Deja-Vu

Kommer ni ihåg filmen ”Groundhog Day” eller ”Måndag hela veckan” som den hette på svenska? Filmen där Bill Murray gång på gång, i någon form av repeatloop, vaknar upp och återupplever samma dag, samma måndag. Han gör detta ända till det att han inser sitt behov av förändring, lämnar sitt tidigare agerande för ett nyare och bättre, och inte förrän då kan vakna upp på en tisdag. I dag är det måndag och det har varit segtrött och dimmig måndag ett j-kla tag nu för oss Arsenal.

För det känns som om vi genomlider samma drama gång efter gång. Och med lördagens match på näthinnan så framstår denna säsong nästan kusligt lik den förra. För kommer ni i håg när vi hade häng på ligatiteln och skulle möta barca i CL. Vi hade varit nästan avkopplade från ligatåget men tagit igen underläget bit för bit. Och eftersom vi hade vunnit vår gruppspelsmatch kunde UEFA-killarna inte sätta oss mot barca förrän i kvarten. Men oavsett.

När vi för några veckor sedan förlorade mot det spanska provinsiallaget följde vi upp det med 2-2 borta mot West Brom i lördags. Byt ut barca i kvarten mot barca i åttondelen och West Brom-malörerna mot Birminghams sena kvittering på St Andrews förra våren och du bländas av ett hisnande och nästan svindlande Deja-Vu.

När Almunia i 87:e minuten tappade in Phillips kvittering, mot Birmingham en otäck eftermiddag mars 2010, var det ingen tavla. Inte som den i lördags eller snarare inte som de i lördags. Men det var samma kategoriska ovilja att göra sitt jobb, samma vägran att ge de andra spelarna förutsättningar att göra sitt och samma återkommande omöjliggörande. Att låta Arsenal göra en manu, dvs spela shit men ändå avgå med segern. För han gör alltid likadant eller olika men med samma resultat. Och vi har sett scenariot så oändligt många gånger.

När vi äntligen har chansen, så slår han den ur våra händer. När vi börjar krypa närmre den första trofén på sex år så kunde du ju ge dig f-n på att skulle dyka upp och ställa allting till rätta igen. För vi är fast i ett ständigt upprepande, i samma tvångsmässiga loop, i ett måndag hela veckan och i ett nästan klaustrofobiskt Deja-Vu. Och den som bär ansvaret för detta är Almunia.

Vi kan skylla på Wenger som inte jagade iväg honom i somras eller i vintras, men vem i hela världen hade kunnat förutse detta bottenlösa misstagsproducerandet? Superdave the wonderchemist, James Ussher eller random Jehovas Vittne kanske, men det skulle nog krävas just en domedagsprofet för att förutse bedrövelsens enorma omfattning.

Så av den anledningen så lade Wenger ansvaret i Almunias livserfarna händer. Det var ett ansvar han uppgivit sig längta efter och sagt sig vara kapabel att ta. Men det vi ser har vi redan sett och det som sker det har redan skett. En annan dag, en annan match ett annat motstånd men ändå alltid samma klant.

Samma hopp och samma oändliga smärta när det brister. Samma pinsamma bortgörande och samma ständigt återkommande upplevelser av att vi sett det vi just nu ser. Att vi redan levt den säsong vi nu lever. Att vi redan plågats av den mara vi nu tvingas igenom. Att vi hålls fångna i samma eviga tvång av upprepning.