I dag är det torsdagen den 7:e april. Nästa helg åker D&M till London för en stunds rekreation i gott sällskap och i den ljuvaste av miljöer. Lite fotboll, lite Bitter, lite dålig snabbmat i sunkiga inrättningar. Det är gott, det är input och det är batteriladdning.
För på senare tid har batterierna haft allt svårare att laddas om. Vi kan kalla det en upper body injury, eller ett allt högre flöde av tvekan. D&M älskar att skriva och älskar att bli läst. Dessa kärlekar har legitimerat all den tid som spenderats på att jobba med denna blogg som inte är en blogg, men som för var dag som gått blivit allt mer lik just en blogg. Inläggsfrekvensen har ökat i takt med att lusten för att bygga blogg ökat.
Fast det har också funnits stunder av tvekan. Det har funnits stunder av undran över om det är sunt att driva denna form av verksamhet utifrån rådande premisser. D&M har aldrig haft några svårigheter att ta kritik eller påhopp, snarare har dessa fungerat som injektioner att jobba på mer. Att kasta mer dynga på de som förtjänar det och mer kärlek till Arsenal och allt som med Arsenal medföljer. Så det är inte kritik eller påhopp som har fött tvekan.
Vi har ännu inte riktigt funnit orsaken, annat än den upper body injury som tidigare nämndes. Total orsak är inte kartlagt men symptomen pekar på lösningar i speciell riktning. En förändring är inte bara nödvändig för Wengers Arsenal, utan även för D&M´s bloggen-som-inte-är-en-blogg.
Därför lämnar D&M byggnaden i och med detta inlägg. Kanske dyker det här upp någon krönika från Kanonmagasinet, kanske någon åsiktsbomb eller kanske något enstaka infalls förverkligande. Kanske inte. Kanske dyker D&M upp i annan form eller på annan plattform. Kanske inte.
D&M vill tacka alla er som, under nästan året rörelsen varit igång, varit här inne, läst och kanske kommenterat något inlägg. Jag vill medsända en klappande hand på axeln till alla oss som lever, älskar, njuter och lider med en nära relation till ett fotbollslag. Alla vi vars tillvaro sätts i gungning av en utrusande målvaktspajjas, av en tränares ovilja att spetsa en anrättning med ett ljuvligt tillskott av spetskompetens eller av en central mittfältares genanta ovilja att arbeta defensivt.
Alla vi vars sinnesstämning korreleras med en resultatbörs och alla vi som i vuxen ålder bli allt mer lika ett latensbarn. Alla vi som läser ligatabeller som om de vore receptet på livets eleksir och alla vi som vänder och vrider, som grämer oss över det förgångna och våndas inför vad framtiden kommer bringa oss. Alla vi som älskar känslan av den smärta som gör oss så levande.
Tack för tiden vi haft tillsammans.
På återseende.
torsdag 7 april 2011
måndag 4 april 2011
Tack och hej leverpastej
Japp, tjingeling. Då släpper vi den grejen. Inget mer tabellräknande, framtidskalkylerande och nagelbitande i väntan på andras resultat. Inget mer spekulerande, vändande och vridande. Ingen mer undran över vilket lag mans skall hoppas på i vilken match för att ett visst slutresultat skulle missgynna ett annat lag och således gynna oss.
Inget mer. Av det. Nu är det över.
För nu kan vi faktiskt ta upp vår vita näsduk och vinka farväl till ett tåg som i lördags gick. Där vi skulle ha fått en god lördagsnatt, fick vi i varje fall ett besked på hur illa läget faktiskt är. Vi är inte en titelutmanare, vi är inte ett hot, vi är inte med i titelracet längre. Tack och hej då. Det var kul så länge det varade, men det varar inte längre.
I lördags kväll släppte vi den kontakt vi hade med tättåget manu. Och vi gjorde det när vi mötte EPL´s näst sämsta bortalag. Vi gjorde det inte genom en trendriktig målvaktstabbe eller en logisk försvarsmiss. Vi gjorde det genom att komma ut på banan med ett så rakt igenom impotent anfallsspel, ett rakt igenom håglöst förhållningssätt och en från början redan kapitulerande uppenbarelse.
Det är ännu alldeles för tidigt för att hitta lösningar, det är alldeles för tidigt för att komma med orsaker och för tidigt för att utarbeta förslag. Men denna håglöshet, detta slappaste av slappa handslag, denna knäsvaga förlorarkult, den kommer aldrig att ta oss någonstans. Gör om, gör rätt, bryt upp och bygg nytt.
