Allt handlar ju inte om Arsenal, eller hur? Vi har ju alla haft en barndom och en uppväxtperiod. Gamla minnen och referenser, urnötta upplevelser och preferenser. Och jo, det går alltid att knyta dem till Arsenal, bara man verkligen vill. Och det vill, som Ni vet, D&M.
I en tonårig D&M´s värld var människor upp- och indelade i ett antal olika grupper. Alla dessa grupper, stora som små, hade oftast ett antal subgrupper. Subgrupperna gick ibland i varandra, ibland stick i stäv, och de konfronterade inte sällan respektive huvudgrupp med olika sociala koalitioners gillande respektive ogillande. Klädstilar anammades och förkastades, parodier till frisyrer likaså. Det lockades och pockades samtidigt som det permanentades och tuperades i en strid ström av inovasion, desperation och så kallade hormonella förstyrelser.
D&M var själv inne och småfulade lite i gruppen Fotbollsspelarna, vilken i många stunder gick stick i stäv med den egentliga tillhörighetsgruppen; Hårdrockarna och dess något utsvävande och dekadent explorerande livsstil. Vissa av hårdrockarna tillhörde även subgruppen Tufft farliga killar med moped, vilken egentligen inte hade något som helst regelverk så länge du 1; inte drack så mycket folköl att du inte kunde framföra din moped i acceptabel omfattning, eller 2; inte blev haffad av Farbror Blå och framtvingad strypning av ditt hejdlöst trimmade vilddjur. Inom subgruppen Tufft farliga killar med moped, fanns ett antal olika kulturer, eller undergrupper, vilka oftast kretsade kring vilken mopedtyp eller vilket märke du valt.
De välbesuttnas ungar åkte Honda MT5 och blev snabbt någon form av mopedisternas brats. De lite akademiskt präglade finsmakarna hade den italienska Gileran, vilken inte bara hade fördelen att den gick att trimma något så sjukt mycket, innan ramen böjde sig, utan även att den, kanske bara på grund av namnet, gav föraren en status i paritet med vad en Ferrari Testarossa skulle ha gjort. Det fanns även några stackars satar som tvingades låta sin tjeckiskt förgyllda hårdrocksnacke sväva över deras gamle farfars Crescent Kompakt, men det stora flertalet, av de Tufft farliga killarna med moped, framförde en vanlig jävla Puch Dakota, aka Dacke. De flesta Dackar var blåa, några var iklädda orangea fuskpälsar, medan andra hade någon form av shopperliknande styre så brett och så långt att deras mödrar, om de istället för att ha tittat på Dynastirepriser eftermiddagarna igenom, skulle ha satt kaffet i vrångstrupen om de tagit reda på konsekvenserna. Även bland Dackeinnehavarna fanns således väl utprövade långfingrar, riktade både åt Hem och Skola, Reflexmannen och alla de, av föräldrarna, runtskjutsade Villaungarna.
De Tuffa killarna med moped, utbytte erfarenheter av olika effektljuddämpare, de snackade kolvars jackningar och hade Hobbex-katalogen som husbibel. De axade runda ringar, så kallade burnisar, framför rökrutan och de kunde torka av sina oljiga händer på sin Levis 510:or utan några som helst problem med trovärdigheten. De var olika varandra beroende på mopedmärke och huvudgruppstillhörighet men bands hårt samman i delandet av den njutning de fann i att få framföra detta fortskaffningsmedel, enligt lagen i endast 30 kilometer/timme, från att de fyllde femton år, fram till dagen de fyllde sexton. Vid sexton års ålder hade de, fram till dess helt ovetande om rådande omständigheter, per automatik blivit så stora att de antingen skulle ta körkort för lätt motorcykel eller skulle börja knycka sin morsas Nissan Micra, i lagom mycket smyg för att alla skulle veta om det kommande måndag förmiddag.
Någon stans i detta virrvarr av sammansättningar och tillhörigheter började inom D&M, en tunt sipprande ådra av fascination för engelsk fotboll i allmänhet och Arsenal i synnerhet, ta sina första staplande steg. Ett lag med en kanon som klubbmärke och med blodröda och vitärmade tröjor, hade slagit in en liten kil i den preadolescente upplagan av D&M. Detta lag vars spelare verkade vara konstant nedsmutsade efter glidtacklingar och efterslängar, ha krigandet, bråkande och allmän otrevlighet som enda ledstjäror och som dessutom kallades för Tråkiga Arsenal, kunde bara inte motstås. Relationen intensifierades synkront med behovet av att identifikationsobjekt utanför familjen växte. Detta smutsiga och gnetande lag, ogillat av samtliga finsmakare och experter, matchade perfekt självbilden och blev därför Laget för D&M. Smutsen och gnetandet fick symboliska själsfränder och ett möte hade således kommit till stånd.
Åren gick och Arsenal togs över av en glasögonprydd intellektuell fransman som egentligen ingen viste vem han var. Han tog över ett lag, som förutom en nyligen inköpt holländsk magiker, till största del bestod av försupna vilddjur. Han tog laget i sin hand och förvandlade det till guld. Laget började spela en vacker fotboll, med hjärna, intellekt och fascinerande utlänningar. Lager, Ale och Stout blev franska årgångsviner och lagets plötsligt vackra spel fick sällskap av resultat och silvervaror. Lite mesigare, lite snällare, men vackrare. Booring Arsenal blev Scoring Arsenal.
Här ser vi då den något mer uppvuxne D&M, som även han har genomgått någon form av wengersk metamorfos. Från den finnigt långhårige hårdrockaren med L´Oréals volymbringande hårskum ända ut i fingertopparna, till en ung man med all världens skönhet för sina fötter. Och parallellt med bergkampska smörpassningar upptäcker D&M att de återigen hörde ihop, fortfarande, trots D&M´s och trots Arsenals förändring. De hittar hem till varandra, som nya, som andra, men fortfarande stenhårt hoppressade, som en granithård adamsk glidtackling i mötet med en späd sp*rsanfallarmjukdel.
Så vem är då Du? Vilket är Ditt Arsenal? George Grahams stångande och bufflande röda 1-0 maskin? Hans ”vi mot världen and we don´t care”? Den wengerska estetiska fulländningen, som samtidigt bespottas för att ha en grodätare vid rodret? Eller kanske känner Du dig hemma i begynnelsens kamp nere i Woolwich, hamnarbetare mot skeppsbyggare mot vapentillverkare? Eller i den första storhetstiden där flinka politiska agendor styrde de olika lagens respektive framtider?
Och var hör Du hemma? I utanförskapets kittlande desperation eller i det estetiskt smeksamma? I det flammande hatets låga eller i den upplysta tankegångens värmande sken? I den uppåt sparkande kängan mot allt och evigheten, blöt av stampande timmar på taklösa terrasser eller i det korslagda benet, avslappnat vilande på det andra, i en honungsbrun Chesterfield?
Är du den fuckfingrade föraren av den, till bristningsgränsen, trimmande Dacken? Eller den välkammade och om monetär brist lyckligt ovetande MT5:ankillen? Stackarn på den risige Crescent Kompakten eller rent av den välformulerade och estetiske framföraren av en snabb, elegant och statusbringande Gilera? Vem är Du? Och vilket är Ditt Arsenal?
onsdag 30 juni 2010
Allt för att lyfta sporten
VM har verkligen varit den fest alla hoppades på. Fotbollen har varit fantastisk, läktarsångerna underbara att höra på och spelarnas insatser rakt över magnifika. Här drar spaniens Joan Capdevila sitt strå till stacken.
måndag 28 juni 2010
torsdag 24 juni 2010
Vi är fortfarande fast i detta fotbollsmästerskap som hålls i Sydafrika. Herren har givit och Herren har tagit och det han både givit, och tagit, till fotbollen är alla dessa löjligt patetiska filmningar. Den ene värre än den andre. En av alla dessa, plötsligt så fragila, elitidrottsmän är spanjoren, eller vill han egentligen bli kallad, katalanen, Sergio Busquets, som redan i CL-spelet visade prov på fotbollens allra ädlaste konster. Gott jobbat, Sergio.http://www.youtube.com/watch?v=LY_hBCU9eWI&feature=related
onsdag 23 juni 2010
Gästkrönika Svensk Fans: D&M Galenskapssäsong
Ja, nu står fotbolls-VM i full blom, även om både spelet och vissa matchfunktionärers insatser, om det fortsatta användandet av floristiska metaforer får fortgå, känns rejält visset. Jag lägger därför ut en text som fungerade som gästkrönika på Svenska Fans, sommaren –09, just när U21-EM skulle gå av stapeln. När abstinensen på riktig fotboll (läs: Arsenalfooty) var som svårast och då man gör, i princip, allt för att genomlida denna galna säsong som kallas just Silly Season.
