Denna morgon är det med tunga steg han tar sig ur sängen. Med nästan kroppslig smärta ålar han sig ned i de tighta 510:orna, kränger på sig sin gröna Lacostepiké och beger sig ned till den väntande frukosten. Hans ömma moder lägger huvudet på sned och försöker ge tröst med ord om en godare framtid och fler chanser. Förlorar du en står dig tusen åter, men ingenting hjälper honom. Ingen tröst kan ges som är möjlig att tas emot. Ingen läkning, inget som stillar hans smärta och ingenting som tar bort det som håller honom fast.
Ingenting. Ingenting kan ta honom framåt, uppåt, åter eller tillbaka. Det som är gjort är gjort och inget kan göras ogjort. Han är en krökt ung man, en krackelerande stackare med brustet hjärta. En konturlöst suddig skuggbild av gårdagens nästan självlysande mittpunkt. Idag är han ingenting. En samling svarta negationer staplade på varandra. Tre äpplen hög av invärtes ruttnad. Om han fått lära sig att minus och minus blir plus, så är han undantaget som bekräftar regeln.
Föregående kväll, med högt huvud, gick han ut i striden, med hög svansföring passerade han fritidsgårdens öppna gårdsplan i dunkelt kvällsljus. Här skall ni se på killen som är klaaar, killen som tar skalper och killen som står pall. Han som nedlägger, förför och smeker sig vidare upp i mellanstadieskolans näringskedja.
Han som lovade mycket men förlorade hela stycket.
Som en knytnäve i magen, som en verbal överkörning av en högstadieelev på gamla jaktmarker, som ett nej från Hon när han trodde han var home free och hade ett självklart grovhångel inom säkerställd framtid. Som ett plötsligt upplägg av en förväntad allierad, som gjorde att han fick lämna rundpingisen, utslagen av den harmynte killen med glasögon i fyran. Som fel sorts blick från fel person vid absolut fel tillfälle.
Så vandrade han hemåt i sen midvinternatt. Kröp ned under pojkrummets rödvita täcke med en guldfärgad kanon, och försökte inbilla sig att nattlig sömn var möjlig. Efter timmar av oroligt vandrande mellan sömn, halvslummer och kliande vakenhet, ringde klockan för uppgång till nästa knockout-risk.
Så idag är han inte tuff, inte någon topp dog, inte någon nyhånglad och fin. Idag är han överkörd, bortfintat och bortgjord. Fallen på eget bevåg, där högmod just föregick fallet. En filmning utanför området blev straff för Wigan, ett antal sumpade chanser att göra 3-1 förbyttes till ett självmål av den inköpte rutinboosten, som matchen igenom visade sig vara raka motsatsen till det uppstagande och lugnande han var satt till att tillföra. Två berövade straffar senare, var vår hjälte förkrossad, uppläxad och satt på plats.
Då är det inte lätt att vara tuff, småstadssnygg och inbjudande. Då går han istället med sänkt blick utmed väggarna och vill bara bort. Iväg. Härifrån.
torsdag 30 december 2010
onsdag 29 december 2010
Nyhånglad och fin
Da, ta-datta-da. Da, ta-datta-da. Da, ta-datta-da. Lätta fötter i sköna skor. Lätta steg nedför backen från radhusområdet. Utefter motorvägen, förbi mellanstadieskolan, på väg hemåt. Inga problem, bara lösningar. Inga svårigheter i världen kan förta den flammande elden i ditt hjärta. Vetskapen, säkerheten, självklarheten. Här kommer killen som ingen kan rucka. Här kommer killen som inget kan rå på. Här kommer killen som är på väg hem, nyhånglad och fin.
Många år av väntan, många sena nätter av längtan. Många misslyckade försök och brustna förhoppningar. Timmar av fantiserande, månader av planerande och små, korta ögonblick av nästintill-lägen. Så nära, så på gränsen till att lyckas. En hand som hade lite för bråttom, en rusande tanke som tog med sig den förlupna kroppen eller en förhastad smekning. En sista tryckare innan lamporna i taket skulle tändas, flickan skulle hämtas upp av sin pappa och pojken vandra hem till föräldrarna i tv-soffan. En chans han inte ville låta gå förlorad men ändå inte kunde ta. Ett virrvarr av möjligheter långt före det att han var redo. Och sedan plötsligt tillbaka på ruta ett.
