Denna morgon är det med tunga steg han tar sig ur sängen. Med nästan kroppslig smärta ålar han sig ned i de tighta 510:orna, kränger på sig sin gröna Lacostepiké och beger sig ned till den väntande frukosten. Hans ömma moder lägger huvudet på sned och försöker ge tröst med ord om en godare framtid och fler chanser. Förlorar du en står dig tusen åter, men ingenting hjälper honom. Ingen tröst kan ges som är möjlig att tas emot. Ingen läkning, inget som stillar hans smärta och ingenting som tar bort det som håller honom fast.
Ingenting. Ingenting kan ta honom framåt, uppåt, åter eller tillbaka. Det som är gjort är gjort och inget kan göras ogjort. Han är en krökt ung man, en krackelerande stackare med brustet hjärta. En konturlöst suddig skuggbild av gårdagens nästan självlysande mittpunkt. Idag är han ingenting. En samling svarta negationer staplade på varandra. Tre äpplen hög av invärtes ruttnad. Om han fått lära sig att minus och minus blir plus, så är han undantaget som bekräftar regeln.
Föregående kväll, med högt huvud, gick han ut i striden, med hög svansföring passerade han fritidsgårdens öppna gårdsplan i dunkelt kvällsljus. Här skall ni se på killen som är klaaar, killen som tar skalper och killen som står pall. Han som nedlägger, förför och smeker sig vidare upp i mellanstadieskolans näringskedja.
Han som lovade mycket men förlorade hela stycket.
Som en knytnäve i magen, som en verbal överkörning av en högstadieelev på gamla jaktmarker, som ett nej från Hon när han trodde han var home free och hade ett självklart grovhångel inom säkerställd framtid. Som ett plötsligt upplägg av en förväntad allierad, som gjorde att han fick lämna rundpingisen, utslagen av den harmynte killen med glasögon i fyran. Som fel sorts blick från fel person vid absolut fel tillfälle.
Så vandrade han hemåt i sen midvinternatt. Kröp ned under pojkrummets rödvita täcke med en guldfärgad kanon, och försökte inbilla sig att nattlig sömn var möjlig. Efter timmar av oroligt vandrande mellan sömn, halvslummer och kliande vakenhet, ringde klockan för uppgång till nästa knockout-risk.
Så idag är han inte tuff, inte någon topp dog, inte någon nyhånglad och fin. Idag är han överkörd, bortfintat och bortgjord. Fallen på eget bevåg, där högmod just föregick fallet. En filmning utanför området blev straff för Wigan, ett antal sumpade chanser att göra 3-1 förbyttes till ett självmål av den inköpte rutinboosten, som matchen igenom visade sig vara raka motsatsen till det uppstagande och lugnande han var satt till att tillföra. Två berövade straffar senare, var vår hjälte förkrossad, uppläxad och satt på plats.
Då är det inte lätt att vara tuff, småstadssnygg och inbjudande. Då går han istället med sänkt blick utmed väggarna och vill bara bort. Iväg. Härifrån.
torsdag 30 december 2010
onsdag 29 december 2010
Nyhånglad och fin
Da, ta-datta-da. Da, ta-datta-da. Da, ta-datta-da. Lätta fötter i sköna skor. Lätta steg nedför backen från radhusområdet. Utefter motorvägen, förbi mellanstadieskolan, på väg hemåt. Inga problem, bara lösningar. Inga svårigheter i världen kan förta den flammande elden i ditt hjärta. Vetskapen, säkerheten, självklarheten. Här kommer killen som ingen kan rucka. Här kommer killen som inget kan rå på. Här kommer killen som är på väg hem, nyhånglad och fin.
Många år av väntan, många sena nätter av längtan. Många misslyckade försök och brustna förhoppningar. Timmar av fantiserande, månader av planerande och små, korta ögonblick av nästintill-lägen. Så nära, så på gränsen till att lyckas. En hand som hade lite för bråttom, en rusande tanke som tog med sig den förlupna kroppen eller en förhastad smekning. En sista tryckare innan lamporna i taket skulle tändas, flickan skulle hämtas upp av sin pappa och pojken vandra hem till föräldrarna i tv-soffan. En chans han inte ville låta gå förlorad men ändå inte kunde ta. Ett virrvarr av möjligheter långt före det att han var redo. Och sedan plötsligt tillbaka på ruta ett.
Men inte i dag. Inte i kväll. Inte i natt.
Denna gång kunde inget stoppa honom. Denna gång var han säker. Lugn och kontrollerad. Exalterad men samtidigt soignerad. Den som trodde att relationella erövringar, strövtåg längs med parallellklasskroppar eller socioerotiska vidareutvecklingar, grundade sig på stundens inlevelse och sekundens nycker. Vad visste den personen? Intet, noll, nada. Koll, vetskap, förmåga att kunna hantera sina laviner av lustar och infall av stormningar. När man skall ta ett steg fram och när man skall stå still för att bida sin tid. När man skall ta ytterligare ett steg för att genast returnera till en, för båda, säker och van plats. En gulbrun yllejumpers mudd. En hett blossande kind. Utanpå jeansen eller innanför ärmen.
Taktik, kunskap. Teori som skall omvandlas till praktik. Visst, du kan köra på gehör och lita på din talangs enorma briljans. Det fungerar i de lätta lägena, de redan nedlagda och säkra korten. Men inte i skarpt läge. Inte på gräddhyllans gräddhylla och inte så långt upp i prisskåpets osynligt övertydliga hierarki. Här gäller det att hålla händerna i styr. Säga rätt saker. Smeka medhårs, på rätt ställe och vid rätt tidpunkt. Och allt detta gjordes rätt. Så rätt. Killen med knallen blev killen med kollen. Därav de lätta stegen hem. Därav lugnet, säkerheten, värmen i bröstet och den nästan oändliga glädjen. Nyhånglad och fin. Alla rätt gjorda.
Då kan han kosta på sig en tillbakalutad och lite väl sprättig gång. Då kan han kosta på sig att ha näsan högt uppe i skyn. Då kan han kosta på sig ett leende så brett att det aldrig skulle accepteras i en bamba-kö en regnig tisdag i november. Men idag är det inga problem, bara lösningar. Idag kan han tillåta sig att ta plats, att vara kingen, att vara störst, bäst och vackrast.
Men ser han nästa steg, ser han nästa utmaning, ser han nästa hot? Ser han avgrunden, avunden och strävan efter att ta ned honom på marken igen? Ser han bulliesarna som tagit till sin livsuppgift att sätta honom på plats? De som anser att allt vackert måste smutsas ned och att ingen skall få växa sig för stor? Ser han lervällingen? Ser han den anstormande kampen? Ser han de elva jordfräsarna på DW Stadium? De som bara vill kröka det som rakt sig växt. De som är alla flåsande hundar i hans fuktigt spända nacke.
Ser han Wigan Away? Är han förberedd på Wigan på bortaplan? För det här är ingen välordnad radhuslänga, inget rosa flickrum med luddiga kuddar och ingen längtan efter ömsint beröring. Det här är är två dagar efter natten före. Det är här händerna synas, det är här de tagna stegen och den vunna marken måste bekräftas och befästas. Det är här en Nyhånglad och fin skall stå pall och stå emot skiten. Som en bamba-rast en regnig tisdag i november, som retsamheter, slagsmålsinviter och som konkurrens från ett närliggande högstadium.
Är han beredd, står han pall, slår han tillbaka?
Många år av väntan, många sena nätter av längtan. Många misslyckade försök och brustna förhoppningar. Timmar av fantiserande, månader av planerande och små, korta ögonblick av nästintill-lägen. Så nära, så på gränsen till att lyckas. En hand som hade lite för bråttom, en rusande tanke som tog med sig den förlupna kroppen eller en förhastad smekning. En sista tryckare innan lamporna i taket skulle tändas, flickan skulle hämtas upp av sin pappa och pojken vandra hem till föräldrarna i tv-soffan. En chans han inte ville låta gå förlorad men ändå inte kunde ta. Ett virrvarr av möjligheter långt före det att han var redo. Och sedan plötsligt tillbaka på ruta ett.
Men inte i dag. Inte i kväll. Inte i natt.
Denna gång kunde inget stoppa honom. Denna gång var han säker. Lugn och kontrollerad. Exalterad men samtidigt soignerad. Den som trodde att relationella erövringar, strövtåg längs med parallellklasskroppar eller socioerotiska vidareutvecklingar, grundade sig på stundens inlevelse och sekundens nycker. Vad visste den personen? Intet, noll, nada. Koll, vetskap, förmåga att kunna hantera sina laviner av lustar och infall av stormningar. När man skall ta ett steg fram och när man skall stå still för att bida sin tid. När man skall ta ytterligare ett steg för att genast returnera till en, för båda, säker och van plats. En gulbrun yllejumpers mudd. En hett blossande kind. Utanpå jeansen eller innanför ärmen.
