Hej, välkommen in, stig på. Vad bra att du kunde komma med så här kort varsel. Jag vet, det är lite trångt här på mottagningen i dag, det är ju ofta det på måndagar, gick det bra att hitta en parkeringsplats för resten? Ja, vad bra, varsågod och sitt, ta gärna en google translation där ur burken, jag tror även det finns både Woxikon och Babel Fish. Eller du, prova gärna en Lexin, om du känner dig mer som en man av folket. Jag har hört att den är rätt okej, faktiskt.
Jag önskar att jag hade kunnat bjuda på någonting mer mustigt, kanske ett Bourgogne eller något från Loiredalen, men, ja nu är det ju på arbetstid så vi får hålla oss till te. Önskar du mjölk i? Nähe, okej. Graden av anglofili är ju som du vet skiftande, så kan det vara. Du, dunsovsäcken du brukar ha på dig på matcherna, den får du gärna hänga av dig på tamburmajoren där till vänster. Tack, jag menar, no offence men, när det gäller estetik är du ju ingen Carlo Ancelotti direkt. Okej.
Jo, anledningen till att jag har kallat dig idag är att vi, skall vi säga, denna dag liksom är in between days. Vi var inne på det förra veckan, dagen före Tractor Boys-returen, men idag är vi ju bokstavligen mellan två dagar. Och det är här som jag fångades av en fundering jag känner att jag behöver bolla med dig.
Du, igår när vi mötte Terriers, så valde du att starta med Nasri. Mot ett lag som ligger i League One? Förvisso trea, men ändå ett par snäpp under vår nivå, eller hur? Hur tänkte du då? Jag menar, du valde att köra med en centrallinje bestående av Almunia, Squillaci, Denilson och Diaby. Detta toppat med en Bendtner på högerkanten. Det borde indikera på att du såg läget som ganska säkert, helt ofarligt och rakt igenom lugnt. Med all rätt!
Och jag vet att ingen kan se in i framtiden, inte ens du. Men varför riskera Nasri? I detta tidiga stadie av kuppen, mot ett motstånd som Huddersfield? När du uppenbarligen hade en tillfrisknad Rosicky att tillgå? För om du kan spela med halvfigurer som de i den tidigare nämnda centrallinjen, ja, då borde väll Rosickys kompetens ha dugt alldeles lysande. Eller?
Två dagar före en urviktigt match mot Toffies, två veckor före vi tar emot guds gåva till världsfotbollen, eller i varje fall till Katalonien? Jag menar Toons borta, visst är det en svår nöt att knäcka, Wolves hemma med vårt nya hemmafacit, likaså, absolut. Men att spela den spelare som varit mest framträdande under säsongen, mot ett lag som ligger 44 placeringar lägre än oss i ligasystemet. När vi har något så när häng på ligan och just skall gå in i CL-slutspel.
Nej, den kan du inte vara nöjd med, bäste herrn. Med all respekt, den matchningen kan du inte ta med dig som någonting positivt. Nu får du här, till nästa gång, en hemuppgift. Jag tycker du löst målvaktsfrågan bra. Jag förstår att Almunias framträdande igår mer var en trevlig gest, en vänlig klapp på axeln, och det var fint av dig. Men till nästa gång vi ses, så vill jag att du tar en fundering på det här med rotation. För åtta killars byte inför Wigan blev ju inte helt lyckat. Och hur det gick med att sätta Nasri mot Huddersfield, såg vi ju.
Ta med dig detta nu, i alla välmening. Okej?
Ja, det är bra. Tack för idag. Hälsa frugan och dottern, mår de bra förresten? Jaha, på språkresa i Brighton, jaha, vad trevligt, men behöver hon det? Jaja, jo så kan man tänka, mycket annat i livet än språk, att lära sig på så kallade språkresor. Jo, D&M känner till fenomenet. Och Mallis med frugan? Långweekend? Tar Rice över då eller? Nähä, Henry och Keown? Som en inkilningsprocess inför framtiden? Vilken bra idé, den tar jag med mig.
Okej, tack för idag. Var försiktig i trappan, den lär vara väldigt hal så här års. Hej då.
måndag 31 januari 2011
lördag 29 januari 2011
The Sheriff of Huddersfield
Just så lyder namnet på en singelbaksida som det inte helt okända engelska hårdrocksbandet Iron Maiden, gav ut, någon gång i mitten på 80-talet. Låten handlar lite retsamt om deras manager Rod Smallwood, refererandes till sheriffen av Nottingham, med den skillnaden att Rod Smallwood är född i Huddersfield. Att namnet på Smallwoods födelsestad finns med i låttiteln måste anses som klart förståeligt, eftersom låten hade blivit, om inte obegripbar, så i varje fall något poänglös, om den burit namnet The Sheriff of Nottingham. Låten är väl kanske inte någon av Iron Maidens genom tiderna starkaste, men det är inte heller därför du är här inne och stökar runt bland kommateringar, versaler och gemener.
Nej, orsaken till det är att du rakt igenom bara älskar D&M och det som skrives här. Eller i varje fall det lag som han/hon/det/de (vem vet?) älskar och skriver om, det vill säga, det engelska fotbollslaget Arsenal. Samma Arsenal som på söndag spelar match i FA-kuppens fjärde omgång mot ett annat engelskt fotbollslag nämligen Huddersfield Town FC.
Huddersfield Town FC bildades 1908 och hade sin storhetsperiod under mellankrigsåren då de vann ligan tre gånger och FA-kuppen en. Intressant är att klubben har fler ligasegrar än det blekblåa så kallade storlaget från Manchester. Och tre gånger så många ligatitlar som ligans andra storlag, Chelsea FC, hade före 2003 då den rakt igenom sympatiske människorättsaktivisten Roman Abracadabrovich tog över och omslöt den klubben med sina guldbyxor. Så det är således ett besök värt att ta emot med respekt, när de vid lunch-, brunch- eller frukosttid i morgon, joggar in på Ashburton Groves gräsmatta.
Den från Arsenal utlånade strikern Benik Afobe kommer, olikt Sanchez Watt som deltog i Leeds försök att rå på Arsenal här om sistens, inte att vara tillgänglig för spel mot klubben. 17-årige Afobe får snällt stanna hemma i West Yorkshire och följa matchen per television eller stå och se ut över någon för ändamålet lämplig hed.
I nuläget håller Huddersfield till i Npower League One, där de i skrivande stund innehar tredjeplatsen. Det skiljer således endast 43 respektive 42 lag mellan dem och de ovan nämnda storlagen. Om det kan man ju tycka vad man vill, men vem sade att fotbollen är rättvis?
Angående fotbollens eventuella rättvisa ber D&M att få återkomma. Troligtvis redan torsdagen den 17:e oktober...
Trevlig fortsättning på helgen önskar D&M-redaktionen.
Nej, orsaken till det är att du rakt igenom bara älskar D&M och det som skrives här. Eller i varje fall det lag som han/hon/det/de (vem vet?) älskar och skriver om, det vill säga, det engelska fotbollslaget Arsenal. Samma Arsenal som på söndag spelar match i FA-kuppens fjärde omgång mot ett annat engelskt fotbollslag nämligen Huddersfield Town FC.
Huddersfield Town FC bildades 1908 och hade sin storhetsperiod under mellankrigsåren då de vann ligan tre gånger och FA-kuppen en. Intressant är att klubben har fler ligasegrar än det blekblåa så kallade storlaget från Manchester. Och tre gånger så många ligatitlar som ligans andra storlag, Chelsea FC, hade före 2003 då den rakt igenom sympatiske människorättsaktivisten Roman Abracadabrovich tog över och omslöt den klubben med sina guldbyxor. Så det är således ett besök värt att ta emot med respekt, när de vid lunch-, brunch- eller frukosttid i morgon, joggar in på Ashburton Groves gräsmatta.
Den från Arsenal utlånade strikern Benik Afobe kommer, olikt Sanchez Watt som deltog i Leeds försök att rå på Arsenal här om sistens, inte att vara tillgänglig för spel mot klubben. 17-årige Afobe får snällt stanna hemma i West Yorkshire och följa matchen per television eller stå och se ut över någon för ändamålet lämplig hed.
I nuläget håller Huddersfield till i Npower League One, där de i skrivande stund innehar tredjeplatsen. Det skiljer således endast 43 respektive 42 lag mellan dem och de ovan nämnda storlagen. Om det kan man ju tycka vad man vill, men vem sade att fotbollen är rättvis?
Angående fotbollens eventuella rättvisa ber D&M att få återkomma. Troligtvis redan torsdagen den 17:e oktober...
Trevlig fortsättning på helgen önskar D&M-redaktionen.
fredag 28 januari 2011
Arsenal, kids, wife. In that order.
Under tisdagen publicerades här ett inlägg om att ransonera sitt missbruk. Om hur D&M stod som en åsna mellan två hötappar. Mellan sin längtan efter att se sitt vitärmade hjärtas Arsenal och att se till att, den därpå följande morgonen, vara en väl förberedd och god barnafader. En mängd eventuella konsekvenser ställdes mot barnens behov och en mängd frågor ställdes om vad som skulle göras, samt hur i hela friden D&M skulle få ihop det hela.
Självklart är svaren på inläggets alla frågor inte antingen eller. Inte att försaka eller att orsaka, lika lite som att riskera eller missunna. Frågorna var något utkristalliserande stelbent ställda av retoriska orsaker. Och svaren var självklart så uppenbara att de, i samma stund frågorna ställdes, blev någonting annat än egentliga frågor. De blev mer en tankens vandringsstav i en snårig skog eller en medmänsklig snitsling genom en regnkall friluftsdag, allt för långt in i oktober.
För D&M skriver om Arsenal, men framför allt om relationen till Arsenal. D&M´s och i viss mån även andras. För trots vad alla stora stjärnor, alla sprängfyllda egon som lattjar omkring i strålkastarljusen, tror. Trots alla dessa seriefigurer, vars minsta lilla näspetande skapar rubriker i tabloid- eller kvällstidningarna och säljer annonser åt desamma, trots deras upplevelser av att vara universums allra centralaste epicentrum. Spelarna är, vad de och deras profittörstande agenter än må tro, bara temporära matadorer på en dammigt bräcklig fäktningsarena. De är den putsade ytan, de är senaste trenden, de är kosmetikan.
Du är köttet, du är blodet. Du är kroppen som bär upp de vackra kläderna. Du är benen i skelettet och kraften som får hjärtat att slå. Du är den insjuknande patienten i svåra tider av raserad infrastruktur. Men du är också överlevaren som reser sig ur tomma huskroppars skal och fyller det med innehåll och liv. Du är pulsen, den goda idén och du är steget som tas just efter ett annat. Sådana som Du och sådana som jag.
Så om frågan var om D&M skulle se eller avstå tisdagens semifinalretur i Carling Cup. Om risk för sämre föräldraskap låg i den ena vågskålen och relationen till laget i den andra. Om det säkra skulle gå före det osäkra. Det var väll ingen som över huvud taget såg det som ett alternativ för D&M att avstå denna match. Ingen som förvillade sig till att tro att det var ett möjligt scenario.
Vi fotbollsfantaster lever i en värld av ytterligheter. Vi älskar och vi hatar, vi tar till oss och vi förskjuter. Vi kräver saker av vårat lag och dess spelare, som vi aldrig ens skulle drömma om att förvänta av oss själva. Laget i våra hjärtan blir ställföreträdande relationspartner och vi passar på att lägga över både libido och dödsdrift, närhet och avstånd, på klubben och dess för stunden aktuella representanter.
När D&M, för något år sedan, fotbollsturistade sig ända till Bolton, för att där se vår bortamatch på Reebok, stötte vi i den lilla granstaden Manchester på en några människor som följde ett av stadens fotbollslag. Ett lag som faktiskt också var klädda i rött, om än i en något solkigare ton. En skön snubbe hade där, i samband med ett besök på lagets fotbollsarena gjort sig en skylt med texten: ”United kids, wife, in that order.” Och gör det självklara bytet United mot Arsenal och vi hamnar i en intressant kombo där vi om vi så önskar kanske släpper ordningen men behåller intressenterna.
Detta är inte ett utslag av en manschauvinistisk eller grabbpluttrig humor. Detta är en realitet som många av dagens moderna män står inför. Att få ihop pusselbitarna i detta livets evigt lullande Toys ”R” Us, i ett allt högre tempo, med allt mer input, från allt fler håll. Krav ställs mot varandra och myten om att mannen inte kan hålla flera saker igång samtidigt, smulas ned till vackraste Bödasand.