Men inte i dag. Inte i kväll. Inte i natt.
Denna gång kunde inget stoppa honom. Denna gång var han säker. Lugn och kontrollerad. Exalterad men samtidigt soignerad. Den som trodde att relationella erövringar, strövtåg längs med parallellklasskroppar eller socioerotiska vidareutvecklingar, grundade sig på stundens inlevelse och sekundens nycker. Vad visste den personen? Intet, noll, nada. Koll, vetskap, förmåga att kunna hantera sina laviner av lustar och infall av stormningar. När man skall ta ett steg fram och när man skall stå still för att bida sin tid. När man skall ta ytterligare ett steg för att genast returnera till en, för båda, säker och van plats. En gulbrun yllejumpers mudd. En hett blossande kind. Utanpå jeansen eller innanför ärmen.
Taktik, kunskap. Teori som skall omvandlas till praktik. Visst, du kan köra på gehör och lita på din talangs enorma briljans. Det fungerar i de lätta lägena, de redan nedlagda och säkra korten. Men inte i skarpt läge. Inte på gräddhyllans gräddhylla och inte så långt upp i prisskåpets osynligt övertydliga hierarki. Här gäller det att hålla händerna i styr. Säga rätt saker. Smeka medhårs, på rätt ställe och vid rätt tidpunkt. Och allt detta gjordes rätt. Så rätt. Killen med knallen blev killen med kollen. Därav de lätta stegen hem. Därav lugnet, säkerheten, värmen i bröstet och den nästan oändliga glädjen. Nyhånglad och fin. Alla rätt gjorda.
Då kan han kosta på sig en tillbakalutad och lite väl sprättig gång. Då kan han kosta på sig att ha näsan högt uppe i skyn. Då kan han kosta på sig ett leende så brett att det aldrig skulle accepteras i en bamba-kö en regnig tisdag i november. Men idag är det inga problem, bara lösningar. Idag kan han tillåta sig att ta plats, att vara kingen, att vara störst, bäst och vackrast.
Men ser han nästa steg, ser han nästa utmaning, ser han nästa hot? Ser han avgrunden, avunden och strävan efter att ta ned honom på marken igen? Ser han bulliesarna som tagit till sin livsuppgift att sätta honom på plats? De som anser att allt vackert måste smutsas ned och att ingen skall få växa sig för stor? Ser han lervällingen? Ser han den anstormande kampen? Ser han de elva jordfräsarna på DW Stadium? De som bara vill kröka det som rakt sig växt. De som är alla flåsande hundar i hans fuktigt spända nacke.
Ser han Wigan Away? Är han förberedd på Wigan på bortaplan? För det här är ingen välordnad radhuslänga, inget rosa flickrum med luddiga kuddar och ingen längtan efter ömsint beröring. Det här är är två dagar efter natten före. Det är här händerna synas, det är här de tagna stegen och den vunna marken måste bekräftas och befästas. Det är här en Nyhånglad och fin skall stå pall och stå emot skiten. Som en bamba-rast en regnig tisdag i november, som retsamheter, slagsmålsinviter och som konkurrens från ett närliggande högstadium.
Är han beredd, står han pall, slår han tillbaka?
Många år av väntan, många sena nätter av längtan. Många misslyckade försök och brustna förhoppningar. Timmar av fantiserande, månader av planerande och små, korta ögonblick av nästintill-lägen. Så nära, så på gränsen till att lyckas. En hand som hade lite för bråttom, en rusande tanke som tog med sig den förlupna kroppen eller en förhastad smekning. En sista tryckare innan lamporna i taket skulle tändas, flickan skulle hämtas upp av sin pappa och pojken vandra hem till föräldrarna i tv-soffan. En chans han inte ville låta gå förlorad men ändå inte kunde ta. Ett virrvarr av möjligheter långt före det att han var redo. Och sedan plötsligt tillbaka på ruta ett.
Men inte i dag. Inte i kväll. Inte i natt.