Taktik, kunskap. Teori som skall omvandlas till praktik. Visst, du kan köra på gehör och lita på din talangs enorma briljans. Det fungerar i de lätta lägena, de redan nedlagda och säkra korten. Men inte i skarpt läge. Inte på gräddhyllans gräddhylla och inte så långt upp i prisskåpets osynligt övertydliga hierarki. Här gäller det att hålla händerna i styr. Säga rätt saker. Smeka medhårs, på rätt ställe och vid rätt tidpunkt. Och allt detta gjordes rätt. Så rätt. Killen med knallen blev killen med kollen. Därav de lätta stegen hem. Därav lugnet, säkerheten, värmen i bröstet och den nästan oändliga glädjen. Nyhånglad och fin. Alla rätt gjorda.
Då kan han kosta på sig en tillbakalutad och lite väl sprättig gång. Då kan han kosta på sig att ha näsan högt uppe i skyn. Då kan han kosta på sig ett leende så brett att det aldrig skulle accepteras i en bamba-kö en regnig tisdag i november. Men idag är det inga problem, bara lösningar. Idag kan han tillåta sig att ta plats, att vara kingen, att vara störst, bäst och vackrast.
Men ser han nästa steg, ser han nästa utmaning, ser han nästa hot? Ser han avgrunden, avunden och strävan efter att ta ned honom på marken igen? Ser han bulliesarna som tagit till sin livsuppgift att sätta honom på plats? De som anser att allt vackert måste smutsas ned och att ingen skall få växa sig för stor? Ser han lervällingen? Ser han den anstormande kampen? Ser han de elva jordfräsarna på DW Stadium? De som bara vill kröka det som rakt sig växt. De som är alla flåsande hundar i hans fuktigt spända nacke.
Ser han Wigan Away? Är han förberedd på Wigan på bortaplan? För det här är ingen välordnad radhuslänga, inget rosa flickrum med luddiga kuddar och ingen längtan efter ömsint beröring. Det här är är två dagar efter natten före. Det är här händerna synas, det är här de tagna stegen och den vunna marken måste bekräftas och befästas. Det är här en Nyhånglad och fin skall stå pall och stå emot skiten. Som en bamba-rast en regnig tisdag i november, som retsamheter, slagsmålsinviter och som konkurrens från ett närliggande högstadium.
Är han beredd, står han pall, slår han tillbaka?
måndag 27 december 2010
Den Gode Förloraren, eller Den Ständige 2:an
Ulrika, eller kanske Michelle. Med tanke på hur många Lindor den här generationen var utsmyckad med, så säkert en Linda. Eller kanske en Anna, ja Anna kan det säkert också ha varit. Sara eller Carolina? Ja, kanske hette hon något i den vägen. Det fanns ju en enorm massa Helenor, men jag tror inte det var hon. Helena var säkert bästis till Ulrika/Linda/Anna eller vad hon nu hette, men det var inte hon. Säkert någon sorts side kick, men nej, det var inte hon som var Hon.
Hon som inte riktigt hade någon dipp av grisrosa höstnylle och aldrig hade samma hårfärg som en leverpastej, utan som var jämnbäst rakt över. Vars villa inrymde en bodega med röda heltäckningsmattor på väggarna. Kanske inte så smakfullt idag, men längst upp i näringskedjan då. Hon som hade så lätt för sig i skolan, en storasyster med superkoll på hur en kalasdräkt skulle se ut och när man skulle börja använda Jane Helen deodorant och alltid en sådär perfekt tre veckors utväxt permanent. Precis som du minns det, om du nu vågar göra det, så var den där Ulrika/Linda/Annan troligtvis också helt omöjlig att uppnå. Så nära men så långt borta, på för hög piedestal, för täta föräldrar, out of your reach och för välmående solbränd hela året om.
Vågar du även minnas dessa outtalade koder? Dessa företeelser och ting du inte kunde sätta ord på, men som du alltid kände fanns där. Vågar du nysta fram skillnaden mellan exempelvis Anna och Helena, eller mellan Linda och, låt oss säga, Annelie. Mellan hon som var självklar nummer ett och hon som aldrig kunde bli någonting annat än en kronprinsessa, en högra hand eller en tacksam sidekick. Skillnaden mellan hettan i klassrummets själva epicentrum och känslan av ljumhet i dess entourage?
Om du nu förmår dig att se dessa skillnader och till synes osynliga koder, så ser du säkert också var någonstans du själv hamnade, var du själv passade in. Var du den ständige herren på täppan, under de hårda vintermånaderna, då skolgårdens framplogade snöberg blev en hackkycklingarnas skärseld? Var du landhockeyplanens kung, FA´n:s häradshövding, Hemkunskapens hormonella bombman? Eller nöjde du dig med att ha nått finalen i skolans pingisturnering och gladeligen gick och hämtade ut diplomet med siffran 2 på? Var det viktigast att bli vald först av alla eller var du njutningsfullt upphissad i känslan av att blivit en av de åtta killarna som fick inbjudan till barndomens allra första Party?
Ser du bilden? Kan du lägga pusslet? Klarnar det? Fick du köra Ryska Postens handtag, famntag, klapp eller kyss med stekheta Anna, eller fick du nöja dig med en långtradare med den alltid leende Liana? Fick du baka bullar i Saras bubbelpool, medan hennes föräldrar var på weekendresa till New York, eller hyrde du moviebox med hennes högra hand, när aktuell morsa jobbade natt? Fick du köra rally med Linda eller nöjde du dig med ett trosresår-armband från hennes finniga granne?
Håller du på ett Arsenal som skall gå upp i serieledning eller på ett Arsenal som skall klara av tredje - fjärdeplatsen? Lever du för en FA-cuppokal eller nöjer du dig med ett vackert upprullande av handbollsförsvar? En utsökt delikat genomskärare eller ett diehard-sparka in mittback, målvakt och kanske också bollen i mål-mål? Om snälla pojkar inte får kyssa vackra flickor, är vi då den snälle trevligheten till vattenkammat sidbena eller han som landar den tyngsta av erövringar?
Skall vi nöja oss med ett poäng mot ett titelförsvarande chelsky eller skall vi fullständigt äga vår tidigare så ointagliga borg, och inte låta en jävel komma över bron? Skall vi hålla avståndet ner till spurs eller skall vi äta upp manu´s poängövertag? Om vi leder med 1-0 i 67:e, är du lugnt vaggad i säkerhet över minst en poäng eller nervvraksrädd för en sen rysskvittering?
Ser du bilden? Kan du lägga pusslet? Klarnar det? Vill du att vi skall nöja oss med långtradaren klassens genomsnittsfjortis så gärna ger oss eller kastar du den åt sidan för att erövra famntaget med skolgårdens drottning? Nöjer vi oss med det vi får, eller ser vi till att alltid fortsätta sträva efter det vi ännu inte har? Är du glad över ett gott deltagit eller ser du alltets mening i vinsten? Är vi roligaste killen med busrufsigt hår och tokroligaste flugan eller är vi han som klassens mest välutvecklade libidoform dansar sista tryckaren med? Alphavilles Forever Young med potential till lite grovhångel?
Glädjer vi oss övar att Liverpool backar, spurs har svårt med att dubbelköra ligan och CL, eller ger dvi oss f-n på att vi, just vi, skall bli störst, bästa och vackrast!? Att vi skall landa, att vi skall erövra! Att vi, i slutet av maj, skall ha landat fotbollens libidinösa epicentrums allra vackraste ängsmarker.
Hon som inte riktigt hade någon dipp av grisrosa höstnylle och aldrig hade samma hårfärg som en leverpastej, utan som var jämnbäst rakt över. Vars villa inrymde en bodega med röda heltäckningsmattor på väggarna. Kanske inte så smakfullt idag, men längst upp i näringskedjan då. Hon som hade så lätt för sig i skolan, en storasyster med superkoll på hur en kalasdräkt skulle se ut och när man skulle börja använda Jane Helen deodorant och alltid en sådär perfekt tre veckors utväxt permanent. Precis som du minns det, om du nu vågar göra det, så var den där Ulrika/Linda/Annan troligtvis också helt omöjlig att uppnå. Så nära men så långt borta, på för hög piedestal, för täta föräldrar, out of your reach och för välmående solbränd hela året om.
Vågar du även minnas dessa outtalade koder? Dessa företeelser och ting du inte kunde sätta ord på, men som du alltid kände fanns där. Vågar du nysta fram skillnaden mellan exempelvis Anna och Helena, eller mellan Linda och, låt oss säga, Annelie. Mellan hon som var självklar nummer ett och hon som aldrig kunde bli någonting annat än en kronprinsessa, en högra hand eller en tacksam sidekick. Skillnaden mellan hettan i klassrummets själva epicentrum och känslan av ljumhet i dess entourage?