Arsenal, kids, wife, det är inte lite vi kräver av den moderne mannen.
Självklart är svaren på inläggets alla frågor inte antingen eller. Inte att försaka eller att orsaka, lika lite som att riskera eller missunna. Frågorna var något utkristalliserande stelbent ställda av retoriska orsaker. Och svaren var självklart så uppenbara att de, i samma stund frågorna ställdes, blev någonting annat än egentliga frågor. De blev mer en tankens vandringsstav i en snårig skog eller en medmänsklig snitsling genom en regnkall friluftsdag, allt för långt in i oktober.
För D&M skriver om Arsenal, men framför allt om relationen till Arsenal. D&M´s och i viss mån även andras. För trots vad alla stora stjärnor, alla sprängfyllda egon som lattjar omkring i strålkastarljusen, tror. Trots alla dessa seriefigurer, vars minsta lilla näspetande skapar rubriker i tabloid- eller kvällstidningarna och säljer annonser åt desamma, trots deras upplevelser av att vara universums allra centralaste epicentrum. Spelarna är, vad de och deras profittörstande agenter än må tro, bara temporära matadorer på en dammigt bräcklig fäktningsarena. De är den putsade ytan, de är senaste trenden, de är kosmetikan.
Du är köttet, du är blodet. Du är kroppen som bär upp de vackra kläderna. Du är benen i skelettet och kraften som får hjärtat att slå. Du är den insjuknande patienten i svåra tider av raserad infrastruktur. Men du är också överlevaren som reser sig ur tomma huskroppars skal och fyller det med innehåll och liv. Du är pulsen, den goda idén och du är steget som tas just efter ett annat. Sådana som Du och sådana som jag.
Så om frågan var om D&M skulle se eller avstå tisdagens semifinalretur i Carling Cup. Om risk för sämre föräldraskap låg i den ena vågskålen och relationen till laget i den andra. Om det säkra skulle gå före det osäkra. Det var väll ingen som över huvud taget såg det som ett alternativ för D&M att avstå denna match. Ingen som förvillade sig till att tro att det var ett möjligt scenario.
Vi fotbollsfantaster lever i en värld av ytterligheter. Vi älskar och vi hatar, vi tar till oss och vi förskjuter. Vi kräver saker av vårat lag och dess spelare, som vi aldrig ens skulle drömma om att förvänta av oss själva. Laget i våra hjärtan blir ställföreträdande relationspartner och vi passar på att lägga över både libido och dödsdrift, närhet och avstånd, på klubben och dess för stunden aktuella representanter.
När D&M, för något år sedan, fotbollsturistade sig ända till Bolton, för att där se vår bortamatch på Reebok, stötte vi i den lilla granstaden Manchester på en några människor som följde ett av stadens fotbollslag. Ett lag som faktiskt också var klädda i rött, om än i en något solkigare ton. En skön snubbe hade där, i samband med ett besök på lagets fotbollsarena gjort sig en skylt med texten: ”United kids, wife, in that order.” Och gör det självklara bytet United mot Arsenal och vi hamnar i en intressant kombo där vi om vi så önskar kanske släpper ordningen men behåller intressenterna.
Detta är inte ett utslag av en manschauvinistisk eller grabbpluttrig humor. Detta är en realitet som många av dagens moderna män står inför. Att få ihop pusselbitarna i detta livets evigt lullande Toys ”R” Us, i ett allt högre tempo, med allt mer input, från allt fler håll. Krav ställs mot varandra och myten om att mannen inte kan hålla flera saker igång samtidigt, smulas ned till vackraste Bödasand.
Arsenal, kids, wife, det är inte lite vi kräver av den moderne mannen.
onsdag 26 januari 2011
We’re on our way to Wembley
Söndagen den 27:e februari klockan 17.00, svensk tid. Denna dag och denna tid. Denna dag och denna tid avslutas en resa och påbörjas en annan. Snart sex år av trofétorka kommer då att kunna avslutas och bli endast historia. En tid kan komma att gå i graven och en annan ta vid.
Vi är på väg till Wembley och vi är det, efter att vi igår kväll avfärdade Ipswich tämligen enkelt. En första halvlek som var allt annat än självklar, följdes av en andra där vi faktiskt gjorde precis som vi skulle. Vi höjde tempot och rörde om i Ipswichgrytan, så att de inte riktigt kunde följa med längre. Visst tog deras trötthet, att som sämre hålla jämna steg med någon som är klart mycket bättre, sin tribut. Men vi hade modet och tålamodet att fortsätta på inslagen väg trots att den inte gav ett omedelbart resultat. Det var bra. Det var snyggt och det kan ha varit ett av de första stegen på en, de senaste sex åren otrampad och för många således, helt ny stig.
När manure samtidigt vände 0-2 underläge borta mot Blackpool till vinst, så gjorde det de för att de liksom är manure. Och manure vänder på underläge och vinner matcher, mot bra lag såsom mot dåliga. De kan vara rejält surunkna själva, men de har en förmåga att höja sig till just den nivån där de blir, om än så bara en liten gnutta, bättre än det motstånd de möter. Om vi bortser från att det är synnerligen trist att de fortfarande är obesegrade i årets liga, samt att den inte tappade viktiga poäng, så ser vi hos dem en kompetens som vi de senare åren totalt saknat. En kompetens som vi i år, med tydlighet, saknat i exempelvis hemmamatcherna mot Toons, West Brom och för en delen även mot Leeds. Att kunna vara dåliga men ändå det lilla uns bättre än motståndet, som gör att du vinner matchen.
Kanske var vår gårdagsmatch mot Ipswich några första staplande steg in i en annan riktning och kanske kan vi hoppas på att dessa tillsammans med stegen vi tar mot Wembley, följs upp av ett cementerande och stabiliserande kvitto i form av en Carling Cup trofé. Att vi är ett lag som vinner. Att vi kan spela segt och förutsägbart, schablonmässigt Arsenalcharmigt utan resultat men ändå knyta ihop säcken, för vi är ett lag som vinner.
Trubbiga och trötta, skavda och nötta, vi är ett lag som vinner. Dåliga dagar med dålig rotationselva, vi är ett lag som vinner. Underläge på alla sätt och vis, vi är ett lag som vinner.
Att vi söndagen den 27:e februari, dagen efter då vi egentligen skulle ha återtagit herraväldet över norra London, går in i en ny era. En era av framgång, av vinnarmentalitet och med självbilder som självklara vinnare. För vi är ett lag som vinner.
And we’re on our way to Wembley.
tisdag 25 januari 2011
Att ransonera ett missbruk
Om vi tänker oss att fru D&M är utlokaliserad. Vi tänker oss någon form av vidareutbildning på ett nordligt liggande universitet eller på ett besök till någon när och kär väninna, boende i någon huvudstad i något europeiskt land. Vi tänker att herr D&M således har ensamt ansvar för nästa generation, det vill säga son och dotter och vi tänker också att D&M´s favoritdrog Arsenal är aktiva i något seriespel, någon inhemsk kupp eller motsvarande europeisk.
Om dessa olika eventualiteters respektive livslinjer korsas, om flera till synes oberoende inslag synkroniseras på samma punkt i den linjära tidsaxeln och på samma plats i alltets oändlighet. Och om D&M dessutom lyckas hamna i den plötsligt uppstådda korsningen, så skapas en helt annan eventualitet.
Matcher dagtid, vilket i de allra flesta fall då är seriespel, brukar aldrig vara något problem. Med god framförhållning kan de små tättingarna tas ut och rastas i frenetisk aktivitet. Detta gör det inte bara möjligt, utan även av de små tu önskat, att lite så där lagom till avspark, så som av en slump, sätta på en film eller en barnkanal. Det är inga svårigheter, bara lösningar och oavsett matchens utgång finns marginaler åt alla håll. Middag kan vara förberedd och bara finjusteras i halvtid och eventuell förlust i fotbollsmatchen, har god tid på sig att bli bearbetad, sörjd, stött och blått, innan man skall tvinga sig ned i en då med största sannolikhet, välbehövlig sömn.
Men kvällsmatcher, inhemska kupper och europeiska erövringar. Dessa har av någon outgrundlig andledning bestämt sig för att använda kvällar under arbetsveckorna som arena för sina respektive skådespel. Dessa kvällsmatcher som för några år sedan, i en annan tid och i ett annat liv bara var likt guld och gröna skogar. Rakt igenom sköna alibins för att få komma ut på lokal, dricka sprit och lulla hem i kärvänlig form. Vem brydde sig om morgondag? Om nattsömn, om tidig morgon eller om små skrynkliga ungar som skulle lämnas på dagis och skola?
Eftersom D&M idag lever ett annat liv följer de kvällsmatcher som Arsenal förlorar, alternativt spelar oavgjort där vi borde ha vunnit, alltid samma mönster. Först lite postmatch nedvarvande läsning i soffan, sedan smyga in till sovande fru D&M och sedan A: Snabb insomning eller B: En herrans massa vridande och vändande, på D&M själv och på förlusten/det oavgjorda, orsaker och konsekvenser. Oavsett om det går enligt A eller B förenas alternativen alltid i ett ständigt återkommande C: Någon gång mellan 02.30 och 04.00 vaknas det upp och då är det kört. Omsomning är stört omöjligt och nästan ingen idé, bara att ta med sig täcket ut i soffan för att slå ihjäl tid. För gårdagens match har hunnit ifatt den flyende och tagit ett stadigt bett av den annars så harmoniska själen.
I ögonblick som dessa, eller snarare ca 7-8 timmar tidigare, står D&M inför ett av livets svårigheter och dilemman, att behöva välja. Skall 1: En chansning på att det blir vinst tas? Skall längtan och abstinensen tillfredsställas och stillas? Eller skall det: 2 Tas lärdom och matchen avstås? Det säkra tas före det osäkra? Skall det riskeras att vara världens mest trötta och med minst mått av tålamod utrustade, vid aktuellt tillfälle ensamansvarig småbarnsfader? Eller skall det vankas tidigt sänggående för att vaknas upp i utvilad form, med fokus, med tålamod och med kärlek i mängder över till de små liven?
Vad skall prioriteras? Och vad är konsekvenserna av det förstnämnda alternativet, egentligen värda? Eller ett val av det senare? Skall det lyssnas till begäret, suget, hungern även om det får så svåra konsekvenser? Kan en D&M, med en utlokaliserad fru, tillåta sig chansningen och risktagandet? Och kan en Carling Cup semifinal och ett potentiellt steg närmare Wembley över huvud taget försakas? Om blod anses vara tjockare än vatten, vad är då de behövande barnen och Arsenal?
Om dessa olika eventualiteters respektive livslinjer korsas, om flera till synes oberoende inslag synkroniseras på samma punkt i den linjära tidsaxeln och på samma plats i alltets oändlighet. Och om D&M dessutom lyckas hamna i den plötsligt uppstådda korsningen, så skapas en helt annan eventualitet.
Matcher dagtid, vilket i de allra flesta fall då är seriespel, brukar aldrig vara något problem. Med god framförhållning kan de små tättingarna tas ut och rastas i frenetisk aktivitet. Detta gör det inte bara möjligt, utan även av de små tu önskat, att lite så där lagom till avspark, så som av en slump, sätta på en film eller en barnkanal. Det är inga svårigheter, bara lösningar och oavsett matchens utgång finns marginaler åt alla håll. Middag kan vara förberedd och bara finjusteras i halvtid och eventuell förlust i fotbollsmatchen, har god tid på sig att bli bearbetad, sörjd, stött och blått, innan man skall tvinga sig ned i en då med största sannolikhet, välbehövlig sömn.
Men kvällsmatcher, inhemska kupper och europeiska erövringar. Dessa har av någon outgrundlig andledning bestämt sig för att använda kvällar under arbetsveckorna som arena för sina respektive skådespel. Dessa kvällsmatcher som för några år sedan, i en annan tid och i ett annat liv bara var likt guld och gröna skogar. Rakt igenom sköna alibins för att få komma ut på lokal, dricka sprit och lulla hem i kärvänlig form. Vem brydde sig om morgondag? Om nattsömn, om tidig morgon eller om små skrynkliga ungar som skulle lämnas på dagis och skola?