Det är helt galet konstigt det här. Det har inte ens gått en månad, knappt ens en halv. Och du famlar redan i det anglofilt dimmbeslöjade mörkret. Det fuktiga, lite ruttet sötsura klättrandes upp över dina trainers, förbi jeansen, vidare under den terracetröjabeklädda överkroppen och vidare upp i huvudet. Och där ställer det till oreda. Några rappa signaler ner till hjärtat och bröstet för att sedan skickas tillbaka igen. Ner och upp, upp och ner. Abstinensen, tomheten, alla galna funderingar och undringar snurrar omkring i ditt huvud.
Galenskapssäsongen är här och så är det med det. Shejkerna köper både spelare och ombud, som i sin tur köper nya lag. Ryssens tunna fylls på av nya oljepengar och folk snackar utjämning mellan fattiga och rika lag, samtidigt som gapen och skillnaderna bara blir allt större och tydligare. Usa får nytt sponsoravtal för över miljarden och vi tittar på en belgisk mittback som är tre äpplen hög. Midlandsspelare säger sig vilja spela CL och tackar nästa dag ja till ett lag ett rejält kliv ned i tabellen och Du undrar vad detta kan bero på. Du behöver inte vara stockkonservativ eller tvångsneurotiker för att undra vart det hela är på väg någonstans.
Du borde känna någon form av ledighet. Utan matchdagars jäktande stress och utan den ständigt gnagande oron över nya skaderapporter eller omskolade högerbackars hjärnsläpp. Du borde vara lugn, visualisera semesterns hängmatta, sandaler av plast och en glass i sin mun, som det hette en gång i tiden. D&M borde glädjas över att andralaget går till sommarlov som serieledare, och att solen skiner ännu en dag. Man borde. Man borde, men kan inte.
För vissa yttrar sig abstinensen, eller galenskapen –vad vet jag, genom ett youtubeande av olika klubbars historier, gamla filmsnuttar om terracekultur och av filmer med påtänkta nyförvärv, långa arbetsdagar igenom. Du kanske lånar hem böcker av Dougie Brimson, stapplar dig igenom John Kings trilogi om engelska sjukan på originalspråk, eller ser om gamla filmer som utspelar sig i tvärengelska miljöer. Du kommer på dig med att sitta och njuta av oredan i meningsuppbyggnaderna, med att du frossa i gröten av svordomar och fascineras av levnadsödenas olika tomrum. Dessa tomrum vilka fylls av manlig vänskap, i dess allra mest destillerade, men på många sätt också förorenade och besudlade, form.
Du packar frugan och barnen i bilen för att avlägga en stillsam helgutflykt till lämpligt köpcentra. Du ser dig själv strosa omkring i Tjuren Ferdinands anda och bara njuta av semesterlugnet. Men, liksom vår fyrbenta vän just nedsutten på den svartgula stingaren, hamnar du i en högpulserad vanvettesfärd, din i form av en irrande jakt efter Sergio Tacchinitennisskjortor, Lacostecardigans och Trimm Trabtrainers. Du säger: ”Visst är jag hur snygg som helst i den här FILA track toppen, älskling”, medan hon mest undrar över från vilken trailerpark du gjort din klassresa eller vilket balkangäng du, utan hennes vetskap, tillhör.
Du får plötsligt infallet att googla fram intresseföreningen Anonyma Arsenalister för att se om du drabbats av någon form av missbrukssymptom och du dagdrömmer dig bort till grabbgängets senaste resa och börjar hoppas på en Londontripp så snart som möjligt. Skall Du kanske klämma in ett besök på Underhill eller London Colney också, kanske låtsas vara intressent till en lägenhet på Highbury Square och njuta guidad tur med lågkonjunkturssmörande mäklare, som är så där smakfullt hottad i knallrosa slips. Hmm, en planeringskväll måste verkligen planeras in…
Eller så försöker Du kanske tycka att det är skönt med en landskamp, så här för att liksom dämpa abstinensen. En kvalmatch dessutom, det går säkert bra, och det är ju så där lagom farligt spännande. Det blir bra! Du tar ett lugnt och säkert avstamp i landslagsfotbollens oladdat säkerställda sfär, men upptäcker dig plötsligt dimpa ned i Englands U21 lag och, PANG, där finns det ju två spelare som i vanliga fall spelar för… Helvete också!
Du kanske plötsligt börjar tycka att väldens näst bästa färg är midnight blue, hystar iväg det senapsgula och in med det midnattsblåa. Ring klocka ring, bort med det gamla och in med det nya. Men hur långt du än reser; i tanke, i datorns och i internets magiska värld eller i verkliga livet: Vart du än reser så kommer du själv alltid att följa med. Hur mycket nytt som än skall in, i alla fantastiska löften som finns i en ny säsong, så är det ändå samma gamla du kvar. Samma gamla du, samma gamla Arsenal och samma gamla Galenskapssäsong.
Det är helt galet konstigt det här. Det har inte ens gått en månad, knappt ens en halv. Och du famlar redan i det anglofilt dimmbeslöjade mörkret. Det fuktiga, lite ruttet sötsura klättrandes upp över dina trainers, förbi jeansen, vidare under den terracetröjabeklädda överkroppen och vidare upp i huvudet. Och där ställer det till oreda. Några rappa signaler ner till hjärtat och bröstet för att sedan skickas tillbaka igen. Ner och upp, upp och ner. Abstinensen, tomheten, alla galna funderingar och undringar snurrar omkring i ditt huvud.
Galenskapssäsongen är här och så är det med det. Shejkerna köper både spelare och ombud, som i sin tur köper nya lag. Ryssens tunna fylls på av nya oljepengar och folk snackar utjämning mellan fattiga och rika lag, samtidigt som gapen och skillnaderna bara blir allt större och tydligare. Usa får nytt sponsoravtal för över miljarden och vi tittar på en belgisk mittback som är tre äpplen hög. Midlandsspelare säger sig vilja spela CL och tackar nästa dag ja till ett lag ett rejält kliv ned i tabellen och Du undrar vad detta kan bero på. Du behöver inte vara stockkonservativ eller tvångsneurotiker för att undra vart det hela är på väg någonstans.
Du borde känna någon form av ledighet. Utan matchdagars jäktande stress och utan den ständigt gnagande oron över nya skaderapporter eller omskolade högerbackars hjärnsläpp. Du borde vara lugn, visualisera semesterns hängmatta, sandaler av plast och en glass i sin mun, som det hette en gång i tiden. D&M borde glädjas över att andralaget går till sommarlov som serieledare, och att solen skiner ännu en dag. Man borde. Man borde, men kan inte.
För vissa yttrar sig abstinensen, eller galenskapen –vad vet jag, genom ett youtubeande av olika klubbars historier, gamla filmsnuttar om terracekultur och av filmer med påtänkta nyförvärv, långa arbetsdagar igenom. Du kanske lånar hem böcker av Dougie Brimson, stapplar dig igenom John Kings trilogi om engelska sjukan på originalspråk, eller ser om gamla filmer som utspelar sig i tvärengelska miljöer. Du kommer på dig med att sitta och njuta av oredan i meningsuppbyggnaderna, med att du frossa i gröten av svordomar och fascineras av levnadsödenas olika tomrum. Dessa tomrum vilka fylls av manlig vänskap, i dess allra mest destillerade, men på många sätt också förorenade och besudlade, form.