Om du nu förmår dig att se dessa skillnader och till synes osynliga koder, så ser du säkert också var någonstans du själv hamnade, var du själv passade in. Var du den ständige herren på täppan, under de hårda vintermånaderna, då skolgårdens framplogade snöberg blev en hackkycklingarnas skärseld? Var du landhockeyplanens kung, FA´n:s häradshövding, Hemkunskapens hormonella bombman? Eller nöjde du dig med att ha nått finalen i skolans pingisturnering och gladeligen gick och hämtade ut diplomet med siffran 2 på? Var det viktigast att bli vald först av alla eller var du njutningsfullt upphissad i känslan av att blivit en av de åtta killarna som fick inbjudan till barndomens allra första Party?
Ser du bilden? Kan du lägga pusslet? Klarnar det? Fick du köra Ryska Postens handtag, famntag, klapp eller kyss med stekheta Anna, eller fick du nöja dig med en långtradare med den alltid leende Liana? Fick du baka bullar i Saras bubbelpool, medan hennes föräldrar var på weekendresa till New York, eller hyrde du moviebox med hennes högra hand, när aktuell morsa jobbade natt? Fick du köra rally med Linda eller nöjde du dig med ett trosresår-armband från hennes finniga granne?
Håller du på ett Arsenal som skall gå upp i serieledning eller på ett Arsenal som skall klara av tredje - fjärdeplatsen? Lever du för en FA-cuppokal eller nöjer du dig med ett vackert upprullande av handbollsförsvar? En utsökt delikat genomskärare eller ett diehard-sparka in mittback, målvakt och kanske också bollen i mål-mål? Om snälla pojkar inte får kyssa vackra flickor, är vi då den snälle trevligheten till vattenkammat sidbena eller han som landar den tyngsta av erövringar?
Skall vi nöja oss med ett poäng mot ett titelförsvarande chelsky eller skall vi fullständigt äga vår tidigare så ointagliga borg, och inte låta en jävel komma över bron? Skall vi hålla avståndet ner till spurs eller skall vi äta upp manu´s poängövertag? Om vi leder med 1-0 i 67:e, är du lugnt vaggad i säkerhet över minst en poäng eller nervvraksrädd för en sen rysskvittering?
Ser du bilden? Kan du lägga pusslet? Klarnar det? Vill du att vi skall nöja oss med långtradaren klassens genomsnittsfjortis så gärna ger oss eller kastar du den åt sidan för att erövra famntaget med skolgårdens drottning? Nöjer vi oss med det vi får, eller ser vi till att alltid fortsätta sträva efter det vi ännu inte har? Är du glad över ett gott deltagit eller ser du alltets mening i vinsten? Är vi roligaste killen med busrufsigt hår och tokroligaste flugan eller är vi han som klassens mest välutvecklade libidoform dansar sista tryckaren med? Alphavilles Forever Young med potential till lite grovhångel?
Glädjer vi oss övar att Liverpool backar, spurs har svårt med att dubbelköra ligan och CL, eller ger dvi oss f-n på att vi, just vi, skall bli störst, bästa och vackrast!? Att vi skall landa, att vi skall erövra! Att vi, i slutet av maj, skall ha landat fotbollens libidinösa epicentrums allra vackraste ängsmarker.
lördag 25 december 2010
Inget i förrgår, inget i går och inget idag
Ja, men du. Nu har D&M varit ledig från jobbet i snart tre dagar. Släkt har besökt, mat har tillagats och ätits upp. Presenter har inhandlats, slagits in, överräckts, tagits emot och öppnats. Artigheter har utbytts och riktigt gemytlig samvaro har nalkats. D&M´s fingrar är frasigt uppslitna, sprickande, såriga och snart valkiga av gårdagens, nästan åtta timmar, långa och hårda legobyggande. Det är julfirande i småbarnslandet.
Snart tre dagar av ledighet. Känslan av möjlighet och tillgänglighet. Känslan av lättnad att inte behöva ställa klockan på okristliga tidsangivelser i arla morgonstund. Av lättnad att inte behöva tvinga upp de små tättingarna i samma okristliga tid, sätta tidpress på deras späda axlar och förmå dem kliva ut i urkylans urkyla, med nästan chockskador som konsekvenser. Lättnad över att nu kunna dra ned på tempot, loyda omkring whitetrashens paraduniform, mjukna upp i ens förhårdnade skal av höga tillvarokrav och bara, som vi säger i det här landet, vara. (Apropå höga krav...)
Så nu går D&M bara runt och njuter. Hemmanet är julpyntat och fejat, lögat och refrescherat. Men så kickar första tecknet in: Hur brukar det vara, så där i tider av ledighet? Vad brukar vara ledighetens allra finaste kryddning? Allra vackraste tillvarolig utsmyckning? Oavsett om du är gammaldags stockkonservativ eller sådär modernt flexibel. Oavsett om du är stofilt rigid eller gränslöst extra allt. Oavsett om du är lördag klockan tre, eller bra tv-avtal för konsumentens storkonsumerande.
När du är ledig vill du ha fotboll. När D&M är ledig vill D&M har fotboll. Allra helst Arsenal, det känns som om det självklaraste av allt självklart, men går inte det så emottas gärna några sköna EPL-matcher. Och om ej heller det står till buds, så bjuder ju Npower Championship alltid på storslagen under underhållning i furiöst formula 1-tempo. Fredag kväll, lördag lunch till tidig kväll, söndag hela dagen, i det sällskapet kan man känna ledigheten njutningsfullhet.
Så var fanken är min fotboll? Var är mitt Arsenal? Mitt EPL/engelska ligasystem? D&M är ledig, är färdig med legobilarna, legopolisen och legosommarstugorna med tillhörande legogäststugor. Buzz Lightyear är i en fyraårings trygga händer, alfapet är inkört och inlärt, barnens ömma moder har lärt dottern korsstygnens ädla konst och mormodern har öst mormodersk energi över dem. Nu måste det vara dags för familjefaderns berättigade dos av engelsk ligafotboll.
Men ingenting. Inget idag, inget igår och ej heller något i förgår. Det är som en törst du aldrig kan stilla, som en hunger du aldrig kan bota med hur mycket julmat du än försöker knö ned. Som en morgontrötthet inget kolsvart kaffe i världen kan besegra. Som en längtan efter närhet och ömhet inte ens en D&M-fru kan omsluta och tillgodose. För det visas ingen, och det spelas ingen. Inte idag.
I morgon, ja. Mången kanderat småplock för den fotbollskonsumerande D&M och sedan, dryga dygnet senare. Då skall min abstinens stillas, då skall vi alla få vakna upp ur vår idesömn, då skall vi alla få komma åter till det arsenalska fadershuset. Då skall vi omslutas av kärlekens vitärmade förkroppslighet. Då, då, då.
I väntan på det, tar vi och åker vi ner till J och J och äter äppelpaj. Det är gott det med.
Snart tre dagar av ledighet. Känslan av möjlighet och tillgänglighet. Känslan av lättnad att inte behöva ställa klockan på okristliga tidsangivelser i arla morgonstund. Av lättnad att inte behöva tvinga upp de små tättingarna i samma okristliga tid, sätta tidpress på deras späda axlar och förmå dem kliva ut i urkylans urkyla, med nästan chockskador som konsekvenser. Lättnad över att nu kunna dra ned på tempot, loyda omkring whitetrashens paraduniform, mjukna upp i ens förhårdnade skal av höga tillvarokrav och bara, som vi säger i det här landet, vara. (Apropå höga krav...)
Så nu går D&M bara runt och njuter. Hemmanet är julpyntat och fejat, lögat och refrescherat. Men så kickar första tecknet in: Hur brukar det vara, så där i tider av ledighet? Vad brukar vara ledighetens allra finaste kryddning? Allra vackraste tillvarolig utsmyckning? Oavsett om du är gammaldags stockkonservativ eller sådär modernt flexibel. Oavsett om du är stofilt rigid eller gränslöst extra allt. Oavsett om du är lördag klockan tre, eller bra tv-avtal för konsumentens storkonsumerande.
När du är ledig vill du ha fotboll. När D&M är ledig vill D&M har fotboll. Allra helst Arsenal, det känns som om det självklaraste av allt självklart, men går inte det så emottas gärna några sköna EPL-matcher. Och om ej heller det står till buds, så bjuder ju Npower Championship alltid på storslagen under underhållning i furiöst formula 1-tempo. Fredag kväll, lördag lunch till tidig kväll, söndag hela dagen, i det sällskapet kan man känna ledigheten njutningsfullhet.
