Arsenal Kit-leak part two

Denna karga torsdag passar vi på att låta de dragna smilbanden värma våra efter vårvärme suktande själar. Och eftersom vi förra veckan körde en Arsenal Kit-leak så följer vi upp den med en Part Two.

För enligt en samling ytterst obekräftade källor kommer nästa säsongs andraställ vara kraftigt influerad av säsongen 95-96´s bortaställ. Den som är till höger på bilden här under. Och om så är fallet så har vi en ryslig nästasäsong att se fram emot. För när vi skulle påminnas om Anfield –89 genom att bära en snarklik, och skitful, bortatröja för någon säsong sedan, så var det ju ingenting mot vad det här kan komma att innebära. Märk väl att dagens datum är 31:e mars och att 1:a april är först i morgon.


Vill även passa på att runda av denna landslagsvecka med att visa det svenska landslagets bortaställ inför nästa säsong. Det luktar lite Umbro över det hela, vilka fortsätter den linje de slog in på hos mancity och Southampton, när dessa lag fick tredje- respektive retroställ med liknande sneddragna streck.



Bu eller bä?

So Far, So Good... So What!

Onsdag förmiddag, ett landslagsuppehåll är äntligen till ända. Summering av den gångna tiden, översikt av uppslagna sår och ett blickande framåt. Tio dagars så kallad ledighet och tre dagar kvar till nästa match med riktig fotboll.

Vi ser över trupperna och räknar in fåren. Oavsett prestation så är det viktigaste, inför varje landslagsuppehålls slut, att se hur många av våra spelare som har skadat sig respektive kan finnas med till nästa match. Just nu är vårat skadeläge, som bekant, allt annat än trevligt, varför sårbarheten måste anses som relativt stor just nu.

Chamakh har match kvar att spela i kväll varför hans läge ännu är svårgreppbart. Men i det stora hela så verkar spelarna vara i relativt gott skick när de nu reser tillbaka till klubben som är deras hem.

Gibbs lämnade, som vi redan vet, Englands U21-lag redan i helgen. Någon form av lättare skada höll honom borta och efter den informationen finns intet mer att läsa. Eftersom Gibbs är Gibbs så lär väll D&M´s förutspådda skadefrånvaro säsongen ut, slå in. Vi får snart se.

Precis som vi all visste så skulle Robin van Persie återvända i skadat skick, whats new in the colours of orange? Nu talar ju den holländske förbundskaptenen Van Marwijk om en RvP som fick ett ungerskt knä i låret och inte om den, inledningsvis förmodade, knäskadan. Van Marwijk uppger sig ta för givet att RvP kan representera sitt lag redan på lördag och det låter ju bra.

En obehagligt välbekant bild

Men hur var det nu med holländska förståsigpåare och deras uttalande om RvP´s skadeläge? Ja, just det ja. Vi skickar honom till en medicinman som sitter i någon grotta i något stenröse och tror att han kommer att vara sjukskriven i 10 dagar, varefter det visar sig att medicinmannen förvärrat skadan och att RvP blir borta 17 arbetsveckor. Ja, just så mycket kan vi lita på holländarnas uttalande om RvP. Han är vår spelare, inte deras. De skall hålla sina besudlande majonnäskladdiga prinskorvar till fingrar, ifrån honom. Allt de rör vid som heter Robin, går sönder.

Så nu håller vi tummarna för RvP och alla andra under veckan utlokaliserade Arsenalister. Vi vinnlägger oss om att tänka goda tankar, vi ledar lilafärgade pensionärstanter över gatan och låter bli att trampa på A-brunnar, ända fram till lördag kväll. Mer om detta senare.

Förresten: Var det någon av er läsare som såg Sveriges match mot Moldavien? Om det så var: Var det någon av er som över huvud taget förstod något av det Pontus Kåmark, under 90 minuters expertutlåtande, sade? D&M hörde en röst och en ström ord, men hörde inget som helst sammanhang och absolut ingen innebörd. Någon som gjorde det?

Stoppa pressarna!

Ohhh… Nu osar det hett här inne. Rosenkindade små lärjungar springer kors och tvärs inne på kontoret, aka centrat, yra som höns, euforiska men ändå någon stans ett uns oroliga. Är det verkligen sant? Ser de det som syns eller är det hela bara en illusion? En projektion? En önskan vi så länge burit på som vi plötsligt tror oss se i sanningen?

D&M manar de små lammen till lugn. Sans och balans utropas varje tisdag jämna veckor, medan de med ojämna skostorlekar får brista ut i tungotal röda lördagar efter vårdagjämningen. Och där med fasta.

För nu har Wenger talat till massorna. Inte såsom många hoppats att han skulle ha talat. Att han skulle ha pekat med hela handen och bekräftat mittfältare och målvakt uppsatta på transferlistan, intressenter ställer sig till höger och tar nummerlapp med vänster hand på närmsta bodega. Nej inte så. Men ändock i en tilltalande ton.

För under gårdagens sena eftermiddag berättade Wenger att den 41 år unge Jens Lehmann är uttagen till reservlagsmatchen mot Wigan i kväll. Vi kan tolka det hur vi vill, men här på centrat tolkar vi det som en oerhört god nyhet. Inte god såsom om Wenger hade berättat att Szczesny, eller i varje fall Djourou, varit aktuell för spel till helgen, men ändå. Matchtempo i Lehmann kan betyda bänkplats för den gröna hönan till helgen. Och DET vore en god nyhet.

Förutom reservlagsmatchen mot Wigan, spelas det en mängd matcher runt om i världen. Moldavien skickar juniorerna till Staden som är full av vatten, för en lättare stretching mot landet som snart är rankat på samma nivå som Moldavien. RvP åker till Ungern för att skada sig, Wishere spelar ännu en match och Nasri trivs i ett allt mysigare franskt landslag.

En ytterligare positiv notering gör D&M i att Vår Man i N17, den ständigt stabile och alla dagar så sympatiske William Gallas, har skrivit på för ytterligare två år hos våra småkusiner från landet. En av säsongens bästa affärer, enligt D&M, och om man får tro säkra källor även enligt Wenger.

Keep it country!

Men hur var hon då?

Tänk måndag förmiddag, någon gång sent högstadium eller tidig gymnasietid. Efter att samtliga närvarande under hela morgonen varit så trötta så att alla form av kommunikation varit omöjlig, börjar de hormonstinna nu sakteliga att tina upp. Ögon gnuggas, unga kroppar sträcker på sig och de ännu oförstörda systemen börjar långsamt starta upp sin verksamhet. Ni börjar så smått att knyta kontaktytor.

Så försök visualisera en skolgård, små klungor och ett antal ensamma vandrare. En föredetta rökruta som stängts av Hem och Skola i sann folkhälsoiver. Ett moppegäng som skiter i allt och bara ser fram emot sommarens resa till Göteborg då de både skall se Iron Maiden och The Big Four, det vill säga Metallica, Antrax, Slayer och Megadeth, inom tre dagar.

Tänk orienterargänget som sitter i en sittgrupp och pluggar extra inför kommande veckas kommande läxor. Tänk de välklädda i prettogänget, tänk den store filosofen och hans entourage. Tänk de sportiga som friska, nytra och absolut inte postbakfylla-hängiga studsar runt som övertrötta brevduvor i Nangijala.

Vad pratar ni om? Vilken sorts ämnen är så viktiga att de för stå först i kön av avhandlanden? Vad kräver sin plats, sin kraft, sitt krav? Jo. Helgen. Vad hände, för vem, med vem? När då, vem vet, vem såg vad? Hur gick det till, hur var det och hur var hon?

Vem var med om vad? Och för de som inte var med om någonting, vad skall man koka ihop? Vad är trovärdigt, vad leder mig uppåt i hierarkin och vad kommer krossa mig i en hög av tillintetgörelse?

Där upplevelsebollar svingar högt upp i luften, där rykten sprids och sanningar dikteras upp. Där famlande fumlande, försökande fipplande. Där smekande, lekande blir menande pekande. Var det hon? Sa hon det? Ville hon det? Var hon med på det? Om lördagen är målet på veckans drömmande så är måndagen stolen för allt dömande.

Så hur var det? Hur var denna helg för dig? Långt bort från skolgårdens oskyldiga rättfärdighet är du nu kastad rakt in i vuxenvärldens fikarum. Vad snackar ni om nu? Vilka ämnen avhandlas i automatkön? Snackar ni hångel? Snackar ni stringtrosor? Förspel? Vitt vin och räkor? Extravaganser av något speciellt slag?