För ett antal år sedan så stod D&M framför en vis man som sade att om du försökt någonting ett antal gånger och fortsatt misslyckats, varför fortsätter du försöka på samma sätt ännu en gång? Misslyckas du med ett sätt, varför fortsätter du med samma? Misslyckas du med ett förhållningssätt, varför provar du inte dess motsats? Du kan ju ändå inte göra värre än tidigare? Gör någonting annat!
Nu talar D&M inte för ett one-nil-Arsenal. Men om vi försökt och försökt. Därefter försökt igen med samma medel. Varför försöker vi inte med någonting annat i stället? Om nu Wenger gjort psykiska profiler på alla som värvas till klubben för att vi bara skall inhandla vinnare, varför blir spelarna då så handlingsförlamade när det väl gäller någonting? Varför visar de sig vara så oförmögna till att just vinna?
Varför måste vi stå här på en disig måndag morgon och vinka farväl till drömmen om en ligavinst? Kvadrupeln som blev till en tummetott, som blev till absolut ingenting. Ingenting. Bara tomhet, håglöshet och oro inför vad som kommer näst.
Whatevva
Inget mer. Av det. Nu är det över.
För nu kan vi faktiskt ta upp vår vita näsduk och vinka farväl till ett tåg som i lördags gick. Där vi skulle ha fått en god lördagsnatt, fick vi i varje fall ett besked på hur illa läget faktiskt är. Vi är inte en titelutmanare, vi är inte ett hot, vi är inte med i titelracet längre. Tack och hej då. Det var kul så länge det varade, men det varar inte längre.
I lördags kväll släppte vi den kontakt vi hade med tättåget manu. Och vi gjorde det när vi mötte EPL´s näst sämsta bortalag. Vi gjorde det inte genom en trendriktig målvaktstabbe eller en logisk försvarsmiss. Vi gjorde det genom att komma ut på banan med ett så rakt igenom impotent anfallsspel, ett rakt igenom håglöst förhållningssätt och en från början redan kapitulerande uppenbarelse.
Det är ännu alldeles för tidigt för att hitta lösningar, det är alldeles för tidigt för att komma med orsaker och för tidigt för att utarbeta förslag. Men denna håglöshet, detta slappaste av slappa handslag, denna knäsvaga förlorarkult, den kommer aldrig att ta oss någonstans. Gör om, gör rätt, bryt upp och bygg nytt. För ett antal år sedan så stod D&M framför en vis man som sade att om du försökt någonting ett antal gånger och fortsatt misslyckats, varför fortsätter du försöka på samma sätt ännu en gång? Misslyckas du med ett sätt, varför fortsätter du med samma? Misslyckas du med ett förhållningssätt, varför provar du inte dess motsats? Du kan ju ändå inte göra värre än tidigare? Gör någonting annat!
Nu talar D&M inte för ett one-nil-Arsenal. Men om vi försökt och försökt. Därefter försökt igen med samma medel. Varför försöker vi inte med någonting annat i stället? Om nu Wenger gjort psykiska profiler på alla som värvas till klubben för att vi bara skall inhandla vinnare, varför blir spelarna då så handlingsförlamade när det väl gäller någonting? Varför visar de sig vara så oförmögna till att just vinna?
Varför måste vi stå här på en disig måndag morgon och vinka farväl till drömmen om en ligavinst? Kvadrupeln som blev till en tummetott, som blev till absolut ingenting. Ingenting. Bara tomhet, håglöshet och oro inför vad som kommer näst.
Whatevva
lördag 2 april 2011
Good night London, wherever you are
Förvisso handlar det om tidig kväll, men om West Ham sköter sina kort väl, så kan faktiskt denna kväll övergå till en synnerligen trevlig natt för oss med arsenalsympatier. Manu möter ett formstarkt Hammers medan vi möter ett svajigt Blackburn. Om vi kan göra det vi skall och om West Ham det de gjorde mot spurs, så kan vi komma att ha goda skäl att njuta av denna dags övergång från kväll till natt.
Och som ni märker så handlar hela första stycket om det där i arsenalkretsar så välkända begreppet ”om”. ”Om” Almunia beter sig som en målvakt, ”om” RvP håller sig skadefri, ”om” vi slipper herrar D&D på planen eller ”om” Squillaci kan komma åter till den Champions League-form han en gång var i. ”Om” Szczesny kan komma tillbaka snabbt som bara fanken och ”om” Johan Djourou kan göra detsamma. ”Om” så är fallet, så kan vi absolut vara med och utmana om ligatiteln i år.
