D&M Krönika 6 En Sten På Ett Torg

Efter att debattens vågor farit höga på Arsenal Swedens forum om utifall föreningen skulle, eller inte skulle, skramla ihop till en sten på Armoury Spuare, bet D&M ihop och skrev ned följande text. Varsegoda.

Det började som en sten på ett torg. Stenen gjorde därefter någonting som stenar i allmänhet aldrig gör, den växte. Den ökade i storlek och förvandlade sig till någonting som slog ned sina rötter i Davidsson & Mannens tjernobylska virrvarr av emotioner. Stenen fick sällskap av en prinkorvsfingrad uzbek och en hysénfärgad amerikan, och de byggde tillsammans upp någon form av boende nere i magen. Som ett nazistiskt Haven i 50-talets Argentina eller kanske som De Andra på ön i Lost. En grundbult var solitt åtdragen och en kil var obönhörligt inslagen, in the Miserable State of D&M.

D&M har alltid älskat klubbens kanon, den initialt åt vänster riktade till dagens åt höger flank vridna. Alltid älskat de fulländat vackra vitärmade tröjorna, accepterat och förlåtit de miserabla försöken att, genom val av groteska andratröjor, återskapa svunna tiders segrar. Så också har de olika klubbmärkena alltid burits närmast det bultande röda hjärtat.

30-talets vapensköld i Art Décostil, genialiskt utformade av firma Chapman – Waterlow Ferrier, har med stolthet burits genom många regntunga och segerfattiga höstmånader. När fru D&M, konstaterade att Star Trekfansen nog efter ett tag, kommer att förstå att det kanske inte handlar om en ny federation från fjärran galax, så fick ryggen rätas och bröstet skjutas fram i demonstrativ och till viss del fåfäng stolthet. Av närhet, av kärlek och av tillhörighet till klubben den stod för.

När den nioårige D&M så står utanför förortstorgets godiskiosk, med sin påse lördagsgodis i hand, ser han skolans grymmaste fotbollskille gå över torgets andra sida. När denne, skolans koolaste katt, sedan ändrar riktning och tar fokus på den nämnda godispåsen, blir D&M nervöst svettig, men samtidigt fylld av spänning när han vädrar doften av skolgårdens absoluta elitskikt. När så topp doggen sedan frågar om han kan få smaka en bit ur påsen; kan mini-D&M då säga nej? När tre äpplen hög, tillåter sig förlängas denna möjlighetens stund och accepterar att ännu en bit försvinner ur hans veckoslutsbelöning. Och en till, och en till, och ännu en. Kanske skall Kungen Av Skolgården, nästkommande skoldags förmiddagsrast, komma ihåg honom. Kanske kommer han nicka lite sådär stentufft välavvägt igenkännande, så att Crew de la D&M ser att han så gör? – Åt just mig! Kan man då kräva, av denna tanige förlaga, att han skall avstå denna chans till klättring uppmed infantilitetens näringskedja?

När sedan den trettonårige varianten av samma pojkspillra, med sitt nystulna paket vita Prince hårdpack, tränger sig in i skolans rökruta, möts han av en fråga från högstadieskolans mest väletablerade driftsobjekt. Du vet hon som redan har fått yppigt generösa bröst, som vet om att hon har det, och som enligt trovärdiga källor har gjort DET? När så nämnde adolescent, med största lust och med darrande fingrar, fumlande ger bort halva sitt paket till denna oändligt suggererande kvinna, kan han då anklagas för det? Att han gör sitt offer för att få stå i centrum av hennes strålande uppmärksamhet bara för en liten, liten stund? För att få bli sedd i hennes närhet, och för att få njuta av att plötsligt vara så nära någon så ouppnåelig?

När detta ögonblick blir svaren på hans libidinösa frågestund? När det ger hans hormonernas Tjuren Ferdinand, en sinnenas research till mången nattliga stunder av solitär samvaro. Skall man kunna kräva av honom att han skall stå emot, att han skall säga nej? Hon har ju gjort DET?