Nja... Kanske inte. Boys will be boys och Bendtners will be Bendtners. Du håller dig där. Du håller med om Hollands överlägsenhet och suckar över att den där grymme vänsteryttern fortfarande är kvar i den spanska provinsialklubben. Du berättar om hur imponerad du är över Englands höga press och uttrycker nästan en känsla av omtanke över de stackars walesarna som knapp fick vända upp med bollen innan de hade en tunnhårig mångmiljonär i ansiktet. Men som de röda drakarna körde över vår lille Wilshere, det är ju inte klokt att de fick hålla på som de fick, och du är nästan upprörd där bland milittafilter och måndagsexemplar.

Du skrattar åt kanal 10´s kommentator och dennes tankspridda påstående om att Daniel Agger nästan är överdrivet tatuerad och du börjar så smått räkna in de små landskampande fåren. Vad säger rapporterna, vad finner du på webben och vad tror du egentligen mörkas av luttrade förbundskaptener?

Nej, nu måst du nog ta och lämna denna vuxenvärldens smygrökningsruta. Ta med muggen eller svepa den? Jaja, det får bli som det blir. Du måste tillbaka till det oändliga nyhetsflödet och ryktesfloden. Vilka var bra enligt vem? Vem kan ha skadat sig och vem kan ha fått befriande avstängning inför veckan? Ledighet? Aldrig. Alltid måndag är alltid påslag. Du är ständigt påslagen i ett konstant stand-by. På skolgården. I fikarummet. På fritidsgården. Vid köksbordet. Dagtid. Nattetid. All tid. Ständigt.

Red Dragon vs Three Lions

Lördag morgon. Mmmm, sovmorgon, godmorgonjuice och en lättsamt suckande fru som fullt tillfredsställd med livet (läs: dig och dina prestationer) i stort, smeker dig över halsen och viskar i ditt öra. Vårsolen lyser in genom fönstret, barnen är nöjda i sin redan igångsatta aktivitet och du får ägna all din uppmärksamhet till morgonbladet och den högoktaniga egentid du så evinnerligt förtjänat.

Du blickar ut genom fönstret, bidar en tid och funderar över hur denna lediga dag kommer att gestalta sig. Du finner olika aktiviteter pockandes på din uppmärksamhet, saker som skall göras och lösningar som skall finnas. En blick i kaffemuggen och du beslutar dig för att strunta i dem. Du har annat för dig, viktigare saker, livsnjutning, essens, kvalité. Du har faktiskt en hel del fotboll att ösa din libido över.

I eftermiddag klockan 16.00, svensk tid, ställs de båda brittiska landslagen Wales och England mot varandra i Cardiff. En underdog mot en stormakt, den fattige mot den rike eller den unge och lovande mot den gamle och trötte. Eller Aaron Ramseys Wales mot Jack Wilsheres England.

På detta framtidens bygge, detta tempel med plats för nästan 75 000 dyrkande, med stolta walesiska bröstkorgar utskjutna över kanalen. Där den röda draken skall bekämpa de tre lejonen. Här lägges inga fingrar emellan, här tas inga fångar och här kommer blodvite att gjutas. ”Freedooom” eller var det ”Crusadeeer”, eller vad f-nken var det nu det var? Ja, ja, det löser sig. Wales lagkapten Ramsey mot Englands nästa lagkaptenen Wilshere.



vs



Nu kör vi, pling.

Och vad skall du göra i helgen då?

Först betar vi av det som numera börjar bli rena vardagsmaten för oss. Ja, vi leder Injury League, ja vi har flest skador av alla EPL-lag och ja det går nog åt h-vete för oss. Så klart!

Om vi istället ser det fantastiska i att vi faktiskt har lyckats med konststycket att både leda denna liga och samtidigt ligga tvåa i den riktiga, så ser det nästan makalöst bra ut. Att vi trots dessa oändliga skadefrånvaros, ändå ligger fem poäng, med en match mindre spelad, efter ligaledarna och fortfarande har allt i våra händer. Tänk dig en oväntad snabb comeback för Johan Djourou och Wojciech Szczesny, tänk mindgames från Wengers sida som lägger dimridåer över spelarstatus och tänk både JD och WS mot foolsen den 17:e april. Vad säger du då? Då kan det komma att kännas rätt okej, va?!

Visa av erfarenhet och av år av plågsamt följande av Arsenal, vågar vi ju inte ropa ”hej spelartrupp” innan ekot svarar ”skadad”, varför vi i stället fortskrider med att skärskåda den mest närliggande framtiden. För när spelarna är ute på landslagsuppehåll spelar inte Arsenal och du får konsumera annan form av underhållning. Vad blir det då? Vad kommer du att vika din lediga tid för?

D&M har redan löst den frågan genom att ta fokus på lördagens match på Millennium Stadium i Cardiff. För även om RvP´s bländande briljans, förhoppningsvis, går att beskåda både på fredag och på tisdag så är det numera ständigt förknippat med den plåga det innebära att riskera ett bevittnande av tillkomsten av en sisådär 6-10 veckors rehab. Av den, och av en del andra, orsaker har D&M siktet inställt på lördag klockan fyra.

Då ställs två spelare, vilka båda anses bära Arsenals framtid på sina axlar, emot varandra. En Ramsey som fasades in i Arsenals matchtrupp redan föregående säsong, men som fick se den abrupt avsparkad av odjuret Shawcross för dryga året sedan. Denne Ramsey ställs mot 19-åringen som inte bara tvingas bära Arsenals, utan även numera hela Englands fotbollsförväntningar om ljusnade framtid. Killen som många anser fick den omfattande speltid han i år fått, just beroende på Ramseys skadefrånvaro. Vi snackar denna sidas stora vuxenbuddis, denne kompiskärlekens projektionsobjekt och denne gigant bland giganter.

Wales vs England. Ramsey vs Wilshere.
Det skall D&M ägna helgen åt.

Sedan gläds vi över att .com har satt RvP i hård baggerslagsträning. Det kommer vi ha nytta av resterande del av säsongen.

Landslagsuppehåll del 2

Supernicklas Bendtner är nu, trots ett enligt honom alltför skralt matchande i klubblaget, åter i landslaget. Hans Danmark tar sig till Norge för att, under lördagen, slåss om en EM-plats och följer upp det hela med att sträcka en monetärt hjälpande hand till det Slovakiska fotbollsförbundet i form av en vänskapslandskamp där på tisdag. Det mest troliga var att Bendtner skulle spela vänsterytter i båda dessa tillställningar, eller i varje fall den första beroende på vilken skada han skulle ta av norska gummistövlar och okynnes språkbruk. Nu kommer rapporter om att han redan har skadat sin vänstra fotled, varför man får anse risken för kommande skadefrånvaro ökat påtagligt. Skaderisk: 15-100 %.

Vår ryske delikatesskaviar Andrej Arsjavin idkar fotbollsdynamik, i form av att inleda uppehållet med ett kvalspel i Armenien, under lördagen, för att sedan ta sig till Qatar för att vänskapsspela mot den blivande VM-värden. Eftersom D&M´s kunskaper om den armeniska respektive den qatariska fotbollen är djupare än den djupaste av brunnar, slickas ett finger som sedan åker upp i luften varpå vi, unisont utbrister 20 % skaderisk för vår äppelkindade lille vän från landet i öst.

Mötena mellan Algeriet och Marocko brukar ju vara allt annat än vänligt sinnade, varför Chamakhs resa för spel i Annaba, känn lite småspännande. Lagen skall kvala till Afrikanska Mästerskapet och om Chamakh och hans kamrater kommer därifrån utan att ha blivit allt för stenade eller slagskämpande, möter de, på onsdagen, stornationen Botswana i en, troligtvis, något mer vänlig match. Nu är inte D&M helt kompatibel med den nordafrikanska säkerhetsfrågan, oavsett flygembargo och oavsett om säkerheten gäller på en fotbollsplan, på väg till spelarhotellet eller all vistelse i aktuell oroshärd.

Eftersom den gamle Arsenalspelaren greadybastard kom undan föregående African Cup of Nations med livet i behåll och den goda smaken att klä sig i rött-vitt, anser D&M att risken för att Chamakh skall landa i Europa med kroppsliga och/eller själsliga skador är ca 30 %.

Alla sjukgymnasters våta dröm Robin van Persie tar ju denna vecka på sig den orangea träningsoverallen. Och som ni alla vet så har RvP någon form av allergisk relation till denna färg. För oavsett om han spelar match eller inte så är det samling med det holländska fotbollslandslaget så kan du ge dig f-nken på att RvP går direkt till skadelistan utan att passera Gå. Hans Holland EM-kvalspelar mot Ungern två gånger om, först i morgon fredag i Budapest och sedan på tisdagen den 29:e på Amsterdam Arena.