Du packar frugan och barnen i bilen för att avlägga en stillsam helgutflykt till lämpligt köpcentra. Du ser dig själv strosa omkring i Tjuren Ferdinands anda och bara njuta av semesterlugnet. Men, liksom vår fyrbenta vän just nedsutten på den svartgula stingaren, hamnar du i en högpulserad vanvettesfärd, din i form av en irrande jakt efter Sergio Tacchinitennisskjortor, Lacostecardigans och Trimm Trabtrainers. Du säger: ”Visst är jag hur snygg som helst i den här FILA track toppen, älskling”, medan hon mest undrar över från vilken trailerpark du gjort din klassresa eller vilket balkangäng du, utan hennes vetskap, tillhör.
Du får plötsligt infallet att googla fram intresseföreningen Anonyma Arsenalister för att se om du drabbats av någon form av missbrukssymptom och du dagdrömmer dig bort till grabbgängets senaste resa och börjar hoppas på en Londontripp så snart som möjligt. Skall Du kanske klämma in ett besök på Underhill eller London Colney också, kanske låtsas vara intressent till en lägenhet på Highbury Square och njuta guidad tur med lågkonjunkturssmörande mäklare, som är så där smakfullt hottad i knallrosa slips. Hmm, en planeringskväll måste verkligen planeras in…
Eller så försöker Du kanske tycka att det är skönt med en landskamp, så här för att liksom dämpa abstinensen. En kvalmatch dessutom, det går säkert bra, och det är ju så där lagom farligt spännande. Det blir bra! Du tar ett lugnt och säkert avstamp i landslagsfotbollens oladdat säkerställda sfär, men upptäcker dig plötsligt dimpa ned i Englands U21 lag och, PANG, där finns det ju två spelare som i vanliga fall spelar för… Helvete också!
Du kanske plötsligt börjar tycka att väldens näst bästa färg är midnight blue, hystar iväg det senapsgula och in med det midnattsblåa. Ring klocka ring, bort med det gamla och in med det nya. Men hur långt du än reser; i tanke, i datorns och i internets magiska värld eller i verkliga livet: Vart du än reser så kommer du själv alltid att följa med. Hur mycket nytt som än skall in, i alla fantastiska löften som finns i en ny säsong, så är det ändå samma gamla du kvar. Samma gamla du, samma gamla Arsenal och samma gamla Galenskapssäsong.
tisdag 22 juni 2010
Cesc klädval
Då spelade Spanien match igår, då. Och självklart var ärketomten Laporta ute och, trots att de sagt sig respektera (herregud, som om de skulle ha något val i den frågan) Arsenals ståndpunkt att Cesc inte är till salu, uppgav att Arsenal kommer ge med sig tids nog och att det bara är en fråga om tid innan Cesc skriver på för den där klubben som inte är en klubb.Därför känner D&M som lägligt att lägga ut en bild på den tröja som Cesc, och alla andra Gunners, kommer bära nästa år. Kanske inte så taktfullt, men andemeningen kan väll ändå ingen ta fel på..?
måndag 21 juni 2010
Gästkrönika Svensk Fans: D&M Nöjesindustri
Denna sommars silly season har knappt börjat men ändå har det redan utkristalliserats vissa tydliga mönster. De stora bestarna roffar åt sig och de mindre plockar smulor. Även denna sommar är fönstrets epicentrer belägget i den spanska ligans La Premiera Divisiona men detta år är det klubben som är mer än en klubb, klubben som egentligen endast består av egna spelare som varit i klubbens akademi sedan blöjan lades undan. Om den ekvationen kan man tycka vad man vill.
Men jag lägger därför ut en text D&M skrev för Svenska Fans, förra sommaren, då christiano ronaldo just skrivit på för real madrid och hela världspressen tyckte det var grej of the day. Det tyckte inte D&M.
Davidsson & Mannen sitter och funderar vidare över det här med den inledande biten av transferfönstret. Simon Bank skriver på sin blogg under rubriken ”Million Dollar Baby” fram och tillbaka kring den enorma mängd pengar christiano ronados lövergång till real innebär, vad detta i sin tur innebär för fönstret och för andra lag etc. Han tar tydligt avstånd från den ekonomiska dopning som blivit ett redskap i händerna på vissa klubbar och skriver om den död som konkurrensidrott fotbollen står inför, i och med denna ekonomiska dopning. Så här långt har han med sig D&M, som en liten lydig knähund i en säker löplina.
Han avslutar dock bloggtexten med: ”Men det ska bli kul att se C-Ron i Madrid i vinter, det ska det.”
Och det är här min känsla av vämjelse väcks. Att; ja det är säkert jättekul att se c-ron (käre barn, vad får folk allting ifrån) i reals tröja, om man gillar real, absolut. Om man nu går runt på jorden som real-fan, -jajjemensan. Gillar man real så gillar man real, gör man det inte så gör man det däremot inte.
Tycker någon annan, icke real-fan, att det är så himla roligt? Denna trend att ta bort fokus från favoritlag och göra om det till, ja, till vad? Till en syn på fotboll som om vore det underhållning. Simon Bank är journalist och åker runt och utövar sin profession och jag förstår att han då hellre har en god arbetsmiljö än en sämre, att han föredrar bra fotboll och bra fotbollsspelare framför dålig/dåliga. Men till att folk skall tycka det är kul att se christiano, för att han nu är del av någon form av dreamteam är ju inte bara befängt och respektlöst gentemot alla världens fan av andra lag. Det är även totalt sinnesförvirrat och sjukligt. Och det värsta av allt är att Simon Bank säkert har rätt här.
Ovan exempel är en målande bild över den galenskap fotbollen smittats av senare åren. Då arbetare stigna ur nöjesindustrin intagit fotbollen och, då de inte förstått bättre, gjort det de är bra på, nämligen just nöjesindustri. Utan förstånd till bättre eller med medvetet uppsåt gjort fotbollen till nöjesindustri och underhållning.
För mig har fotboll aldrig varit underhållning. När Ozzy, i ett tidigt avsnitt av The Osbournes, bevittnar att Sharon tänkt att han skall köra såpbubblor som del i showen, bistert utbrister, ”I´m the fucking prince of darkness”, så bevittnar jag underhållning. Eller när jag youtubar ”christina worst diving”, då bevittnar jag till viss del också underhållning. Men dreamteam på Santiago Bernabeu, underhållning? Blåläppad i dyblöt anorak på någon ståplatsläktare, någonstans i Sverige, eller för den delen, i London, kan absolut vara helt fantastiskt underbart på många sätt, men underhållning?
Visst har jag halvlegat i tv-soffan en bakfull söndagskväll och låtit mig vaggas runt i en la premiera divisione match. Och visst har jag uppfattat, stundtals uppfattat det som underhållande, på samma sätt som jag uppfattat andra stunder som tråkiga och långsamt framåtglidande till den oåterkalleligt kommande måndagsmorgonen. Som en transportsträcka bland många andra av livets transportsträckor, i väntan på att en händelse av värde skall dyka upp.
Om fotbollen skall överleva så måste den göra allt för att inte bli en del av någon nöjesindustri. Kanske kan den återfå sin forna livsform, kanske är det redan för sent. Kanske är den redan död och kanske är det ett kadaver vi relaterar till snarare än en sprudlande livsform. Kanske har Simon Bank rätt när han, lite spetsat med, och tolkat av, D&M´s bittersyra, påstår att det är i form av kontraktsunderskrifter som christiano till real, som är fotbollen som konkurrensidrotts, dödsdom.
Kanske är det pengapungar, stora som en tredjedel av den ryska befolkningens samlade fattigdom, eller FM-spelande shejker som plötsligt tar det till IRL, som blir fisten som stryper syretillförseln till fotbollens hjärna, skjuter kulan in i dess hjärta, eller stöter dolken i dess rygg.
Folk kommer säkert, liksom de gör i byggmästare Perez huvud, vallfärda till Santiago Bernabeu och pengarna kommer säkerligen att formligen rulla in när de vita tröjorna med nummer nio på ryggen, går åt som smör i asiatiskt solsken. Perez kommer inte bara ha gjort sig ofantligt populär hos realfantasterna och boosten kommer att vara så enorm så att hans ego inte kommer att ha någonting mer att önska.