Den mer än väl uppvuxne D&M, har handlat både på The Armoury och i webbshoppen. Halsdukar, muggar, tröjor och jackor, allt med något av klubbens symboler på. Nyckelringar, pysselprylar och mössor till ungarna, en sparkdräkt till deras nyanlända kusin, och allt försett med en kanon, ett klubbmärke eller ett A, ett C och en fotboll på. Inte i tron att dessa inköp skulle täppa till något, under ytan liggande, tomrum av obesvarad kärlek. Ej heller i att inköp i The Armoury skulle generera mer kärlek från klubben, -utan av kärlek till den. Till kanonen, till alla spelare vars namn som fylld kvalfyllt semierotisk skrikits ut i vintermörkret. Till Fotbollens Gamla, och Nya Hem, till Art Déco-försöken, till bilden av den arsenalska gemenskapen i var islingtonsk stugvärme, och av kärlek till historien på vilken de alla vilar.

D&M står, liksom Du, längst ner i fotbollens näringskedja. Om de stora elefanterna skall dansa så är det på dina tår det trampas. Skall stora beslut fattas så är det över ditt huvud det sker och skall pengar rulla in, så är det från din pung de kommer. Du betalar abonnemanget, som betalar avtalet som föder storklubben. Du betalar ligans högsta biljettpriser och du uppmanas att handla kanonierade varor i en aldrig sinande ström. Din kärlek blir satt i relation till dina spenderade pengar. Din kärlek till vårat gemensamt älskade fotbollslag blir, när ännu ett sätt att tjäna pengar på den uppfinns, dock allt mer alienerad. En sten på ett torg blir en sten kastad i din rygg. En mammonskt utsträckt hand blir ett stryptag om din röda själ och syrehalten i ditt blod sjunker i takt med att din dröm om identifikation och samvaro sinar.

Relationen till en klubb är som alla andra relationer; den går upp och den går ner. Ibland intensifieras den med blossande nyförälskelse och ibland behöver man vila från varandra när ens emotionella projektionspartner inte riktigt lever upp till vad som skjuts upp på den relationella duken. De par och de relationer som ständigt går med hopflätade fingrar är få, och har inte sällan förbrukande kort livslängd. Så ibland älskar du klubben med allt det den gör och ibland älskar du den, trots allt den gör. Du är inte dum nog att tro att du är Arsenals tolfte spelare, men du vill dock inte bära känslan av att vara utnyttjad. Ej heller känna dig marginaliserad till något som, på allt mer fiffigt och raffinerat, sätt bara skall rendera inkomster till klubben. Fantasten blir till konsumenten som blir mecenaten, som blir till… vadå?

Så säg gärna att D&M är en gammal förmossad stofil med en förskjutet anglofil världsbild. Upplys om ett varande i en, för länge sedan svunnen tid. Säg blåögd, säg naiv, kasta glåpord om dadaistisk idealism och om reaktionär glorifiering. Men be aldrig mer D&M att, för att få kampera i en dröm om arsenalsk evighet, betala en sten på ett torg. Be aldrig om ännu en sammanfogande investering. Säg aldrig konsument.

Inte mycket att läsa...

men väl enormt vackert att se på.

Dagens Kulturbärare

...måste bara bli denne Martin Keown, som förvisso varit på D&M´s tapet tidigare, men knappast kan figurera i ett medie som detta för ofta.

De unga i Arsenal nästa säsong

Det är ännu långt kvar, men D&M fastslår redan nu hur lagets ungtuppar, som de säger, kommer utvecklas nästa år. Kom ihåg var du läste det först:

1: Gibbs och Clichy delar på vänsterbacken, lite som Sagna och Eboué; EPL och CL-växeldragande. Detta gynnar Gibbs något oerhört. Han hoppar också in som vänsterytter i slutskedet av vissa matcher, förslagsvis de vi leder och kör stort kontringsspel.
2: Walcott får äntligen vara skadefri, varför det då räcker med snabbheten han har (det är väll egentligen det han har, va?). Blir supersub eller rent av startande i vissa matcher. En bra säsong, med TW14 mått mätt.
3: Johan Djourou startar säsongen lite slow, men bildar sedan, tillsammans med TV5, ligans absolut mest spelande och solida mittbackspar. Han franskpolacken hänger på och de tre roterar, varför skadefrånvaron drastiskt minskar.