Dagens funderingar handlar även fortsättningsvis om begreppet ”om”. För vad skulle du tycka om Wenger i kväll väljer att peta Almunia till förmån för Lehmann? Vad händer om Wilshere har fått spela för många matcher och är det då lämpligt att fortsätta spela honom? Kan vi vinna en EPL-match om både D&D är på plan samtidigt? Och om Song tar en löpning som leder till ett motlägg, står hans knä pall för detta?
Vilket nämndes under gårdagen så bara måste Blackburn besegras i kväll. Inga fångar skall tas och inga fingrar läggas emellan. Där vi inte lyckades studsa tillbaka in i vinnartrenden mot West Brom, är vi nu tvingade att ta tre poäng för att inte förlora möjligheten till kontakt med manu. Och det nydopade che£sky verkar ha fått upp farten så deras flås i nacken går heller inte att bortse ifrån.
Till denna anrättning skall läggas att domare för dagen är: Vännen från St. James´ Park och alla urbrittiska anglofilers gossedjur och utvalda snuttefilt. Mr Phil Dowd himself. Det känns, skall vi saga, spännande, att se hur han kommer att hantera kvällens match, men även hur matchen kommer att hantera honom. Viva la FA!
Av den, och av så många andra, andledningen måste vi återta initiativet. Vi är alldeles för bra för att låta oss sitta i händerna på en usel domare och ett darrande målvakts- och försvarsspel. Vi har truppen knökefull med alldeles för bra fotbollsspelare för att låta motgångar sätta griller i respektive spelarhuvud. Blackburn hemma bara skall nedläggas, vi bara skall vara bättre och vi bara skall vinna matchen. Vi är större, starkare, bättre och vackrare. Vi är tyngre, mer tekniska, smartare och snabbare.
Allt som ni kan göra, kan vi göra bättre. Det måste bara in i spelarnas huvuden. Det måste tillbaka där det hör hemma, så att vi kan komma tillbaka till dit vi hör hemma. Till goda cirklar av återkommande segrande, till självklara val i utsatta situationer och till ett instegande på Ashburton Grove med en självklar pondus som bara ett segrande lag kan ha. Ett lag som startar varje match med förutsättningen att den bara kan sluta på ett sätt. Där alternativet bara är seger, vinst och tre j-vla poäng.
Up you Gunners, wherever you are.
Och som ni märker så handlar hela första stycket om det där i arsenalkretsar så välkända begreppet ”om”. ”Om” Almunia beter sig som en målvakt, ”om” RvP håller sig skadefri, ”om” vi slipper herrar D&D på planen eller ”om” Squillaci kan komma åter till den Champions League-form han en gång var i. ”Om” Szczesny kan komma tillbaka snabbt som bara fanken och ”om” Johan Djourou kan göra detsamma. ”Om” så är fallet, så kan vi absolut vara med och utmana om ligatiteln i år.
Dagens funderingar handlar även fortsättningsvis om begreppet ”om”. För vad skulle du tycka om Wenger i kväll väljer att peta Almunia till förmån för Lehmann? Vad händer om Wilshere har fått spela för många matcher och är det då lämpligt att fortsätta spela honom? Kan vi vinna en EPL-match om både D&D är på plan samtidigt? Och om Song tar en löpning som leder till ett motlägg, står hans knä pall för detta? Vilket nämndes under gårdagen så bara måste Blackburn besegras i kväll. Inga fångar skall tas och inga fingrar läggas emellan. Där vi inte lyckades studsa tillbaka in i vinnartrenden mot West Brom, är vi nu tvingade att ta tre poäng för att inte förlora möjligheten till kontakt med manu. Och det nydopade che£sky verkar ha fått upp farten så deras flås i nacken går heller inte att bortse ifrån.
Till denna anrättning skall läggas att domare för dagen är: Vännen från St. James´ Park och alla urbrittiska anglofilers gossedjur och utvalda snuttefilt. Mr Phil Dowd himself. Det känns, skall vi saga, spännande, att se hur han kommer att hantera kvällens match, men även hur matchen kommer att hantera honom. Viva la FA!
Av den, och av så många andra, andledningen måste vi återta initiativet. Vi är alldeles för bra för att låta oss sitta i händerna på en usel domare och ett darrande målvakts- och försvarsspel. Vi har truppen knökefull med alldeles för bra fotbollsspelare för att låta motgångar sätta griller i respektive spelarhuvud. Blackburn hemma bara skall nedläggas, vi bara skall vara bättre och vi bara skall vinna matchen. Vi är större, starkare, bättre och vackrare. Vi är tyngre, mer tekniska, smartare och snabbare.