Den gode Perez kommer dock att ha blod på sina händer. Och han kommer att gå i sällskap av fler blodtäckta händer. Alla dessa som så varsamt har smekt in pengar i den bleknande fotbollen. Alla dessa som förhandlat fram TV-avtal efter TV-avtal, alla de som fått lagrellar runt om i Europa, att hoppa upp och ned berusade av mammonskt glädje. Alla de som i inglasade konferenscenters har talat om produkters värde, om upplevelser och om en industri med enorm tillväxtpotential. Alla dess, kommer att gå hand i hand med byggmästare, gasledningsstigfinnare och oljeshejker. Och deras händer kommer att mötas i blodet, blodet från en fotboll som långsamt lustmördas framför våra ögon. Framför Dina och framför mina.
Men jag lägger därför ut en text D&M skrev för Svenska Fans, förra sommaren, då christiano ronaldo just skrivit på för real madrid och hela världspressen tyckte det var grej of the day. Det tyckte inte D&M.
Davidsson & Mannen sitter och funderar vidare över det här med den inledande biten av transferfönstret. Simon Bank skriver på sin blogg under rubriken ”Million Dollar Baby” fram och tillbaka kring den enorma mängd pengar christiano ronados lövergång till real innebär, vad detta i sin tur innebär för fönstret och för andra lag etc. Han tar tydligt avstånd från den ekonomiska dopning som blivit ett redskap i händerna på vissa klubbar och skriver om den död som konkurrensidrott fotbollen står inför, i och med denna ekonomiska dopning. Så här långt har han med sig D&M, som en liten lydig knähund i en säker löplina.
Han avslutar dock bloggtexten med: ”Men det ska bli kul att se C-Ron i Madrid i vinter, det ska det.”
Och det är här min känsla av vämjelse väcks. Att; ja det är säkert jättekul att se c-ron (käre barn, vad får folk allting ifrån) i reals tröja, om man gillar real, absolut. Om man nu går runt på jorden som real-fan, -jajjemensan. Gillar man real så gillar man real, gör man det inte så gör man det däremot inte.
Tycker någon annan, icke real-fan, att det är så himla roligt? Denna trend att ta bort fokus från favoritlag och göra om det till, ja, till vad? Till en syn på fotboll som om vore det underhållning. Simon Bank är journalist och åker runt och utövar sin profession och jag förstår att han då hellre har en god arbetsmiljö än en sämre, att han föredrar bra fotboll och bra fotbollsspelare framför dålig/dåliga. Men till att folk skall tycka det är kul att se christiano, för att han nu är del av någon form av dreamteam är ju inte bara befängt och respektlöst gentemot alla världens fan av andra lag. Det är även totalt sinnesförvirrat och sjukligt. Och det värsta av allt är att Simon Bank säkert har rätt här.
Ovan exempel är en målande bild över den galenskap fotbollen smittats av senare åren. Då arbetare stigna ur nöjesindustrin intagit fotbollen och, då de inte förstått bättre, gjort det de är bra på, nämligen just nöjesindustri. Utan förstånd till bättre eller med medvetet uppsåt gjort fotbollen till nöjesindustri och underhållning.
För mig har fotboll aldrig varit underhållning. När Ozzy, i ett tidigt avsnitt av The Osbournes, bevittnar att Sharon tänkt att han skall köra såpbubblor som del i showen, bistert utbrister, ”I´m the fucking prince of darkness”, så bevittnar jag underhållning. Eller när jag youtubar ”christina worst diving”, då bevittnar jag till viss del också underhållning. Men dreamteam på Santiago Bernabeu, underhållning? Blåläppad i dyblöt anorak på någon ståplatsläktare, någonstans i Sverige, eller för den delen, i London, kan absolut vara helt fantastiskt underbart på många sätt, men underhållning?
Visst har jag halvlegat i tv-soffan en bakfull söndagskväll och låtit mig vaggas runt i en la premiera divisione match. Och visst har jag uppfattat, stundtals uppfattat det som underhållande, på samma sätt som jag uppfattat andra stunder som tråkiga och långsamt framåtglidande till den oåterkalleligt kommande måndagsmorgonen. Som en transportsträcka bland många andra av livets transportsträckor, i väntan på att en händelse av värde skall dyka upp.
Om fotbollen skall överleva så måste den göra allt för att inte bli en del av någon nöjesindustri. Kanske kan den återfå sin forna livsform, kanske är det redan för sent. Kanske är den redan död och kanske är det ett kadaver vi relaterar till snarare än en sprudlande livsform. Kanske har Simon Bank rätt när han, lite spetsat med, och tolkat av, D&M´s bittersyra, påstår att det är i form av kontraktsunderskrifter som christiano till real, som är fotbollen som konkurrensidrotts, dödsdom.
Kanske är det pengapungar, stora som en tredjedel av den ryska befolkningens samlade fattigdom, eller FM-spelande shejker som plötsligt tar det till IRL, som blir fisten som stryper syretillförseln till fotbollens hjärna, skjuter kulan in i dess hjärta, eller stöter dolken i dess rygg.
Folk kommer säkert, liksom de gör i byggmästare Perez huvud, vallfärda till Santiago Bernabeu och pengarna kommer säkerligen att formligen rulla in när de vita tröjorna med nummer nio på ryggen, går åt som smör i asiatiskt solsken. Perez kommer inte bara ha gjort sig ofantligt populär hos realfantasterna och boosten kommer att vara så enorm så att hans ego inte kommer att ha någonting mer att önska.
Den gode Perez kommer dock att ha blod på sina händer. Och han kommer att gå i sällskap av fler blodtäckta händer. Alla dessa som så varsamt har smekt in pengar i den bleknande fotbollen. Alla dessa som förhandlat fram TV-avtal efter TV-avtal, alla de som fått lagrellar runt om i Europa, att hoppa upp och ned berusade av mammonskt glädje. Alla de som i inglasade konferenscenters har talat om produkters värde, om upplevelser och om en industri med enorm tillväxtpotential. Alla dess, kommer att gå hand i hand med byggmästare, gasledningsstigfinnare och oljeshejker. Och deras händer kommer att mötas i blodet, blodet från en fotboll som långsamt lustmördas framför våra ögon. Framför Dina och framför mina.
tisdag 15 juni 2010
Kulturgärning
D&M skulle aldrig varken slå sig för bröstet, eller på stora trumman, för någonting signerat D&M. Ej heller för någon av de upptäckter som gjorts, bland annat ute i cyberrymden. Men den här måste Ni bara ha. Detta bildspel måste ni bara avnjuta. Så ja, hämta en mugg i fikarummet, tryck på den röda knappen och förbli enormt upptagen en liten stund till. Kvalité.
http://www.flickr.com/photos/wasleso/sets/72157600522533831/show
http://www.flickr.com/photos/wasleso/sets/72157600522533831/show
söndag 13 juni 2010
D&M Krönika 3: Libido eller Det Stora Nedläggandet
Då var det dags för ett så kallat söndagsexemplar. Här tar jag så ett kronologiskt skutt och lägger ut en krönika som publicerades i ett Kanonmagasin någon gång under hösten -09. Var så goda.
För ganska exakt ett år sedan stod en av D&M´s bästa vänner inför det faktum att han skulle ingå Den Äktenskapliga Överenskommelsen. Hans blivande fru hade hintat, bett och slutligen ställt ultimatum, varefter vännen nu stod inför faktum. Ett faktum han, om sanningen skall fram, inte på något sätt hade omöjligt att förlika sig med. Så sent en natt, låt oss kalla den Lilla DM i Supa, togs de äktenskapliga frågeställningarna upp till diskussion. Vännen angav många fördelar, men en nackdel kröp, i takt med att flaskor tömdes, fram: Hans händer, och medföljande kropp och sinnesorgan, skulle aldrig mer få bekanta sig med och känna på ett par nya bröst. Vännen skulle aldrig mer få göra den där pirrande resan längs en amoröst snårig stig, längs med kurtiserandets berg och dalbana fram emot det kroppsliga förenandet. Och detta sörjde vännen. Alla oupptäckta kvinnobröst som vandrade omkring där ute, som för honom skulle förbli just oupptäckta.
Då D&M är en enkel man, med enkla behov och Den Lille Mannens liv och tillvaro, var vännens dubier inte svåra att identifiera sig med. Om du så dragit vinstlotten och träffat någon du ser dig kunna älska, nu och för evigt, medförde det också ett antal konsekvenser. Ett eventuellt brott mot den äktenskapliga överenskommelsen skulle således också medföra ett antal konsekvenser.