Denna gång kunde inget stoppa honom. Denna gång var han säker. Lugn och kontrollerad. Exalterad men samtidigt soignerad. Den som trodde att relationella erövringar, strövtåg längs med parallellklasskroppar eller socioerotiska vidareutvecklingar, grundade sig på stundens inlevelse och sekundens nycker. Vad visste den personen? Intet, noll, nada. Koll, vetskap, förmåga att kunna hantera sina laviner av lustar och infall av stormningar. När man skall ta ett steg fram och när man skall stå still för att bida sin tid. När man skall ta ytterligare ett steg för att genast returnera till en, för båda, säker och van plats. En gulbrun yllejumpers mudd. En hett blossande kind. Utanpå jeansen eller innanför ärmen.
Taktik, kunskap. Teori som skall omvandlas till praktik. Visst, du kan köra på gehör och lita på din talangs enorma briljans. Det fungerar i de lätta lägena, de redan nedlagda och säkra korten. Men inte i skarpt läge. Inte på gräddhyllans gräddhylla och inte så långt upp i prisskåpets osynligt övertydliga hierarki. Här gäller det att hålla händerna i styr. Säga rätt saker. Smeka medhårs, på rätt ställe och vid rätt tidpunkt. Och allt detta gjordes rätt. Så rätt. Killen med knallen blev killen med kollen. Därav de lätta stegen hem. Därav lugnet, säkerheten, värmen i bröstet och den nästan oändliga glädjen. Nyhånglad och fin. Alla rätt gjorda.
Då kan han kosta på sig en tillbakalutad och lite väl sprättig gång. Då kan han kosta på sig att ha näsan högt uppe i skyn. Då kan han kosta på sig ett leende så brett att det aldrig skulle accepteras i en bamba-kö en regnig tisdag i november. Men idag är det inga problem, bara lösningar. Idag kan han tillåta sig att ta plats, att vara kingen, att vara störst, bäst och vackrast.
Men ser han nästa steg, ser han nästa utmaning, ser han nästa hot? Ser han avgrunden, avunden och strävan efter att ta ned honom på marken igen? Ser han bulliesarna som tagit till sin livsuppgift att sätta honom på plats? De som anser att allt vackert måste smutsas ned och att ingen skall få växa sig för stor? Ser han lervällingen? Ser han den anstormande kampen? Ser han de elva jordfräsarna på DW Stadium? De som bara vill kröka det som rakt sig växt. De som är alla flåsande hundar i hans fuktigt spända nacke.
Ser han Wigan Away? Är han förberedd på Wigan på bortaplan? För det här är ingen välordnad radhuslänga, inget rosa flickrum med luddiga kuddar och ingen längtan efter ömsint beröring. Det här är är två dagar efter natten före. Det är här händerna synas, det är här de tagna stegen och den vunna marken måste bekräftas och befästas. Det är här en Nyhånglad och fin skall stå pall och stå emot skiten. Som en bamba-rast en regnig tisdag i november, som retsamheter, slagsmålsinviter och som konkurrens från ett närliggande högstadium.
Är han beredd, står han pall, slår han tillbaka?
måndag 27 december 2010
Den Gode Förloraren, eller Den Ständige 2:an
Ulrika, eller kanske Michelle. Med tanke på hur många Lindor den här generationen var utsmyckad med, så säkert en Linda. Eller kanske en Anna, ja Anna kan det säkert också ha varit. Sara eller Carolina? Ja, kanske hette hon något i den vägen. Det fanns ju en enorm massa Helenor, men jag tror inte det var hon. Helena var säkert bästis till Ulrika/Linda/Anna eller vad hon nu hette, men det var inte hon. Säkert någon sorts side kick, men nej, det var inte hon som var Hon.
Hon som inte riktigt hade någon dipp av grisrosa höstnylle och aldrig hade samma hårfärg som en leverpastej, utan som var jämnbäst rakt över. Vars villa inrymde en bodega med röda heltäckningsmattor på väggarna. Kanske inte så smakfullt idag, men längst upp i näringskedjan då. Hon som hade så lätt för sig i skolan, en storasyster med superkoll på hur en kalasdräkt skulle se ut och när man skulle börja använda Jane Helen deodorant och alltid en sådär perfekt tre veckors utväxt permanent. Precis som du minns det, om du nu vågar göra det, så var den där Ulrika/Linda/Annan troligtvis också helt omöjlig att uppnå. Så nära men så långt borta, på för hög piedestal, för täta föräldrar, out of your reach och för välmående solbränd hela året om.