Eftersom D&M idag lever ett annat liv följer de kvällsmatcher som Arsenal förlorar, alternativt spelar oavgjort där vi borde ha vunnit, alltid samma mönster. Först lite postmatch nedvarvande läsning i soffan, sedan smyga in till sovande fru D&M och sedan A: Snabb insomning eller B: En herrans massa vridande och vändande, på D&M själv och på förlusten/det oavgjorda, orsaker och konsekvenser. Oavsett om det går enligt A eller B förenas alternativen alltid i ett ständigt återkommande C: Någon gång mellan 02.30 och 04.00 vaknas det upp och då är det kört. Omsomning är stört omöjligt och nästan ingen idé, bara att ta med sig täcket ut i soffan för att slå ihjäl tid. För gårdagens match har hunnit ifatt den flyende och tagit ett stadigt bett av den annars så harmoniska själen.
I ögonblick som dessa, eller snarare ca 7-8 timmar tidigare, står D&M inför ett av livets svårigheter och dilemman, att behöva välja. Skall 1: En chansning på att det blir vinst tas? Skall längtan och abstinensen tillfredsställas och stillas? Eller skall det: 2 Tas lärdom och matchen avstås? Det säkra tas före det osäkra? Skall det riskeras att vara världens mest trötta och med minst mått av tålamod utrustade, vid aktuellt tillfälle ensamansvarig småbarnsfader? Eller skall det vankas tidigt sänggående för att vaknas upp i utvilad form, med fokus, med tålamod och med kärlek i mängder över till de små liven?
Vad skall prioriteras? Och vad är konsekvenserna av det förstnämnda alternativet, egentligen värda? Eller ett val av det senare? Skall det lyssnas till begäret, suget, hungern även om det får så svåra konsekvenser? Kan en D&M, med en utlokaliserad fru, tillåta sig chansningen och risktagandet? Och kan en Carling Cup semifinal och ett potentiellt steg närmare Wembley över huvud taget försakas? Om blod anses vara tjockare än vatten, vad är då de behövande barnen och Arsenal?
måndag 24 januari 2011
In Between Days
… heter en fantastisk låt från en fantastisk skiva från det, i vissa perioder, helt fantastiska bandet The Cure. In Between Days är från skivan The Head of the Door, som kom ut på skivdiskarna någon gång sommaren –85. Inte för att D&M hade någon koll på det då, inte för att det heller spelade någon roll då. Nej, sommaren –85 var liksom D&M inte mottaglig för sådant som hårsprayade och deppande pandabjörnssminkningar.
Sommaren –85 höll Iron Maiden just på att avsluta turnén The World Slavery Tour, vilken höll på att avsluta deras totala varande. Sommaren –85 var Judas Priest just i stånd till att påbörja inspelningen av den, skall vi säga, något tillrättalagda skivan Turbo, vilken höll på att avsluta deras tid som seriöst metalband, men samtidigt höll på att göra dem hur stora som helst i USA. Vad Saxon den sommaren höll på med vågar ännu ingen gissa, men Black Sabbath höll just på att kurera sig från le grand malör det var att ta in Ian Gillan på sång. Hur det gick med det kurerandet, det tror jag att vi alla idag kan ana. Det gick väll lite si och så med den saken.
Judas Priest och Black Sabbath kom från Birmingham, Iron Maiden från Londons East End och The Cure från lilla Crawley Town. Crawley inhyser flygplatsen Gatwick, vilken, för en del av oss fotbollsturistande nordbor, är den engelska startpunkten när det skall vankas anglofili- och idrottscharter.
Men som Arsenal är denna måndag lite in between days. Kanske inte som sminkdockorna i The Cure själva avsåg. Kanske mer som dagen efter lättnadens söndag, då vi kunde glida runt och vara hur softa som helst med tre poäng i lördagsbagaget, shittytorsk och tappade spurspoäng på St James´ Park. Men samtidigt även dagen före, tisdagen, då vi tar emot Ipswich Town FC i Carling Cups semifinalsretur. Så visst är vi mellan två dagar.
En posttrepoängschill i ena änden och en uppladdande stegrande nervositet i andra. För vissa är denna dag ett stilla guppande, liggandes med ena benet över en ekas kant ned i det ljumna vattnet, av en stilla vän insjö. För andra kan dagar som denna vara en högerhands ständiga trummande mot ett räcke, i en hiss som rör sig alldeles för långsamt och som ger känslan av att alltid stå still.
Rofyllt vaggandes i väntan på en uppblåsande storm eller på väg någon stans men i alltid för långsam fart. Själv passar D&M att fingå runt på jobbet med Arsenalsweden-Kajs underbart vackra Clock End-t-skjorta, lite diskret framstickandes under, den av fru D&M utvalda och ack så moderiktiga koftan. Det är också ett sätt att använda en dag som är mellan två andra.
Sommaren –85 höll Iron Maiden just på att avsluta turnén The World Slavery Tour, vilken höll på att avsluta deras totala varande. Sommaren –85 var Judas Priest just i stånd till att påbörja inspelningen av den, skall vi säga, något tillrättalagda skivan Turbo, vilken höll på att avsluta deras tid som seriöst metalband, men samtidigt höll på att göra dem hur stora som helst i USA. Vad Saxon den sommaren höll på med vågar ännu ingen gissa, men Black Sabbath höll just på att kurera sig från le grand malör det var att ta in Ian Gillan på sång. Hur det gick med det kurerandet, det tror jag att vi alla idag kan ana. Det gick väll lite si och så med den saken.
Judas Priest och Black Sabbath kom från Birmingham, Iron Maiden från Londons East End och The Cure från lilla Crawley Town. Crawley inhyser flygplatsen Gatwick, vilken, för en del av oss fotbollsturistande nordbor, är den engelska startpunkten när det skall vankas anglofili- och idrottscharter.
Men som Arsenal är denna måndag lite in between days. Kanske inte som sminkdockorna i The Cure själva avsåg. Kanske mer som dagen efter lättnadens söndag, då vi kunde glida runt och vara hur softa som helst med tre poäng i lördagsbagaget, shittytorsk och tappade spurspoäng på St James´ Park. Men samtidigt även dagen före, tisdagen, då vi tar emot Ipswich Town FC i Carling Cups semifinalsretur. Så visst är vi mellan två dagar.
En posttrepoängschill i ena änden och en uppladdande stegrande nervositet i andra. För vissa är denna dag ett stilla guppande, liggandes med ena benet över en ekas kant ned i det ljumna vattnet, av en stilla vän insjö. För andra kan dagar som denna vara en högerhands ständiga trummande mot ett räcke, i en hiss som rör sig alldeles för långsamt och som ger känslan av att alltid stå still.
Rofyllt vaggandes i väntan på en uppblåsande storm eller på väg någon stans men i alltid för långsam fart. Själv passar D&M att fingå runt på jobbet med Arsenalsweden-Kajs underbart vackra Clock End-t-skjorta, lite diskret framstickandes under, den av fru D&M utvalda och ack så moderiktiga koftan. Det är också ett sätt att använda en dag som är mellan två andra.
lördag 22 januari 2011
fredag 21 januari 2011
Det är inte lett att vara est, men det är ballt.
Yes, med en sådan rubrik kan det bara bli bättre. Den enda vägen är upp, kan du känna det, undrade en blonderad sångerska sent 80- eller tidigt 90-tal. Och det är väll en anstiftan vi alla kan identifiera oss med. På den vägen är det.
I veckan har Arsenal inte bara avfärdat West Ham på Upton Park, vi tog även vägen om Elland Road och visade precis så mycket muskler som stunden krävde. Vi mötte ett Leeds som föll med flaggan i topp. Inte bara på grund av att de gjorde ett av säsongens vackraste mål, utan för att de lät bli att göra ”nu möter vi bollskickliga Arsenal 1A”, det vill säga sparka på alla ben som någon sin rör sig och gärna en och annan inälvsskada går också bra. Inte heller körde de ”nu möter vi bollskickliga Arsenal 1B”, vilket brukar vara att parkera spelarbussen, full med mittbackar, i det egna straffområdet och ha en ensam men dj-kla snabb kille på rulle för kontringar.
Vi mötte ett bra lag som försökte spela fotboll, men vi var bättre och spelade mycket bättre fotboll än de. Trots centrala alibispelare och trots att vi satte en av truppens mest centrala offensiva spelare på den yttersta högerkanten, så var vi bättre. Snabbare, mer villiga att ta löpningar utan boll och mer kreativa med den. Vi spelade som vi skall spela. Inte lite lätt vackert, med touchar och överlappningar som estetisk krydda till den franska gourméanrättningen. Inte heller desperat tjongande, i vad vid tror oss ha som plan B, på två fyrtorn varav det ena tvingats leka högerytter. Utan snyggt, vinstgivande och propert.
Så därför är det dagar som denna lite lättare att vara Arsenal. Lite lugnare, lite mer ljuvt än bara bittert. Lite mer som den gamle träslöjdsmagistern ansåg vara skämt of the day, någon gång under det ljuva nittiotalets framgångsrika inledning. När allt var möjligt, allt var i positiv förändring och den enda vägen var upp. Det är inte lett att vara est, men det är ballt. Det är inte (alltid) lätt att vara Arsenal, men (ibland) är det j-kligt kul.
I veckan har Arsenal inte bara avfärdat West Ham på Upton Park, vi tog även vägen om Elland Road och visade precis så mycket muskler som stunden krävde. Vi mötte ett Leeds som föll med flaggan i topp. Inte bara på grund av att de gjorde ett av säsongens vackraste mål, utan för att de lät bli att göra ”nu möter vi bollskickliga Arsenal 1A”, det vill säga sparka på alla ben som någon sin rör sig och gärna en och annan inälvsskada går också bra. Inte heller körde de ”nu möter vi bollskickliga Arsenal 1B”, vilket brukar vara att parkera spelarbussen, full med mittbackar, i det egna straffområdet och ha en ensam men dj-kla snabb kille på rulle för kontringar.
Vi mötte ett bra lag som försökte spela fotboll, men vi var bättre och spelade mycket bättre fotboll än de. Trots centrala alibispelare och trots att vi satte en av truppens mest centrala offensiva spelare på den yttersta högerkanten, så var vi bättre. Snabbare, mer villiga att ta löpningar utan boll och mer kreativa med den. Vi spelade som vi skall spela. Inte lite lätt vackert, med touchar och överlappningar som estetisk krydda till den franska gourméanrättningen. Inte heller desperat tjongande, i vad vid tror oss ha som plan B, på två fyrtorn varav det ena tvingats leka högerytter. Utan snyggt, vinstgivande och propert.
Så därför är det dagar som denna lite lättare att vara Arsenal. Lite lugnare, lite mer ljuvt än bara bittert. Lite mer som den gamle träslöjdsmagistern ansåg vara skämt of the day, någon gång under det ljuva nittiotalets framgångsrika inledning. När allt var möjligt, allt var i positiv förändring och den enda vägen var upp. Det är inte lett att vara est, men det är ballt. Det är inte (alltid) lätt att vara Arsenal, men (ibland) är det j-kligt kul.
tisdag 18 januari 2011
Elland Road vs Ashburton Grove 1-0
I morgon kväll, någon gång då. Förhoppningsvis. Någon gång i morgon kväll återupprättas, förhoppningsvis, någon form av heder.
Då begreppet heder nu för tiden är nedsmutsat och missbrukat av små, rädda och helt sinnesslakande män i relation till starkare kvinnor, så skall begreppet här, varsamt återtas i en relevant kontext.
I morgon kväll möter dock ditt, mitt och hela D&M-redaktionens Arsenal Leeds United AFC i en returmatch i FA-kuppens tredje omgång. Och då måste Arsenals känsla av heder, känsla av att rakryggat stå upp, återtas. För då en gång inte är en gång, så är tre, fyra, ja till och med fem, gånger en ovana på gränsen till att cementeras till mönster, en norm.
Leeds United AFC är för många The Dirty Leeds, representanterna för den fula fotbollen, som under Don Reives ledning spred skräck runt om på de engelska arenorna när de slog sig fram till titlar under senare 60- och tidiga 70-talet. För andra, eller kanske snarare för samma personer så är Leeds United prototypen till lag som dagens mancity eller gårdagens chelsea fc. När de under åren runt millennieskiftet satte transferrekord i parti och minut och var ett lag som, med till brisningsgränsen spända, och dopade, ekonomiska muskler gled omkring i den europeiska gräddfilen.