Så vad gör du då, när du inte längre är mannen att göra Den Stora Resan, Det Stora Erövrandet, Det Stora Nedläggandet? När du har bestämt sig för att, troget, ligga kvar i den äktenskapliga hamnen utan nattliga räder i okända vatten? Vad gör du av dina driftsimpulser, din lust, ditt behov av spänning, dina aggressioner och all din flödande libido? –Jo, du fördjupar din relation till ett, oladdat och i äktenskapet accepterat objekt, i många människors fall ett fotbollslag, i D&M´s; Arsenal.
Relationen till klubben tätnar, timmarna framför olika goonerssiter ökar i antal och man kan inte bara sin/lagets historia utan kan plötsligt även snacka vitt och brett om olika youngguns framtidsutsikter utan FM-fluktande. Man hittar streemade reservlagsmatcher som bara måste ses och man upplever det plötsligt som viktigt att googla hamstrings och läsa på om rehabtider. Högsommarmatcher mot Salzburg, tyska division fyra- lag eller mot våra vänner Barnet blir plötsligt viktiga prognosinstrument, och semesterfirandets smeksamma sköte infekteras av magsårsframkallande sillyseason-rykten och F5-fingrat NewsNowmissbrukande.
När din äktenskapliga plikt på lördagskvällen skall realiseras, blir du tjurig och skyller på huvudvärk. Du refererar till jobbet när din flackande blick påvisar förhöjd stressfaktor och avvisande, av annars så lovande närhetsinviter. Du vill inte erkänna, men hon vet att du för henne bakom ljuset. Hon vet att du har någon annan, hon känner det på sig, den kvinnliga intuitionen leder henne längre och längre ned i ditt avgrundsdjupa mörker och när hon ställer dig till svars tvingas du erkänna. ”Vi tappade en tvåmålsledning mot sp*rs”, eller ”vi förlorade mot nykomlingarna Hull hemma på AG”; ”kan Du fatta”, samtidigt som ögonen fylls av tårar och klumpen i halsen blir omöjlig att svälja bort. Och nej, hon kan inte fatta.
Du struttar så plötsligt en dag, omkring och småsjunger, som en nykär fjortonåring. Du köper rosor och ger henne en komplimang avseende en nyinköpt tröja. Du lovar att ta ungarna på utflykt hela söndagen och hon får göra precis vad hon känner för den dagen. Städningen blir plötsligt inget problem och svärmor är välkommen precis när hon behagar. Då Kvinnan I Ditt Liv ser ännu mer ut som ett frågetecken i nyllet, kan du inte längre hålla dig tillbaka utan kvider fram att ”Cesc gör comeback mot city på lördag”, eller ”den poetiska rättvisan avgjorde på the bridge”. Och nej, hon kan inte fatta.
För det är så här du numera lever. Du lider och njuter, du älskar och förskjuter. Du har accepterat din lott i livet men timmarna på lokalpuben eller med sexpacket i tv-soffan blir din kvantfysiska upptäckt, boken du aldrig fick publicerad eller listettan du aldrig skrev. En chans till cupfinal, en stegrande formkurva eller ett efterlängtat spelarinköp, lyfter dig högt över plågsamt långa arbetsveckor, arga chefer och störd nattsömn. Över alla dessa relationsproblem hon läser om i sina tidningar och över det faktum att du aldrig kommer att få lägga dina darrigt sökande händer över ett par nya kvinnobröst. Över det faktum att du aldrig mer, aldrig mer, kommer att få göra Det Stora Nedläggandet.
För ganska exakt ett år sedan stod en av D&M´s bästa vänner inför det faktum att han skulle ingå Den Äktenskapliga Överenskommelsen. Hans blivande fru hade hintat, bett och slutligen ställt ultimatum, varefter vännen nu stod inför faktum. Ett faktum han, om sanningen skall fram, inte på något sätt hade omöjligt att förlika sig med. Så sent en natt, låt oss kalla den Lilla DM i Supa, togs de äktenskapliga frågeställningarna upp till diskussion. Vännen angav många fördelar, men en nackdel kröp, i takt med att flaskor tömdes, fram: Hans händer, och medföljande kropp och sinnesorgan, skulle aldrig mer få bekanta sig med och känna på ett par nya bröst. Vännen skulle aldrig mer få göra den där pirrande resan längs en amoröst snårig stig, längs med kurtiserandets berg och dalbana fram emot det kroppsliga förenandet. Och detta sörjde vännen. Alla oupptäckta kvinnobröst som vandrade omkring där ute, som för honom skulle förbli just oupptäckta.
Då D&M är en enkel man, med enkla behov och Den Lille Mannens liv och tillvaro, var vännens dubier inte svåra att identifiera sig med. Om du så dragit vinstlotten och träffat någon du ser dig kunna älska, nu och för evigt, medförde det också ett antal konsekvenser. Ett eventuellt brott mot den äktenskapliga överenskommelsen skulle således också medföra ett antal konsekvenser.
Så vad gör du då, när du inte längre är mannen att göra Den Stora Resan, Det Stora Erövrandet, Det Stora Nedläggandet? När du har bestämt sig för att, troget, ligga kvar i den äktenskapliga hamnen utan nattliga räder i okända vatten? Vad gör du av dina driftsimpulser, din lust, ditt behov av spänning, dina aggressioner och all din flödande libido? –Jo, du fördjupar din relation till ett, oladdat och i äktenskapet accepterat objekt, i många människors fall ett fotbollslag, i D&M´s; Arsenal.
Relationen till klubben tätnar, timmarna framför olika goonerssiter ökar i antal och man kan inte bara sin/lagets historia utan kan plötsligt även snacka vitt och brett om olika youngguns framtidsutsikter utan FM-fluktande. Man hittar streemade reservlagsmatcher som bara måste ses och man upplever det plötsligt som viktigt att googla hamstrings och läsa på om rehabtider. Högsommarmatcher mot Salzburg, tyska division fyra- lag eller mot våra vänner Barnet blir plötsligt viktiga prognosinstrument, och semesterfirandets smeksamma sköte infekteras av magsårsframkallande sillyseason-rykten och F5-fingrat NewsNowmissbrukande.
När din äktenskapliga plikt på lördagskvällen skall realiseras, blir du tjurig och skyller på huvudvärk. Du refererar till jobbet när din flackande blick påvisar förhöjd stressfaktor och avvisande, av annars så lovande närhetsinviter. Du vill inte erkänna, men hon vet att du för henne bakom ljuset. Hon vet att du har någon annan, hon känner det på sig, den kvinnliga intuitionen leder henne längre och längre ned i ditt avgrundsdjupa mörker och när hon ställer dig till svars tvingas du erkänna. ”Vi tappade en tvåmålsledning mot sp*rs”, eller ”vi förlorade mot nykomlingarna Hull hemma på AG”; ”kan Du fatta”, samtidigt som ögonen fylls av tårar och klumpen i halsen blir omöjlig att svälja bort. Och nej, hon kan inte fatta.
Du struttar så plötsligt en dag, omkring och småsjunger, som en nykär fjortonåring. Du köper rosor och ger henne en komplimang avseende en nyinköpt tröja. Du lovar att ta ungarna på utflykt hela söndagen och hon får göra precis vad hon känner för den dagen. Städningen blir plötsligt inget problem och svärmor är välkommen precis när hon behagar. Då Kvinnan I Ditt Liv ser ännu mer ut som ett frågetecken i nyllet, kan du inte längre hålla dig tillbaka utan kvider fram att ”Cesc gör comeback mot city på lördag”, eller ”den poetiska rättvisan avgjorde på the bridge”. Och nej, hon kan inte fatta.