Vågar du även minnas dessa outtalade koder? Dessa företeelser och ting du inte kunde sätta ord på, men som du alltid kände fanns där. Vågar du nysta fram skillnaden mellan exempelvis Anna och Helena, eller mellan Linda och, låt oss säga, Annelie. Mellan hon som var självklar nummer ett och hon som aldrig kunde bli någonting annat än en kronprinsessa, en högra hand eller en tacksam sidekick. Skillnaden mellan hettan i klassrummets själva epicentrum och känslan av ljumhet i dess entourage?
Om du nu förmår dig att se dessa skillnader och till synes osynliga koder, så ser du säkert också var någonstans du själv hamnade, var du själv passade in. Var du den ständige herren på täppan, under de hårda vintermånaderna, då skolgårdens framplogade snöberg blev en hackkycklingarnas skärseld? Var du landhockeyplanens kung, FA´n:s häradshövding, Hemkunskapens hormonella bombman? Eller nöjde du dig med att ha nått finalen i skolans pingisturnering och gladeligen gick och hämtade ut diplomet med siffran 2 på? Var det viktigast att bli vald först av alla eller var du njutningsfullt upphissad i känslan av att blivit en av de åtta killarna som fick inbjudan till barndomens allra första Party?
Ser du bilden? Kan du lägga pusslet? Klarnar det? Fick du köra Ryska Postens handtag, famntag, klapp eller kyss med stekheta Anna, eller fick du nöja dig med en långtradare med den alltid leende Liana? Fick du baka bullar i Saras bubbelpool, medan hennes föräldrar var på weekendresa till New York, eller hyrde du moviebox med hennes högra hand, när aktuell morsa jobbade natt? Fick du köra rally med Linda eller nöjde du dig med ett trosresår-armband från hennes finniga granne?
Håller du på ett Arsenal som skall gå upp i serieledning eller på ett Arsenal som skall klara av tredje - fjärdeplatsen? Lever du för en FA-cuppokal eller nöjer du dig med ett vackert upprullande av handbollsförsvar? En utsökt delikat genomskärare eller ett diehard-sparka in mittback, målvakt och kanske också bollen i mål-mål? Om snälla pojkar inte får kyssa vackra flickor, är vi då den snälle trevligheten till vattenkammat sidbena eller han som landar den tyngsta av erövringar?
Skall vi nöja oss med ett poäng mot ett titelförsvarande chelsky eller skall vi fullständigt äga vår tidigare så ointagliga borg, och inte låta en jävel komma över bron? Skall vi hålla avståndet ner till spurs eller skall vi äta upp manu´s poängövertag? Om vi leder med 1-0 i 67:e, är du lugnt vaggad i säkerhet över minst en poäng eller nervvraksrädd för en sen rysskvittering?
Ser du bilden? Kan du lägga pusslet? Klarnar det? Vill du att vi skall nöja oss med långtradaren klassens genomsnittsfjortis så gärna ger oss eller kastar du den åt sidan för att erövra famntaget med skolgårdens drottning? Nöjer vi oss med det vi får, eller ser vi till att alltid fortsätta sträva efter det vi ännu inte har? Är du glad över ett gott deltagit eller ser du alltets mening i vinsten? Är vi roligaste killen med busrufsigt hår och tokroligaste flugan eller är vi han som klassens mest välutvecklade libidoform dansar sista tryckaren med? Alphavilles Forever Young med potential till lite grovhångel?
Glädjer vi oss övar att Liverpool backar, spurs har svårt med att dubbelköra ligan och CL, eller ger dvi oss f-n på att vi, just vi, skall bli störst, bästa och vackrast!? Att vi skall landa, att vi skall erövra! Att vi, i slutet av maj, skall ha landat fotbollens libidinösa epicentrums allra vackraste ängsmarker.
Hon som inte riktigt hade någon dipp av grisrosa höstnylle och aldrig hade samma hårfärg som en leverpastej, utan som var jämnbäst rakt över. Vars villa inrymde en bodega med röda heltäckningsmattor på väggarna. Kanske inte så smakfullt idag, men längst upp i näringskedjan då. Hon som hade så lätt för sig i skolan, en storasyster med superkoll på hur en kalasdräkt skulle se ut och när man skulle börja använda Jane Helen deodorant och alltid en sådär perfekt tre veckors utväxt permanent. Precis som du minns det, om du nu vågar göra det, så var den där Ulrika/Linda/Annan troligtvis också helt omöjlig att uppnå. Så nära men så långt borta, på för hög piedestal, för täta föräldrar, out of your reach och för välmående solbränd hela året om.