För andra så är ett lag som Leeds i stället en symbol för oändlig lojalitet, för att sida vid sida vandra genom snåriga skogar och slutligen finna en glänta för vila och återhämtning. Ett Leeds som inte är prototypen för köpelag som chelsea och mancity, utan i stället för starka supporterkulturer såsom AFC Wimbledon och FC United of Manchester.
Så oavsett vilket Leeds du ser framför dig i morgon, det smutsiga, pengastinna eller det av lojala fans stöttade (eller för den delen det rultigt brolinska Leeds…), så är de dina motståndare. Det är mot Leeds ditt Arsenal måste återupprätta den heder som förlorades, inte hemma mot dem utan, borta mot Ipswich och hemma mot Toons, West Brom och spurs. Det är mot Leeds som undantagen skall återföras till den kolumn, som är just för undantag och då Arsenals fansskara skall återfå den trygghet och det, i varje fall relativa, lugn, som bör finnas när ett bra lag möter ett klart sämre.
I kväll vill D&M se elva Stand Up Guy’s som också biter ifrån, som inte tar skit utan som även kan göra fulgörat. Elva unga män som gör sitt absolut yttersta, som är som bäst när det bäst behövs och som ser till att Leeds, med all respekt, insatser i FA-kuppen stannar vid dess tredje omgång. D&M vill inte se alibispelare som Denilson på planen, är lättad över Sagnas återkomst och gläds över att Wojciech Szczesny måste anses vara en av ligans bästa tredjemålvakter.
Så om D&M säger Leeds United AFC vs Arsenal FC 0-2, så måste vi lyfta på hatten och tillstå att matchen Elland Road - Ashburton Grove slutar 1-0.
Då begreppet heder nu för tiden är nedsmutsat och missbrukat av små, rädda och helt sinnesslakande män i relation till starkare kvinnor, så skall begreppet här, varsamt återtas i en relevant kontext.
I morgon kväll möter dock ditt, mitt och hela D&M-redaktionens Arsenal Leeds United AFC i en returmatch i FA-kuppens tredje omgång. Och då måste Arsenals känsla av heder, känsla av att rakryggat stå upp, återtas. För då en gång inte är en gång, så är tre, fyra, ja till och med fem, gånger en ovana på gränsen till att cementeras till mönster, en norm.
Leeds United AFC är för många The Dirty Leeds, representanterna för den fula fotbollen, som under Don Reives ledning spred skräck runt om på de engelska arenorna när de slog sig fram till titlar under senare 60- och tidiga 70-talet. För andra, eller kanske snarare för samma personer så är Leeds United prototypen till lag som dagens mancity eller gårdagens chelsea fc. När de under åren runt millennieskiftet satte transferrekord i parti och minut och var ett lag som, med till brisningsgränsen spända, och dopade, ekonomiska muskler gled omkring i den europeiska gräddfilen.
För andra så är ett lag som Leeds i stället en symbol för oändlig lojalitet, för att sida vid sida vandra genom snåriga skogar och slutligen finna en glänta för vila och återhämtning. Ett Leeds som inte är prototypen för köpelag som chelsea och mancity, utan i stället för starka supporterkulturer såsom AFC Wimbledon och FC United of Manchester.
Så oavsett vilket Leeds du ser framför dig i morgon, det smutsiga, pengastinna eller det av lojala fans stöttade (eller för den delen det rultigt brolinska Leeds…), så är de dina motståndare. Det är mot Leeds ditt Arsenal måste återupprätta den heder som förlorades, inte hemma mot dem utan, borta mot Ipswich och hemma mot Toons, West Brom och spurs. Det är mot Leeds som undantagen skall återföras till den kolumn, som är just för undantag och då Arsenals fansskara skall återfå den trygghet och det, i varje fall relativa, lugn, som bör finnas när ett bra lag möter ett klart sämre.
I kväll vill D&M se elva Stand Up Guy’s som också biter ifrån, som inte tar skit utan som även kan göra fulgörat. Elva unga män som gör sitt absolut yttersta, som är som bäst när det bäst behövs och som ser till att Leeds, med all respekt, insatser i FA-kuppen stannar vid dess tredje omgång. D&M vill inte se alibispelare som Denilson på planen, är lättad över Sagnas återkomst och gläds över att Wojciech Szczesny måste anses vara en av ligans bästa tredjemålvakter.
Så om D&M säger Leeds United AFC vs Arsenal FC 0-2, så måste vi lyfta på hatten och tillstå att matchen Elland Road - Ashburton Grove slutar 1-0.
fredag 14 januari 2011
Redaktionsmöte
Efter att, under senaste onsdagskvällen, ha blivit överkörda av elva kornblåa traktorer uppe på Portman Road, spenderade i princip hela D&M-redaktionen gårdagen sittandes i Lotusställning. Någon mumlade besvärjelser över blonderad ansiktsbehåring och över centrala brasilianares eventuella likheter med kronprinsar Philips, en annan hördes flämta efter en ”Ray Parlour, Ray Parlour, med ljusrött krulligt hår, nu sitter Wenger bara och pillar franskt juniorludd från mellan sina tår”.
Men de flesta satt bara raka i ryggen, lätt framåtlutande och stundtals bergtaget vaggandes, fram och tillbaka genom redaktionslokalens aura. Endast en av de nytillkomna, en av de mest vegofila vännerna i cirkeln, insisterade på att bryta av och köra Hunden, men den lätt infantila handling blev snabbt tillrättavisad och individen återinförd i ringen av mer eller mindre mänskliga Lotusar. Framåt sen eftermiddag hade ett par av spillrorna fallit ihop i något som kunde liknas vid fosterställningar, varför cirkelns överhuvud, den numera ständigt kaftaniförde, D&M själv, beslöt att rådande omständigheter krävde en helt annan form av handling.
D&M sänkte då sitt huvud mot det rödvita hjärtat, sökte all kraft som någonsin gick att uppbringa genom den upplevda bilden av Professor Wengers sammantagna visdom, och satt därefter helt tyst i ungefär 23 sekunder. Efter denna oändlighet av tidsoceaner, stack han sin benigt seniga högerarm in under den, av snus, Bombardier och popcorn, solkiga särkens vänstra bröst. Han lade handen på hjärtat och började, som värsta enarmade banditen, rulla med ögonen i en allt snabbare takt.
Övriga i ringen backade några steg, inte av rädsla utan av respekt för alla eventualiteter som nu skulle kunna bringas dem. Skall han komma att dra fram en reslig, elak men infernalisk snabb mittback? Skall han kanske förnimma en fransk fjortonårig central mittfältares väg till London och Wengers öppna famn? Eller skall han, denne Wengerska shaman, finna den dolda nyckeln till arbetstillstånd för hur många småväxta kantspringare som Mästaren bara önskar?
Tystnaden låg, som en Themsens dimma en rusningstrafik i november, kompakt över redaktionsmötet. Spänningen var närmast olidlig för de senast nyinvigda och i alla fall tryckande andäktig för de sedan länge insmorda. Ur särkens allra heligaste inre drog så D&M, med orden ”Tiden för de arsenalska Bloopersarna är nu sålunda äntligen över”, fram ett rödvitt hallucinogram, föreställande en lönnfet och krullhårig, lätt alkoholiserad och gravt degenererad, göteborgare.
Med ett knastrigt morrande läte framstötte denna projicerade västgot, liksom i skenet av ett mummel, ett svagt, svagt, just hörbart ”traktorpojkar kan endast med ont fördrivas och verklighetsfrånvända övningar med djur är helt och allena förkastligt”. ”Frågor har ställts och svar skall nu givas. Mot Sheep Shagging och arsenalska bloopers finns endast ett remedium och det heter Bloopers Med Djur”.
Endast genom att den vägen vandra kunde då sanningens förlösande finnas. ”Bloopers Med Djur, Bloopers Med Djur” skriade hela D&M-redaktionen unisont. ”Led oss D&M, led oss med Bloopers Med Djur, och vi skall dig ständigt följa”.
Följer Du?
Men de flesta satt bara raka i ryggen, lätt framåtlutande och stundtals bergtaget vaggandes, fram och tillbaka genom redaktionslokalens aura. Endast en av de nytillkomna, en av de mest vegofila vännerna i cirkeln, insisterade på att bryta av och köra Hunden, men den lätt infantila handling blev snabbt tillrättavisad och individen återinförd i ringen av mer eller mindre mänskliga Lotusar. Framåt sen eftermiddag hade ett par av spillrorna fallit ihop i något som kunde liknas vid fosterställningar, varför cirkelns överhuvud, den numera ständigt kaftaniförde, D&M själv, beslöt att rådande omständigheter krävde en helt annan form av handling.
D&M sänkte då sitt huvud mot det rödvita hjärtat, sökte all kraft som någonsin gick att uppbringa genom den upplevda bilden av Professor Wengers sammantagna visdom, och satt därefter helt tyst i ungefär 23 sekunder. Efter denna oändlighet av tidsoceaner, stack han sin benigt seniga högerarm in under den, av snus, Bombardier och popcorn, solkiga särkens vänstra bröst. Han lade handen på hjärtat och började, som värsta enarmade banditen, rulla med ögonen i en allt snabbare takt.
Övriga i ringen backade några steg, inte av rädsla utan av respekt för alla eventualiteter som nu skulle kunna bringas dem. Skall han komma att dra fram en reslig, elak men infernalisk snabb mittback? Skall han kanske förnimma en fransk fjortonårig central mittfältares väg till London och Wengers öppna famn? Eller skall han, denne Wengerska shaman, finna den dolda nyckeln till arbetstillstånd för hur många småväxta kantspringare som Mästaren bara önskar?
Tystnaden låg, som en Themsens dimma en rusningstrafik i november, kompakt över redaktionsmötet. Spänningen var närmast olidlig för de senast nyinvigda och i alla fall tryckande andäktig för de sedan länge insmorda. Ur särkens allra heligaste inre drog så D&M, med orden ”Tiden för de arsenalska Bloopersarna är nu sålunda äntligen över”, fram ett rödvitt hallucinogram, föreställande en lönnfet och krullhårig, lätt alkoholiserad och gravt degenererad, göteborgare.
Med ett knastrigt morrande läte framstötte denna projicerade västgot, liksom i skenet av ett mummel, ett svagt, svagt, just hörbart ”traktorpojkar kan endast med ont fördrivas och verklighetsfrånvända övningar med djur är helt och allena förkastligt”. ”Frågor har ställts och svar skall nu givas. Mot Sheep Shagging och arsenalska bloopers finns endast ett remedium och det heter Bloopers Med Djur”.
Endast genom att den vägen vandra kunde då sanningens förlösande finnas. ”Bloopers Med Djur, Bloopers Med Djur” skriade hela D&M-redaktionen unisont. ”Led oss D&M, led oss med Bloopers Med Djur, och vi skall dig ständigt följa”.
Följer Du?
torsdag 13 januari 2011
Bloopers
Ja, men vad är problemet? Vad är det som är oklart? Vad är det som väcker frågetecken som behöver rätas ut? Killarna som ligger trea i Barcleys Premier League möter killarna som ligger på nittonde plats i Npower Championship. Vi har en tabelldifferens på, skall vi se nu; 17+18 = 35. Trettiofem! Det finns trettiofem lag som, enligt tabellerna, skall vara sämre än vi men samtidigt bättre än killarna vi igår mötte.
Folk säger att det är sådant här som är charmigt med engelsk fotboll i allmänhet och kuppspelet i synnerhet. Rent objektivt håller D&M-redaktionen med, men gårdagens resultat upplevs i skrivande stund som allt annat än charmigt. Så vad skall vi tala om då, var skall vi börja?
Skall vi tala om att D&M, som det allmänt mellanmänskliga språkrör han är utsedd till, igår hade givit Wengers Arsenal tre stycken negationer i rekommendationsform. Enligt egna beräkningar trotsade Mr Wenger, inledningsvis, en och en halv av dem när han spelade Denilson samtidigt som Bendtner fick spela centralt och inte glida längs långlinjen, vilket således räddade Wenger något. Han följde dock upp detta med att begå en av de sju dödssynderna, nämligen att spela Song och Denilson samtidigt. Han gjorde detta genom att byta ut en av de, i D&M´s tycke, främsta aktörerna Jack Wilshere och sätta in den defensive mittfältaren (jo, det ÄR sant, han ÄR defensiv mittfältare, inte den nye DB10) i ett läge då den offensiva kraften höll på att mattas av.
