Nu var det länge sedan en D&M gjorde sig till känna. En av orsakerna är att det har avlagts ett besök på de brittiska öarna, där tre dagar, fyra matcher (och 7000 hamburgare, om Fru D&M får göra sin tolkning gällande) innebar stor njutning i underbar miljö och sällskap i världsklass. Efter den därpå fullt logiskt följande själsliga spärrbuk/paltkoma, tar ju det så klart en stund att komma i, om vi får fortsätta på samma metaforstig, rätt matchvikt igen. Familjens överhuvud kallar för övrigt fortfarande resan för Hamburgehelgen, trots att det var England och inget annat europeiskt land som besöktes.
Nåväl. Efter att uppkomlingarna från Eastland, med en enklare handledsgest, jagats iväg till närmsta flugklisterrulle, väntade i onsdags match mot Newcastle i CC. Tyvärr fick den något parloufila D&M över huvud taget inte se Henri Lansbury, vilket måste anses vara ett stort minus i kanten i Wengerboken, men däremot killen med det lätt nysningslika namnet Wojciech Szczesny (tänk ”sex laxar i en laxask” i en QWERTY-version, och en och annan faller ifrån). Denne, låt oss kalla honom, WS visade återigen varför Wenger egentligen inte alls har det målvaktsproblem som, gång efter annan, tyvärr tvingats avhandlas här och på åtskilliga andra ställen i cyberrymden.
För om vi bortser från den där utrusningen i början av matchen, där han kom lite på rookiemellis, var han hur bra som helst, matchen igenom. Han var på rätt plats vid rätt ögonblick och när han inte var det så tog han sig dit i rimlig tid att avstyra samtliga toonsförsök. Lugn och fin, god blick för spelet och med utboxningar som borde göra både Almunia och Fabianski sömlösa eller sängvätande. Stabilt sade Dr Alban och detsamma gör D&M. Vi säger ny målvaktshierarki, fred på jorden och gratis godis åt alla barnen. Eller vad säger du?
fredag 29 oktober 2010
onsdag 20 oktober 2010
Idag är det onsdag
och i morgon är det torsdag. Dagen därefter åker D&M, i gott sällskap, till England för att, bland annat titta på fotboll. Första stopp blir Bristol Citys Ashton Gate, och man får ju hoppas att de fixat till gräsmattan lite, men i övrigt ser det ju snyggt ut. Eller hur..?
Stopp nummer två på resan, blir denna arena, vilken jag tror är i ungefär samma skick som länen nedan visar. Vågar man hoppas på en rumstempererad njurpaj eller en kokt hamburgare i papperspåse?
http://video.google.co.uk/videoplay?docid=-3307900733732473091#
Stopp nummer två på resan, blir denna arena, vilken jag tror är i ungefär samma skick som länen nedan visar. Vågar man hoppas på en rumstempererad njurpaj eller en kokt hamburgare i papperspåse?
http://video.google.co.uk/videoplay?docid=-3307900733732473091#
fredag 15 oktober 2010
Verklighet kontra konsten
Eller snarare låtsasverkligheten i form av x-box kontra verkligheten. Men som ni alla vet så är ju dessa ibland skrämmande lika. Ibland är det som om x-boxet vet vad verkligheten gör, såsom den ena handen i förhållande till den andre. Titta bara här:
måndag 11 oktober 2010
Zverige och relationellt lull-lull
Ingen boendes i Zverige lär väll ha missat att det vankas kvalmatch för det svenska landslaget, men mer centralt här är ju självklart alla de kval som man som Arsenal måste genomlida varenda j-la landslagsuppehåll. Sagna borta ca tre veckor, vilket som alla vet betyder minst fem på arsenalska. Chamakh skall ha utgått med huvudskada, vad nu det, no offence, kan innebära på en fotbollsspelare. Nu väntar vi bara med spänning på att Tjeckien skall förlora sin lagkapten i något suspekt och olösligt långtidsmysterium. Att den franska förbannelsen inte bara skall drabba Diaby och Sagna utan även Nasri samt på att England skall matcha in JW19 i överljudshastighet a la TW14 och ödelägga ännu en Arsenal-spelares viktigaste år.