Så var fanken är min fotboll? Var är mitt Arsenal? Mitt EPL/engelska ligasystem? D&M är ledig, är färdig med legobilarna, legopolisen och legosommarstugorna med tillhörande legogäststugor. Buzz Lightyear är i en fyraårings trygga händer, alfapet är inkört och inlärt, barnens ömma moder har lärt dottern korsstygnens ädla konst och mormodern har öst mormodersk energi över dem. Nu måste det vara dags för familjefaderns berättigade dos av engelsk ligafotboll.
Men ingenting. Inget idag, inget igår och ej heller något i förgår. Det är som en törst du aldrig kan stilla, som en hunger du aldrig kan bota med hur mycket julmat du än försöker knö ned. Som en morgontrötthet inget kolsvart kaffe i världen kan besegra. Som en längtan efter närhet och ömhet inte ens en D&M-fru kan omsluta och tillgodose. För det visas ingen, och det spelas ingen. Inte idag.
I morgon, ja. Mången kanderat småplock för den fotbollskonsumerande D&M och sedan, dryga dygnet senare. Då skall min abstinens stillas, då skall vi alla få vakna upp ur vår idesömn, då skall vi alla få komma åter till det arsenalska fadershuset. Då skall vi omslutas av kärlekens vitärmade förkroppslighet. Då, då, då.
I väntan på det, tar vi och åker vi ner till J och J och äter äppelpaj. Det är gott det med.
onsdag 22 december 2010
Stök
Asså… Det här med julen, va. Jag vet inte riktigt. Folk pratar så mycket. Det skall handlas julklappar, tillsammans med hela Sveriges befolkning på samma ställe, samtidigt. Det skall inväntas, och hållas tummarna för fungerande postgång och tidsenlig levarens av, de på webben beställda klapparna. Det skall rännas ner till saluhallen och handla julbordets kött, åka till ekobonden för att handla grönkål och knös in till spritbutiken för att handla vuxendrickat. Det skall manglas dukar, storhandlas och dresseras barn till välartad lydnad. Du skall ha jobbat bort alla de där högarna, fått bukt med projektets proppar och förbereda ditt skrivbord på ensamhet, papperslöshet, färdigställande och nästan oskuldsfull renhet.
Och detta är bara före jul. Före det att släkten visar dig sin mest sociala och inbjudna sida.
Sen vet du ju själv hur det blir. Nötter skall knäckas, social samvaro skall uthärdas och alla skall vara rosenrött skimrande och nöjda med att äntligen få vara tillsammans och verkligen rå om varandra. Presenter skall överräckas och tas emot. Kvitton för byten av densamma skall följa med samma strida ström, genom samma väg och till samma ursprungskälla. Julmusten spills ut över hela soffan vid Karl Bertil Jonsson, chokladen tar slut redan vid klappöppningen och de sockerhöga barnen vill stanna uppe hur länge som helst, samtidigt som de vuxna bara vill gå och lägga sig. Det är storhelg och högtid i landet ingenstans.
Men det är ändå ingenting.
För efter veckor av obefintligheter. Efter veckor av ihåligt ekande tomhet och klaustrofobiskt skrämmande tystnad. Efter veckor utan reell stimulilans, där en njurpunch av parodi till CL-lottning och en örfil av inställda matcher har varit allt du fått dig till livs. Efter veckor av väntan och redan nämnda allmängiltiga traditioner som enda utfyllnad väntar, runt hörnet, Boxing Day. För oss, som är Arsenal, väntar den därpå följande hemmamatchen mot chelsky. Först händer ingenting, sedan ingenting, sedan någonting annat av nästan ingenting och sedan BOOM… möter vi chelsky. Hemma, som om det skulle göra saken lättare.
chelsky hemma, tjaaa, skall vi säga att det känns spännande. Inspirerande, kanske lite nervöst men väldigt underhållande. Kanske mycket löö för pengarna och kanske en match där du får sällskap vid bardisken av självaste Svenne Banan som både duschat och lämnat mysbyxorna hemma. För det här är en match man inte vill missa. Eller så är det pest och pina, nedbitna naglar och kedjesnusande. Sur mage, ont i ryggen och gaser i alla lägenhetens rum. Frugan får en man med huvudvärk och ungarna en nästan autistiskt frånvarande fader. Och är det så j-la inspirerande? Det är ju rena tortyren, rena stålbadet, rena skärselden. Nu vänder serien, den svåraste halvan skall vara avklarad och vi är bara poäng från serieledning. Så nu skall Arsenal visa vad de verkligen går för, Wengers Arsenal 2.2 synas i sömmarna och vi skall använda vår säkra hemmaborg för att befästa intagen terräng. Ja, men tjenare.
Och som inte det skulle vara nog så följs den tillställningen två dagar senare upp av gyttjebrottning i Wigan. De därefter kommande två dagars vila följs av Arsenal Dropouts på St. Andrews innan den blekblåe världshärskaren från Oligopol skall göra oss sällskap på The Groove, bara tre kvällar senare. Som om detta inte vore nog så kickar snart, som den värsta indrivare, både FA- och Carling Cup på din dörr. Och det här kallas för julledighet, för semester, för rekreation. Det är under den här tiden du skall ladda batterierna, ta igen det du inte hunnit med, samt vara tillgänglig för lek både i pulkabacke och sänghalm. Här skall du knyta familjebanden allt tätare, ta en öl med gamla, julledigt hemvändande, högstadiekompisar och cementera grannsämjan för allas trygghet och välbefinnande.
Vi lär väll återkomma till en mindre strukturorienterad och mer detaljinriktad diskussion om ovan matcher senare, men i nuvarande läge handlar det bara om att få grepp på tillvaron, se morgondagens ljusnande gryning och hänga i så långt som det över huvudtaget är möjligt.
Julledighet. Lycka till.
Och detta är bara före jul. Före det att släkten visar dig sin mest sociala och inbjudna sida.
Sen vet du ju själv hur det blir. Nötter skall knäckas, social samvaro skall uthärdas och alla skall vara rosenrött skimrande och nöjda med att äntligen få vara tillsammans och verkligen rå om varandra. Presenter skall överräckas och tas emot. Kvitton för byten av densamma skall följa med samma strida ström, genom samma väg och till samma ursprungskälla. Julmusten spills ut över hela soffan vid Karl Bertil Jonsson, chokladen tar slut redan vid klappöppningen och de sockerhöga barnen vill stanna uppe hur länge som helst, samtidigt som de vuxna bara vill gå och lägga sig. Det är storhelg och högtid i landet ingenstans.
Men det är ändå ingenting.
För efter veckor av obefintligheter. Efter veckor av ihåligt ekande tomhet och klaustrofobiskt skrämmande tystnad. Efter veckor utan reell stimulilans, där en njurpunch av parodi till CL-lottning och en örfil av inställda matcher har varit allt du fått dig till livs. Efter veckor av väntan och redan nämnda allmängiltiga traditioner som enda utfyllnad väntar, runt hörnet, Boxing Day. För oss, som är Arsenal, väntar den därpå följande hemmamatchen mot chelsky. Först händer ingenting, sedan ingenting, sedan någonting annat av nästan ingenting och sedan BOOM… möter vi chelsky. Hemma, som om det skulle göra saken lättare.
chelsky hemma, tjaaa, skall vi säga att det känns spännande. Inspirerande, kanske lite nervöst men väldigt underhållande. Kanske mycket löö för pengarna och kanske en match där du får sällskap vid bardisken av självaste Svenne Banan som både duschat och lämnat mysbyxorna hemma. För det här är en match man inte vill missa. Eller så är det pest och pina, nedbitna naglar och kedjesnusande. Sur mage, ont i ryggen och gaser i alla lägenhetens rum. Frugan får en man med huvudvärk och ungarna en nästan autistiskt frånvarande fader. Och är det så j-la inspirerande? Det är ju rena tortyren, rena stålbadet, rena skärselden. Nu vänder serien, den svåraste halvan skall vara avklarad och vi är bara poäng från serieledning. Så nu skall Arsenal visa vad de verkligen går för, Wengers Arsenal 2.2 synas i sömmarna och vi skall använda vår säkra hemmaborg för att befästa intagen terräng. Ja, men tjenare.
Och som inte det skulle vara nog så följs den tillställningen två dagar senare upp av gyttjebrottning i Wigan. De därefter kommande två dagars vila följs av Arsenal Dropouts på St. Andrews innan den blekblåe världshärskaren från Oligopol skall göra oss sällskap på The Groove, bara tre kvällar senare. Som om detta inte vore nog så kickar snart, som den värsta indrivare, både FA- och Carling Cup på din dörr. Och det här kallas för julledighet, för semester, för rekreation. Det är under den här tiden du skall ladda batterierna, ta igen det du inte hunnit med, samt vara tillgänglig för lek både i pulkabacke och sänghalm. Här skall du knyta familjebanden allt tätare, ta en öl med gamla, julledigt hemvändande, högstadiekompisar och cementera grannsämjan för allas trygghet och välbefinnande.