Här skall vi nog inte kalkylera i skaderisk utan bara räkna med att så blir fallet. För i begreppet risk ligger, en möjlighet att något oönskat skall inträffa. Detta skulle indikera på en eventualitet, att RvP, rent hypotetiskt skulle kunna återvända till London utan kryckor, ickebandagerad och redo för spel för sitt klubblag efter att ha samlats med sina holländska kollegor. D&M ser, fullt logiskt, denna eventuella möjlighet som 0 %, varför risken att han blir skadad således måste var minst 100%.

Gibbs får sällskap av den utlånade Henri Lansbury i Englands U-21 lag vilka träningsspelar mot Danmarks och Islands motsvarigheter. Lansbury lär väll fortsätta att framstå som den nya David Seaman medan Gibbs skaderisk landar på måttliga 65 % usually known as resten av säsongen.

Så tolv spelare aktiva i Arsenals A-trupp åker på landslagssamling. Eftersom det är just Arsenalspelare vi talar om är skaderisken så klart överhängande. Medianvärde 50 % och ett medeltal på 39.6 % risk för medföljande skador. Utifrån detta kan vi genast gissa oss till att både Denilson och Diaby spelar den 2 april mot Blackburn, om nu den förstnämnde inte skadar sig på träning. Risken för det ligger uppskattningsvis mellan 75 och 100 %. Det är för ävrigt också ganska hög risk att Almunia står i mål och risken för vidare malörer från dennes sida är väl, ungefärligen, hundraprocentig.

Mer om det och mycket annat senare i livet.

Landslagsuppehåll del 1

Det skulle kunna vara en andningslucka, ett vattenhål eller en stund för stillsam vila. Landslagsuppehåll. Uppehåll från Arsenal. En stund för landslagsspelare att agera i sitt lands fotbollskläder, men inte uppehåll för oss. För oss fantaster finns, oavsett landslags eventuella göromål, inga uppehåll från Arsenal.

Så av den orsaken ser vi över våra landskampande spelare och kalkylerar på risker. Med Song, Fabregas och Walcott redan på skadelistan och kvar i London för rehab så minskar riskerna avsevärt.

Ramsey är uttagen för att med sitt Wales kvalspela emot Wilsheres England på Millennium Stadium i Cardiff på lördag eftermiddag. Tisdagen den 29:e spelar Wales mot Skottland i något som kallas Carling Nations Cup, vilket är en turnering bestående av nämnda Wales, Skottland samt Nordirland och Irland. Man får anta att lördagens match kommer att vara fylld av hårda smällar och gammelbrittiska rackartag, medan nedjoggningen mot Skottland kommer vara ett betydligt snällare möte. Frågan är hur troligt det, med tanke på den nyliga comebacken, är att Ramsey matchas mot England, men D&M gissar på ett sent inhopp när matchen redan är förlorad. Sedan startar Ramsey mot Skottland. Skaderisk: 25 % inklusive setbacks.

Vår tickande skadebomb Rosicky åker till Spanien för att, med sitt Tjeckien, EM-kvala mot det landets stora stolthet. Dagarna efter så tar hans landslag emot Liechtenstein i samma turneringsförspel och eftersom ett stycke text om Rosicky, utan begreppet ”hög skaderisk”, vore denna sidas största utmaning någonsin, landar den, enligt D&M på sina stadiga 55 %.

Sagna, Clichy och Nasri är samlade för att tillsammans med ett gäng andra fransmän EM-kvala mot Luxenburg på fredag och spela en vänskapsmatch mot Kroatien (vilken paradox i sig) den därpå följande tisdagen. Nasri och Sagna kommer att spela medan Clichy fintränar och eventuellt matchas mot det vänligt sinnade Kroatien. Då gamle londonofilen Gallas, enligt rykten, inte kommer närvara vid denna samling, måste Nasris skaderisk anses minska avsevärt i och med detta. Risk: Sagna 30 %, Nasri 40 och Clichy 15.

Nämnde Wilshere har plötsligt blivit Mr Capellos favvomittfältare, vilket borde vara en mardröm för varje Arsenalfantast. Han kommer få duktigt med stryk borta i Cardiff, vilket borde innebära att han matchas sparsamt i träningsmatchen mot Ghana den 29:e. Nu är ju JW någonting så ovanligt som en Arsenalspelare utan ett skade-CV långt som det östtyska damlandslaget i kulas samlade kroppsbehåring, varför D&M spår att skaderisken torde vara ringa 70 %.

Eboué kvalspelar till Afrikanska Mästerskapet med sitt Elfenbenskusten som, i Ghanas huvudstad Accra, möter Benin på lördag. Han kommer spela hela matchen men eftersom den kommer vara galet mycket mer vänskaplig än alla idag nämnda vänskapsmatcher kommer han åter till London Colney härligt konform och i sällskap av ungefär 0 % skaderisk.

Detta var del ett av planerade två rörande detta landslagsuppehåll och kalkylerade risker i samband med detta. I morgon återkommer vi, inte helt ologiskt, med del två, i vilken vi även lägger ihop, drar ifrån och rundar av uppåt. Vi spår även lite kring eventualiteters onödighet, blandar saliv med blod och tar oss en trisslott. Väl mötta då.

Arsenal Kit-leak

Denna dag tar vi paus från vår ständiga vandring längs med bitterhetens och målvaktstavlornas allé. Vi sätter oss ned på en varmmjuk pläd, öppnar vår picknickkorg och låter idel värmande solsken blända vår snöslaskförfrusna blick. Vi smälter till hopp- och livfulla konformiteter, vänder blickar bort mot horisonten och skådar efter en ljusnande framtid. Vad är det då vi där ser?

Ser vi ett 125-årsjubileum? Ser vi en ärofylld historia övergå till en troférik framtid? Ser vi handbollsrullande anfallsspel övergå till Va-Va-Vroom? Ser vi spelare som går över, precis vad som helst, för att vinna med Arsenal? Ser vi skammen över att våra målvakter alltid hamnar i otäcka rubriksättares händer, övergå till utskjutna bröstkorgar och stolthet över övermänsklighet?

Ja. Vad är det vi ser? Oavsett vad vi tror morgondagen har i sitt sköte så ser vi ett 125-årsjubileum. Och vi ser tröjor som producerats endast för att fira detta jubileum. Inte för att dra in feta cash i Herr Klubbkassas låda, utan bara för att fira våra ärorika år som fotbollsklubb. Och hur kan dessa jubileumströjor då komma att ser ut? Enligt The Cannon kommer hemmatröjan se ut så här:







Och lite fräcka detaljer:


Lite antiklimax att reklamblaffan fortfarande är just blaffig? Förhoppningar om ökad estetikgrad med förminskad reklamtext, kanske satt just under klubbmärket, verkar vara negligerade. Så även önskan om att klubbmärket skulle vara utbytt mot, det något mer stilistiskt vågade alternativet, endast en singelkanon, som på årets piké, track top och uppvärmningströjor.

Självklart är detta inte något officiellt, propagandaapparaten .com brukar ju vara sist ut av samtliga aktörer med att offentliggöra det alla redan vet, varför vi får fortsätta att spekulera. För det är ju faktiskt ganska spännande att göra just det. Att vända och vrida, gissa och trissa. Säga att man vet, tror sig veta eller stångas om vem som egentligen var först med att gissa rätt.

Deja-Vu

Kommer ni ihåg filmen ”Groundhog Day” eller ”Måndag hela veckan” som den hette på svenska? Filmen där Bill Murray gång på gång, i någon form av repeatloop, vaknar upp och återupplever samma dag, samma måndag. Han gör detta ända till det att han inser sitt behov av förändring, lämnar sitt tidigare agerande för ett nyare och bättre, och inte förrän då kan vakna upp på en tisdag. I dag är det måndag och det har varit segtrött och dimmig måndag ett j-kla tag nu för oss Arsenal.

För det känns som om vi genomlider samma drama gång efter gång. Och med lördagens match på näthinnan så framstår denna säsong nästan kusligt lik den förra. För kommer ni i håg när vi hade häng på ligatiteln och skulle möta barca i CL. Vi hade varit nästan avkopplade från ligatåget men tagit igen underläget bit för bit. Och eftersom vi hade vunnit vår gruppspelsmatch kunde UEFA-killarna inte sätta oss mot barca förrän i kvarten. Men oavsett.

När vi för några veckor sedan förlorade mot det spanska provinsiallaget följde vi upp det med 2-2 borta mot West Brom i lördags. Byt ut barca i kvarten mot barca i åttondelen och West Brom-malörerna mot Birminghams sena kvittering på St Andrews förra våren och du bländas av ett hisnande och nästan svindlande Deja-Vu.

