det sjunkande skeppet och bege sig till någon flytponton, vilandes på uppfyllda ägaregon, oljepengar eller lånevilliga storbanker. Att Wengers envishet skall visa sig vara den stinkande Konsumgubbens dreglande dumhet. Att han skall köra ditt Arsenal i sank och ta med sig ditt fansskap ned i djupet.

Och när du är ”vi” med ett Arsenal som vinner är du ”dem” med ett Arsenal som förlorar. Du är stolt som en tupp när ”vi” ena veckan slår barca och klär dig civilt när ”de” förlorat mot Birmingham den andra. Villkorad kärlek är den enklaste av kärlekar.

Men det är inte så det är att älska. Det är inte så det är att höra ihop. Du vinner med Arsenal och du förlorar med Arsenal. Du kan inte ha samröre ena stunden om du avvisar vid nästa. Har du en gång blivit fäst, så hör du ihop för alltid. I vått som i torrt, i stunder av vinst såsom i stunder av förlust. Det är så det är att älska och det är det som kallas för kärlek. Det är den kärleken som står över rädslan för att dras med i det förlorande fallet. Det är den kärleken som skänker tröst när rädslan för kastration är som störst eller stanken av gammal looniegubbe är som mest påtaglig. För den stanken är ingenting mot avvisad kärlek eller förnekad samhörighet.

Nu tar D&M fram den autistiska pojkrumsskokartongen, letar fram ännu en Arsenal-pin och fäster den på vinterjackans krage. För kom ihåg en sak. Du skall älska Arsenal som allra intensivast när de förtjänar det som minst, för då behöver de det som mest.