Vi lär väll återkomma till en mindre strukturorienterad och mer detaljinriktad diskussion om ovan matcher senare, men i nuvarande läge handlar det bara om att få grepp på tillvaron, se morgondagens ljusnande gryning och hänga i så långt som det över huvudtaget är möjligt.
Julledighet. Lycka till.
måndag 20 december 2010
Vintermåndag
Då vart det måndag igen, då. En helg helt utan några som helst arsenalska inslag och knappt någon engelsk ligafotboll att titta på överhuvudtaget. Det fick bli Blackburn-Hammers följt av Tractor Boys, som gjorde smulpaj av Sven-Goran ”The Viking” Erikssons Leicester i snöyran på Portman Road. För övrigt en rakt igenom underbar tillställning.
För visst är man som Arsenal bortskämd med finspel, ens referenser har blivit ens preferenser och smäktande fotbollsestetik har blivit råmodellen. Att så i lördags få se grisrosa engelsmän i kortärmat och kortbyxor streta emot vädrets makter, bjussa på sjumeter långa glidtacklingar och sända varandra rätt in i uppknuffade snögrottor, var inget annat än en fullskalig nostalgikick. D&M är gammal nog att kunna referera till den typen av fotbollsunderhållning, att finna punkter av igenkänning och gillande i den.
Gammal nog att kunna se någonting så underbart vackert i något som, av så många idag har blivit någonting fult. Matcher ställs in med hänvisning till åskådares säkerhet, vilket för mig blir en helt innehållslös term. För det är ju matcher som den på Portman Road, matcher som den i snöyran, som fått ens glödande känslor av hänförelse inför den engelska fotbollen, att blossa upp till ren och skär kärlek. Och det är matcher som den, som försäkrar åskådare och säkrar den engelska ligafotbollens åskådarframtid för många år framöver.
En sekundärvinst gav även, rent objektivt denna match. För med tanke på rådande kutym, att de båda managerna efter matchen skall dela på en flaska vin och genom det runda av tillställningen, så bjöd lördagen på en synnerligt lämplig inramning och invadering. När den finlemmat akademiske ladysman Sven-Goran stöter på den något grovhuggne Roy Keane så var det så kallade svåra kulturmötet inte långt borta och detta löstes dock med största sannolikhet ganska smidigt eftersom de alltid, när alla försök till mötande samtal misslyckats, kunde prata om vädret.
Men det är inte därför du är här.
Andres Lokko kallade det en gång i tiden för huligan house och visst känns det som en grymt bra etikettering. Stenhård video, pure class rakt igenom.
För visst är man som Arsenal bortskämd med finspel, ens referenser har blivit ens preferenser och smäktande fotbollsestetik har blivit råmodellen. Att så i lördags få se grisrosa engelsmän i kortärmat och kortbyxor streta emot vädrets makter, bjussa på sjumeter långa glidtacklingar och sända varandra rätt in i uppknuffade snögrottor, var inget annat än en fullskalig nostalgikick. D&M är gammal nog att kunna referera till den typen av fotbollsunderhållning, att finna punkter av igenkänning och gillande i den.
Gammal nog att kunna se någonting så underbart vackert i något som, av så många idag har blivit någonting fult. Matcher ställs in med hänvisning till åskådares säkerhet, vilket för mig blir en helt innehållslös term. För det är ju matcher som den på Portman Road, matcher som den i snöyran, som fått ens glödande känslor av hänförelse inför den engelska fotbollen, att blossa upp till ren och skär kärlek. Och det är matcher som den, som försäkrar åskådare och säkrar den engelska ligafotbollens åskådarframtid för många år framöver.
En sekundärvinst gav även, rent objektivt denna match. För med tanke på rådande kutym, att de båda managerna efter matchen skall dela på en flaska vin och genom det runda av tillställningen, så bjöd lördagen på en synnerligt lämplig inramning och invadering. När den finlemmat akademiske ladysman Sven-Goran stöter på den något grovhuggne Roy Keane så var det så kallade svåra kulturmötet inte långt borta och detta löstes dock med största sannolikhet ganska smidigt eftersom de alltid, när alla försök till mötande samtal misslyckats, kunde prata om vädret.
Men det är inte därför du är här.
Andres Lokko kallade det en gång i tiden för huligan house och visst känns det som en grymt bra etikettering. Stenhård video, pure class rakt igenom.
fredag 17 december 2010
Mycket löö för pengarna
Tänk sent 80-tal, tänk strut- (vida lår med extremt smalt vid anklarna) formade Levis 510:or och pastellfärjade Lacoste-tröjor. Tänk er att allt fortfarande är möjligt och försök visualisera en tanig D&M, hockeynacke och måsvingar, kanske någon, av storasyster blonderad, slinga här och där, tänk ryggmärke med Maiden och Ozzy på höger axel. Tänk er en fredagskväll i det än så länge förlovade landet.
Vi har passerat utvecklingsstadiet med movie-boxen och här har vi, i det välbeställda medelklassområdet i den lilla, lilla staden i det stora starka landet, faktiskt råd med egna videoapparater. Inte gamla utgångna Beta, inte hette det VHS och det var absolut inte det ännu ej uppfunna digitala formatet, utan bara videoapparater, rätt och slätt, kort och koncist.
Så frambringa således bilden av den tonårige D&M i kast med att realisera önskan om fredagsmys. Vistandes i någon av den välmående småstadens alla videobutiker. Kanske 21:ans Video, kanske Ljudvågen eller kanske hos Tjocke-Kjell på Bon Bon. Säkerligen utskickad för att komma hem med en Polisskolan 2, en Nu Blåser Vi Snuten 4, en Sällskapsresan 3 eller någon av filmerna i den såklart icke remastrade Star Wars-trilogin. Där står han, med ett tomt VHS-fodral i handen och råkar, som den högadolescent han då var, nästan obemärkt långsamt glider bort mot den hylla där så kallade Vuxenfilmerna, står. Filmerna om Redskapsgymnastik. Filmerna som damerna i glitterpimpade palestinasjalar kallar Samlevnadsfilmer, Instruktionsmaterial eller Erotisk action. Hyllan för de småstadsinvånare som passerat Fräcka Fredag och Sköna Söndag utan att få lusten stillad eller rent av har fått blodad tand, men också hyllan för de, skall vi säga, partnerlösa. Ni känner ju till dem; en sorts samlivets ständiga sökare, en sorts självtillfredsställelsens hantverkare.
När D&M står där, och känner blodet ila tinningarna runt och handsvetten tämligen skölja över heltäckningsmattan, kommer en av de, på den tiden av välfärdssamhället uppfångade, levnadskonstnärer vi idag aldrig ser skymten av. De som brukade kallas för namn som Dregglas, Janne Murarn eller Trixy. De som var liksom precis som alla andra, fast bara lite mer. Där kommer, låt oss kalla honom för Bälinge-Tarzan och utan problem identifierar D&M´s placerings, även lätt ser att han redan insett sig blivit påkommen med fingrarna i den mellanmänskliga kakburken och lägger korten på bordet genom att gladlynt uppmuntrande utbrista: ”Bra grejer det där, mycket löö för pengarna”.
Om vi tänker att tiden här nästan stod still, så passar vi på att reda ut ett par, för sammanhanget viktiga begrepp. I den aktuella småstaden kunde ordet ”löö” betyda ”kvinna”, kanske på ett väldigt subtilt sätt även ”kärlek”, men främst bara var ett ord för en kvinnas pubesbehåring. Och om dessa ovan nämnda filmer, enligt denne ovan nämnde levnadskonstnär var av den art att han/D&M eller någon annan, skulle få sig till livs rikligt med kvinnlig pubesbehåring för X antal investerade svenska kronor, så kan denna bild med lätthet översättas till den vuxne D&M´s inte, på alla plan, enkla relationen till favoritfotbollslaget Arsenal.
För trots att D&M ogillar matcher som Clash of The Titans, ogillar upphåsade så kallade stormatcher, vilka endast är till för turistande konsumenter, så måste ni hålla med om en sak. Om Bälinge-Tarzan, Dregglas, Janne Murarn och Trixy skulle samlas på en sportbar någonstans i denna förvirrande värld, för att se en endaste match i hela deras förvirrade liv, för att få så mycket löö som möjligt för pengarna, så är vår åttondelsfinal mot kontinentens Celtic, aka barca, en riktigt läskande lockelse.