Eboués insats igår tänker jag helt och fullt lämna därhän och spara uppkomna frågeställningar till ett senare tillfälle.
Men då vi skall fortsätta klampa på den redan inslagna gnällighetens snitslade hinderbana, passar det bra att tala om inställning. Eller? För det är ju inte bolltrillandet som brast. Taktiken nope, ej heller tålamodet. Nej, vi hamnar tillbaka på ruta ett och på den står det ”för h-vette, spring tills du dör, ge aldrig upp och visa var ditt hjärta sitter”. Etc. Var någonstans finns spelare som Henri Lansbury när du behöver honom? Ja, just det ja. Han är ju utlånad till ett av de där trettiofem lagen som är sämre än vi är och bättre än våra motståndare. Aj, fasen. Så var det med det. Vi hade de redskap vi valt, vi hade den plan vi lagt och när det inte fungerade; nada.
Så det blir liksom inte helt rätt. Det blir lite välmenande tänkt, men ändå helt fel. Som när du, en onsdagsgrogg senare, passar på att använda halvtidens femton minuter till lite sympatiskt myspys med din fru. Som när din svärmor ger dig boken Män är från mars, Kvinnor är från Venus. Eller som när din brorsa ger din fru ett raff-set i julklapp. Det blir liksom inte bra. Ingen lättsamhet och ingen förbättrad stämning i hemmet sköte uppkommer ur sådana handlingar. Ett gott anslag, men inget bra resultat.
Vi blir liksom inte bättre än den felande länken. Kedjan höll ihop ganska bra, men brast när den mötte Ipswich aldrig sinande frenesi och vilja att försvara sitt eget territorium. Vi snubblade på sista tillslaget, löpningarna blev några meter för korta och några hundradelar för långsamma och inläggen hamnade på knä som slog bollen över, utanför eller på rundnätt målvakt. En målvakt vi gjorde allt större ju mer tiden gick. En målvakt vars försvar vi gjorde större, starkare och allt mer j-la säkert ju mer tiden gick.
Känns det igen? Har vi varit här förut? Har vi setts dansa runt som Bambi på hal is tidigare? Har vi snubblat på utlagda bananskal eller gått in i dörrkarmar förr? Ooups! Det är humor det, det är underhållning för hela familjen, när den är som bäst. Fast igår hörde jag inget burkat skratt, ingen tacksam sit-compublik upprymd av maniska studiovärdar och av bländande strålkastarljus. Inte ens ett Ouups I did it again.
Folk säger att det är sådant här som är charmigt med engelsk fotboll i allmänhet och kuppspelet i synnerhet. Rent objektivt håller D&M-redaktionen med, men gårdagens resultat upplevs i skrivande stund som allt annat än charmigt. Så vad skall vi tala om då, var skall vi börja?
Skall vi tala om att D&M, som det allmänt mellanmänskliga språkrör han är utsedd till, igår hade givit Wengers Arsenal tre stycken negationer i rekommendationsform. Enligt egna beräkningar trotsade Mr Wenger, inledningsvis, en och en halv av dem när han spelade Denilson samtidigt som Bendtner fick spela centralt och inte glida längs långlinjen, vilket således räddade Wenger något. Han följde dock upp detta med att begå en av de sju dödssynderna, nämligen att spela Song och Denilson samtidigt. Han gjorde detta genom att byta ut en av de, i D&M´s tycke, främsta aktörerna Jack Wilshere och sätta in den defensive mittfältaren (jo, det ÄR sant, han ÄR defensiv mittfältare, inte den nye DB10) i ett läge då den offensiva kraften höll på att mattas av.
Eboués insats igår tänker jag helt och fullt lämna därhän och spara uppkomna frågeställningar till ett senare tillfälle.
Men då vi skall fortsätta klampa på den redan inslagna gnällighetens snitslade hinderbana, passar det bra att tala om inställning. Eller? För det är ju inte bolltrillandet som brast. Taktiken nope, ej heller tålamodet. Nej, vi hamnar tillbaka på ruta ett och på den står det ”för h-vette, spring tills du dör, ge aldrig upp och visa var ditt hjärta sitter”. Etc. Var någonstans finns spelare som Henri Lansbury när du behöver honom? Ja, just det ja. Han är ju utlånad till ett av de där trettiofem lagen som är sämre än vi är och bättre än våra motståndare. Aj, fasen. Så var det med det. Vi hade de redskap vi valt, vi hade den plan vi lagt och när det inte fungerade; nada.
Så det blir liksom inte helt rätt. Det blir lite välmenande tänkt, men ändå helt fel. Som när du, en onsdagsgrogg senare, passar på att använda halvtidens femton minuter till lite sympatiskt myspys med din fru. Som när din svärmor ger dig boken Män är från mars, Kvinnor är från Venus. Eller som när din brorsa ger din fru ett raff-set i julklapp. Det blir liksom inte bra. Ingen lättsamhet och ingen förbättrad stämning i hemmet sköte uppkommer ur sådana handlingar. Ett gott anslag, men inget bra resultat.
Vi blir liksom inte bättre än den felande länken. Kedjan höll ihop ganska bra, men brast när den mötte Ipswich aldrig sinande frenesi och vilja att försvara sitt eget territorium. Vi snubblade på sista tillslaget, löpningarna blev några meter för korta och några hundradelar för långsamma och inläggen hamnade på knä som slog bollen över, utanför eller på rundnätt målvakt. En målvakt vi gjorde allt större ju mer tiden gick. En målvakt vars försvar vi gjorde större, starkare och allt mer j-la säkert ju mer tiden gick.
Känns det igen? Har vi varit här förut? Har vi setts dansa runt som Bambi på hal is tidigare? Har vi snubblat på utlagda bananskal eller gått in i dörrkarmar förr? Ooups! Det är humor det, det är underhållning för hela familjen, när den är som bäst. Fast igår hörde jag inget burkat skratt, ingen tacksam sit-compublik upprymd av maniska studiovärdar och av bländande strålkastarljus. Inte ens ett Ouups I did it again.
onsdag 12 januari 2011
Les Boys Tracteur
I kväll är det match mot Ipswich i The Carling Cup. En bortamatch på, vad det verkar, rätt charmiga, Portman Road, där Tractor Boys kan se fram emot ca 30 000 (minus Arsenals bortafölje) skrikande farmarsöner, vilket tydligen inte skall vara fy skam. Undrar om begreppet sheep shaggers, som nyupptagen dynga, kommer kastas från bortaklacken, eller om våra London Boys håller sig för goda för det. Vi lär väll få se.
Åter till ett Ipswich som, efter att Roy Keane i veckan sparkats, i denna match tyvärr saknar manager. Ett Ipswich som hade en storhetsperiod då de skuggade Liverpool FC under slutet av sjuttio- och början av åttiotalet, men som sedan haft svårt att hålla sig kvar/ta sig tillbaka till engelska ligasystemets finrum.
Så vad tror vi då om detta och vad tror vi om Arsenals insats i detta spurs-element av engelsk fotboll? Ja, om vi gillar läget och står ut med tanken att vi faktiskt bryr oss om en kupp i vilken samtliga lag, bortsett från nämnda spurs, rullar runt på juniorer i, så känns väll läget ganska bra. Vi, Ipswich, West Ham och Birmingham är kvar i kuppen och vi borde vara storfavoriter i samtliga eventuella möten. För där che£skys Romanska imperium började sin storhetstid med en vinst i CC, hoppas vi kanske på samma effekt.
Här väljer vi såklart återigen att bortse från att våra kusiner från landet; spurs, aldrig lyckats få ut någon varaktighet eller nytta av kuppen och eventuella vinster av den.
D&M är av den uppfattningen att ligan är av högsta prioritet, men att vi ändå, nu när vi faktiskt är ganska nära Wembley, kan rucka på den prioriteringen och gå in med ganska slagkraftigt lag i kväll. Att vi kan rotera på säkra platser, såsom att ta in Eastmond istället för Song, köra Szczesny i stället för Fabianski, kanske låta Ramsey få speltid, men inte köra en såkallad Wigan-rotation. Detta då D&M blev lite bränd på åttamannarotationer efter att Wiganbloopern, som förvisso följdes av vinst mot Birmingham, ändå inte gjorde att vi kunde besegra det blekblåa orosmolnet från Manchester.
Sedan kvarstår, om nu inte Wenger slängt fram stora pundbunten under D&M´s möte här under eftermiddagen, problemet i det centrala försvaret. För som vissa av er redan läst här i D&M-nästet så har vi bara två, varav en just är återkommen från år av skador, mittbackar. Och med ett tätt matchande på ingång, vågar Wenger spela båda dessa för tillfället hela mittbackar, eller hämtar han in en 17-årig katalan från reserverna? Vad skulle vara den största chansningen?
Och samtliga närvarande vid skrivbordet låter hälsa att Bendtner som högerytter, Song som offensiv mittfältare och Denilson som alibi för, vi vet inte vad, inte är att rekommendera. Hellre då köra med General Portion, popcorn och Bombardier.
Hej på dig!
Åter till ett Ipswich som, efter att Roy Keane i veckan sparkats, i denna match tyvärr saknar manager. Ett Ipswich som hade en storhetsperiod då de skuggade Liverpool FC under slutet av sjuttio- och början av åttiotalet, men som sedan haft svårt att hålla sig kvar/ta sig tillbaka till engelska ligasystemets finrum.
Så vad tror vi då om detta och vad tror vi om Arsenals insats i detta spurs-element av engelsk fotboll? Ja, om vi gillar läget och står ut med tanken att vi faktiskt bryr oss om en kupp i vilken samtliga lag, bortsett från nämnda spurs, rullar runt på juniorer i, så känns väll läget ganska bra. Vi, Ipswich, West Ham och Birmingham är kvar i kuppen och vi borde vara storfavoriter i samtliga eventuella möten. För där che£skys Romanska imperium började sin storhetstid med en vinst i CC, hoppas vi kanske på samma effekt.
Här väljer vi såklart återigen att bortse från att våra kusiner från landet; spurs, aldrig lyckats få ut någon varaktighet eller nytta av kuppen och eventuella vinster av den.
D&M är av den uppfattningen att ligan är av högsta prioritet, men att vi ändå, nu när vi faktiskt är ganska nära Wembley, kan rucka på den prioriteringen och gå in med ganska slagkraftigt lag i kväll. Att vi kan rotera på säkra platser, såsom att ta in Eastmond istället för Song, köra Szczesny i stället för Fabianski, kanske låta Ramsey få speltid, men inte köra en såkallad Wigan-rotation. Detta då D&M blev lite bränd på åttamannarotationer efter att Wiganbloopern, som förvisso följdes av vinst mot Birmingham, ändå inte gjorde att vi kunde besegra det blekblåa orosmolnet från Manchester.
Sedan kvarstår, om nu inte Wenger slängt fram stora pundbunten under D&M´s möte här under eftermiddagen, problemet i det centrala försvaret. För som vissa av er redan läst här i D&M-nästet så har vi bara två, varav en just är återkommen från år av skador, mittbackar. Och med ett tätt matchande på ingång, vågar Wenger spela båda dessa för tillfället hela mittbackar, eller hämtar han in en 17-årig katalan från reserverna? Vad skulle vara den största chansningen?
Och samtliga närvarande vid skrivbordet låter hälsa att Bendtner som högerytter, Song som offensiv mittfältare och Denilson som alibi för, vi vet inte vad, inte är att rekommendera. Hellre då köra med General Portion, popcorn och Bombardier.
Hej på dig!
tisdag 11 januari 2011
Nybilslukt
Nu är det hög tid för januarifönstret att göra skäl för sitt namn. Det uppges stå på vid gavel, men D&M tycker sig endast höra ljudet av en hasp som det står och ryckes i. Litet ryktesryck inåt eller en stilla utgående målvaktspust med sydligare breddgrader som mål. Lite sång lite dans lite naket, men det är i stort sett allt.
En massa snack rörande konkurrenters, enligt uppgifter, enorma inköpslistor sätter handen i ilande svettningar. Vi talar då vi inte om Beckham till Three Point Lane eller den forne Ballon d´Or-vinnaren Ronaldinho till Ewood Park, utan exempelvis bosniska centertanks som lämnar Wolfsburg för blekblå manchesterondska. Alla vill hänga och bli bästis med Zlatan eller alla vill egentligen spela i kontinentens Celtic eller alla har egentligen bara gått och blivit skogstokiga.