4: Szczesny är fullständigt lysande första halvan av säsongen, i något topplag i Npower CS eller bottenlag i EPL. Wenger gungar i takt med papperspåsens praslande runt flaskan i handen, saligt leende och trygg om att målvaktsframtiden nu är räddad. Szczesny kommer sedan tillbaka och går rakt in i startelvan och är så fantastiskt superbra att Jokkster, kanske i samband med ett årsmöte, tämligen ber om att få äta upp en disktrasa eller annat av symboliskt värde.
5: I princip detsamma gäller JW (inga disktrasor eller årsmöten indragna i denna syftning) som hänger med Owen Coyles Superwhite Army, fram till januari då han vänder hem och spelar högerytter (den som TW14 byter av i 67:e minuten) vilket gör att både barca och reals presidenter går upp i brygga och erbjuder, i princip, hela sina lånelöften för att signa honom. Wenger småler överseende med de spanska krypen i deras patetiska naivitet och litenhet.
6: Eftersom Eduardo spelar i portugisiska ligan så trimmas Vela in på varierande ytterposition. Detta går acceptabelt och han blir en habil truppmedlem som börjar skoja till det riktigt friskt på uppvärmningarna. Lär ha fräckisar samt Kålle å Ada-historier som specialitet.

7: Ramsey ligger i gipsvagga fram till det att Diaby säljs till Toulose, varpå den lille walesaren gör sensationell comeback och intar box-to-box rollen snett bakom Cesc, som i förbifarten skrivit på nytt kontrakt till 2021, då han sedan, enligt rykten i spansk press, iklädd endast ett makalöst högt hårfäste, skall bli massör för damlaget och ha trisceps (hjälp mig här nu fektarn) och sätesmuskelaturen som specialitet.
8:Bentners käkmuskler intar dock rent österikiska propotioner av all tid de, och han, spenderar på bänken ute på Underhill.
9: D&M är varken ung eller vacker, nästa år heller, men det kommer denna säsong inte alls spela roll för viljan att maximera antalet tecken, eller kommateringar, i forumtrådar runt om i cyberrymden. Varelsen kanske borde satsa på att skriva krönikor i kanonmagasin eller starta en blogg, vem vet. Skål!

Lång dags färd mot match

Efter att detta hela världens spanien, hela spaniens katalonien, hela kataloniens "kontinentens celtic" har visat sitt rätta ansikte genom begåvningselitisterna i centrala mittförsvaret, så lämnar vi vm att falla i den kollektiva glömska det mår bäst av. D&M gör det genom att blicka tillbaka till en vardag, någon gång under säsongen 09-10, en vardag som inte bara följdes av en vardagkväll utan även av en kvällsmatch.

Det är inget nytt. Du har varit här så många gånger förr. Senast förförra veckan och du känner till uttrycken. Handens insida fuktas, pulsen ökar och din mage blir hopplöst asocial. Hjärtklappning och irrande blick, vi vet alla vilka uttryck det kan ta. Du vet, D&M vet, men varje gång förvånas du, som om det vore första gången. Men så sent som förra månaden, var du med största säkerhet.

Men är det egentligen någon idé att försöka? Kan någon förstå? D&M jonnar, för tredje gången in i fikarummet, hugger en kopp för att sedan låta blicken irra runt i rummet, släppas ner till mattnivå och mumlande hänvisa till något som är sådär galet jätteviktigt att lösa, absolut just nu. För är det någon idé att försöka få dem att förstå? Kan de? Är det någon idé att förklara? Att man har andan i halsen, som om man sprungit upp för de sju trapporna, trots att man stått blick still och bara fört fram ena bratwursten till pekfinger och tryckt in en knapp i hissen? Att man inte kan ta in, eller över huvud taget kan relatera till fikarastens vanliga sorl om andras, och eventuellt egna, nedskärningar, om Robinsondeltagare, om bönder som söker fruar eller om svininfluensa. Sade du röda svin? Röda svin från västra eller nordvästra England? - Nehe, ja då var det ingenting.

Att man känner sig totalt paralyserad och har autopiloten inkopplad sedan första fingertoppsberöring på datorns tangentbord tidigt i morse? Att ens leende och nickande till en chef, som nog säkert har något viktigt att berätta om, bara är ren och skär yta. Hallå? Lampan lyser på tredje våningen, - men det är absolut ingen hemma. Är det någon idé att ens förklara?

”Ja men du, D&M, du är ju fotbollsintresserad; skall jag köpa en Beckham-parfym till dig på nästa tjänsteresa?” -Va? Talar du med mig? Det är ingen annan här.

Plötsligt funderar du på att skriva en egenremiss till närmaste Neurologiska klinik för att verkligen gå till botten och ta reda på om det är något ännu icke upptäckt inom autismspektrat du plötsligt drabbats av. För symptomen stämmer ju:

-Betydande svårigheter med att utveckla och förstå information så att personen/patienten får en helhet och sammanhang i sina upplevelser. -Check!