Här kommer fotbollsfetischister of the world united, verkligen kunna frottera sig med andra av samma sort, inte en millimeters sportbardisk kommer att vara ledig och alla de som egentligen följer Norwich, Newcastle, Southampton, eller för den delen Bari, Real Betis eller Mönchengladbach, kommer att sitta i jobbets lunchrum och införsnacka om denna match. David mot Goliat, stora mäktiga Barcelona mot lilla låtsasbarca i regnruskigt England och den vackra fotbollens förespråkare som möter den förlupne efteraparen. Barcelona mot Arsenal, Cesc mot väldens bästa vänner och Den Unge och Vackre mot den gamla och grinige.
Ja, j-lar i min lilla låda, nu blir det mycket löö för pengarna.
Vi har passerat utvecklingsstadiet med movie-boxen och här har vi, i det välbeställda medelklassområdet i den lilla, lilla staden i det stora starka landet, faktiskt råd med egna videoapparater. Inte gamla utgångna Beta, inte hette det VHS och det var absolut inte det ännu ej uppfunna digitala formatet, utan bara videoapparater, rätt och slätt, kort och koncist.
Så frambringa således bilden av den tonårige D&M i kast med att realisera önskan om fredagsmys. Vistandes i någon av den välmående småstadens alla videobutiker. Kanske 21:ans Video, kanske Ljudvågen eller kanske hos Tjocke-Kjell på Bon Bon. Säkerligen utskickad för att komma hem med en Polisskolan 2, en Nu Blåser Vi Snuten 4, en Sällskapsresan 3 eller någon av filmerna i den såklart icke remastrade Star Wars-trilogin. Där står han, med ett tomt VHS-fodral i handen och råkar, som den högadolescent han då var, nästan obemärkt långsamt glider bort mot den hylla där så kallade Vuxenfilmerna, står. Filmerna om Redskapsgymnastik. Filmerna som damerna i glitterpimpade palestinasjalar kallar Samlevnadsfilmer, Instruktionsmaterial eller Erotisk action. Hyllan för de småstadsinvånare som passerat Fräcka Fredag och Sköna Söndag utan att få lusten stillad eller rent av har fått blodad tand, men också hyllan för de, skall vi säga, partnerlösa. Ni känner ju till dem; en sorts samlivets ständiga sökare, en sorts självtillfredsställelsens hantverkare.
När D&M står där, och känner blodet ila tinningarna runt och handsvetten tämligen skölja över heltäckningsmattan, kommer en av de, på den tiden av välfärdssamhället uppfångade, levnadskonstnärer vi idag aldrig ser skymten av. De som brukade kallas för namn som Dregglas, Janne Murarn eller Trixy. De som var liksom precis som alla andra, fast bara lite mer. Där kommer, låt oss kalla honom för Bälinge-Tarzan och utan problem identifierar D&M´s placerings, även lätt ser att han redan insett sig blivit påkommen med fingrarna i den mellanmänskliga kakburken och lägger korten på bordet genom att gladlynt uppmuntrande utbrista: ”Bra grejer det där, mycket löö för pengarna”.
Om vi tänker att tiden här nästan stod still, så passar vi på att reda ut ett par, för sammanhanget viktiga begrepp. I den aktuella småstaden kunde ordet ”löö” betyda ”kvinna”, kanske på ett väldigt subtilt sätt även ”kärlek”, men främst bara var ett ord för en kvinnas pubesbehåring. Och om dessa ovan nämnda filmer, enligt denne ovan nämnde levnadskonstnär var av den art att han/D&M eller någon annan, skulle få sig till livs rikligt med kvinnlig pubesbehåring för X antal investerade svenska kronor, så kan denna bild med lätthet översättas till den vuxne D&M´s inte, på alla plan, enkla relationen till favoritfotbollslaget Arsenal.
För trots att D&M ogillar matcher som Clash of The Titans, ogillar upphåsade så kallade stormatcher, vilka endast är till för turistande konsumenter, så måste ni hålla med om en sak. Om Bälinge-Tarzan, Dregglas, Janne Murarn och Trixy skulle samlas på en sportbar någonstans i denna förvirrande värld, för att se en endaste match i hela deras förvirrade liv, för att få så mycket löö som möjligt för pengarna, så är vår åttondelsfinal mot kontinentens Celtic, aka barca, en riktigt läskande lockelse.
Här kommer fotbollsfetischister of the world united, verkligen kunna frottera sig med andra av samma sort, inte en millimeters sportbardisk kommer att vara ledig och alla de som egentligen följer Norwich, Newcastle, Southampton, eller för den delen Bari, Real Betis eller Mönchengladbach, kommer att sitta i jobbets lunchrum och införsnacka om denna match. David mot Goliat, stora mäktiga Barcelona mot lilla låtsasbarca i regnruskigt England och den vackra fotbollens förespråkare som möter den förlupne efteraparen. Barcelona mot Arsenal, Cesc mot väldens bästa vänner och Den Unge och Vackre mot den gamla och grinige.
Ja, j-lar i min lilla låda, nu blir det mycket löö för pengarna.
onsdag 15 december 2010
När man behöver en
I gårdagens inlägg funderade D&M vidare över hur ett försvarsspel kan tillåta en, förvisso snabb, energisk och kompetent Park, men onekligen en liten en, att nicka in det som senare skulle visa sig bli vinstmålet. Egentligen inte ett dåligt försvarsspel, utan ett obefintligt. En naiv drömmares tro på det fullkomliga, en dåres kamp mot väderkvarnarna eller en humanists bekämpande av ett nödvändigt ont.
För bygger du ett hus så startar du inte med taget och panelen. Du gräver ut och anlägger en solid grund. Därefter bygger du dig vidare till konform ljuvlighet.
Nu har D&M fortsatt sitt bearbetningsarbete och kan nu lämna delnivån, förmår blicken att lyftas och står ut med smärtan i att ta in hela bilden. En bild som, på grund av alldeles för god smak, utelämnar rättsskiparen Webbs insats. Eller snarare avsaknaden av insats. När blicken så lyfts från situationen där vi tillät målnick, till målvakt, backlinje, mittfält och anfall, frigör sig bilden av ett stukat lag. Av ett lag utan fart, utan förmåga att bryta sig ur munus fysiska grepp och ett lag vars offensiva spel, även det, hade ofantligt mycket kvar att önska.
I den holistiska världsbilden hör dessa olika delar ihop. På samma sätt som att ett tryggt vattenbärande är förutsättningen för kreatörernas lämpliga vätske- och syrenivå, på samma sätt som teknisk briljans är förutsättningen för att elakt målinpetande och på samma sätt som att djävlar anammat är förutsättningen för det vackra spelets totala utövande.
Vi hade utan problem stått ut med tre äpplen högs nickmål, om vi själva gjort motsvarande eller fler. Ett insläppt mål är ingenting om vi gör två och en missad markering är ett löst problem om motståndarna även de luras till förlorad koll. Och här gick vi totalt bet. För var någonstans var den offensiva rörelsen, var tog alla spelbara spelare, som lämnat passningsskuggan, vägen? Var någonstans gömde sig all den kreativitet, all den finess och all den fart som Wenger år efter år präntat in i laget?
För det är ju kreativa vi skall vara. Det är ju offensiven vi är kända för, vårt underbart vackra spel som är ursäkten vilken alltid framförs när de fem senaste årens titellöshet bringas upp för diskussion. Vi är ju alla de vise männen, sittandes längst in i barens, andralag. Det där alla andra håller på med hjärnan, även om hjärtat redan är ockuperat av olustigheter. Vi är ju det där laget som esteter ser som underhållning, när korsbefruktningen med den katalanska preferensen skall kilas in i engelska ligasystemet. Den gudomlige Messi i en kolt klädsam tipsextranostalgi och där blir vi föremålet för alla fotbollsälskande turisters bekvämlighet.
Vi blir dock liksom sågade av vår egen tandrad. När läget blev skarpt och då försvararnas standard är höjd över den gängse slentrianbrittiska, ja då räcker vi inte till. Vår fantastiska fantasi och skapandekraft blir en synad bluff i en fallande mans hand. Vår estetiska skönhet blir endast kosmetiska och resultatens uteblivande blir det logiska svaret på om utveckling skett eller om vi fortfarande bara är den vackre förloraren.
Så när vi så står kvar där som den forne vackre förloraren med en nu allt mer krackelerande skönhet, slår oss frågan om vad vi saknar, med absurd kraft i våra hängande ansikten. Vad skall förloraren vi just nu faktiskt är göra för att åter bli en vinnare? Vi var ju så nära, vi är ju så nära och vad måste vi göra för att lämna detta stadium av närhet och gå över till varande. För när vi åts upp av manus solida mittfält och deras aldrig backande försvarslinje, stod vi utan nycklar för upplåsning. Och när vår tekniska briljans inte betalade sig, saknade vi spelare att genomföra en plan B eller C.