På tal om England och huvudskador så läser man att che£skys, kanske inte mest kognitivt begåvade, mittback John ”Släkten är Värst” Terry, gjort en che£sky och skadat sig just före landslagsmatch/uppehåll. Det skall, enligt engelsk press, vara något illavarslande med ryggen, kanske begynnande åldersnoja, vem vet? Detta skulle i så fall, rent tematiskt, med tanke på nämnde Terrys något kompensatoriska jagande utanför de äktenskapliga ängsmarkerna, passa alldeles utmärkt in i bilden av den åldrande gentlemannen med krackelerande självbild. Någon som vågar gissa på en raketrehab med slut minuterna före kommande lördags avspark på Villa Park? (Och då snackar vi ryggskottet, inte åldersnojan eller gubbsjukan.)
Igår lade D&M upp tipset om årets bästa film, detta följs upp av en av låtarna till samma film. D&M goes soft, He knows. Ni vet ju alla att all mänsklig interagerande är svar på annat mänskligt interagerande, vilket således gör att ursäkterna blir allt mer tillgängliga bara man ser sin egen delaktighet i aktuella förfaranden. Så go soft allesammans, vi vet att innerst inne, under alla lager av relationellt lull-lull finns alltid en stenhård kärna av granit. Eller hur, John?
På tal om England och huvudskador så läser man att che£skys, kanske inte mest kognitivt begåvade, mittback John ”Släkten är Värst” Terry, gjort en che£sky och skadat sig just före landslagsmatch/uppehåll. Det skall, enligt engelsk press, vara något illavarslande med ryggen, kanske begynnande åldersnoja, vem vet? Detta skulle i så fall, rent tematiskt, med tanke på nämnde Terrys något kompensatoriska jagande utanför de äktenskapliga ängsmarkerna, passa alldeles utmärkt in i bilden av den åldrande gentlemannen med krackelerande självbild. Någon som vågar gissa på en raketrehab med slut minuterna före kommande lördags avspark på Villa Park? (Och då snackar vi ryggskottet, inte åldersnojan eller gubbsjukan.)
Igår lade D&M upp tipset om årets bästa film, detta följs upp av en av låtarna till samma film. D&M goes soft, He knows. Ni vet ju alla att all mänsklig interagerande är svar på annat mänskligt interagerande, vilket således gör att ursäkterna blir allt mer tillgängliga bara man ser sin egen delaktighet i aktuella förfaranden. Så go soft allesammans, vi vet att innerst inne, under alla lager av relationellt lull-lull finns alltid en stenhård kärna av granit. Eller hur, John?
söndag 10 oktober 2010
Fortfarande landslagsuppehåll
Så vi vandrar vidare i det öde blåbärsriset, väntar in skaderapporter och försöker roa oss, och våra nära, så gott det går i dessa tider av väntan.
Lägger därför ut ett tips om en film ni bara måste se. Eftersom D&M skriver i blogger galet grymma mall, så stryps bilden, varför ni såklart klickar på filmbilden och kommer vidare till youtubes egna sida där ni kan se hela bilden i rätt format. En oerhört bra film.
Lägger därför ut ett tips om en film ni bara måste se. Eftersom D&M skriver i blogger galet grymma mall, så stryps bilden, varför ni såklart klickar på filmbilden och kommer vidare till youtubes egna sida där ni kan se hela bilden i rätt format. En oerhört bra film.
fredag 8 oktober 2010
D&M Krönika 9: Valår
Denna krönika är skriven under ihållande sensommarregn, med påkrypande köldantydande som sällskap. Den låg, i väntan på andra texter, en stund på Kanonmagasinets redaktionsbord och kom så, någon månad sen, ut i dagarna. Varsegoda.