-Annorlunda perceptionen än hos icke-autister. -Check!

-Begränsningar i förmågan att intuitivt förstå och leva sig in i andra människors tankar, känslor och behov. -You bet!

-Brist på ansiktsuttryck och gester samt emotionella uttryck, begränsad uppmärksamhet och socialt samspel, ignorerande av andra och inåtvändhet, till exempel inte söker ögonkontakt och sällan pekar på och visar saker. –Hallå, do you read?

-Ibland kan andra människor användas som verktyg utan att personen verkar se dem som just människor. –En dubbel espresso, hitåt!

Men kommer du att försöka förklara? Kommer du få dem att förstå? Kommer du söka dig in i den Kafkaeanska processens labyrinter och står där med argument som, likt pärlor för röda svin, faller ner i fikarummets sociala gyttja. –Det är helt normalt, jag har ett avslappnat förhållningssätt till mitt favoritlag och det går inte alls ut över mina nära och kära, ej heller över mina arbetsinsatser. Jag ser inte mitt favoritlag som en del av min familj eller mitt sociala umgänge. Skall du försöka tuta i dem det? Skall du försöka dig på det? –Lycka till!

Tack och hej då spanien

Nu är vm över och den spanska humorn, och kamratandan, har firat stora triumfer. Tack för att ni finns våra katalanska vänner och världsförbättrare.

Laurent Koscielny

Gott, då har vi plötsligt tre mittbackar, under kontrakt, i Arsenal. Tre mittbackar är fler än två, eller hur. Här är en liten filmsnutt där hans säsong i franska förstaligan avhandlas, kort och koncist.

D&M hälsar honom välkommen och återkommer i ämnet när D&M löst uttalsfrågan.

Alla vill till himlen, eller i alla fall till barca eller city

Under denna rubrik faller ett antal av sommarens sagor. Som arsenalist kan de te sig både tragiska och komiska, men historien har inte bara givit oss facit på hand också förmågan att se gårdagens sanningar i dagens avslöjande unkenhet. D&M vill fånga denna dag genom att ge er denna lilla strip, liksom för att låta fjolårets sommar belysa årets.

D&M Krönika 5: Bärare

I torsdag, den 1:e juli, så öppnades Transferfönstret. Som ni vet kan affärer göras även när dessa fönster är stängda men transaktionens genomförande, dvs. när spelaren får representera det nya laget, är bundet till dessa öppnande plusposter på respektive lag desperationssaldo. Så här skrev D&M inför vinterns fönsteröppnande. (Jag låter bilden ovan illustrera D&M´s tankar i dessa banor.)

Om solen skiner, alla är glada och utsövda, har nyborstade tänder och fått gå på muggen med tillfredsställande resultat. Då är vi vackrast och bäst. Vi är topp fem i Europa och multipla titelaspiranter alla dagar i veckan. Vi har en bra trupp, med både bredd och spets. Ungdomlig ambition korsbefruktad med förvärvad erfarenhet. Men. Men, men, men. Så är det ju aldrig för oss. Realitetens ondsinta verkställare kommer förr eller senare alltid och knackar på vår dörr. Ett landslagsuppehåll blir till en västbeklädd indrivare och ett tätt matchande i regnrusk och lerig midlandsomgivning blir ett brunt kuvert från närmaste hudklinik. Kalas blir till bakfylla och älskog blir till underhållsskyldighet. Så är det för oss Gunners och ingenting, av vad som kan tolkas av morgondagen, tyder på motsatsen.

På ett sätt har han rätt, professor Wenger. Vi har ju allt det där som ett lag skall behöva, men samtidigt så har vi ju också allt det där andra. Därför är hans, liksom D&M´s, önskan alltid densamma, att vi skulle kunna klara oss med det vi redan har. Hålla truppen intakt, ta tillvara på den goda stämningen av kontinuitet och trygghet. Men samtidigt, som hängslen, som livrem eller som preventivmedel på tågluffen, behöver vi säkerhet. Vi behöver stabilitet. Vi behöver spelare som kan täcka upp, som kan spetsa vår startelva och göra oss än mer solida, trygga och ostoppbara. Vi behöver vinnare. Vi behöver kvalité. Vi behöver spelare som har vunnit mästerskap och titlar, och som har internaliserat den nedärvda traditionen att vara en vinnare och att inte acceptera något annat än att vinna.