Allt som ni kan göra, kan vi göra bättre. Det måste bara in i spelarnas huvuden. Det måste tillbaka där det hör hemma, så att vi kan komma tillbaka till dit vi hör hemma. Till goda cirklar av återkommande segrande, till självklara val i utsatta situationer och till ett instegande på Ashburton Grove med en självklar pondus som bara ett segrande lag kan ha. Ett lag som startar varje match med förutsättningen att den bara kan sluta på ett sätt. Där alternativet bara är seger, vinst och tre j-vla poäng.
Up you Gunners, wherever you are.
fredag 1 april 2011
Beware of the korthårige skåning
Eller, ja. Nej det tror jag inte, fast bara lite. Whatevva. Under morgondagens övergång till vårkväll möter vi Blackburn hemma på AG. Förra årets möte vanns med 6-2 inför ögonen på både Titti Henry och D&M. Nu satt ju TH14 på långsidan medan D&M förlustade sig på den södra kortsidan, men ändå. Han var där och han var där, det räcker gott.
Arsenal och Blackburn har, genom åren, mötts 116 gånger. Arsenal har vunnit 57 av dessa matcher, Blackburn 29 medan 30 matcher har slutat oavgjort. Det Blackburn som besöker oss på lördag kväll är ett Blackburn som haft en något turbulent säsong. Det har varit ägarbyte och nya, enligt uppgift, pengastinna ägare har kommit in och snackat vitt och brett om både Beckhams och Ronaldinhos, under årets första månad. Det blev ju inte riktigt så, utan de fick nöja sig med ett inlån av Jermaine Jones from Schalke att lägga till de redan anlända Santa Cruz och Diouf från manblått och manrött.
Samtidigt passade de på att låna ut en annan Diouf till skotska ligalaget Rangers, vilket nog kan anses som ett vinnande drag av den då tillsatte managern Steve Kean. Så nu kryddas Glasgow inte bara av religiöst laddade spörsmål, utan även av oändligheter av clowneri och galenskap i form av denne nidbild till dum och rik fotbollsspelande odåga. Av den anledningen slipper vi således hans sällskap i morgon. Som ni vet så kommer även Sir Alex Fergusons polare Fat Sam, som i stället genomlider den av så många efterfrågade pensioneringen, lysa med sin frånvaro.
Arsenals förra match spelades, borta mot West Brom. Hur den gick vet ni redan. Att West Broms försvarslinje styrdes av en långhårig skåning som hette Olsson, är även det ett känt fenomen. Så även att Blackburn har en snabb och korthårig skåning, härstammande från Henke Larssons moderklubb Högaborgs BK, vid namn Martin Olsson. Denne Olsson har, sedan Keans övertagande varit så gott som ordinarie. Han har mestadels spelat vänsterback, men även haft en position högre upp på samma kant. Snabb, relativt teknisk och, så kallat, modern i sitt ytterbacksspel.
Blackburn har även den norska furan Morten Gamst Pedersen, vilken vi ser fram emot att få se falla ned, till synes svårt skadad, en sisådär 60-70 cm från exempelvis Sagna. Syns, ur grodperspektiv, någon stans i Arsenals straffområde, Gamst. Blackburn är ju inte bara filmningar och benflisande, de har ju även gjort några mål i år. Kroaten Nikola Kalinic leder den interna skytteligan med sina fem mål och följs av nämnde fallande norrman som tillsammans med mittbacken Samba delar andraplatsen på fyra mål vardera.
Och denne Samba går ju inte att nämna utan att elaka minnen från föregående säsongs näst sista match väcks. En Fabianski i mål gjorde en Almunia och mobbades all världens väg i samband med en hörna varpå denne Samba satte sin robusta panna till och drog Arsenal allt längre ned i dyn. Bedrövligt att se.
Arsenals skadestatus är ännu inte helt utredd. TW14, Fabregas och Diaby skall vara åter, medan Songs knä troligtvis anses hålla för spel. RvP har ju, som ni vet, ont i ett lår och vad än den holländska expertisen säger sig veta, så utgår D&M ifrån att van Perie, tillsammans med bland andra Song och TW14, börjar på bänken. Startelvan lyder därför som följer:
Den spanske virrpannan
Sagna-Squillaci-Koscielny-Clichy
Diaby-Wilshere
Fabregas
Nasri-Chamakh-Arsjavin
Som ni vet så hade D&M gärna sett att någon annan person fick äran att vakta Arsenals mål och Mad Jens ser vi vänta i tamburen, matchfit och klar. Hade även sluppit se Diaby dra ned tempot och drälla med boll, men i väntan på Frimpong skall rehabba färdigt så är det med Diaby vi står. Hoppas, för allt smör i småland, att inga nya skador, likt hundbajs under din sneakersula, anländer. Att både TW14 och Aaron Ramsey får lyckade inhopp samt att Wilshere inte visar några utmattningsdepressiva tendenser.