Men nu har ännu en mittback hamnar på skadelistan, denna gång Sebastien Squillaci. Han som egentligen skulle vara back upp för ordinarie killen Thomas Vermaelen. Vermaelen som egentligen skulle ha spelat för sitt klubblag Arsenal, men som knappt han ta på sig nuvarande säsongs vitärmade förrän landslagsspel förstörde, både för honom och för hans lag. Var det Arsenal han spelade för, sade du?
Ännu en mittback på skadelistan betyder att de tidigare fåtaliga fyra har blivit närmast anorektiskt lilla summan två mittbackar. Och om en svala inte gör en sommar så gör två mittbackar inte en god vår. Däremot skulle ett inköp av en mittback kunna göra det. En stabil och gärna lite elakt en. Han måste dock vara snabb så varken Heart´n Sol, Philippe Senderos eller för den delen en Pascal Cygan kan, trots vår dokumenterade kärlek för spelare i La Segonda Divisiona, kan anses vara aktuella.
Så eftersom Wenger ligger på rulle, med google translation i högsta hugg, på D&M-enklavens eventuella utfall, så passar vi på och understryker det prekära lägets behov och lösningar. Vi måste få in lite nytt, Mr Wenger. V måste få in lite fräscht, lite nytt ickeandat syre eller kanske rent av lite lukt av nytt.
Ni vet när farsan rullade hem med en sproitans ny, säkerligen röd, Volvo 244, inklusive det unika blandbandet från Volvo i bilens kassettbandsspelare. Ni kommer ihåg beröringen av den helt dammbefriade instrumentpanelen, minns ni mötet mellan Wranglerjeans och helt osutten stolsklädseln och kan ni förmå er förnimma känslan av en oväntad teknisk innovation? En fönsterhiss, en skuggande överdel på en vindruta eller ett centrallås? Eller bara lukten av nyhet, av en ny bil. Nybilslukten.
För D&M kräver inte en massa lull-lull som imponerar på grannens just fyllda 18-åring. Inga fräcka farthållare, sensorer som omöjliggör krockar och inga automobilens överstegsfinter, i form av infällda LCD-skärmar i nackstöden. Däremot kräver jag stabila stötfångare, nybilsgaranti och ett fungerande centrallås i form av en mittback. En försäkran om att vara med i flödet, ha näsan över vattenytan och känslan av ett uns nybilslukt just indraget i näsan.
En massa snack rörande konkurrenters, enligt uppgifter, enorma inköpslistor sätter handen i ilande svettningar. Vi talar då vi inte om Beckham till Three Point Lane eller den forne Ballon d´Or-vinnaren Ronaldinho till Ewood Park, utan exempelvis bosniska centertanks som lämnar Wolfsburg för blekblå manchesterondska. Alla vill hänga och bli bästis med Zlatan eller alla vill egentligen spela i kontinentens Celtic eller alla har egentligen bara gått och blivit skogstokiga.
Men nu har ännu en mittback hamnar på skadelistan, denna gång Sebastien Squillaci. Han som egentligen skulle vara back upp för ordinarie killen Thomas Vermaelen. Vermaelen som egentligen skulle ha spelat för sitt klubblag Arsenal, men som knappt han ta på sig nuvarande säsongs vitärmade förrän landslagsspel förstörde, både för honom och för hans lag. Var det Arsenal han spelade för, sade du?
Ännu en mittback på skadelistan betyder att de tidigare fåtaliga fyra har blivit närmast anorektiskt lilla summan två mittbackar. Och om en svala inte gör en sommar så gör två mittbackar inte en god vår. Däremot skulle ett inköp av en mittback kunna göra det. En stabil och gärna lite elakt en. Han måste dock vara snabb så varken Heart´n Sol, Philippe Senderos eller för den delen en Pascal Cygan kan, trots vår dokumenterade kärlek för spelare i La Segonda Divisiona, kan anses vara aktuella.
Så eftersom Wenger ligger på rulle, med google translation i högsta hugg, på D&M-enklavens eventuella utfall, så passar vi på och understryker det prekära lägets behov och lösningar. Vi måste få in lite nytt, Mr Wenger. V måste få in lite fräscht, lite nytt ickeandat syre eller kanske rent av lite lukt av nytt.
Ni vet när farsan rullade hem med en sproitans ny, säkerligen röd, Volvo 244, inklusive det unika blandbandet från Volvo i bilens kassettbandsspelare. Ni kommer ihåg beröringen av den helt dammbefriade instrumentpanelen, minns ni mötet mellan Wranglerjeans och helt osutten stolsklädseln och kan ni förmå er förnimma känslan av en oväntad teknisk innovation? En fönsterhiss, en skuggande överdel på en vindruta eller ett centrallås? Eller bara lukten av nyhet, av en ny bil. Nybilslukten.
För D&M kräver inte en massa lull-lull som imponerar på grannens just fyllda 18-åring. Inga fräcka farthållare, sensorer som omöjliggör krockar och inga automobilens överstegsfinter, i form av infällda LCD-skärmar i nackstöden. Däremot kräver jag stabila stötfångare, nybilsgaranti och ett fungerande centrallås i form av en mittback. En försäkran om att vara med i flödet, ha näsan över vattenytan och känslan av ett uns nybilslukt just indraget i näsan.
lördag 8 januari 2011
Logg: FA-kuppens tredje omgång, Arsenal FC vs Leeds United
Okej, idag kör vi loggboken. Eller snarare, vi offentliggör D&M´s insats i Arsenal Swedens matchtråd.
Förutsättningar: Fru D&M är och hjälper nybliven singelmoder ta hand om den ca 6 veckor gamla F. D&M tror även att fru D&M bjuds på paj, vilket nog måste anses vara väldigt bra med tanke på att nämnda fru brötade in, och tokväckte herr D&M, vid tresnåret i morse. Nåväl. D&M är ensam hemmavarande förälder till de två battinarna H (döpt efter Arsenals bäste målgörare genom tiderna, -lös den om ni kan) och storasyster S, av vilka H, 4 år, inte bara håller på Pappa utan även på Arsenal. (S gör som sin moder, håller på Elfsborg...). Efter tre timmar i pulkabackens regnblask, en sen lunch, byggande av en andra LEGO-stuga, skall S ha pysselvila, H ha sagovila och fader D&M så kallad datorvila. Kaffet efter maten går, med tanke på dagens tidiga avspark, tätt följd av ljudet pschschscht, såsom av en plåtburk som öppnas. Ahh.
Nu kör vi!
Det hela inleds av att D&M kliar kollega Shackos rygg, då denne har gjort den nästan hänsynslöst djärva chansningen med Szczesny i Arsenalmålet.
Ca 20 minuter in i matchen hackas det på dansken Bendtner varför D&M efterfrågar ett battle mellan Mickeys som hävdar att ”Varje pass Bendtner lägger är potentiell livsfara. Den mannen har verkligen noll kvaliteter” och den kände Bendtnerfantasten zimzon.
Ca 4-5 minuter senare undrar Guris, som enligt egen uppgift sitter på jobbet och inte kan följa matchen, hur matchbilden ser ut. D&M ger följande svar:
“1: Bendtner slickar linjen medan Song är inne i Leeds straffområde: Bu eller bä?
2: Chamacks glider allt närmre en ren överkamning aka Comvic-frisyren.
3: Watt är en spännande kille.
4: Hatcho prosit är en lång kille med rosa tröja. Like a lot.
5: D&M har dumpat folkölen för starkbertill vilket mer och mer betyder S&M.
6: Eboué skämmer ut sig, och oss, med slägningar från merseyside rött.
7: Gibbs är, vid 27:e minuten, fortfarande på banan. Oddsen för hel match?
8: JD är en bätre mittback än... tjaa inte så mkt tävlan där.
9: Leeds målvaktsdansk är bra.
10: Se punkt 5.
Varsågod, Guris”
Här hämtas, eftersom hans sagovila är till ända, sonen H in i rummet. Av den orsaken kan D&M inte hålla samma tempo i matchtråden. Dock drar D&M halvtidssucken som löd ungefär: ”F-n nu måste Arsenal börja spela fotboll. Annars somnar mr S&M långt före det vita vinet, räkorna och lördags-piiiiipet. Och då blir fru D&M inte glad! Så kom igen nu Arsenal! Ni vet vad som gäller. Och vad som ligger i tombolan!”
En snart sömnig stund in på andra halvlek har bigles börjat gå lös på hans frugas nikotintuggumi, inmundigat både öl och wisky och börjar sträcka sig efter frugans cider varför D&M bjussar på: ”Det är teamwork, det. Själv har D&M aka S&M fått sällskap av en sockerhög Henry 4 år som klättrar runt i rummet och frågar "vad var det?" "vem är hanpersi" och "vi älskar väll säckfabrikas?". Det är också teamwork!”
Sedan är D&M helt lycksalig över att vi lyckas kvittera och tvinga Leeds United, som ligger typ 27 platser under oss, i seriesystemet, till omspel på Elland Road. Detta efter att Kapten Fantastisk satt den straff som TW14, på något mirakulöst sätt framspelad av ovan nämnde Bendtner, tvingat fram.
Ännu några pschschscht, en Spagetti Carbonara och en bunke popcorn senare sitter ungarna framför Bollibompa, D&M gillar läget och fru D&M gillar att D&M fortfarande är vaken. Tack Arsenal för ännu en underbar eftermiddags sällskap. D&M hade verkligen, efter shittydebaklet, försökt avstå denna tillställning. Fast... I avsaknad av CL-framgångar får man väll sätta sitt hopp till CC och FA-cupen.
Skål! Eller Natti Natti.
Förutsättningar: Fru D&M är och hjälper nybliven singelmoder ta hand om den ca 6 veckor gamla F. D&M tror även att fru D&M bjuds på paj, vilket nog måste anses vara väldigt bra med tanke på att nämnda fru brötade in, och tokväckte herr D&M, vid tresnåret i morse. Nåväl. D&M är ensam hemmavarande förälder till de två battinarna H (döpt efter Arsenals bäste målgörare genom tiderna, -lös den om ni kan) och storasyster S, av vilka H, 4 år, inte bara håller på Pappa utan även på Arsenal. (S gör som sin moder, håller på Elfsborg...). Efter tre timmar i pulkabackens regnblask, en sen lunch, byggande av en andra LEGO-stuga, skall S ha pysselvila, H ha sagovila och fader D&M så kallad datorvila. Kaffet efter maten går, med tanke på dagens tidiga avspark, tätt följd av ljudet pschschscht, såsom av en plåtburk som öppnas. Ahh.
Nu kör vi!
Det hela inleds av att D&M kliar kollega Shackos rygg, då denne har gjort den nästan hänsynslöst djärva chansningen med Szczesny i Arsenalmålet.
Ca 20 minuter in i matchen hackas det på dansken Bendtner varför D&M efterfrågar ett battle mellan Mickeys som hävdar att ”Varje pass Bendtner lägger är potentiell livsfara. Den mannen har verkligen noll kvaliteter” och den kände Bendtnerfantasten zimzon.
Ca 4-5 minuter senare undrar Guris, som enligt egen uppgift sitter på jobbet och inte kan följa matchen, hur matchbilden ser ut. D&M ger följande svar:
“1: Bendtner slickar linjen medan Song är inne i Leeds straffområde: Bu eller bä?
2: Chamacks glider allt närmre en ren överkamning aka Comvic-frisyren.
3: Watt är en spännande kille.
4: Hatcho prosit är en lång kille med rosa tröja. Like a lot.
5: D&M har dumpat folkölen för starkbertill vilket mer och mer betyder S&M.
6: Eboué skämmer ut sig, och oss, med slägningar från merseyside rött.
7: Gibbs är, vid 27:e minuten, fortfarande på banan. Oddsen för hel match?
8: JD är en bätre mittback än... tjaa inte så mkt tävlan där.
9: Leeds målvaktsdansk är bra.
10: Se punkt 5.
Varsågod, Guris”
Här hämtas, eftersom hans sagovila är till ända, sonen H in i rummet. Av den orsaken kan D&M inte hålla samma tempo i matchtråden. Dock drar D&M halvtidssucken som löd ungefär: ”F-n nu måste Arsenal börja spela fotboll. Annars somnar mr S&M långt före det vita vinet, räkorna och lördags-piiiiipet. Och då blir fru D&M inte glad! Så kom igen nu Arsenal! Ni vet vad som gäller. Och vad som ligger i tombolan!”