När Almunia i 87:e minuten tappade in Phillips kvittering, mot Birmingham en otäck eftermiddag mars 2010, var det ingen tavla. Inte som den i lördags eller snarare inte som de i lördags. Men det var samma kategoriska ovilja att göra sitt jobb, samma vägran att ge de andra spelarna förutsättningar att göra sitt och samma återkommande omöjliggörande. Att låta Arsenal göra en manu, dvs spela shit men ändå avgå med segern. För han gör alltid likadant eller olika men med samma resultat. Och vi har sett scenariot så oändligt många gånger.

När vi äntligen har chansen, så slår han den ur våra händer. När vi börjar krypa närmre den första trofén på sex år så kunde du ju ge dig f-n på att skulle dyka upp och ställa allting till rätta igen. För vi är fast i ett ständigt upprepande, i samma tvångsmässiga loop, i ett måndag hela veckan och i ett nästan klaustrofobiskt Deja-Vu. Och den som bär ansvaret för detta är Almunia.

Vi kan skylla på Wenger som inte jagade iväg honom i somras eller i vintras, men vem i hela världen hade kunnat förutse detta bottenlösa misstagsproducerandet? Superdave the wonderchemist, James Ussher eller random Jehovas Vittne kanske, men det skulle nog krävas just en domedagsprofet för att förutse bedrövelsens enorma omfattning.

Så av den anledningen så lade Wenger ansvaret i Almunias livserfarna händer. Det var ett ansvar han uppgivit sig längta efter och sagt sig vara kapabel att ta. Men det vi ser har vi redan sett och det som sker det har redan skett. En annan dag, en annan match ett annat motstånd men ändå alltid samma klant.

Samma hopp och samma oändliga smärta när det brister. Samma pinsamma bortgörande och samma ständigt återkommande upplevelser av att vi sett det vi just nu ser. Att vi redan levt den säsong vi nu lever. Att vi redan plågats av den mara vi nu tvingas igenom. Att vi hålls fångna i samma eviga tvång av upprepning.

Black Country Chainsaw Massacre

Igår åkte ditt vackra Arsenal upp till West Bromvich Albions för att spela fotbollsmatch i Barclays Premier League. Arsenal skulle besöka The Hawthorns vilken D&M vidrörde under gårdagen. Vi avhandlade dock inte den, enligt källor, oerhört gods stämning som där råder. Ej heller avhandlades publikens förmåga att lyfta och hjälpa sitt hemmalag att realisera den dröm de i publiken bär på. Att stjälpa ännu ett storlag. Att få känna sig stolt över sin lilla plätt på jorden. Att få känna sig stolt över The Black Country.

För igår kom vackra storlaget Arsenal på besök, ända från den vackra, och på framgång ridande, storstaden London. Arsenal kom förvisso i en något tveksam form, med skadeproblem upp över öronen och med en akut brist på försvarsspelare och målvakter. Men de reste från London som titelutmanare endast tre poäng efter manure, med en match mindre spelad. Och Arsenal åkte till West Midlands med en förhoppning om att vända en trend och om att studsa tillbaka in i en positiv loop inför två veckors landslagsuppehåll.

Och som vi blev utspelade, som vi blev utmanövrerade. En fast situation, en bristande markering och en nick rakt in i mitten av målet. Just där målvakten stod, ungefär en decimeter över hans huvud, in under ribban. Inga svåra grejer, textboksexempel hur man gör mål på ett Arsenal av idag. Och sedan följde Baggies upp det hela utifrån precis samma textbok och det kapitel som avhandlar hur man försvara sig mot samma lag.

Att Arsenal skulle slå an sitt återstudsande mot toppen, med en målvakt av Almunias kaliber, det kunde nog inte ens mästertaktikern Roy Hodgson ana. Att hans underdogs skulle få sådant behjälpligt bistånd av en målvakt som inför säsongen ansåg sig vara den bästa målvakten i topp 4-laget Arsenal. En målvakt som vissa personer trodde hade genomgått någon form av metamorfos bara för att han stod emot ett antal bollar han fick rakt på sig nere i den spanska provinsen för några veckor sedan. Ingen, varken Hodgson, Wenger eller någon annan, hade kunnat förutse vilka blundrar denna spanske målvakt var kapabel till. Okej, D&M hade ju förutspått det hela fast nästan ändå inte. Inte riktigt lika miserabelt. Inte riktigt lika bedrövligt som sanningen visade sig vara.

När det övriga spelet så allmänt kastrerat ut, vilket endast räddades av två individuella ljuspunkter i form av RvP och Arsjavins båda mål, måste vi erkänna oss besegrade. För visst kom vi från Hawthorns med en poäng, men med lex manure, dvs ett sent vinstmål i en match de var genomruttna i, i ny datumstämpel, så åkte vi från West Midlands som helt sönderkörda, besegrade och massakrerade. Av Albions, av manure och av vår igen impotens. Slokande, slakna och slagna. Besegrade, bespottade och besudlade av vår egen stinkande odör av oförmåga. Fullständigt utlästa, utmanövrerade och massakrerade.

Nu ställer vi oss upp och välkomnar Jens tillbaka i laget. Vi säger unisont nej till fler matcher med den för dagen svartklädde hönan i målet och hoppas på snar återkomst för Song, Fabregas och TW14. -För att inte tala om Djourou och Szczesny...




Tack J för rubriktipset.

Beware of the långhårige skåning

Fredagens eufori och tungotalsliknande dans i bergtaget tillstånd har nu övergått till lördagens matchdagsallvar. Efter dagens bortamatch mot West Brom är vi lediga från Arsenalmatcher i precis två veckor. Landskamper och annat trams kommer att komma emellan, men som solida pelare i en tillvaro av totalt gungfly fungerar denna match som en av två.

Då tycker jag minsann att vi skall ägna denna match en del uppmärksamhet. Skådeplatsen för dramat kommer att vara The Hawthorns vilket av många anses vara en oerhört charmfullt renoverad arena. Ett exempel på att det går att föra över den gamla arenavariantens stämning och gemytlighet i en modern konformitet, genom ett renoverande med varsamma händer.

The Baggies hade, fram till i början av februari, den gamle italienska mittfältaren Roberto Di Matteo som manager. När Di Matteo sparkades och klubben tog in gamle svenskbekantingen Roy Hodgson att leda laget, riktades spelet allt mer från det vackra bollrullandet till ett mer på defensiven fokuserat spel. Med denna typ av spelidé är Hodgson fortfarande obesegrad som manager för West Brom och klubbens fria tabellfall är, för tillfället, uppstoppat.

Bäste målskytt denna säsong är den uzbekistanfödde nigerianen Peter Odemwingie, som redan två tredjedelar in i sin debutsäsong i EPL har gjort nio mål. En annan rackare vi bör se upp med är den gitarrspelande arbetarklassynglingen Jonas Olsson från Skåne. För trots att Herr Lagerbäck ansåg Olsson vara för långsam för att spela i svenska landslaget har han fungerat utmärkt i både EPL och dåvarande Coca-Cola Championship. Solid i sitt försvarsspel och ett utmärkt vapen i samband med fasta situationer. En vinnarskalle som aldrig ger tappt.

Och som om dessa ytterligheter; Odemwingies snabbhet och förmåga att finna djupledslöpningar i ena änden och Jonas Olsson, kompletterad av Abou Meite, i andra inte vore nog så ställs West Brom mot ett Arsenal med, i princip en hel startelva på skadelistan.

Utefter koll i injury news på .com ställer D&M följande lag på benen:

Den Gröna Hönan
Sagna-Squillaci-Koscielny-Clichy
Diaby-Wilshere
Nasri
Rosicky-RvP-Arsjavin

D&M hade gärna sett Ramsey ersätta den rakt igenom sömngångaraktige Diaby. Likaså hade vi gärna sett RvP på högerkanten med Chamakh som central anfallare. Jens Lehman i mål hade även det varit ett bättre alternativ, men liksom de två föregående önskningarna tror D&M att det stannar vid just önskningar. Men låt oss för allt smör i småland slippa firma D&D på mittfältet, får då ligger vi pyrt till.

Drömmen är att våran faktiska överlägsenhet även visar sig på banan. Att vår kompetenta offensiv gör att den svaga länken i defensiven inte behöver ge sig till känna. Men också att vi visar oss mogna nog att vända denna enormt negativa trend vi är i just nu, både på skade- och på resultatsidan. Att få gå in i två veckors ledighet med tre fräscha poäng vore hur skönt som helst. Att få se Arsenal in the art of bouncing back, vore ännu grymmare.