För det är så här du numera lever. Du lider och njuter, du älskar och förskjuter. Du har accepterat din lott i livet men timmarna på lokalpuben eller med sexpacket i tv-soffan blir din kvantfysiska upptäckt, boken du aldrig fick publicerad eller listettan du aldrig skrev. En chans till cupfinal, en stegrande formkurva eller ett efterlängtat spelarinköp, lyfter dig högt över plågsamt långa arbetsveckor, arga chefer och störd nattsömn. Över alla dessa relationsproblem hon läser om i sina tidningar och över det faktum att du aldrig kommer att få lägga dina darrigt sökande händer över ett par nya kvinnobröst. Över det faktum att du aldrig mer, aldrig mer, kommer att få göra Det Stora Nedläggandet.
fredag 11 juni 2010
Keiran Gibbs
En som även han, om inte skada hade förstört hela hans nuvarande säsong, varit i Sydafrika är Keiran Gibbs. Kanske inte som ordinarie vänsterback men säkerligen, i dessa ”John Terry skjuter amouriska pilar på före detta lagkamraters fruar”-tider, som back up till Ashley Cole. Därför väljer D&M idag att publicera en text som skrevs efter Gibbs misstag i CL-semin hemma mot manu våren -09, då han, i samband med en enkel rensning, halkade och gav Park (?) fritt spelrum att lägga in bollen bakom Almunia. Denna text finns i engelsk variant på följande plats: http://www.kierangibbs.se
Det finns en glänta i skogen som endast den som har gått vilse, kan finna. När Winterburn gick vidare dök en ung och oförstörd Ashley Cole upp och när denne gick vilse till Stamford Bridges oljepengapung, skickades Giovanni van Bronckhorst till Katalonien varpå en ung fransman vid namn Gael Clichy släpptes fram i ljuset. När samme Clichy för några veckor sedan drogs in i snårskogen av en elak häxa vid namn Ryggskada föstes den än yngre Keiran Gibbs, av myspappa Wengers stadiga hand, fram i ljuset. I barndomens oskyldiga okunskap anhängare av mogulerna på fulham road, sedan omstöpt i Wimbledons akademi och därefter, i MK franchises tidevarv, uppsnappad av den nämnda stadiga hands fingertoppskänsla.
Denne Keiran skuttade med sprittande ben, likt en kalv på sitt första grönbete. Avlade meter efter meter längs med långlinjer och skickade riktigt välavlagda inlägg in i motståndarboxar, på löpande band. Keiran tog sig också in i dessa boxar och visade tyngd och stabilitet i sina avslut, för att inte tala om hans arbete i den egna boxen. Ibland var det som om han fick spela utan någon mittback bredvid sig, men även detta löste unge Kerian med bravur.
Och så kom den där matchen. Mot det där laget. Eller mot det där konceptet, den där marknadsanpassningen som ju har varit så lyckad. Vi hade, inte helt utan nämnde Keirans solida 19-åringsavtryck, klarat acceptabla 1-0 förlusten i drömmarnas trädgård och stod nu i egen borg redo att försvara, och utöka, kungariket. En defensiv mittfältare slarvar lite med markeringen och lillgrabben Keiran får i ensamt majestät ansvaret att rensa bort bollen. Vi vet alla vad som hände.
Keiran har nu, även han, gått vilse. Efter att han halkade och gav Park fritt spelrum såg Keiran ut att bara vilja försvinna. Han var helt vilse och verkade bara vilja uppslukas av det avskilda omklädningsrummets anonymitet. Men det skall vi inte låta honom göra. Vi skall leda honom fram till ljuset i snårskogens mörker.
Det finns en glänta i skogen som endast den som gått vilse, kan finna. Låt oss vara denna glänta åt Kerian, visa att han, hur vilse han än må känna sig, har en glänta att finna i Dig, och i Ditt stöd. För vi står bakom Dig, Keiran. Du är, som Gunner, vårat ljus när vi är djupt nere i mörker, vi är ditt när Du behöver oss. Vi är gläntans ljus i förvirringens mörker. Vi är Dina.
Det finns en glänta i skogen som endast den som har gått vilse, kan finna. När Winterburn gick vidare dök en ung och oförstörd Ashley Cole upp och när denne gick vilse till Stamford Bridges oljepengapung, skickades Giovanni van Bronckhorst till Katalonien varpå en ung fransman vid namn Gael Clichy släpptes fram i ljuset. När samme Clichy för några veckor sedan drogs in i snårskogen av en elak häxa vid namn Ryggskada föstes den än yngre Keiran Gibbs, av myspappa Wengers stadiga hand, fram i ljuset. I barndomens oskyldiga okunskap anhängare av mogulerna på fulham road, sedan omstöpt i Wimbledons akademi och därefter, i MK franchises tidevarv, uppsnappad av den nämnda stadiga hands fingertoppskänsla.
Denne Keiran skuttade med sprittande ben, likt en kalv på sitt första grönbete. Avlade meter efter meter längs med långlinjer och skickade riktigt välavlagda inlägg in i motståndarboxar, på löpande band. Keiran tog sig också in i dessa boxar och visade tyngd och stabilitet i sina avslut, för att inte tala om hans arbete i den egna boxen. Ibland var det som om han fick spela utan någon mittback bredvid sig, men även detta löste unge Kerian med bravur.
Och så kom den där matchen. Mot det där laget. Eller mot det där konceptet, den där marknadsanpassningen som ju har varit så lyckad. Vi hade, inte helt utan nämnde Keirans solida 19-åringsavtryck, klarat acceptabla 1-0 förlusten i drömmarnas trädgård och stod nu i egen borg redo att försvara, och utöka, kungariket. En defensiv mittfältare slarvar lite med markeringen och lillgrabben Keiran får i ensamt majestät ansvaret att rensa bort bollen. Vi vet alla vad som hände.
Keiran har nu, även han, gått vilse. Efter att han halkade och gav Park fritt spelrum såg Keiran ut att bara vilja försvinna. Han var helt vilse och verkade bara vilja uppslukas av det avskilda omklädningsrummets anonymitet. Men det skall vi inte låta honom göra. Vi skall leda honom fram till ljuset i snårskogens mörker.
Det finns en glänta i skogen som endast den som gått vilse, kan finna. Låt oss vara denna glänta åt Kerian, visa att han, hur vilse han än må känna sig, har en glänta att finna i Dig, och i Ditt stöd. För vi står bakom Dig, Keiran. Du är, som Gunner, vårat ljus när vi är djupt nere i mörker, vi är ditt när Du behöver oss. Vi är gläntans ljus i förvirringens mörker. Vi är Dina.
Fotbolls-VM
I skrivande stund är det fredagen den 11 juni och idag börjar fotbolls-VM i Sydafrika. Eftersom varken Arsenal eller Blåvitt är med i detta mästerskap så känns det för D&M lite ljummet. Men kanske kan det ändå ses som, något för D&M så främmande som, underhållning. Fotboll utan lidande, utan kramp och utan rädslor. Kanske kan D&M njuta på ett annat sätt? Som en lightversion av något man inte har tillgång till, inte lika gott men utan farliga tillsatser? Vi lär väll återkomma även till den frågan inom relativt snar framtid.
Nåväl. I morgon, lördag, spelar England sin första match där de, i ett inte helt enkelt möte, ställs mot den blivande fotbollsstormakten USA. Och då den kognitive begåvningselitisten Rio Ferdinand är skadad har kaptensansvaret förts över till Steven ”Phil” Gerrard. Denne rättvisans vägvisare, denne Merseysides Drutten och Gena, denne Englands alla barns store förebild. Större än Jultomten och mer viktig för världen än Nelson Mandela.
Rätt man på rätt plats säger D&M. Lycka till Sveven och tänk på att…
Nåväl. I morgon, lördag, spelar England sin första match där de, i ett inte helt enkelt möte, ställs mot den blivande fotbollsstormakten USA. Och då den kognitive begåvningselitisten Rio Ferdinand är skadad har kaptensansvaret förts över till Steven ”Phil” Gerrard. Denne rättvisans vägvisare, denne Merseysides Drutten och Gena, denne Englands alla barns store förebild. Större än Jultomten och mer viktig för världen än Nelson Mandela.
Rätt man på rätt plats säger D&M. Lycka till Sveven och tänk på att…
torsdag 10 juni 2010
D&M Krönika 2: Underhund
Även denna krönika utgavs någon gång under våren -09. Arsenal kämpade då, främst, med Aston Villa om den så betydelsefulla fjärdeplatsen i EPL. Den plats som ger kvalspel till den mammonska nyckeln CL. Eller som det tydligen skall sägas; "den där dj-la champions..."