En snart sömnig stund in på andra halvlek har bigles börjat gå lös på hans frugas nikotintuggumi, inmundigat både öl och wisky och börjar sträcka sig efter frugans cider varför D&M bjussar på: ”Det är teamwork, det. Själv har D&M aka S&M fått sällskap av en sockerhög Henry 4 år som klättrar runt i rummet och frågar "vad var det?" "vem är hanpersi" och "vi älskar väll säckfabrikas?". Det är också teamwork!”
Sedan är D&M helt lycksalig över att vi lyckas kvittera och tvinga Leeds United, som ligger typ 27 platser under oss, i seriesystemet, till omspel på Elland Road. Detta efter att Kapten Fantastisk satt den straff som TW14, på något mirakulöst sätt framspelad av ovan nämnde Bendtner, tvingat fram.
Ännu några pschschscht, en Spagetti Carbonara och en bunke popcorn senare sitter ungarna framför Bollibompa, D&M gillar läget och fru D&M gillar att D&M fortfarande är vaken. Tack Arsenal för ännu en underbar eftermiddags sällskap. D&M hade verkligen, efter shittydebaklet, försökt avstå denna tillställning. Fast... I avsaknad av CL-framgångar får man väll sätta sitt hopp till CC och FA-cupen.
Skål! Eller Natti Natti.
torsdag 6 januari 2011
Manchester-London 1-0, eller Sagan om den förtrollade julgranen
Det var en gång en oändligt vacker julgran. Grannar fluktade suktandes in genom fönstret till huset där granen bodde. Husägarnas alla vänner lovprisade herrn och frun för deras goda smak och förmåga att bibehålla skönheten i den. Familjens småkryp till barn var även de oerhört stolta över att just de varit med och klätt en sådan skönhet till gran. Att de varit med om att förgyllt tillvaron för så många människor med denna bedårande skönhet till estetik.
Efter veckor av traditionsenlig julefrid var det dock dags för granen att, som de säger, ha gjort sitt. Bergen av kollegor hade redan hopat sig på allmänningen och gubbarna på Renova arbetade högtryck för att få undan alla dessa bedagade skönheter. Och nu var det således också denna sagas vackra huvudrollsinnehavare som var på väg mot ättestupan.
När husets herre skulle skrida till verket och verkställa det ofrånkomliga var det dock någonting som hade hänt med granen. När mannen skulle greppa tag i stammen för att påbörja lyftet var det som om en örfil ven över hans kind. Märkligt, tänkte han, men det är väll bara att försöka igen, varpå granen nu, vänligt men bestämt, utan någon som helst tveksamhet, föser iväg honom över vardagsrumsgolvet. Närmast chockad sitter mannen kvar och kippar efter andan. Vad var det som hände? Vad är det som händer? Har jag förlorat mitt förstånd, ser jag i syne och hallucinerar jag kinestetiska upplevelser?
Herrn begrundar sitt öde och söker efter förklaringar såsom alldeles för arbetsfri semester med för mången Pinot Noir, för frekvent umgänge med släktingar från främmande solsystem eller för lång lagring av den hemgjorda glöggen. Då tycker han sig, i det allra yttersta av sin perifera seende, skymta nästan en tillstymmelse till rörelse borta från det pyntade hörnet. Han reser sig upp, gnuggar sina ögon och får bort barren som på något sätt lagt sig där.
Han ser då en julgransfot åka över golvet. Julgranen svajar hastigt till men verkar återfå balansen, nu stående endast på parketten. I herrns öron exploderar ett skärande ljud, ett skrik av fasa från Bauhausprodukters allra innersta och ett nästan öronbedövande brakande såsom ljudet av uppbrott. Granj-veln håller ta mig f-n på att slå rot, i vårt vardagsrum. Mannen kastar sig fram emot granen, bepansrad med Claes Olsson-yxan, men slungas bara tillbaka samma väg han kom, åter uppressad i rummets ena hörn, just vid den öppna spisen. Hans hörsel är nu nästan helt utslagen, men han tycker sig skönja ett nästan gutturalt morrande från granen.
H-vette också, vad är det med besten till gran? Nu pressar den toppens stjärna mot taket, genom det och upp på övervåningen, rakt in i familjens sköte.
Granen har slagit tillbaka, granen har tagit över, granen har fått nog. Skönhet, täthet och grandiost finlir. För allt har blivit beundrad, idealiserad men också med lätthet och lättsammet sedd över axeln. Men nu biter den tillbaka, inklusive den hand som vattnat den, inklusive de som smekt dess lent välartade grenar. Nu slår den rot, nu växer den sig stark och hög. När den inte en liten assessor eller ett litet inslag i hemmets ljuvlighet. Nu är hemmet en liten del av Granen, en litet charmigt bihang till en best sprängfylld av kraft, potens och osårbarhet. Ståtlig reser sig nu granen högt över hustagen, högt över medelsmåttigheten och högt över Manchester.
.
.
.
Så här kunde det ha varit. Sagans huvudfigur hade kunnat vara en metafor, en enkel bild för oss, för laget i ditt hjärta, för Arsenal. Dess rent explosiva metamorfos hade kunnat symbolisera vår egen. När vi skulle ha gått från ett skönspelande och ljuvligt fattigmansbarcelona till ett dödligt hot i engelsk toppfotboll. När den vänt smeksamma handen stelnat i ett grepp om shittys, förlåt manchester citys, pungkulor.
Så här hade det kunnat vara. Det hade kunnat handla om oss. Det hade kunnat vara den vackra svanungens utveckling till livsfarlig rofågel. Men ni vet ju alla vad som hände, ni vet ju alla hur det gick. Bländande kortpassningsspel och sju hundra ramträffar senare kan vi bara tacka citys totala ovilja att anfalla, för en poäng. Efter en briljant, och estetiskt fulländad, inledning av matchen föll vi tillbaka i... ja, just ingenting.
För återigen var vi som sämst när det väl gällde. Återigen visade sig vår skönhet i alla hast bedaga när den sattes under strålkastarens skarpa ljus. Vi var inte bättre än så. Vi var inte bättre än bara vackert bolltrillande. Vi var inte kapabla att omsätta skönheten i aktion. Inte kapabla att verkställa när det behövdes.
Manchester-London 1-0. Bara förlorare.
Efter veckor av traditionsenlig julefrid var det dock dags för granen att, som de säger, ha gjort sitt. Bergen av kollegor hade redan hopat sig på allmänningen och gubbarna på Renova arbetade högtryck för att få undan alla dessa bedagade skönheter. Och nu var det således också denna sagas vackra huvudrollsinnehavare som var på väg mot ättestupan.
När husets herre skulle skrida till verket och verkställa det ofrånkomliga var det dock någonting som hade hänt med granen. När mannen skulle greppa tag i stammen för att påbörja lyftet var det som om en örfil ven över hans kind. Märkligt, tänkte han, men det är väll bara att försöka igen, varpå granen nu, vänligt men bestämt, utan någon som helst tveksamhet, föser iväg honom över vardagsrumsgolvet. Närmast chockad sitter mannen kvar och kippar efter andan. Vad var det som hände? Vad är det som händer? Har jag förlorat mitt förstånd, ser jag i syne och hallucinerar jag kinestetiska upplevelser?
Herrn begrundar sitt öde och söker efter förklaringar såsom alldeles för arbetsfri semester med för mången Pinot Noir, för frekvent umgänge med släktingar från främmande solsystem eller för lång lagring av den hemgjorda glöggen. Då tycker han sig, i det allra yttersta av sin perifera seende, skymta nästan en tillstymmelse till rörelse borta från det pyntade hörnet. Han reser sig upp, gnuggar sina ögon och får bort barren som på något sätt lagt sig där.
Han ser då en julgransfot åka över golvet. Julgranen svajar hastigt till men verkar återfå balansen, nu stående endast på parketten. I herrns öron exploderar ett skärande ljud, ett skrik av fasa från Bauhausprodukters allra innersta och ett nästan öronbedövande brakande såsom ljudet av uppbrott. Granj-veln håller ta mig f-n på att slå rot, i vårt vardagsrum. Mannen kastar sig fram emot granen, bepansrad med Claes Olsson-yxan, men slungas bara tillbaka samma väg han kom, åter uppressad i rummets ena hörn, just vid den öppna spisen. Hans hörsel är nu nästan helt utslagen, men han tycker sig skönja ett nästan gutturalt morrande från granen.
H-vette också, vad är det med besten till gran? Nu pressar den toppens stjärna mot taket, genom det och upp på övervåningen, rakt in i familjens sköte.
Granen har slagit tillbaka, granen har tagit över, granen har fått nog. Skönhet, täthet och grandiost finlir. För allt har blivit beundrad, idealiserad men också med lätthet och lättsammet sedd över axeln. Men nu biter den tillbaka, inklusive den hand som vattnat den, inklusive de som smekt dess lent välartade grenar. Nu slår den rot, nu växer den sig stark och hög. När den inte en liten assessor eller ett litet inslag i hemmets ljuvlighet. Nu är hemmet en liten del av Granen, en litet charmigt bihang till en best sprängfylld av kraft, potens och osårbarhet. Ståtlig reser sig nu granen högt över hustagen, högt över medelsmåttigheten och högt över Manchester.
.
.
.
Så här kunde det ha varit. Sagans huvudfigur hade kunnat vara en metafor, en enkel bild för oss, för laget i ditt hjärta, för Arsenal. Dess rent explosiva metamorfos hade kunnat symbolisera vår egen. När vi skulle ha gått från ett skönspelande och ljuvligt fattigmansbarcelona till ett dödligt hot i engelsk toppfotboll. När den vänt smeksamma handen stelnat i ett grepp om shittys, förlåt manchester citys, pungkulor.
Så här hade det kunnat vara. Det hade kunnat handla om oss. Det hade kunnat vara den vackra svanungens utveckling till livsfarlig rofågel. Men ni vet ju alla vad som hände, ni vet ju alla hur det gick. Bländande kortpassningsspel och sju hundra ramträffar senare kan vi bara tacka citys totala ovilja att anfalla, för en poäng. Efter en briljant, och estetiskt fulländad, inledning av matchen föll vi tillbaka i... ja, just ingenting.
För återigen var vi som sämst när det väl gällde. Återigen visade sig vår skönhet i alla hast bedaga när den sattes under strålkastarens skarpa ljus. Vi var inte bättre än så. Vi var inte bättre än bara vackert bolltrillande. Vi var inte kapabla att omsätta skönheten i aktion. Inte kapabla att verkställa när det behövdes.
Manchester-London 1-0. Bara förlorare.
tisdag 4 januari 2011
Granen
Det är årets första onsdagskväll. På tv´n talar engelska fotbollsexperter upp en senare samma kväll, kommande match i Barclay Premier League. Snön ligger tung på taken, barnen snusar stilla i sina sängar och Arsenal skall just ta emot de blekblåa guldbyxorna från Manchester.
Utifrån farstun hörs vinterstövlar slås emot varandra och mot väggens soliditet. Snön skall hållas kvar på utsidan, men dina väntade gäster är just på väg in i stugvärmen. Du har bullat upp med popcorn och olika sorters chips. Både finöl och punkölsnödraketer. Den rödvita halsduken ligger väl ihopvikt på soffans ena armstöd i väntan på matchstart och en ny dosa ligger oöppnad just bredvid. Välkomna in till manlig gemenskap när den är som allra bäst.
Nu hör du gästerna ringa på klockan, du rusar dit och släpper in dem. Välkomna, stig på, häng av er och stig in i stugvärmen. Ta en sväng förbi kökets kylskåp för proviantering och knö er ned i den puffade och prunkande soffan.
Dina vänner kommer in i vardagsrummet och får se på den fortfarande så ståndaktige julgranen. De översköljer dig med beröm för dess skönhet och täthet, var har du köpt den? När tog du in den, lät du den stå någon dag på altanen och har du lagt något speciellt i julgransfoten? Jaså, inget socker, inte julmust, ej heller coca cola? Och den barrar ännu inte, det är ju fantastiskt. Och vilken härligt fräsch lukt, sedan, mmmmm, det sprider sådan hemtrevlig känsla med riktig granlukt i hemmet. Bara 350 kronor på torget, den var verkligen prisvärd. Och du vaggas lugn och fin av dina välmenande och goda vänners berömmande av den grönhåriga fallosen. Estetik blir plötsligt din grej och du tar kredd för din frus familjärt storhelgerliga fingertoppskänsla.