Så come on you Gunners. Eller som det stod på den lilla västgötska byn Vårgårdas nedlagda stationsbyggnad: Keep it country.

Hon dansar bara med nyktra killar

Denna vecka började i moll, gick vidare i ett kromatiskt halvsteg ned i ett synnerligen nedstämt D men har, i alla fall om D&M själv har förstått läget rätt, så smått börjat vandra uppåt utmed greppbrädan igen. En gammal trotjänare och tillika vinnare verkar vara på väg tillbaka för att skaka liv i de små alibijoggande kindergartenkidsen, och det drar ju lätt upp mungiporna.

Oavsett vad man tror om gårdagsämnet Ramsey, så känns det alltid härligt när Wenger snuvar Ferguson på talangfull britt, vilket även det pushar mungipor allt längre upp i ansiktet. Och idag är det fredag, bara en sån sak.

Både manure och che£sky vidare i CL, vilket innebär att manure kan komma att spela upp till sju matcher fler än vi, och che£sky fem fler, denna säsong. Sju matcher fler för närmsta titelkonkurrenten med potentiella skador och bristande fokus som trolig effekt, måste ju anses som endast positivt för oss. Shitty ute ur den europeiska tröstpriskuppen, vilket borde innebära att även de förblir trofélösa detta år. Och det är ju kul för den småsnåle cynikern.

Och trots att Djourou ännu hänger i ovisshet om han kommer åter om sex veckor eller i början av augusti. Trots att Szczesnys skada lämnar oss med Almunia, och den hönsgård det innebär, i ett par veckor till. Trots att varken Song, Walcott och Fabregas är i form för lördagsspel och trots allt vi vet om hur det är att vara Arsenal, i själ och hjärta. Trots att din erfarenhet lärt dig att du inte kan jubla utan att förvänta ett knytnävslag i magen, som nästa händelse i livet.

Trots allt detta vill D&M ta av sandaletterna och dansa i onyktert tillstånd. Tänk er ett urblekt tvåmanstält från –76, med avbrutna träpinnar och trasig dragkedja. Tänk er detta tält i gungning och satt i en allt högre takt av spinn. En guldfärgad kanon fladdrar förbi i vinden, en solkig tröjärm likaså. Det luktar unkna förhoppningar om en ljusnande framtid.
Det känns som liv det luktar vår. Och vi låter oss mer än gärna luras av henne.

För vi vill hoppas och vi vill tro. Vi vill se ett allt kroknande manure tappa sin ligaledning till oss. Vi vill se våra tilltufsade backupspelare prestera långt över förmåga och vi vill se dem brinna för vår gemensamma sak. Vi vill dansa av glädje och berusa oss på vinstens eufori.

Så kan hon som bara danser med nyktra killar stå där ensam i realitetens och logikens hörn. Längst bak i den torrlagda baren kan hon står i sällskap av en fungerande retorik om troliga förlopp. Vi tänker dansa oss redlösa, drömma oss höga och ragla ut i vårnatten stärkta av tre ytterligare poäng. Av manures kommande krasch och av vårt egna resande ur askan.

För våra spelare kommer att brinna, de kommer att explodera och de kommer att implodera på samma gång. De kommer att realisera de drömmar du bär på och äntligen visa sig mogna att motsvara dina förväntningar. För så länge du vågar drömma, så länge du vågar dansa och se onyktert på tillvaron som Arsenal, så länge finns det faktiskt hopp. Hopp för det lilla laget med det stora vitärmade hjärtat.

EDIT: Måste bara få bjussa på detta bonusklipp. För även detta får en att vilja dansa onykter.



Tack Shacko på ArsSweden, för klippet!

Arsenals framtid

På den här internetpublikationen har vi ju lovebombat vissa Arsenalspelare genom åren. En som under senare tid fått en ganska rejäl dos D&M-kärlek är Jack Wilshere. Vad han tycker om detta är ännu höljt i dimmor, men vi utgår ifrån att ingen mår dåligt av lite internetkärlek extra.

Nu skall vi ta ett steg till och kika efter vad som finns under den redan etablerade JW. Vi börjar med den unge man vars långa skadefrånvaro indirekt öppnat dörrarna för JW, a-truppens nummer 16 Aaron Ramsey.

Aaron är född och uppvuxen i den lilla walesiska staden Caerphilly, dryga milen från Cardiff. Han började spela organiserad fotboll som åttaåring i just Cardiff City och rönte ganska snabbt uppmärksamhet för sin goda blick för spelet och för sin oerhört funktionella teknik. Han blev, 28 april –07, den yngste spelaren någonsin att representera Cardiff Citys a-lag när han 16 år och 124 dagar gammal gjorde debut för klubben.

Efter att bland annat spelat FA-kuppfinal våren –08, skrev Ramsey i juni samma år, på för Arsenal. Trots sin ringa ålder spelade han, under sin debutsäsong i Arsenal, 22 matcher varav 9 var i ligan, mestadels som inhoppare. Säsongen därefter fick han, ofta beroende på andra spelares skador, allt mer speltid. Han spelade 29 matcher fram till den 27 februari –10, då Arsenal mötte Stoke City borta och Ramseys högerben stiftade bekantskap med den engelska fotbollens gallionsfigur Ryan Shawcross. (Googla ”Att vara gäst på Ashburton Grove”, så kan ni läsa vad Shawcross egentligen och innerst inne är för goding till person.)

En skada från helvetet senare och Ramsey var borta nästan nio månader från matchspel. Ett snöoväder i Nottingham och sju matcher i moderklubben senare, är han åter under Wengers vingar.

D&M anser uppenbarligen att Aaron Ramsey är en del av Arsenals framtid. Hur Ramsey har påverkats av Shawcross-asets ovana, är dock svår att säga. De matcher som bevittnats efter comebacken har visat en något mer försiktig Ramsey än den Rambo som Cardiff City-fansen tog till sitt hjärta 07-08.

Och det är här frågetecknen kvarstår. Kan Ramsey komma åter till den form han var före skadan och till den utvecklingskurva han då hade? Vågar han ha den höga frenesin och riskera smällar så på denna följer? Kan han det och vågar han det, så kommer han inom relativt snar framtid ta över en av box-to-box-platserna i truppen. D&D (Denilson och Diaby) borde kunna få svår konkurrens av Ramsey, detta eftersom hans kreativa register är så oändligt mycket större än herrar D&D´s. Om Ramsey däremot ser en Shawcross i varje tacklingsrisk, kommer hans roll i laget bli närmast försumbar och hans karriärmöjligheter rinna ut i sanden.

Här står han nu. På väg tillbaka för att vidare stiga i utveckling och karriär, eller märkt av en mittbacks önskan om att upprätthålla gode engelska fotbollstraditioner? Vi vill ju så gärna att han skall bli den Rambo vi behöver, en parhäst till nämnde Wilshere och en teknisk briljans kryddad med fysisk närvaro vi så desperat behöver. Vi vill ju se honom som en av Arsenals kommande storstjärnor men vågar ännu inte hoppas att han kommer över Britanniainfernot. Vad tror du?

God of Thunder and Rock and Roll

Idag är det onsdagen den 16 mars, nådens år 2011. Året då vi kan ha varit nära att vinna fyra titlar men hamnat på den vanliga zero. Det kan också vara året då vi tog den första ligatiteln sedan 2003-2004. Säsongen då The Invincibles spelade trettioåtta ligamatcher utan förlust och gjorde om Preston North Ends prestation från 1889 och gick just obesegrade genom serien. Säsongen 2003-2004 vaktades Arsenals mål av…

Jens ”Mad Jens” Lehman.

The Invincibles bestod av spelare som Henry, Bergkamp och Sol Campbell. Laget styrdes av lagkapten Patrick Vieira och vicekaptener Martin Keown och Ray Parlour. Om avskyn för att förlora skall definieras med ett enda exempel, så är det genom detta lag. Inte för att de förblev obesegrade säsongen igenom, vilket i sig är en prestation som D&M tror aldrig kommer upprepas. Utan för att laget som helhet tillsammans med de individuella delarna i det, gjorde precis vad som helst för att undvika förlusten. Vissa dagar vackert, andra allt annat än detsamma. Oavsett tillvägagångssätt, aldrig förlust. You win some, you draw some.