Så var är en Parlour eller en Keown när man behöver en? Vad är en tvärilsk Adams när vinden blåser pinande hårt? Vad är die-hard-mentaliteten när vi ligger och kippar efter andan? Var någonstans var vår ”we shall never surrender”? För det är detta vi återigen saknar, det är detta vi återigen måste addera. Utan att hänga ut spelare i laget, så måste en helt annan mentalitet återinföras. Det får vara brittiska eller franska, europiska, asiatiska eller afrikanska män under de rödvita tröjorna, men det måste vara män med vilja. Män med styrka, män med kärlek för vinnande och män med ett brinnande hat för den ickeförekommande förlusten. Att förlora, att vika ned sig eller att misslyckas får inte längre förekomma, det får inte finnas som alternativ. Endast vinsten får bli den allenarådande ledstjärnan och då får det se ut hur f-sen det vill!
För bygger du ett hus så startar du inte med taget och panelen. Du gräver ut och anlägger en solid grund. Därefter bygger du dig vidare till konform ljuvlighet.
Nu har D&M fortsatt sitt bearbetningsarbete och kan nu lämna delnivån, förmår blicken att lyftas och står ut med smärtan i att ta in hela bilden. En bild som, på grund av alldeles för god smak, utelämnar rättsskiparen Webbs insats. Eller snarare avsaknaden av insats. När blicken så lyfts från situationen där vi tillät målnick, till målvakt, backlinje, mittfält och anfall, frigör sig bilden av ett stukat lag. Av ett lag utan fart, utan förmåga att bryta sig ur munus fysiska grepp och ett lag vars offensiva spel, även det, hade ofantligt mycket kvar att önska.
I den holistiska världsbilden hör dessa olika delar ihop. På samma sätt som att ett tryggt vattenbärande är förutsättningen för kreatörernas lämpliga vätske- och syrenivå, på samma sätt som teknisk briljans är förutsättningen för att elakt målinpetande och på samma sätt som att djävlar anammat är förutsättningen för det vackra spelets totala utövande.
Vi hade utan problem stått ut med tre äpplen högs nickmål, om vi själva gjort motsvarande eller fler. Ett insläppt mål är ingenting om vi gör två och en missad markering är ett löst problem om motståndarna även de luras till förlorad koll. Och här gick vi totalt bet. För var någonstans var den offensiva rörelsen, var tog alla spelbara spelare, som lämnat passningsskuggan, vägen? Var någonstans gömde sig all den kreativitet, all den finess och all den fart som Wenger år efter år präntat in i laget?
För det är ju kreativa vi skall vara. Det är ju offensiven vi är kända för, vårt underbart vackra spel som är ursäkten vilken alltid framförs när de fem senaste årens titellöshet bringas upp för diskussion. Vi är ju alla de vise männen, sittandes längst in i barens, andralag. Det där alla andra håller på med hjärnan, även om hjärtat redan är ockuperat av olustigheter. Vi är ju det där laget som esteter ser som underhållning, när korsbefruktningen med den katalanska preferensen skall kilas in i engelska ligasystemet. Den gudomlige Messi i en kolt klädsam tipsextranostalgi och där blir vi föremålet för alla fotbollsälskande turisters bekvämlighet.
Vi blir dock liksom sågade av vår egen tandrad. När läget blev skarpt och då försvararnas standard är höjd över den gängse slentrianbrittiska, ja då räcker vi inte till. Vår fantastiska fantasi och skapandekraft blir en synad bluff i en fallande mans hand. Vår estetiska skönhet blir endast kosmetiska och resultatens uteblivande blir det logiska svaret på om utveckling skett eller om vi fortfarande bara är den vackre förloraren.
Så när vi så står kvar där som den forne vackre förloraren med en nu allt mer krackelerande skönhet, slår oss frågan om vad vi saknar, med absurd kraft i våra hängande ansikten. Vad skall förloraren vi just nu faktiskt är göra för att åter bli en vinnare? Vi var ju så nära, vi är ju så nära och vad måste vi göra för att lämna detta stadium av närhet och gå över till varande. För när vi åts upp av manus solida mittfält och deras aldrig backande försvarslinje, stod vi utan nycklar för upplåsning. Och när vår tekniska briljans inte betalade sig, saknade vi spelare att genomföra en plan B eller C.
Så var är en Parlour eller en Keown när man behöver en? Vad är en tvärilsk Adams när vinden blåser pinande hårt? Vad är die-hard-mentaliteten när vi ligger och kippar efter andan? Var någonstans var vår ”we shall never surrender”? För det är detta vi återigen saknar, det är detta vi återigen måste addera. Utan att hänga ut spelare i laget, så måste en helt annan mentalitet återinföras. Det får vara brittiska eller franska, europiska, asiatiska eller afrikanska män under de rödvita tröjorna, men det måste vara män med vilja. Män med styrka, män med kärlek för vinnande och män med ett brinnande hat för den ickeförekommande förlusten. Att förlora, att vika ned sig eller att misslyckas får inte längre förekomma, det får inte finnas som alternativ. Endast vinsten får bli den allenarådande ledstjärnan och då får det se ut hur f-sen det vill!
tisdag 14 december 2010
175
72 kilo spritt över 175 centimeter. Där har du matchen. 175 centimeter urverk, 175 centimeter kraftverk och 175 centimeter huvudvärk. 175 centimeter, inga långa bollar på Bengt, direkt.
Arsenals mittbackspar Laurent Koscielny och Sébastien Squillaci är 186 respektive183 centimeter långa. De är förvisso inga fyrtorn, men fortfarande 11 respektive 8 centimeter längre än nämnda 175. Eftersom D&M, liksom förhoppningsvis de flesta män, släppt storleksfixeringen, är längd för länge sedan utkonkurrerad av vikt, bredd och omfång. Den som trodde att vi här talar genitalier är självklart ute på tunn is i klart offsideläge, men insikten om andra kvalitéer än de proportionella ger frihet och fritt spelrum för kvalitativ expansion.
För oavsett om herrar Koscielny och Squillaci står för något annat än fyrtornets längd, soliditet och råstyrka så skall de fasen i mig inte låta en snubbe som Ji-Sung Park, eller Park Ji-Sung som koreanerna skulle ha skrivit hans namn, nicka in ett mål. Det kommer ett inlägg, i det här fallet från Nanis fot som touchar Clichys dito, får en båge och går över Koscielny för att landa i mittbackskollega Squillacis domän. Där vistas även nämnde sydkorean som underifrån med huvudets hjälp lyfter bollen runt och, framför allt, över den i övrigt rakt igenom solide målvaktsdebutanten Wojciech Szczesny. Förvisso stolpe in, men ändå. Tre äpplen hög skall inte få komma in i vårt straffområde och ta sig friheter, få ta sig rätten att nicka in ett mål. Det stämmer inte, det skall inte gå, det skall inte få hända.
Park Ji-Sung är en av få manu-spelare som D&M skulle kunna tänka sig ta emot till Arsenal. En aldrig sinande ström av löpningar, upp och ner längs sidlinjen samt ett, i Arsenal-lägret, dokumenterat sinne för var målet är beläget. Bra kille alla dagar i veckan, särskilt nu när han bytt ut sin liverpoolska frisörska mot någon, skall vi säga, mindre frisinnad. Med det sagt.
En mittbacks huvudsakliga uppgift är att hindra motståndarna från att göra mål, en defensiv mittfältares, ungefärligen, likaså. Det är säkert toppen om en mittback knoppar in ett par nickmål per säsong men det är i det egna straffområdet som kontorets skrivbord står. Detsamma gäller den defensive mittfältaren som endast har en marginellt mer framskjuten plats i det gröna kontorslandskapet. En DM skall inte springa runt och leta smart fräcka djupledspassningar a la DB10, inte stöka omkring ute vid offensiva hörnflaggor som en Bobby Pires i sina glansdagar.
Mittbacken och den defensive mittfältaren kanske inte har de mest glamorösa rollerna i fotbollsvärldens blim-blim hierarki och är kanske mer vattenbärare än dockan längst fram i skyltfönstret. Men spelar du i ett lag som Arsenal skall du vara dj-ligt nöjd över att du fått chansen. Du skall vara dj-ligt nöjd över att just du får äran att göra hundgörat i just detta lag. Du skall ta skiten och lägga grunden för de kreativas kreativitet.
Park Ji-Sung skall inte få göra ett nickmål på Arsenal. Hans mål är förvisso ett uttryck för kompetens, men framför allt ett symptom på vår brist, på våra tillkortakommanden. Det fuskas i smutsjobbet, det fuskas i den totala uppoffringen för den heliga sakens skull. För vinnandet är den allsmäktiga saken och fuskandet stinker som dygnsgamla räkskal och utspilld riesling. Alla vill vara kreatörer men ingen vill utföra arbetet som lägger grunden. Alla vill vara nummer 10 men ingen vill spela mittback eller DM. Alla vill spela klämkäck totalfotboll men ingen har insett behovet av försvarsspelets ädla konst.