Efter fortsatt vänskapligt ryggdunkande så börjar sedan fotbollsmatchen. Era nyblivna antagonister från Manchester Eastlands står för det italienska hänglåset vilket Arsenal gör allt som står i deras makt för att dyrka upp.
Och det är här det hela visar sig, det är här vi hamnat i skarpt läge och det är här vi står vid vägs ände. Rullar vi runt med vårt fantastiska kortpassningsspel, underbart alla dagar i veckan, estetiskt fulländat och något för alla på Route One uppfödda att avundas. Bländar vi bardiskpoeter och soffcoacher världen runt med upprullningar från Himlen Sända? Eller GÖR VI MÅL? Rullar vi oss estetiskt lycksaliga allt längre ut i hörnens periferi eller står vi pall och tar smutsjobbet för att brunka in ett matchavgörande fulmål, för att ta hem tre poäng i denna sexpoängsmatch?
För visst sjutton gläds du när alla kliar din arsenalska rygg. Visst spinner du som en kastrerad hankatt, när du stryks medhårs av allt beröm om hur fantastiskt vackert ditt favoritlag spelar. Men samtidigt är det ju ingen som glömmer att påminna dig om åren utan segrar, om alla matcher mot de fyra-fem stora som du lämnat som förlorare eller om alla de gånger den upplysande Wenger stått med armarna utåt sidorna som en korsfäst profet.
Även den vackraste av julgranar blir för eller senare barrande och utslängd. Och om det inte ger resultat blir även det mest estetiska av fotbollsspelande blir övermoget och uttjänat. För så länge fotboll spelas och för var dag som går utan vinster av stora titlar, så kommer ditt vitärmade hjärta bulta med allt större smärta. Och så länge Wengers Arsenal nöjer sig med att vara någon form av BPL´s kuttersmycke så kommer ditt hjärtas lag ständigt, varje säsong, förringas till en enormt ståtlig och beundrad julgran. En julgran vars framtid är dömd att kantas av avbarrning, utslängning och förtvivlad glömska någon snödriva i väntan på bortskeppning.
Utifrån farstun hörs vinterstövlar slås emot varandra och mot väggens soliditet. Snön skall hållas kvar på utsidan, men dina väntade gäster är just på väg in i stugvärmen. Du har bullat upp med popcorn och olika sorters chips. Både finöl och punkölsnödraketer. Den rödvita halsduken ligger väl ihopvikt på soffans ena armstöd i väntan på matchstart och en ny dosa ligger oöppnad just bredvid. Välkomna in till manlig gemenskap när den är som allra bäst.
Nu hör du gästerna ringa på klockan, du rusar dit och släpper in dem. Välkomna, stig på, häng av er och stig in i stugvärmen. Ta en sväng förbi kökets kylskåp för proviantering och knö er ned i den puffade och prunkande soffan.
Dina vänner kommer in i vardagsrummet och får se på den fortfarande så ståndaktige julgranen. De översköljer dig med beröm för dess skönhet och täthet, var har du köpt den? När tog du in den, lät du den stå någon dag på altanen och har du lagt något speciellt i julgransfoten? Jaså, inget socker, inte julmust, ej heller coca cola? Och den barrar ännu inte, det är ju fantastiskt. Och vilken härligt fräsch lukt, sedan, mmmmm, det sprider sådan hemtrevlig känsla med riktig granlukt i hemmet. Bara 350 kronor på torget, den var verkligen prisvärd. Och du vaggas lugn och fin av dina välmenande och goda vänners berömmande av den grönhåriga fallosen. Estetik blir plötsligt din grej och du tar kredd för din frus familjärt storhelgerliga fingertoppskänsla.
Efter fortsatt vänskapligt ryggdunkande så börjar sedan fotbollsmatchen. Era nyblivna antagonister från Manchester Eastlands står för det italienska hänglåset vilket Arsenal gör allt som står i deras makt för att dyrka upp.
Och det är här det hela visar sig, det är här vi hamnat i skarpt läge och det är här vi står vid vägs ände. Rullar vi runt med vårt fantastiska kortpassningsspel, underbart alla dagar i veckan, estetiskt fulländat och något för alla på Route One uppfödda att avundas. Bländar vi bardiskpoeter och soffcoacher världen runt med upprullningar från Himlen Sända? Eller GÖR VI MÅL? Rullar vi oss estetiskt lycksaliga allt längre ut i hörnens periferi eller står vi pall och tar smutsjobbet för att brunka in ett matchavgörande fulmål, för att ta hem tre poäng i denna sexpoängsmatch?
För visst sjutton gläds du när alla kliar din arsenalska rygg. Visst spinner du som en kastrerad hankatt, när du stryks medhårs av allt beröm om hur fantastiskt vackert ditt favoritlag spelar. Men samtidigt är det ju ingen som glömmer att påminna dig om åren utan segrar, om alla matcher mot de fyra-fem stora som du lämnat som förlorare eller om alla de gånger den upplysande Wenger stått med armarna utåt sidorna som en korsfäst profet.
Även den vackraste av julgranar blir för eller senare barrande och utslängd. Och om det inte ger resultat blir även det mest estetiska av fotbollsspelande blir övermoget och uttjänat. För så länge fotboll spelas och för var dag som går utan vinster av stora titlar, så kommer ditt vitärmade hjärta bulta med allt större smärta. Och så länge Wengers Arsenal nöjer sig med att vara någon form av BPL´s kuttersmycke så kommer ditt hjärtas lag ständigt, varje säsong, förringas till en enormt ståtlig och beundrad julgran. En julgran vars framtid är dömd att kantas av avbarrning, utslängning och förtvivlad glömska någon snödriva i väntan på bortskeppning.
lördag 1 januari 2011
Träna mer och snarka mindre
Idag är han, vad skall vi säga, lite skrynklig. Ja, lite skrynklig men i övrigt vid god vigör. Efter att under gårdagskvällen och natten intagit en underbar middag nere hos J och J, kokat i hop en liten lätt blandfylla och ett antal halvsanningar om egen vishet och livets storhet, var det i dagens arla morgonstund, bara att plocka upp de små avkommorna i något, ja, skrynklig form.
En timma i upprätt tillstånd, där ungarna hans gödas och sättas framför Barnkanalen, för att sedan, av fru D&M, bli bjuden på två timmars ljuvlig omsomning. En kopp kaffe, en raggardusch och så åter på banan. D&M nice´n dry.
Egentligen hade D&M tänkt sig att knåpa ihop en liten saga om de olydiga pojkarna Sebastian och Alexander. En sängkammarfars i tre akter om två helt olika levnadsöden som korsats framför Alex McLeish avbytarbänk. Den ene på väg därifrån och den andre på väg upp i dess yttersta hörn.
Farsen hade kunnat ta upp känslosamma aspekter på en habil och kompetent högerfot som placerades på vänsterbacksplats av Arsène Wenger, upplevelsen att önska mer speltid och det smärtsamma i att se en högerback skolas om och bli given den högerytterplats som borde varit vikt för vår ene huvudrollsinnehavare. Farsen hade också kunnat avhandla en nästan buskisartad dråplighet i att lämna en ordinarie plats i ett engelskt topp 4-lag för allt smör i Katalonien. Hamna på en ytterplats i jättebekväma bänkfotöljer, i varmt och skönt klimat, utan nordlondonskt regnrusk och vara en liten försumbar del i ett världens vackraste fotbollslag. Att fyllas av samma, ovan nämnda, längtan efter speltid, söka den i en tidigare avlagd tysk klubb i övre mellanregistret, för att sedan gå på lån till ett Birmingham som kanske inte riktigt är världens vackraste stad.
Plikttrogen arbetshästs aldrig sinande lojalitet, hade kunnat vävas ihop med tekniskt briljanta vrister som aldrig kunde förmås skjuta. Det hade kunnat intrigeras och spekuleras. Nytt kontrakt eller på väg till, eh... Stoke? Åter till katalanska solskenshistorier eller stanna vid endast en liten parentes i historien? Fantastiska frisparkar, hörnor som knoppas in av en två, tre meter lång serb hade kunnat förvecklas med uteblivna förhandlingar och utgråtande i pressen. Livet är underbart här i England hade kunnat framstå som en lögnartad insmilning från en som helst hade velat bo i Spanien, eller var det där landet som är mer än ett land, nu inte säger sig vara en del av.
Det hade kunnat lovordas och smutskastas, älskats och förskjutits, sörjts och avundats. Det hade kunnat missförståtts och snubblats, skrattats och pekats finger.
Men så är ju inte fallet. D&M tänker på annat. På växande buk, tyngre andhämtning och ett allmänt mänskligt förfall. Snön faller och vi med den, som en gammal monotonist flämtade fram för en herrans massa år sedan. Det får handla om nyårslöften och konsten att bryta dem. Om en bättre hälfts vetskap om vad som är bra och vad som är dåligt för en sämre.
Eller så skulle man kunna hoppas på att Wengers Arsenal håller sitt löfte om en ljusnande framtid, genom att klappat till Sebastian och Alexanders dåliga sällskap på St. Andrews.
Själv har D&M lovat att träna mer och snarka mindre. Vi får väll se hur det går med den saken.
Gott Nytt År önskar D&M-redaktionen.
En timma i upprätt tillstånd, där ungarna hans gödas och sättas framför Barnkanalen, för att sedan, av fru D&M, bli bjuden på två timmars ljuvlig omsomning. En kopp kaffe, en raggardusch och så åter på banan. D&M nice´n dry.
Egentligen hade D&M tänkt sig att knåpa ihop en liten saga om de olydiga pojkarna Sebastian och Alexander. En sängkammarfars i tre akter om två helt olika levnadsöden som korsats framför Alex McLeish avbytarbänk. Den ene på väg därifrån och den andre på väg upp i dess yttersta hörn.
Farsen hade kunnat ta upp känslosamma aspekter på en habil och kompetent högerfot som placerades på vänsterbacksplats av Arsène Wenger, upplevelsen att önska mer speltid och det smärtsamma i att se en högerback skolas om och bli given den högerytterplats som borde varit vikt för vår ene huvudrollsinnehavare. Farsen hade också kunnat avhandla en nästan buskisartad dråplighet i att lämna en ordinarie plats i ett engelskt topp 4-lag för allt smör i Katalonien. Hamna på en ytterplats i jättebekväma bänkfotöljer, i varmt och skönt klimat, utan nordlondonskt regnrusk och vara en liten försumbar del i ett världens vackraste fotbollslag. Att fyllas av samma, ovan nämnda, längtan efter speltid, söka den i en tidigare avlagd tysk klubb i övre mellanregistret, för att sedan gå på lån till ett Birmingham som kanske inte riktigt är världens vackraste stad.
Plikttrogen arbetshästs aldrig sinande lojalitet, hade kunnat vävas ihop med tekniskt briljanta vrister som aldrig kunde förmås skjuta. Det hade kunnat intrigeras och spekuleras. Nytt kontrakt eller på väg till, eh... Stoke? Åter till katalanska solskenshistorier eller stanna vid endast en liten parentes i historien? Fantastiska frisparkar, hörnor som knoppas in av en två, tre meter lång serb hade kunnat förvecklas med uteblivna förhandlingar och utgråtande i pressen. Livet är underbart här i England hade kunnat framstå som en lögnartad insmilning från en som helst hade velat bo i Spanien, eller var det där landet som är mer än ett land, nu inte säger sig vara en del av.
Det hade kunnat lovordas och smutskastas, älskats och förskjutits, sörjts och avundats. Det hade kunnat missförståtts och snubblats, skrattats och pekats finger.
Men så är ju inte fallet. D&M tänker på annat. På växande buk, tyngre andhämtning och ett allmänt mänskligt förfall. Snön faller och vi med den, som en gammal monotonist flämtade fram för en herrans massa år sedan. Det får handla om nyårslöften och konsten att bryta dem. Om en bättre hälfts vetskap om vad som är bra och vad som är dåligt för en sämre.
Eller så skulle man kunna hoppas på att Wengers Arsenal håller sitt löfte om en ljusnande framtid, genom att klappat till Sebastian och Alexanders dåliga sällskap på St. Andrews.
Själv har D&M lovat att träna mer och snarka mindre. Vi får väll se hur det går med den saken.
Gott Nytt År önskar D&M-redaktionen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