The Invincibles var inte överdrivet elaka eller fysiska. Det var inte genom att skrämma motståndarna som de besegrade dem. Viljan att vinna var inte definierad av brutalitet eller skrämsel, men inte heller av endast skönspel och delikatessökande. Laget var i stället välbalanserat och dynamiskt, där både ytterligheter och mellanting fanns representerade. Gemensamt var dock den genomgående strävan efter vinsten. Oacceptansen för att förlora. Känslan av att vi är de som vinner, att förlust inte finns på kartan och känslan av vetskap om att vara oövervinnelig. God of Thunder and Rock and roll. Känslan av att alternativet att vika ned sig, ja det finns inte att välja. Det är inget alternativ.

Känslan av att vi aldrig kommer att vika ned oss, känslan av att vi inte är sådana och känslan av att allt motstånd är välkommet, vi kommer ändå att besegra det. Den känslan måste vi återfinna, det laget måste vi åter bli. Laget som välkomnar alla till kamp, eftersom utgången är redan förutbestämd i en seger till oss. Kom hit och försök, vi kommer ändå ta er. Den känslan, den självklarheten, den självbilden. Hatet för att förlora måste internaliseras i varje man som tillåts bära den vitärmade tröjan som är vackrast av dem alla. Varje hjärta måste slå för kampen, för de extra procenten av itagning och för den allenarådande orsaken till deltagandet.

Vinsten. Vinnandet. Besegrandet. Nedläggandet. Det stora nedläggandet.

I'm the lord of the wastelands
A modern day man of steel
I gather darkness to please me
And I command you to kneel
Before the God of thunder and rock and roll…

Doktor Lehmanns Gångväg

I gårdagens inlägg målade D&M med det svartaste av mörkläggningar. Med stora vida penseldrag målades, om inte f-n på väggen så i varje fall, en inte allt för ljus morgondag upp. Yviga gester, storvulen fruktan och en fullt adekvat reaktion från en luttrad Arsenalfantast som D&M. Idag är tillvaron smått ljusnande, mörkret har till viss del fått ge vika för lite nyheternas upplysande fägring.

För det är av vinsterna vi känner livets glädje, men av förlusterna vi formas till vilka vi blir.

Som ett brev på posten, eller som en google translate senare, går gamle mittfältskämpen Emmanuel Petit ut i The Sun, av alla publikationer på denna jord, och berättar om livets sanningar. Att han minsann anser Arsenals spelare i allmänhet, och lagkapten Fabregas i synnerhet, vara i behov av psykologstöd. Och som den medmänsklighetens ädla riddare, som den levnadsprofet och barhängsfilosof D&M är så håller vi med alla dagar i veckan. Visst behöver spelarna i Arsenal, liksom majoriteten av alla elitidrottsmän, träna sitt psyke i alla fall ett uns av vad de tränar sina kroppar.

Men skall de verkligen få rådet från Emmanuel Petit? Jag menar, från killen som lämnade Arsenal för allt guld i Katalonien och sedan reste vidare till det preromanskt sunkiga chelsea fc och där vann just precis ingenting. Är det verkligen han som skall råda andra att konsultera psykolog? Med de klubbvalen? Ja, eller hur?

Nej, då är det bättre att lägga sin hand över nästa kille som i pressen nämns med Arsenalanknytning. När detta skrivs är det bara rykten, inga offentligt förevisade påskrifter. Men vi snackar om han 41-åringen, han psykbrytsnubben, han geniet, han mästaren, han Mad Jensen. Den germanskaste av alla stora germaner, alla oktoberfestivalers önskedröm och alla helikopterfantasters helikopterfantast Jens Lehmann.

Just han, just denne titan och gigant ryktas nu vara svaret på Szczesnys frånvaro. Han skall enligt uppgift vara på väg till London Colney för att vässa sig i form till att återta bänkplatsen bakom det gröna hönset i mål. God damn, eller kanske Gott verdammt som Jens själv skulle säga.

Tänk på alla alibijoggande mittfältare när de får multipla dativobjekt i hårtorksform stenhårt i bakhuvudet. Tänk Mad Jens´ stinna blick stirrande djupt i de katalanska brunnarna sökande efter något brännbart att antända. Tänk hans menande finger mot tinningen, fritt för alla att tolka utifrån Lex Jens. Ja, j-klar i min lilla låda, då blir det åka av under ligaupploppet. Och skulle så vara fallet så har vi dessutom löst alla eventualiteter som Emmanuel Petit skall ha givit uttryck för.

För den erkänt stabile och av D&M högst respekterade Martin Keown sade under gårdagen: "[Jens is] a good communicator and excellent at identifying which of his team-mates are giving everything and who could offer more”. "If something needs to be said, he'll say it." Så vem behöver psykologstöd, när du kan få da real shit, en levnadskonstnär och Livscoach i samma paket, i form av Mad Jens? En äkta Mad Jens. Ja, då blir det åka av.

Något för Jens ”The Kindergarten Cop” Lehmann?

Misery loves company

Egentligen hade jag nog tänkt skriva något om en domare som inte gjorde sitt jobb. Om ett manure som favoriseras av FA eller om kartellbildningar av elakheter. Men jag låter nog bli med det ändå. Inte för att jag, om jag ändå hade gjort så, verkat förvillande lik Wenger i en nästan högadolescent form av frånskyllande. Nej, skälet till att jag låter bli är att det inte finns något att skylla på.

Ingen visades på felaktiga grunder. Motståndarna favoriserades inte fram till seger. Och inga trådar hade dragits i av nyligen kliade ryggar. Vi fixade det hela fullt på egen hand. Där vi i säsongens inledning faktiskt visade upp en första antydan till vinnarkultur, där är vi nu nästan bubbelblåsande i vårt förutsättande av det självklara misslyckandet.

Där man, i säsongens inledande skede, satt och hoppades på att vi skulle göra första målet, eftersom det annars blev lite uppförsbacke, där ger man nu nästan upp redan när laguppställningen ropas ut. Från att tidigare ha varit klubben som inte funnit någon trofé på fem och ett halvt år, är vi nu klubben som plötsligt gjort det till en omöjlighet att över huvud taget vinna.

Flackande blick, djupa suckar och lommande runt, runt, runt.

En domedagsprofetia kommer sällan ensam. Och den här kom i form av en CC-finalförlust, följt av barcakonspiration vilket därefter spetsades av ett totalhaveri av det vi kallar försvarsarbete. Allt detta på endast två veckors tid. Vi är tillbaka till ruta ett, fast ändå inte.

För elände älskar sällskap. Vårt elände heter nästan sex års trofétorka och eländet har nu fått sällskap av en skadelista längre än Robert Wadlow, en försvarsregression i parodisk form och ett asplövsdarrande så fort det vankas avspark.

Rädslan för att misslyckas har blivit bekräftelsen av detsamma. Vi har blivit vår egen självuppfyllande profetia, vi spelar upp vår egen parodi och vi har kastat vår egen förbannelse. Wengers, och spelarnas, ständiga upprepande av att vinandets mantra har satt lås och bom för möjligheten till det. Kvadrupel blev trippel som blev till dubbel vilket bli till vadå? Winning is everything, men förlorandet är det ända vi känner igen oss i.

Elände älskar sällskap och himlen vet att vi är miserabla nu.

Hate to say I told you so -aka Gallina Verde

Söndagsförmiddag, trött och ont i huvudet. Seg i kroppen, stökigt i hemmet, popcorn precis överallt. Huvudbry. Vad var det jag sade? Vad är det ni är förvånade över? Vad trodde ni?

För att vi igår kväll förlorade mot manu i FA-kuppens kvartsfinal är inget som helst problem i denna fridens boning. Ligan är all och allt annat än ligan är störande och dränerande moment. Bort med dessa så blir jobbet lättare att göra. Det som skapar huvudbry är sättet vi förlorade på. Och då har jag inte ens tänkt komma in på Johan Djourous skadefrånvaro som började i går och enligt uppgifter slutar någon gång nästa försäsongsträning.

Mittbacksparet Djourou-Koscielny har under Szczesnys regi, med undantag från Koscielnys kommunikationsunderlåtande under CC-finalen, blivit ett tight, vältrimmat och solitt mittbackspar. Under Almunias ledning blev de, och samtliga andra försvarande spelare, transformerade till små delar av en hönsgård. Alla sprang runt runt, fram och tillbaka, huller om buller, utan någon som helst mening eller tanke. Och denne Gallina Verde for än hit, än dit, men hamnade han där bollen tog sin bana? No.

Almunia bevisade igår, än en gång, att han varken är kapabel att stoppa bollar som kommer i hans väg, än mindre att hantera och styra ett försvar. I hans närhet blir de tidigare Solid Rocksen, till irrande höns. Hans desperata kacklande drunknade i ljudet av det övriga yrandet. Och då var manu-spelarna ändå oerhört snälla i sin uppvaktning. Det behövdes liksom inte, det räckte som det var.