Varken du eller D&M kan göra det gjorda ogjort. Ingen av oss kan förmå den sensuellt urdruckna drinken förbli objuden, inte stoppa den hand som smekt det bröst som inte fick smekas och ej heller återuppbygga den äktenskapliga hamn som, en gång för alla, bombarderats i sank. Vidare kan vi inte heller återköpa de spelare vars önskan, om gudfadersvälsignelse eller sangriakalasbefläckade pesetashögar, blivit tillgodosedda. Vi har sålt de spelare vi har sålt, och vi har gjort oss av med de kulturbärare vi nu så evinnerligt hade behövt. För kanske är det här skon klämmer, skutan läcker eller strängen brister. Då vi är unga och underbara de goda dagarna, är vi små och feberhängigt urlakade de dåliga. Som om ålder vore synonymt med kompetensinförskaffande, benämns vår brist som erfarenhet, när den egentligen borde heta kultur. För där Adams spände sin lätt alkoholiserade blick i de övriga 10, i Highburys spelargång sekunderna före helvetet släpptes löst, och där en på gränsen till psykotisk Keown hånar ett fuskande hästansikte, där har vi en tjugotvåårig katalan, om än med väldens mest briljanta och spelintelligenta högerfot. För hur mycket du än älskar detta brillianta passningsgeni, så har han inte stöpts i den form, som endast de utan förlusten som alternativ, stöps i. Aldrig fått sin inkilning i vinnandets självklarhet och förlustens ickeexistens.

När den unge D&M´s armbågar sattes ned på farfaderns nötta köksbord, utbrast denne att unga hus inte behöver några stöttor. Men visst är det just det som det unga huset behöver. För när stormen blåser som hårdast, behöver det unga huset stöd och skydd från det stora, starka och av meriter berikade.

Du och jag, du och jag och Arsenal. Vi behöver någon som fyller de luckor som lämnats av bortrövade internationalister, som spänner den hane som förstelnats i vinterstormars katatona kyla och som rätar den rygg, som av motgång, krökts. Någon som bär det febersjuka barnet när influensan satt tänderna i det, som berättar om den gryende morgonen när natten känns skrämmande mörk och någon som förmedlar att en spelad match bara kan betyda en vunnen. Att lycka inte är att delta, utan att vinna. Att stolthet kommer inifrån, och att grunden för denna lägges i att göra det omöjliga och besegra det obesegrbara. Att alla kan dansa tokroligt lustiga danser i medgångens lättja, men att storheten är att vända ett skepp på väg i kval. Att genast resa sig när tacklingens kapning farit över benen, att förmå sig pressa sig fram i januariisande sidoregnstormen och att upp stå där andra faller. Att aldrig, aldrig, aldrig ge upp.

Så Wenger, på samma sätt som Du sätter dig ner och talar allvarligt med din 17-åriga dotter, när hon plötsligt skall åka ut och jobba som aupair. Som när Du tvingas se henne djupt i ögonen och berätta om myntets andra sida, om impulsers konsekvenser och om behovet av att använda förvärvad erfarenhet i infallets stund. På samma sätt måste Du sätta Dig ner och se på dina små lamm, som spänstigt skuttar runt på London Colney, samla i hop dem och ge dem beskedet att de är någonting fantastiskt i vardande. Men också att de behöver utifrån stärkande kraft, att de unga husen behöver stöttor. Att de skall få en spets som spräcker den amerikanska helylleröda mytbubblan. En kraftfullt virvlande tornado som blåser huvudbonaden av oljeshejkerna och en granitfast näve som snyter glorian av foolsens snornäsda huvuden. Att vi måste vädra ut det av skadefrånvaro unkna och släppa in det friska och nyta. Att vi behöver en till, kanske två till. Spets som gör oss dödliga, osårbara, solida och redo. Gör så Wenger.

För Du vet hur det är. Du vet. Du för och vi följer. Men ge oss kraft att hänga kvar ända fram tills att grisjakten är över, tills nattklubbens lampor tänds och erövringen skall synas. Fram till provsvaret kommer och till det bruna fönsterkuvertet försegling skall brytas. Gör så Wenger. Ge oss det Wenger. Bär oss fram i Din bibehållna kultur av vinnande och stjälp oss inte i förlustens utförslöpa. Ge oss de bärare vi behöver, ge oss de färdigstöpta vinnarna, att lära de unga formbara, och ge oss vinsten tillbaka.