Det regnar. Det regnar här och det regnar där. Det regnar ute, det regnar inne, det regnar i hjärta och det regnar i sinne. Det regnar i lilla Sverige och i stora Islington/Highbury. Till och med där borta i Sydafrika, där världens bästa fotbollsspelare i somras gjorde upp om världsherraväldet, skall det enligt uppgift regna. Fast där är de väl glada över nederbörden men jag, jag vet inte vad jag är...
För medan regnet strilar ned för fönstret kan jag inte låta bli att titta tillbaka på säsongen som för ett tag sedan passerade revy. På hur intensivt nära vi ett tag var och på hur långt ifrån vi slutligen hamnade. På hur vi, trots fyra gånger chanslösheter mot manu och che£sky och trots de ofattbart långa skadelistorna, var med i kampen om ligatiteln ända in i slutet av mars. På hur en intippad boll i 91:a minuten på St Andrews blev början på slutet för oss, på hur Silvestre fick spela fler än ingen match och på målvaktstavlor stora och osmakliga som Carl Larssons Midvinterblot. På hur vi producerade framåt och gjorde en herrans massa mål, men alltid var defensivt sämst när det gällde som allra mest. Och på hur vår offensiv alltid stympades av våra målvakters osvikliga vilja att ständigt ge motståndarlagen ett upp.
Inom mig väcks också en rädsla för att säsongen som just tog slut var vår chans, att den var tåget som gick och att vi nu är dömda att ständigt stå kvar på perrongen. Rädd för att det var detta år som che£sky egentligen var för gamla för att vinna, Rooney och Självmål egentligen var för ensamma i manu och detta år som oljeshejker of the world united, ännu inte hunnit bygga upp den stormakt som det bara är en tidsfråga innan de har färdigställt. Och därför tvingar jag mig se regnet falla över den jord vi så står och stampar på. När himlen låter sitt regn stilla falla, som ställföreträdande gråterskors tårar, för sörjandes förluster och bultande smärta. Som om himlen gråter de tårar du inte förmår släppa fram, när du sväljer ner halsens klump med en pint och avslaget tittar långt, långt bort. Att ha varit så nära och slutat så oändligt långt ifrån.
I D&M´s tonårstillvaro spelades det hårdrock. I replokaler, på lokala scener men även i ett antal inspelningsstudios, där drömmar skulle realiseras i form av, de vid denna predigitala tidsepok rådande, demotaperna. När D&M lagt sina galopperande basmattor skulle ECD-hårdrocken förgyllas med hallucigent luftig stämsång och eftersom målbrottet då slutligen lämnats, fick ansvaret tas av 2/3´s D&M.
En av alla dessa ljudingenjörer var likt en technicolorerad karikatyr på övervintrad studiestädare. ”Vill du ha mer diskant, ja då sätter jag på mig hockeyhandskarna och vevar en stund här då.” ”Mer bas? Fram med vinschen så skotar jag hem en 20-30 varv.” Efter att D&M, i slingat hår med hockeynacke och måsvingar över öronen, levererat en överstämma som i bästa fall kan kallas ambitiös, lutade sig denne gigant av källarlokalsinstängdhet, fram och berättade att han var nöjd eftersom insatsen var ”close enough for rock´n roll”. Först kändes det som en skönt cool, om än något försoffad, kommentar. Lite sådär wow, liksom. Ett sipp ur den storebrorslangade punkölen, en snart färdigkramad Göteborgs Rapé under läppen och lite inställsamt hö-hö. Men bara sekunder efter att preskriptionstiden för rapp svarskommentar gått ut, väcktes känslan av att tillräckligt nära aldrig kan vara tillräckligt bra. Close enough aint good enough for, the Gods of heavy metal, Dungeon. Typ.
Och close enough kan aldrig vara good enough för D&M´s Arsenal. Det kan aldrig vara okej, och okej kan aldrig vara tillräckligt bra. En hedrande tredjeplats kan aldrig vara tillräcklig bara för att alla experter spådde oss dåliga nog att hamna utanför topp fyra. Om vi inte vågar sikta högt hur skall vi då kunna hamna längst upp?