Så förlusten av Johan Djourou är ett oerhört stort avbräck, där vi endast kan hoppas på att den uppgivna skadetiden visar sig vara gravt felaktig och att han kommer åter snarare än uppgivet. Men den vi, för snabbaste av läkningar, skall sända vår goda karma till är målvaktspojken Szczesny. För tänk er mittbacksparet Squillaci-Koscielny under ledning av Gallina Verde Manuell Almunia.

Tänk er dessa tre som solida mittpelare när det blåser hårt på White Heart Lane, eller när foolsen och manure försöker inta AG. Tänk Almunia mot långa bollar på Peter Crouch eller Andy Carrol. Tänk Almunia mot ett mer inspirerat Rooney-Hernández än den lojja gårdagsvarianten. Hur go känns den? Hur gott sover man då?

There goes the titelrace...

Top of the league, bottom of your heart

Dagens övningar präglas i många lager av en kvartsfinal i FA-kuppen. Inte i Casa de la D&M. Spela juniorerna, gärna några nasty one, om vi nu har sådana. Och håll för guds skull alla betydande spelare skadefria. För nu leder vi återigen denna synnerligen oattraktiva liga. Och gör man det så ligger man sådär till för att vinna den riktiga. Så håll alla spelare av klass långt bort från risk, spara dem till West Brom borta och sy en ny målvaktshandske till Szczesny.


I torsdags kom D&M ut ur garderoben, inte som en Hysén, utan som en vanlig medelålders fotbollsfantast som fått feeling för Jack Wilshere. De var intet nytt, bara tydligare och starkare. Men när den ökade kärleken till Jack Wilshere finns i ena änden, så finns förlusten och sorgen över Cesc Fabregas i den andra.

D&M´s all time favoritspelare i Arsenal är Dennis Bergkamp och Ray Parlour. De är spelare vi älskar. Den ena för dess tekniska briljans, passningar från himlen sända och förmåga att omvandla halvchanser till klassmål. Den andra för att han kunde placeras nästan var som helst på planen, aldrig slutade kämpa och aldrig slutade att springa. Gemensamt för dessa var en sak. De hatade att förlora. Eller snarare; de brann så oändligt för att vinna.

En spelare kan ha en dålig dag och det kan vi vara arga på, men det går att förlåta. Men en spelare som inte gör sitt bästa, det är ett svek. Vår lagkapten Cesc Fabregas mötte sin barndoms absoluta dröm, han fick beträda den fotbollsplan vars läktare han så många gånger suttit på och han mötte spelare han i princip delat all sin vakna tid, under hans först år som tonåring.

Brann han? Verkade han hata förloppet som ledde fram till förlusten? Sprang han tills han stupade för att försöka besegra det redan förutbestämda ödet?

När van Persie blev utvisad log han, kanske ironiskt, kanske i vanmakt. Men han log. När messi sköt in den avgörande straffen skrattade han, kanske ironiskt, kanske i vanmakt. Men han skrattade. När han flamsade runt med xavis, iniestas och annat löst folk, så kanske han gjord det ironiskt, kanske i vanmakt. Men han flamsade. Han flamsade när han skulle ha bitit ihop, skrikit sig blå för att hetsa sina lagkamrater till att genomföra det omöjliga och till att pressa sig till dödens gräns för att besegra det förutbestämda.

Även om prestationen inte lever upp till förväntan, så älskar du någon som brinner. Fabregas gick på sparlåga på väg mot slocknad.

För Cesc sänkte sitt huvud och lommade vidare i livet. Han lommade på och trampade samtidigt på ditt bultande hjärta. För du älskar, du hoppades och du blev sviken. Och det smärtar. Det gör så ont.

Tiden vi har just framför oss

Igår nåddes oss uppgifter om att målvakt Szczesny, enligt polsk press, skall vara borta i fyra till sex veckor. Brrr. Först bör läggas på bordet att det vara samma polska press som förmedlade nyheten om att nämnde Szczesny ägnat sig åt en smärre utpressning mot Wenger, då polacken stod inför kontraktsförlängning och villkorat en sådan med hög speltid. Detta visade sig sedan inte vara sant.

Med den kunskapen om den polska pressen måste vi ändå ägna tid och en viss tankeverksamhet åt fyra till sex veckors frånvaro. Fyra veckor skulle innebära att Szczesny kan vara tillbaka till Blackpool borta den 10:e april. Helgen därefter möter vi Liverpool hemma medan återinförandet av ordning i Norra London sker onsdagen den 20:e april, det vill säga exakt sex veckor efter barcaeländet.

Så vad har vi då på hand? Allt snack om att Almunia mot barcelona tog revansch, visade att han är tillbaka och visst har potential att vara förstemålvakt i en klubb som Arsenal, är rakt igenom önsketänkande. Barca spelade noll bollar över en och en halv meter, de hade noll stycken bredaxlade mittbackar som försöker knuffa undan nervvrak till Arsenalmålvakt och de satte samspelet målvakt – försvarsspelare på prov exakt ingen gång. Så barcamatchen var en oändlighet av olikhet mot det som, de närmsta veckorna, kommer att bli Almunias vardag.

För vilket EPL-lag känner inte till Almunias tvätthängande på lyrbollar? Vem har inte uppfattat hans egenhet att bli undanknuffad av stora starka mittbackar? Vilken EPL-manager känner inte till hans dokumenterade oförmåga att hålla ordning på sin arbetsplats vid fasta situationer? Almunia är Lehmans antites. Han är Fabianski pre räddad CL-straffs absoluta råmodell. Han är mannen som alltid utstrålar nervositet, mannen som blir undanknuffad och mannen som skriker och gapar på försvarsspelare som för länge sedan slutat bry sig.

Vi känner alla till Almunias insats senast vi mötte West Brom, och den visheten bringar inget som helst lugn till våra vitärmade själar. Om vi tänker oss att han får en lidnersk knäpp och att den faktiskt varar ett par dagar så känns fyra veckors Szczesnyfrånvaro, vilken innehåller den FA-kuppmatch på Old Trafford han ändå troligtvis hade spelat, ligamatcherna West Brom borta och Blackburn hemma, nästan acceptabla. Landskampsuppehållet för första gången efterlängtat och vi säger tack och ja tack till matchlösa veckor som blir matchfria.

Mot West Brom och Blackburn kanske utespelarna kan hålla motståndat stången, sträva efter nada fasta situationer och helt sonika göra motståndarlagen oförmögna att skjuta skott på spanjoren. Mot liverpool, spurs och manu måste Szczesny spela, annars är ligan förlorad.

Så låt oss hålla tummarna för en rehabilitering a la Robin van Persies senaste.












Resten av säsongen: Sí, entonces será como de costumbre. No hay trofeo.
Sex till fyra veckor: Tak, jeśli wygramy ligę.

You made us proud

Lugnet har nu lagt sig. Matchen och cirkusen kring densamma börjar så smått bli digesterad och klar. Oraklet Xavi har inte bara berättat för oss att barca skulle ha vunnit matchen även om van Persie inte blev utvisad. Han har även skänkt oss kunskapen att domare Massimo Busacca skipade total rättvisa och inte gav fördel till något av laget. Och det känns ju bra. Då blir man lugn och fin och kan, utan några som helst bryderier eller bitterhet, lämna matchen till historien. För hur var det nu med det där om vem som skriver historien..?

Efter matchseriens första ben, hyllade vi här på D&M-flanken Arsenal i allmänhet och fem spelare i synnerhet. Efter tisdagens UEFA-sufflerade uppgörelse, inte helt olik den amerikanska nöjesindustrin Wrestling, så är det främst tre av Arsenalspelare som D&M känner en speciell värme för.

På plats nummer tre finner vi killen som inför säsongen hade varit frånvarande från allt vad fotboll heter i mer än ett år. Vars knän lagt Wengers panna i djupa veck och killen som skulle återinfasas långsamt med ickefrekvent matchande inlindad i ett tjog bomullstussar. Vi talar om mittbacken Johan Djourou. Djourou som bildade mittbackspar med nummer två på dagens D&M-lista, Laurent Koscielny.

Dessa två lät, som det heter, inte en dj-vel över bron, så till vida denne lille dj-veln inte fått behjälpligt bistånd från en arsenalsk lagkapten, vill säga. De styrde och ställde, stötte fram och screenade bort spelare långt före bollen var i närheten av rätt destination. Deras arbete fick till och med den erkänt tvätthängande Almunia att plötsligt se ut som en fotbollsmålvakt, bara en sådan sak.