175 centimeter koreansk fotbollskonst skall, med all respekt, tryckas ned, flyttas undan eller köras över. Skrämmas bort, skällas ut och blåsas all världens väg. Men han skall inte, jag repeterar, inte få göra ett nickmål mot Arsenal.
Skärp er, för helvete!
Arsenals mittbackspar Laurent Koscielny och Sébastien Squillaci är 186 respektive183 centimeter långa. De är förvisso inga fyrtorn, men fortfarande 11 respektive 8 centimeter längre än nämnda 175. Eftersom D&M, liksom förhoppningsvis de flesta män, släppt storleksfixeringen, är längd för länge sedan utkonkurrerad av vikt, bredd och omfång. Den som trodde att vi här talar genitalier är självklart ute på tunn is i klart offsideläge, men insikten om andra kvalitéer än de proportionella ger frihet och fritt spelrum för kvalitativ expansion.
För oavsett om herrar Koscielny och Squillaci står för något annat än fyrtornets längd, soliditet och råstyrka så skall de fasen i mig inte låta en snubbe som Ji-Sung Park, eller Park Ji-Sung som koreanerna skulle ha skrivit hans namn, nicka in ett mål. Det kommer ett inlägg, i det här fallet från Nanis fot som touchar Clichys dito, får en båge och går över Koscielny för att landa i mittbackskollega Squillacis domän. Där vistas även nämnde sydkorean som underifrån med huvudets hjälp lyfter bollen runt och, framför allt, över den i övrigt rakt igenom solide målvaktsdebutanten Wojciech Szczesny. Förvisso stolpe in, men ändå. Tre äpplen hög skall inte få komma in i vårt straffområde och ta sig friheter, få ta sig rätten att nicka in ett mål. Det stämmer inte, det skall inte gå, det skall inte få hända.
Park Ji-Sung är en av få manu-spelare som D&M skulle kunna tänka sig ta emot till Arsenal. En aldrig sinande ström av löpningar, upp och ner längs sidlinjen samt ett, i Arsenal-lägret, dokumenterat sinne för var målet är beläget. Bra kille alla dagar i veckan, särskilt nu när han bytt ut sin liverpoolska frisörska mot någon, skall vi säga, mindre frisinnad. Med det sagt.
En mittbacks huvudsakliga uppgift är att hindra motståndarna från att göra mål, en defensiv mittfältares, ungefärligen, likaså. Det är säkert toppen om en mittback knoppar in ett par nickmål per säsong men det är i det egna straffområdet som kontorets skrivbord står. Detsamma gäller den defensive mittfältaren som endast har en marginellt mer framskjuten plats i det gröna kontorslandskapet. En DM skall inte springa runt och leta smart fräcka djupledspassningar a la DB10, inte stöka omkring ute vid offensiva hörnflaggor som en Bobby Pires i sina glansdagar.
Mittbacken och den defensive mittfältaren kanske inte har de mest glamorösa rollerna i fotbollsvärldens blim-blim hierarki och är kanske mer vattenbärare än dockan längst fram i skyltfönstret. Men spelar du i ett lag som Arsenal skall du vara dj-ligt nöjd över att du fått chansen. Du skall vara dj-ligt nöjd över att just du får äran att göra hundgörat i just detta lag. Du skall ta skiten och lägga grunden för de kreativas kreativitet.
Park Ji-Sung skall inte få göra ett nickmål på Arsenal. Hans mål är förvisso ett uttryck för kompetens, men framför allt ett symptom på vår brist, på våra tillkortakommanden. Det fuskas i smutsjobbet, det fuskas i den totala uppoffringen för den heliga sakens skull. För vinnandet är den allsmäktiga saken och fuskandet stinker som dygnsgamla räkskal och utspilld riesling. Alla vill vara kreatörer men ingen vill utföra arbetet som lägger grunden. Alla vill vara nummer 10 men ingen vill spela mittback eller DM. Alla vill spela klämkäck totalfotboll men ingen har insett behovet av försvarsspelets ädla konst.
175 centimeter koreansk fotbollskonst skall, med all respekt, tryckas ned, flyttas undan eller köras över. Skrämmas bort, skällas ut och blåsas all världens väg. Men han skall inte, jag repeterar, inte få göra ett nickmål mot Arsenal.
Skärp er, för helvete!
söndag 5 december 2010
Låt killarna hålla på
Nu läser den gamle grånande D&M att fullblodsgalningen Balotello inte bara beter sig så där vardagligt osmakligt, så där glida runt med sedelbunt a la 55 000 SEK och på frågan om orsak, svarar ”för att jag är rik”, -inte så. Inte på det där vanliga nyrik- och dumsättet, utan att han nu även har börjat bråka på träningen. Nu är ju Balotello inte känd för att vara fredsmäklare, diplomat eller relationskonstnär, det där med bråk på träningar är ju heller inget nytt och D&M förvisso en surstinkande cyniker. Men med en agent som borderline-Raiola så är Balotellos bråk självklart ett välregiserat skådespel. Killen vill hem till modershuset i Milano och har tagit första steget i en klassisk och så lättigenkännlig zlatanraket.
Eftersom klubben Balotello spelar för (nåja, han spelar nog mest för sig själv, så i stället skriver vi väll; i) inte bara är en skitklubb som D&M å det grövsta ogillar, utan även är snorrik utan dess like, hoppas vi alla soffpotatisar of the world united, att de (shitty) bara gillar läget, skickar iväg killen till föreningens juniorlag och låter honom spendera resterande kontraktstid, förvisso rik som ett troll, men även utestängd från all tävlingsfotboll som finns. Då kanske han, och hans likar, lär sig någonting nytt. Någonting annat än vad de redan vet. Någonting som inte riktigt stämmer in i den värld där jag alltid får som jag vill. I den värld där jag kan bete mig precis hur j-la korkat jag önskar, bara för att jag är rik och talangfull fotbollsspelare eller dito agent.
För vi kan tycka vad vi vill om shittys pengar och den enorma makt de ger klubben, men om de blekblå plötsligt skulle få för sig att använda sin monetära trollstav till någonting gott, en endaste gång i världshistorien, aka för en j-la gångs skull, så har de här och nu ett gyllene läge.
Snälla, skitcity, släpp inte denna chans. Låt killen (och hans apskalle till agent) tyna bort i matchlöshet på fotbollens bakgård. Låt honom sluta i ett putsningsbås bland a-lagsspelarnas brungeggiga skor, med en borste i ena handen och en tub skokräm i andra. Då kanske han kan börja att använda eventuella kognitiva förmågor till att fundera på hur det här nu gick till.
Eftersom klubben Balotello spelar för (nåja, han spelar nog mest för sig själv, så i stället skriver vi väll; i) inte bara är en skitklubb som D&M å det grövsta ogillar, utan även är snorrik utan dess like, hoppas vi alla soffpotatisar of the world united, att de (shitty) bara gillar läget, skickar iväg killen till föreningens juniorlag och låter honom spendera resterande kontraktstid, förvisso rik som ett troll, men även utestängd från all tävlingsfotboll som finns. Då kanske han, och hans likar, lär sig någonting nytt. Någonting annat än vad de redan vet. Någonting som inte riktigt stämmer in i den värld där jag alltid får som jag vill. I den värld där jag kan bete mig precis hur j-la korkat jag önskar, bara för att jag är rik och talangfull fotbollsspelare eller dito agent.
För vi kan tycka vad vi vill om shittys pengar och den enorma makt de ger klubben, men om de blekblå plötsligt skulle få för sig att använda sin monetära trollstav till någonting gott, en endaste gång i världshistorien, aka för en j-la gångs skull, så har de här och nu ett gyllene läge.
Snälla, skitcity, släpp inte denna chans. Låt killen (och hans apskalle till agent) tyna bort i matchlöshet på fotbollens bakgård. Låt honom sluta i ett putsningsbås bland a-lagsspelarnas brungeggiga skor, med en borste i ena handen och en tub skokräm i andra. Då kanske han kan börja att använda eventuella kognitiva förmågor till att fundera på hur det här nu gick till.
fredag 3 december 2010
Fredagsmys
En variant är vitt vin och räkor, kanske följt av lite tvåpartsromantik. En annan är en movibox och hämtpizza, kanske till och med inhandling av en 33 cl läskedryck. Eller så kan man sätta sig gott i datorstolen, blåsa ångan ur kaffemuggen och ägna en stund åt att sällskapa med en älskvärd gammal farbror. Inte heller så illa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