Det engelska folket lade sin röst i våras och det svenska gjorde detsamma här för leden. Arsène har uppgivit att Arsenal måste börja vinna och att han redan gjort sitt val. Men jag undrar fortfarande vad han valde. Sin inslagna väg, med den vackraste av visioner, eller ett pragmatiskt ställningstagande grundat på presterade resultat och ouppnådda mål? Valde han att svälja sin stolthet, när Projekt Arsenal 2.2 inte vann, eller valde han att sitta med det vackraste av Svarte Pettrar för att se på när Pojken med Guldbyxorna från Eastlands, med stormsteg kutar förbi?
Och hur länge kan tvekans isande hällregn få hålla oss nedkylda? Hur länge kan valets uppenbarelse få gömma sig under det vackra ordets beslöjande paraplyer? När är det hög tid för att få avnjuta och avgöra om vi går in i framtiden med den kraftfulla rustningens Power Suite eller med Kejsarens Nya Kläder? D&M säger att tiden är nu och tiden är knapp.
Det är nu vi måste välja Arsène och det är nu du måste visa oss följeslagare vad du har valt. Du har uppgivit flertalet säsonger men alltid skjutit upp avgörandet. Nu står du där vi står, vid vägs ände, nära men ändå alltid långt ifrån. Och det är nu du måste visa, varje studioräv inom oss alla, att Close enough aint good enough. Det är i år du måste visa att det inte var ifjol vi hade chansen. Det är denna säsong du måste visa att regnets tårar fallit i onödan och inte förgäves. Att vi inte även nästa höst, skall behöva sitta vid samma bitterhetens disktrasestinkande bardisk och behöva se samma hällregn falla, med samma förluster att skölja ned. Så våga visa oss din röstsedel, Arsène och våga stå upp för Arsenal och för oss.
Det regnar. Det regnar här och det regnar där. Det regnar ute, det regnar inne, det regnar i hjärta och det regnar i sinne. Det regnar i lilla Sverige och i stora Islington/Highbury. Till och med där borta i Sydafrika, där världens bästa fotbollsspelare i somras gjorde upp om världsherraväldet, skall det enligt uppgift regna. Fast där är de väl glada över nederbörden men jag, jag vet inte vad jag är...
För medan regnet strilar ned för fönstret kan jag inte låta bli att titta tillbaka på säsongen som för ett tag sedan passerade revy. På hur intensivt nära vi ett tag var och på hur långt ifrån vi slutligen hamnade. På hur vi, trots fyra gånger chanslösheter mot manu och che£sky och trots de ofattbart långa skadelistorna, var med i kampen om ligatiteln ända in i slutet av mars. På hur en intippad boll i 91:a minuten på St Andrews blev början på slutet för oss, på hur Silvestre fick spela fler än ingen match och på målvaktstavlor stora och osmakliga som Carl Larssons Midvinterblot. På hur vi producerade framåt och gjorde en herrans massa mål, men alltid var defensivt sämst när det gällde som allra mest. Och på hur vår offensiv alltid stympades av våra målvakters osvikliga vilja att ständigt ge motståndarlagen ett upp.
Inom mig väcks också en rädsla för att säsongen som just tog slut var vår chans, att den var tåget som gick och att vi nu är dömda att ständigt stå kvar på perrongen. Rädd för att det var detta år som che£sky egentligen var för gamla för att vinna, Rooney och Självmål egentligen var för ensamma i manu och detta år som oljeshejker of the world united, ännu inte hunnit bygga upp den stormakt som det bara är en tidsfråga innan de har färdigställt. Och därför tvingar jag mig se regnet falla över den jord vi så står och stampar på. När himlen låter sitt regn stilla falla, som ställföreträdande gråterskors tårar, för sörjandes förluster och bultande smärta. Som om himlen gråter de tårar du inte förmår släppa fram, när du sväljer ner halsens klump med en pint och avslaget tittar långt, långt bort. Att ha varit så nära och slutat så oändligt långt ifrån.