Men den störste av dem alla, denna tisdag av katalanskt och UEFA-iskt samförstånd och ryggkliande rus och dus, var den minste av dem alla. Eller snarare den yngste av dem alla. Just fyllda nitton år, 173 centimeter sprängfylld av Arsenal-DNA och så överlägsen att han närmast borde ha blivit generad ju längre kvällen led.

Wilshere som, i princip, var helt ensam på det arsenalska mittfältet, stod på rätt ställe i samtliga situationer, vann boll och hade redan när han vunnit den börjat avancera upp i banan. Som, med bara ett litet uns av understöd, hade blivit sinnebilden för den box-to-box-spelande mittfältaren. Lillkillen, som mot allt rådande förnuft, höll på att ge Danmark en plats i världsfotbollen och vars fötter samtliga engelska fotbollsfantaster borde vallfärda till London Colney, för att kyssa. För han är inte bara den engelska- eller den totala världsfotbollens futurum. Han är dess presens.

Wilshere är redan nu själva epicentret i den fotbollsessens du önskar förmedla till dina små avkommor. Själva bilden av det du önskar hos en fotbollsspelare. Som har hjärtat fyllt med Arsenal och som fyller ditt hjärta med värme. Du gjorde oss stolta, Jack. Du gjorde så att vi trots svågerpolitikens självklara matchutgång, kunde se någon mening med en kvartsfinal i UEFA Champions League. För vi har dig och du har framtiden. Och så länge vi har dig, så tillhör framtiden oss. Du är Arsenal och du gjorde oss stolta.


















En favorit i repris.

So this is where the money goes.

Així que aquí és on van els diners.

Así que aquí es donde va el dinero.

Portanto, este é o lugar onde vai o dinheiro.

Quindi questo è dove va il denaro.

Das ist also wo das Geld hingeht.

Beraz, hau da, non dirua doa.

Il s'agit donc d'où va votre argent.

Fortsatt korruption och svågerpolitik vs En vanlig j-la fotbollsklubb från Norra London: 1-0

Lånade pengar och friserad fjäderskrud

Godhetens GB-glassklädda företrädare, fc barcelona, har ju alltid haft som vana att ranta på ändan, men ändå sedan bli upphjälpta. Banker har hållit dem under armarna och de styrande över den del av Spanien som kallas Katalonien, har aldrig missat värdet av den propagandaapparat som ett framgångsrikt fotbollslag innebär. Vi hjälper ju varandra, vi håller ihop och vi är mer än en herrklubb.

Om ändå Henry Norris hade varit med oss…

Föreningen har dock ovanan att inte riktigt sköta sina finanser. Ekvationen ”Egenstöpta katalanska produkter som har varit i klubben sedan 9 månaders ålder” + ”K2-höga berg av löneutbetalningar”, har allt som oftast landat i en inte allt för spännande paradox. För trots att klubben anser sig helt självbesörjande på spelare och fast alla innerst inne är katalaner. Trots att alla världens bästa spelare innerst inne bara drömmer om att få spela för just den här klubben, som är mer än en klubb, och därför nästan gör det gratis, så har de försett sig med skulder likvärdiga ett mindre ulands totala statsbudget.

Då denna paradox i perioder krupit allt för nära klubbens räknebok, har det alltid funnits hjälpande händer som, med en diger samling mjuklena sedelbuntar, i sann kamratanda velat klia storklubben på ryggen. Skola, vägar och en massa annan ickefungerande infrastruktur, whatevva! Men en välmående storklubb, det måste vi har i regionen som är mer än en region. Regionen och kapitalet har liksom suttit i samma båt roendes utmed den spanska ostkusten.

Om ändå Henry Norris hade varit med oss…

Så när Svenne Banan i kväll återigen bänkar sig för en Clash of The Finfotboll så är det inte mellan ”Lag Gammal och trött tränare med dåligt väder och en fattigmansversion” och ”Lag Unicef plus egna talanger som räddar världen och världsfotbollen”. Det är en match där storkapitalet och svågerpolitiken möter ett vanligt j-la fotbollslag från norra London.

Eftersom bland andra Alexander Song och Theo Walcott är skadefrånvarande borde laget se ut ungefär såhär:

Szczesny
Sagna-Djourou-Koscielny-Clichy
Diaby-Wilshere
Fabregas
Nasri-Chamakh-Arsjavin

Diaby har ju varit på denna sidas tapet tre dagar i rad nu, fast i valet mellan pest och kolera så får Diaby spela. Världens bästa Bendtner hade stor show mot League One-laget Orient förra veckan, men borde absolut petas till förmån för den i europaspel certifierade Chamakh. En hux-flux färdigrehabbad Robin van Persie är inte alls färdigrehabbad utan kommer att sitta på bänken hela matchen. Detta eftersom Wenger inte kommer att hamna i det läge då offensiva byten kommer att behövas. Frågor på det? Matchen kommer att dömas av den italiensktalande schweizaren Massimo Busacci som mest är känd för att ha givit Spanien en, allt annat än rättvis, straff och samtidigt skickat Ukrainas Vaschuk ur VM 2006. För att endast ha fått en match i sommarens VM, samt för att ha dömt CL-finalen 2009, mellan Manchester United och fc barcelona. En match som barcelona vann med 2-0.

Om ändå Henry Norris hade varit med oss…

Diaby vs Carragher -Eller The Battle of the Illbattings

På denna internetpublikation har du fått spisa både ris och ros om Arsenalspelare. Igår fick sig herrar Denilson och Diaby en omgång av Hans Scheikes absoluta favoritredskap och D&M höll sig inte för bättre än att dessa båda borde skiljas från Arsenal. Idag skall vi låta Abou Diaby få fortsatt webbplats, fast denna gång från en liten annan infallsvinkel.

Lördagen den 5:e februari fick nämnde Diaby rött kort efter att ha knuffat gentlemannen Joey Barton och gruffat med dennes grottkollega Kevin Nolan. Vi kan tycka vad vi vill kring Diabys reaktion, vilken var på Bartons från helvetet komna tvåfotstackling, men han tilldelades ett omedelbart rött kort vilket inte bara vände matchen utan även gav honom tre matchers avstängning. Ordning och reda avstängning på fredag, FA håller koll på hormonstinna unga fransmän och allt är kontrollerat nog att få ha sin gilla gång.

I går spelades den inte helt oladdade matchen Liverpool FC mot Manchester United på Anfield Road. Då D&M´s avkommor var utlokaliserade på fika nere på byn respektive barnkalas, gavs ytterligare möjlighet att inte bara lösa bakfyllan med lite folköl och portionssnus, utan även att få fortsätta det objektiva fotbollskonsumerandet. För en Arsenalfantast som D&M, så blev matchen inte bara en tröst och en eventuell räddningsplanka utifrån lördagens Sunderlandmalör. Den blev även en display över hur märkligt dagens toppfotboll fungerar.

Där Phil Dowd gav Diaby riocha directa, uppe i Newcastle, där lät densamme Jamie Carragher agera Jack The Ripper med Luis Nani Cunhas vänsterben. Och vi kan tycka vad vi vill om Nani och dennes diskutabla strävan efter att efterlikna en än mer famös landsman och vi kan tycka vad vi vill om Carragher och dennes upprättande av stolta brittiska traditioner. Men om vi skall lära våra barn skilja rätt från fel, så är det ju uppenbart att herrarna på FA inte anser att de små tättingarna skall titta på fotboll från Barclays Premier League.

För det som är Fel-Fel-i-Fel-Fel av Diaby är Fel-Men-Inte-Så-Farligt-Ändå-Bus av Carragher. Och där Diaby stängdes av tre matcher på direkten där är Carragher redo att möta Sunderland redan i nästa omgång. Carragher som också fick lite skönt vacker uppbackning av sin lagkapten som passade på att läxa upp Nani för att denne skulle ha simulerat skada och smärta. Ett skönt upprättande av de moraliska grundbultarnas tillvridande.




















Does It Make Sense?

Vi kan absolut saga ajabaja till Diaby. Vi kan absolut säga att Nani tenderar att, hur skall vi uttrycka det hela, förstärka vissa kroppsliga kontaktytor, och dess konsekvenser. Men vi kan inte någon dag i veckan tycka att Diabys regelöverträdelse är grövre, mer felaktig eller har ett mer ondsint uppsåt, än den Jamie Carragher utförde i går. Vi kan inte på något sätt se det rimliga och det trovärdiga i detta regelsystems användande.

Vi kan bara skaka på huvudet, sucka och hämta en ny Norrlands i köket.

I morgon kommer vi att tala europeisk toppidrott, svågerpolitik och förmåga till bibehållet perspektiv. Det blir spännande.