När Du ställer dig i ett avgörande, där en vinnare respektive en förlorare kommer att utses vill Du, så till vida din personlighet inte bär för djupa sår eller krackelerade mönster, vinna. Du vill vara en vinnare och skall det finnas en förlorare, så skall det fasen i mig inte vara Du. Ställer Ditt lag upp i seriespel, exempelvis EPL, vill Du att Ditt lag skall vinna. Den som kommer tvåa är den förste/störste av förlorare, sade en gång Den Store Poeten. Du vill således inte vara vare sig nummer ett, två eller tre av förlorarna, Du, och Ditt lag, skall vara nummer ett, vinnarna.
Denna säsong har satt oss Gooners på svåra prov. Lojaliteten, trofastheten och kärleken har satts under lupp. Kärlek och hat har, som kaos till gud, hamnat grannligt nära, eufori och nedsvärtad ilska likaså. Ondskeministrarna apati och resignation har även de kissat in sitt revir i vår terrassblöta jeansficka. Fjolårets överraskande tätkänning, pre Midlandscrash, har blivit till ett jagande av den livsnödvändiga fjärdeplatsen. Så fjärdeplats, hallå? Är det vi, är det Arsenal? Vi som skall ha silvervaror varje år, en fjärdeplats, kan man värdesätta och glädjas åt en fjärdeplats? Och spelet; scoring, beautiful Arsenal har i många matcher varit prewengerskt boring Arsenal
Vi har även, denna säsong, konfronterats med andras åsikt om att det är väldigt bra att konstellationen de fyra stora nu äntligen spräckts. Plötsligt tycker alla att Aston Villa verkar ha något riktigt bra på gång och att Martin O´Neill är grabben hela dan. Ungefär som när gemene man plötsligt blev lite blekunited-röda när väldens bästa Larson, för några vintrar sedan, gjorde ett par matcher för usa. Eller som när alla plötsligt började tycka att City hade vad som behövdes för att vara ett lag man kan hålla på, bara för att Svennis för en stund fick hålla i EPL-lagsroder. Plötsligt konfronteras vi med att Wenger skall ha förlorat sin fingertoppskänsla, med att Arsenal är alldeles för offensiva eller för unga eller för vad fasen som helst. Villa däremot, de har potential att utmana. Och vad kul det är att det äntligen är någon som utmanar de fyra stora.
D&M har ingenting emot varken Martin O´Neill eller Villa, inte på något sätt. Inte heller emot att de fyra stora blir till intet, bara det inte sker på vår bekostnad. Det är den plötsliga hypen av ett lag som, exempelvis Villa, som gör mig oförstående och den plötsliga onåd som vi, Arsenal, fallit i. Att vi inte alls är gemene bardisksprofets andralag, utan det lag av de fyra stora som nu, riskerar och därför, skall bort. Det har jag otroligt mycket emot.
Eller; har jag det. Egentligen. Vad gör det mig, egentligen? Är det verkligen så illa att alla plötsligt tycker att vi är ett sämre alternativ än Villa? Är det något i D&M, och i Dig, som i stället kanske sätts i gång och startar någonting helt annat, någonting större, någonting starkare. Att vi gärna kan var booring Arsenal, unga och ineffektiva, wengerskt naiva Arsenal och att folk kan tycka vad f-n de vill, No one likes us, and we don’t care, och Du älskar det. Vi kan vara fucking Arsenal, och älska det. Vi kan vara de som alla vill få bort, för att vi inte längre är unga, vackra och framgångsrika. Vi kommer att stå där med fingret upp i nyllet på dem, och Du kommer att älska det. Vi är den luggslitna och besparkade Underhunden, som vet var smärtan gör som mest verkan, hos oss själva, men också hos den sätter våra nedskavda tänder i. Vi är uträknade och passerade, vi är den naiva drömmen som galningen när, men vi kommer stå där med världens mest underskattade långfinger, redo att leverera. Du kommer att ta fjärdeplatsen med ett leende. För vi kan komma att står där som det oönskade Arsenal, som Underhunden, and we don’t care.
När Du ställer dig i ett avgörande, där en vinnare respektive en förlorare kommer att utses vill Du, så till vida din personlighet inte bär för djupa sår eller krackelerade mönster, vinna. Du vill vara en vinnare och skall det finnas en förlorare, så skall det fasen i mig inte vara Du. Ställer Ditt lag upp i seriespel, exempelvis EPL, vill Du att Ditt lag skall vinna. Den som kommer tvåa är den förste/störste av förlorare, sade en gång Den Store Poeten. Du vill således inte vara vare sig nummer ett, två eller tre av förlorarna, Du, och Ditt lag, skall vara nummer ett, vinnarna.
Denna säsong har satt oss Gooners på svåra prov. Lojaliteten, trofastheten och kärleken har satts under lupp. Kärlek och hat har, som kaos till gud, hamnat grannligt nära, eufori och nedsvärtad ilska likaså. Ondskeministrarna apati och resignation har även de kissat in sitt revir i vår terrassblöta jeansficka. Fjolårets överraskande tätkänning, pre Midlandscrash, har blivit till ett jagande av den livsnödvändiga fjärdeplatsen. Så fjärdeplats, hallå? Är det vi, är det Arsenal? Vi som skall ha silvervaror varje år, en fjärdeplats, kan man värdesätta och glädjas åt en fjärdeplats? Och spelet; scoring, beautiful Arsenal har i många matcher varit prewengerskt boring Arsenal
Vi har även, denna säsong, konfronterats med andras åsikt om att det är väldigt bra att konstellationen de fyra stora nu äntligen spräckts. Plötsligt tycker alla att Aston Villa verkar ha något riktigt bra på gång och att Martin O´Neill är grabben hela dan. Ungefär som när gemene man plötsligt blev lite blekunited-röda när väldens bästa Larson, för några vintrar sedan, gjorde ett par matcher för usa. Eller som när alla plötsligt började tycka att City hade vad som behövdes för att vara ett lag man kan hålla på, bara för att Svennis för en stund fick hålla i EPL-lagsroder. Plötsligt konfronteras vi med att Wenger skall ha förlorat sin fingertoppskänsla, med att Arsenal är alldeles för offensiva eller för unga eller för vad fasen som helst. Villa däremot, de har potential att utmana. Och vad kul det är att det äntligen är någon som utmanar de fyra stora.
D&M har ingenting emot varken Martin O´Neill eller Villa, inte på något sätt. Inte heller emot att de fyra stora blir till intet, bara det inte sker på vår bekostnad. Det är den plötsliga hypen av ett lag som, exempelvis Villa, som gör mig oförstående och den plötsliga onåd som vi, Arsenal, fallit i. Att vi inte alls är gemene bardisksprofets andralag, utan det lag av de fyra stora som nu, riskerar och därför, skall bort. Det har jag otroligt mycket emot.
Eller; har jag det. Egentligen. Vad gör det mig, egentligen? Är det verkligen så illa att alla plötsligt tycker att vi är ett sämre alternativ än Villa? Är det något i D&M, och i Dig, som i stället kanske sätts i gång och startar någonting helt annat, någonting större, någonting starkare. Att vi gärna kan var booring Arsenal, unga och ineffektiva, wengerskt naiva Arsenal och att folk kan tycka vad f-n de vill, No one likes us, and we don’t care, och Du älskar det. Vi kan vara fucking Arsenal, och älska det. Vi kan vara de som alla vill få bort, för att vi inte längre är unga, vackra och framgångsrika. Vi kommer att stå där med fingret upp i nyllet på dem, och Du kommer att älska det. Vi är den luggslitna och besparkade Underhunden, som vet var smärtan gör som mest verkan, hos oss själva, men också hos den sätter våra nedskavda tänder i. Vi är uträknade och passerade, vi är den naiva drömmen som galningen när, men vi kommer stå där med världens mest underskattade långfinger, redo att leverera. Du kommer att ta fjärdeplatsen med ett leende. För vi kan komma att står där som det oönskade Arsenal, som Underhunden, and we don’t care.
onsdag 9 juni 2010
Varför Arsenal?
Vi lär väl återkomma till det ämnet, om jag känner mig själv rätt, ett antal gånger vad det lider. Men vi kan nog enas om att det absolut inte kunde ha blivit chelsky i alla fall...
D&M Krönika 1: Skada
Vi börjar således med den krönika som var först ut i Kanonmagasinets avdelning för D&M. Den gavs ut någonstans under våren -09.