Vi kör på den så länge!
Arsenal och Blackburn har, genom åren, mötts 116 gånger. Arsenal har vunnit 57 av dessa matcher, Blackburn 29 medan 30 matcher har slutat oavgjort. Det Blackburn som besöker oss på lördag kväll är ett Blackburn som haft en något turbulent säsong. Det har varit ägarbyte och nya, enligt uppgift, pengastinna ägare har kommit in och snackat vitt och brett om både Beckhams och Ronaldinhos, under årets första månad. Det blev ju inte riktigt så, utan de fick nöja sig med ett inlån av Jermaine Jones from Schalke att lägga till de redan anlända Santa Cruz och Diouf från manblått och manrött. Samtidigt passade de på att låna ut en annan Diouf till skotska ligalaget Rangers, vilket nog kan anses som ett vinnande drag av den då tillsatte managern Steve Kean. Så nu kryddas Glasgow inte bara av religiöst laddade spörsmål, utan även av oändligheter av clowneri och galenskap i form av denne nidbild till dum och rik fotbollsspelande odåga. Av den anledningen slipper vi således hans sällskap i morgon. Som ni vet så kommer även Sir Alex Fergusons polare Fat Sam, som i stället genomlider den av så många efterfrågade pensioneringen, lysa med sin frånvaro.
Arsenals förra match spelades, borta mot West Brom. Hur den gick vet ni redan. Att West Broms försvarslinje styrdes av en långhårig skåning som hette Olsson, är även det ett känt fenomen. Så även att Blackburn har en snabb och korthårig skåning, härstammande från Henke Larssons moderklubb Högaborgs BK, vid namn Martin Olsson. Denne Olsson har, sedan Keans övertagande varit så gott som ordinarie. Han har mestadels spelat vänsterback, men även haft en position högre upp på samma kant. Snabb, relativt teknisk och, så kallat, modern i sitt ytterbacksspel. Blackburn har även den norska furan Morten Gamst Pedersen, vilken vi ser fram emot att få se falla ned, till synes svårt skadad, en sisådär 60-70 cm från exempelvis Sagna. Syns, ur grodperspektiv, någon stans i Arsenals straffområde, Gamst. Blackburn är ju inte bara filmningar och benflisande, de har ju även gjort några mål i år. Kroaten Nikola Kalinic leder den interna skytteligan med sina fem mål och följs av nämnde fallande norrman som tillsammans med mittbacken Samba delar andraplatsen på fyra mål vardera.
Och denne Samba går ju inte att nämna utan att elaka minnen från föregående säsongs näst sista match väcks. En Fabianski i mål gjorde en Almunia och mobbades all världens väg i samband med en hörna varpå denne Samba satte sin robusta panna till och drog Arsenal allt längre ned i dyn. Bedrövligt att se.
Arsenals skadestatus är ännu inte helt utredd. TW14, Fabregas och Diaby skall vara åter, medan Songs knä troligtvis anses hålla för spel. RvP har ju, som ni vet, ont i ett lår och vad än den holländska expertisen säger sig veta, så utgår D&M ifrån att van Perie, tillsammans med bland andra Song och TW14, börjar på bänken. Startelvan lyder därför som följer:
Den spanske virrpannan
Sagna-Squillaci-Koscielny-Clichy
Diaby-Wilshere
Fabregas
Nasri-Chamakh-Arsjavin
Som ni vet så hade D&M gärna sett att någon annan person fick äran att vakta Arsenals mål och Mad Jens ser vi vänta i tamburen, matchfit och klar. Hade även sluppit se Diaby dra ned tempot och drälla med boll, men i väntan på Frimpong skall rehabba färdigt så är det med Diaby vi står. Hoppas, för allt smör i småland, att inga nya skador, likt hundbajs under din sneakersula, anländer. Att både TW14 och Aaron Ramsey får lyckade inhopp samt att Wilshere inte visar några utmattningsdepressiva tendenser.
Vi kör på den så länge!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