I D&M´s tonårstillvaro spelades det hårdrock. I replokaler, på lokala scener men även i ett antal inspelningsstudios, där drömmar skulle realiseras i form av, de vid denna predigitala tidsepok rådande, demotaperna. När D&M lagt sina galopperande basmattor skulle ECD-hårdrocken förgyllas med hallucigent luftig stämsång och eftersom målbrottet då slutligen lämnats, fick ansvaret tas av 2/3´s D&M.
En av alla dessa ljudingenjörer var likt en technicolorerad karikatyr på övervintrad studiestädare. ”Vill du ha mer diskant, ja då sätter jag på mig hockeyhandskarna och vevar en stund här då.” ”Mer bas? Fram med vinschen så skotar jag hem en 20-30 varv.” Efter att D&M, i slingat hår med hockeynacke och måsvingar över öronen, levererat en överstämma som i bästa fall kan kallas ambitiös, lutade sig denne gigant av källarlokalsinstängdhet, fram och berättade att han var nöjd eftersom insatsen var ”close enough for rock´n roll”. Först kändes det som en skönt cool, om än något försoffad, kommentar. Lite sådär wow, liksom. Ett sipp ur den storebrorslangade punkölen, en snart färdigkramad Göteborgs Rapé under läppen och lite inställsamt hö-hö. Men bara sekunder efter att preskriptionstiden för rapp svarskommentar gått ut, väcktes känslan av att tillräckligt nära aldrig kan vara tillräckligt bra. Close enough aint good enough for, the Gods of heavy metal, Dungeon. Typ.
Och close enough kan aldrig vara good enough för D&M´s Arsenal. Det kan aldrig vara okej, och okej kan aldrig vara tillräckligt bra. En hedrande tredjeplats kan aldrig vara tillräcklig bara för att alla experter spådde oss dåliga nog att hamna utanför topp fyra. Om vi inte vågar sikta högt hur skall vi då kunna hamna längst upp?
Det engelska folket lade sin röst i våras och det svenska gjorde detsamma här för leden. Arsène har uppgivit att Arsenal måste börja vinna och att han redan gjort sitt val. Men jag undrar fortfarande vad han valde. Sin inslagna väg, med den vackraste av visioner, eller ett pragmatiskt ställningstagande grundat på presterade resultat och ouppnådda mål? Valde han att svälja sin stolthet, när Projekt Arsenal 2.2 inte vann, eller valde han att sitta med det vackraste av Svarte Pettrar för att se på när Pojken med Guldbyxorna från Eastlands, med stormsteg kutar förbi?
Och hur länge kan tvekans isande hällregn få hålla oss nedkylda? Hur länge kan valets uppenbarelse få gömma sig under det vackra ordets beslöjande paraplyer? När är det hög tid för att få avnjuta och avgöra om vi går in i framtiden med den kraftfulla rustningens Power Suite eller med Kejsarens Nya Kläder? D&M säger att tiden är nu och tiden är knapp.
Det är nu vi måste välja Arsène och det är nu du måste visa oss följeslagare vad du har valt. Du har uppgivit flertalet säsonger men alltid skjutit upp avgörandet. Nu står du där vi står, vid vägs ände, nära men ändå alltid långt ifrån. Och det är nu du måste visa, varje studioräv inom oss alla, att Close enough aint good enough. Det är i år du måste visa att det inte var ifjol vi hade chansen. Det är denna säsong du måste visa att regnets tårar fallit i onödan och inte förgäves. Att vi inte även nästa höst, skall behöva sitta vid samma bitterhetens disktrasestinkande bardisk och behöva se samma hällregn falla, med samma förluster att skölja ned. Så våga visa oss din röstsedel, Arsène och våga stå upp för Arsenal och för oss.
torsdag 7 oktober 2010
Såhär i landslagsspelsuppehållet
Säsongen har just startat, skepp och drömmar har redan gått i kras och Liverpool ser, i sällskap av ännu ett amerikanskt ägande, ut att åka ned i Npower Championship. Arsenal har redan tappat en himla massa erbarmligt onödiga poäng mot lag vi inte borde, försvarsspelet inklusive målvakt fladdrar hej villt och allt verkar, kort sagt, se ut som vanligt. Det är landslagsuppehåll och du känner samma gamla vanliga energilöshet, upplevelse av ett varande utan sammanhang och livet endast som en transportsträcka mellan två ack så viktiga och avgörande specialsträckor.