Vi sitter alla, dagar före, timmar före, och spekulerar kring vilken uppställning vi kommer att mötas av i rutan. Vilka elva spelare Bossen valt ut denna gång, vilka som har visat begynnande form och vilka som skulle behöva vila eller bänkas av andra skäl. Vi spekulerar fulla av lust, tillförsikt och fulla av längtan efter att se de vackra röda tröjorna med vita ärmar, bäras av spelare, raka i stolta ryggar och med framskjutna bröstkorgar. Vi är Arsenal, vackra Arsenal, scooring Arsenal. Ingen djävel skall komma hit och trampa på oss.
Så kraschar vi, vi faller allt snabbare, allt djupare. Ner, ner, ner tills vi ligger under tv-bordet skakandes i fosterställning med fradgar runt munnen som en rabiessmittad gycke och med pannloben intryckt av ett brustet hjärta. Ännu en av våra nyckelspelare är skadad, ännu en lucka i elvan som fylles av utfyllnad. Ännu en spelare vars konster vi lärt oss älska har, för dagen eller för de kommande tretton månaderna, tagits ifrån oss. Ännu ett tomrum att fylla med önskan om nästa förälskelse. För vi vill älska, vi vill se glimten av hopp i omskolade högerbackar och centrala mittfältsduos, med ambitioner som en högtrotsande treåring, men också med spelsinne som en dylika. Vi vill glädjas över att Wenger återigen vaskat fram ett guldkorn, ett flarn av en ljusnande framtid, en glimt av det vackra som skall komma. Det som inte är nersmetat och besudlat av förtryckande oligopol med händerna täckta av blod, det som inte sitter fjättrat vid en amerikansk låntagare med dollartecknad profit som främsta ledstjärna. Det som vi, som vuxna män, kan relatera till Indie, såsom i oberoende, obruten och såsom i fri.
Atleter som inte behöver gå upp 05.30 för att skynda till en tickande stämpelklocka redo att brisera av underskott, till en fabrik, ett kontorslandskap eller till ett sjukhus med överfyllda avdelningar med sorgkantade levnadsöden. Som slipper känna det värkande dåliga samvetet, stressen djupt inne i magen, över att ungarna fått stanna ännu en timma på dagis, trots att de första ord som lämnade deras strupar vid den tidiga upplockningen var ”inte dagis, idag, idag vara hemma”. Atleter vars enda uppgift är att vara hela och friska nog att producera goda resultat och vacker fotboll, 90 minuter i veckan, ibland 90x2 när glamourösa kupper kommer i deras väg. Atleter civilt utsmyckade i bling-bling och tokroliga hattar på sned.
Själv hamnar D&M, med ena handen i chipspåsen och den andra om pungen, djupt ner i tv-soffan. Flämtandes, förfasandes, svettig på alla möjliga ställen på den porösa kroppshyddan, med E6-flottig panna och folkölsplufsig i det stora hela. Långsamt förvandlas D&M från smärt och ungdomlig popkropp till Fragglarnas allsmäktige skräphög eller till en blobbkonturlig Avram Grant. Se vad Du har gjort med mig, Arsenal, se vilket monster Du har skapat. Ögon blodsprängda, som på västgötaslätten gick under epitetet ”röttepeckar” syftandes på smågnagares genitalier, med helghandlingsstora ICA-kassar under dem. Du har gjort hjärtklappning och sura uppstötningar till min vardag Arsenal. Frånvarande familjeförsörjare vid middagsbord, grubblandes över hamstrings och över skadeveckor som kallas tre, men alltid visar sig betyda sju. Du har förstört min nattsömn, värre än vad den förstföddas kolik kunde förmå. Se vad du har gjort, Arsenal.
Men, Arsenal. Du för och jag följer. Vart Du än går, så följer jag Dig. Du lade beslag på min själ och nu äger Du den, vare sig jag vill eller inte. Vare sig min fru och mina barn vill det eller inte. Vare sig min chef… Du för och jag följer. Du vandrar aldrig ensam, och med dig vid min sida gör ej heller jag det. I nöd och i lust, sannerligen, vinst genom harmoni, ja jösses.
Vi sitter alla, dagar före, timmar före, och spekulerar kring vilken uppställning vi kommer att mötas av i rutan. Vilka elva spelare Bossen valt ut denna gång, vilka som har visat begynnande form och vilka som skulle behöva vila eller bänkas av andra skäl. Vi spekulerar fulla av lust, tillförsikt och fulla av längtan efter att se de vackra röda tröjorna med vita ärmar, bäras av spelare, raka i stolta ryggar och med framskjutna bröstkorgar. Vi är Arsenal, vackra Arsenal, scooring Arsenal. Ingen djävel skall komma hit och trampa på oss.
Så kraschar vi, vi faller allt snabbare, allt djupare. Ner, ner, ner tills vi ligger under tv-bordet skakandes i fosterställning med fradgar runt munnen som en rabiessmittad gycke och med pannloben intryckt av ett brustet hjärta. Ännu en av våra nyckelspelare är skadad, ännu en lucka i elvan som fylles av utfyllnad. Ännu en spelare vars konster vi lärt oss älska har, för dagen eller för de kommande tretton månaderna, tagits ifrån oss. Ännu ett tomrum att fylla med önskan om nästa förälskelse. För vi vill älska, vi vill se glimten av hopp i omskolade högerbackar och centrala mittfältsduos, med ambitioner som en högtrotsande treåring, men också med spelsinne som en dylika. Vi vill glädjas över att Wenger återigen vaskat fram ett guldkorn, ett flarn av en ljusnande framtid, en glimt av det vackra som skall komma. Det som inte är nersmetat och besudlat av förtryckande oligopol med händerna täckta av blod, det som inte sitter fjättrat vid en amerikansk låntagare med dollartecknad profit som främsta ledstjärna. Det som vi, som vuxna män, kan relatera till Indie, såsom i oberoende, obruten och såsom i fri.
Atleter som inte behöver gå upp 05.30 för att skynda till en tickande stämpelklocka redo att brisera av underskott, till en fabrik, ett kontorslandskap eller till ett sjukhus med överfyllda avdelningar med sorgkantade levnadsöden. Som slipper känna det värkande dåliga samvetet, stressen djupt inne i magen, över att ungarna fått stanna ännu en timma på dagis, trots att de första ord som lämnade deras strupar vid den tidiga upplockningen var ”inte dagis, idag, idag vara hemma”. Atleter vars enda uppgift är att vara hela och friska nog att producera goda resultat och vacker fotboll, 90 minuter i veckan, ibland 90x2 när glamourösa kupper kommer i deras väg. Atleter civilt utsmyckade i bling-bling och tokroliga hattar på sned.
Själv hamnar D&M, med ena handen i chipspåsen och den andra om pungen, djupt ner i tv-soffan. Flämtandes, förfasandes, svettig på alla möjliga ställen på den porösa kroppshyddan, med E6-flottig panna och folkölsplufsig i det stora hela. Långsamt förvandlas D&M från smärt och ungdomlig popkropp till Fragglarnas allsmäktige skräphög eller till en blobbkonturlig Avram Grant. Se vad Du har gjort med mig, Arsenal, se vilket monster Du har skapat. Ögon blodsprängda, som på västgötaslätten gick under epitetet ”röttepeckar” syftandes på smågnagares genitalier, med helghandlingsstora ICA-kassar under dem. Du har gjort hjärtklappning och sura uppstötningar till min vardag Arsenal. Frånvarande familjeförsörjare vid middagsbord, grubblandes över hamstrings och över skadeveckor som kallas tre, men alltid visar sig betyda sju. Du har förstört min nattsömn, värre än vad den förstföddas kolik kunde förmå. Se vad du har gjort, Arsenal.
Men, Arsenal. Du för och jag följer. Vart Du än går, så följer jag Dig. Du lade beslag på min själ och nu äger Du den, vare sig jag vill eller inte. Vare sig min fru och mina barn vill det eller inte. Vare sig min chef… Du för och jag följer. Du vandrar aldrig ensam, och med dig vid min sida gör ej heller jag det. I nöd och i lust, sannerligen, vinst genom harmoni, ja jösses.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