Vi skall därför passa på och vända blickarna hemåt. Vi talar då inte om försvarsspel, målvaktsabsens eller Mr Own Goal, utan om den lilla världen som du som man delar med kvinna och, i många fall, även barn. Det är dags för en relationsstund. Du vet; vårda relationer till nära och kära, ringa en äldre släkting och fråga hur det går med kolonilotten, försöka få med vännen Keyaccount Manegern på en liten öl, eller tacka ja till en gammal väns förslag om biokväll mitt i veckan. Men även staga upp situationen i TV-soffan, inte endast genom att besöka Media Markt för uppdatering av hårdvaran.
Som den samlevnadsexpert D&M numera ser sig, vill jag ge rådet att alltid, i alla lägen, se frun som sensibelt och kognitivt överlägsen dig själv. Dvs. att hon faktiskt har förmågan hon efterfrågar av/hos dig; att höra vad som inte säges, alternativt luddas in i en massa annat obegripbart.
Denna syn på kvinnans överlägsenhet skall också delges aktuell kvinna. Detta eftersom hon dels blir glad, mår bra och får ökad lust till närhet och samvaro, vilken inte endast vilar på fotmassagens eller huvudbottenkliandets grundvalar (så kallad win-win), men främst för att hon då ser dig som kognitivt underlägsen och helt utan resurser att föra bakom ljus, tala i gåtor eller antyda utan att uttala.
Hon får en bild av dig som en lätt måltavla och du får fritt spelrum för att iscensätta eventuella slumper såsom planeringskväll+CL-kvällsmatch, parmiddag+match eller arbetsresor+Arsenal live. Etc.
Endast fantasin sätter gränser. Lycka till!
Vänligen
Farbror D&M
Vi skall därför passa på och vända blickarna hemåt. Vi talar då inte om försvarsspel, målvaktsabsens eller Mr Own Goal, utan om den lilla världen som du som man delar med kvinna och, i många fall, även barn. Det är dags för en relationsstund. Du vet; vårda relationer till nära och kära, ringa en äldre släkting och fråga hur det går med kolonilotten, försöka få med vännen Keyaccount Manegern på en liten öl, eller tacka ja till en gammal väns förslag om biokväll mitt i veckan. Men även staga upp situationen i TV-soffan, inte endast genom att besöka Media Markt för uppdatering av hårdvaran.
Som den samlevnadsexpert D&M numera ser sig, vill jag ge rådet att alltid, i alla lägen, se frun som sensibelt och kognitivt överlägsen dig själv. Dvs. att hon faktiskt har förmågan hon efterfrågar av/hos dig; att höra vad som inte säges, alternativt luddas in i en massa annat obegripbart.
Denna syn på kvinnans överlägsenhet skall också delges aktuell kvinna. Detta eftersom hon dels blir glad, mår bra och får ökad lust till närhet och samvaro, vilken inte endast vilar på fotmassagens eller huvudbottenkliandets grundvalar (så kallad win-win), men främst för att hon då ser dig som kognitivt underlägsen och helt utan resurser att föra bakom ljus, tala i gåtor eller antyda utan att uttala.
Hon får en bild av dig som en lätt måltavla och du får fritt spelrum för att iscensätta eventuella slumper såsom planeringskväll+CL-kvällsmatch, parmiddag+match eller arbetsresor+Arsenal live. Etc.
Endast fantasin sätter gränser. Lycka till!
Vänligen
Farbror D&M
onsdag 6 oktober 2010
Inga bra veckor, de här
för när man tappar poäng i 94:e minutern på SoL, förlorar hemma mot West Brom och följer upp det med att förlora på Stamford Bridge, tillsammans med en tvåsiffrig skadelista, då är det inte så himla kul att vara Arsenal. Men nu råder vi bot och bättring, för den här är rolig: Varsegoda.
fredag 1 oktober 2010
Ord från en ex bandykeeper
Det svåra med våra målvakter Fabianski och Almunia, som ligger först i rangordningen, är inte deras respektive spelförmågor. Deras problem är att de saknar ett antal, för en målvakt, livnödvändiga egenskaper.
Förutom de självklara, att styra ett försvar och totalt äga sitt straffområde, saknar de den där lilla galenskapen som de bästa allt som ofta besitter. Den totala viljan att stå i centrum, att ha det tyngsta av ansvar på just deras axlar och njuta av det samt förmågan att växa ju svårare situation de ställs inför. Dessutom verkar de (Almunia och Fabianski) sakna det totalt verklighetsfrånvända självförtroendet, det som gör att målvakten alltid, i alla lägen se sig som bäst i världen, vad som än händer eller har hänt. För alla målvakter gör misstag, skillnaden är hur de reagerar på dem, tacklar dem och tar sig vidare. Skäller de ut en back, en motståndare, en domare, en stolpe eller för den delen en reklamskylt. Eller börjar de skrumpna, krympa och till slut bli det helt osynliga barnet. Både Almunia och Fabianski tenderar att göra det senare, därför kommer ingen av dem att bli vår förstemålvakt att lita på.
Dessa ovan nämnda, för en målvakt nödvändiga, egenskaperna verkar dock finnas i vår målvakt nr 4, Szczesny, som på ett nästan bendtnerskt sätt ser på sig själv som världens bäste. Detta kan man tycka vad man vill om, men om han kompletterar snacket med handling har han alla förutsättningar att bli hur bra som helst. För detta är egenskaper som är väldigt svåra att träna upp.
Alla något sånär habila målvakter kan rädda en straff, men det som gör skillnad är hur du reser dig och går vidare efter en miss. Hur du stångar världen och gör den till din undersåte, inte blir uppäten av den. Det är vad målvaktsspel handlar om. Fråga D&M, han har vaktat mål den varelsen.
Förutom de självklara, att styra ett försvar och totalt äga sitt straffområde, saknar de den där lilla galenskapen som de bästa allt som ofta besitter. Den totala viljan att stå i centrum, att ha det tyngsta av ansvar på just deras axlar och njuta av det samt förmågan att växa ju svårare situation de ställs inför. Dessutom verkar de (Almunia och Fabianski) sakna det totalt verklighetsfrånvända självförtroendet, det som gör att målvakten alltid, i alla lägen se sig som bäst i världen, vad som än händer eller har hänt. För alla målvakter gör misstag, skillnaden är hur de reagerar på dem, tacklar dem och tar sig vidare. Skäller de ut en back, en motståndare, en domare, en stolpe eller för den delen en reklamskylt. Eller börjar de skrumpna, krympa och till slut bli det helt osynliga barnet. Både Almunia och Fabianski tenderar att göra det senare, därför kommer ingen av dem att bli vår förstemålvakt att lita på.
Dessa ovan nämnda, för en målvakt nödvändiga, egenskaperna verkar dock finnas i vår målvakt nr 4, Szczesny, som på ett nästan bendtnerskt sätt ser på sig själv som världens bäste. Detta kan man tycka vad man vill om, men om han kompletterar snacket med handling har han alla förutsättningar att bli hur bra som helst. För detta är egenskaper som är väldigt svåra att träna upp.
Alla något sånär habila målvakter kan rädda en straff, men det som gör skillnad är hur du reser dig och går vidare efter en miss. Hur du stångar världen och gör den till din undersåte, inte blir uppäten av den. Det är vad målvaktsspel handlar om. Fråga D&M, han har vaktat mål den varelsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