Vågar du även minnas dessa outtalade koder? Dessa företeelser och ting du inte kunde sätta ord på, men som du alltid kände fanns där. Vågar du nysta fram skillnaden mellan exempelvis Anna och Helena, eller mellan Linda och, låt oss säga, Annelie. Mellan hon som var självklar nummer ett och hon som aldrig kunde bli någonting annat än en kronprinsessa, en högra hand eller en tacksam sidekick. Skillnaden mellan hettan i klassrummets själva epicentrum och känslan av ljumhet i dess entourage?
Om du nu förmår dig att se dessa skillnader och till synes osynliga koder, så ser du säkert också var någonstans du själv hamnade, var du själv passade in. Var du den ständige herren på täppan, under de hårda vintermånaderna, då skolgårdens framplogade snöberg blev en hackkycklingarnas skärseld? Var du landhockeyplanens kung, FA´n:s häradshövding, Hemkunskapens hormonella bombman? Eller nöjde du dig med att ha nått finalen i skolans pingisturnering och gladeligen gick och hämtade ut diplomet med siffran 2 på? Var det viktigast att bli vald först av alla eller var du njutningsfullt upphissad i känslan av att blivit en av de åtta killarna som fick inbjudan till barndomens allra första Party?
Ser du bilden? Kan du lägga pusslet? Klarnar det? Fick du köra Ryska Postens handtag, famntag, klapp eller kyss med stekheta Anna, eller fick du nöja dig med en långtradare med den alltid leende Liana? Fick du baka bullar i Saras bubbelpool, medan hennes föräldrar var på weekendresa till New York, eller hyrde du moviebox med hennes högra hand, när aktuell morsa jobbade natt? Fick du köra rally med Linda eller nöjde du dig med ett trosresår-armband från hennes finniga granne?
Håller du på ett Arsenal som skall gå upp i serieledning eller på ett Arsenal som skall klara av tredje - fjärdeplatsen? Lever du för en FA-cuppokal eller nöjer du dig med ett vackert upprullande av handbollsförsvar? En utsökt delikat genomskärare eller ett diehard-sparka in mittback, målvakt och kanske också bollen i mål-mål? Om snälla pojkar inte får kyssa vackra flickor, är vi då den snälle trevligheten till vattenkammat sidbena eller han som landar den tyngsta av erövringar?
Skall vi nöja oss med ett poäng mot ett titelförsvarande chelsky eller skall vi fullständigt äga vår tidigare så ointagliga borg, och inte låta en jävel komma över bron? Skall vi hålla avståndet ner till spurs eller skall vi äta upp manu´s poängövertag? Om vi leder med 1-0 i 67:e, är du lugnt vaggad i säkerhet över minst en poäng eller nervvraksrädd för en sen rysskvittering?
Ser du bilden? Kan du lägga pusslet? Klarnar det? Vill du att vi skall nöja oss med långtradaren klassens genomsnittsfjortis så gärna ger oss eller kastar du den åt sidan för att erövra famntaget med skolgårdens drottning? Nöjer vi oss med det vi får, eller ser vi till att alltid fortsätta sträva efter det vi ännu inte har? Är du glad över ett gott deltagit eller ser du alltets mening i vinsten? Är vi roligaste killen med busrufsigt hår och tokroligaste flugan eller är vi han som klassens mest välutvecklade libidoform dansar sista tryckaren med? Alphavilles Forever Young med potential till lite grovhångel?
Glädjer vi oss övar att Liverpool backar, spurs har svårt med att dubbelköra ligan och CL, eller ger dvi oss f-n på att vi, just vi, skall bli störst, bästa och vackrast!? Att vi skall landa, att vi skall erövra! Att vi, i slutet av maj, skall ha landat fotbollens libidinösa epicentrums allra vackraste ängsmarker.
lördag 25 december 2010
Inget i förrgår, inget i går och inget idag
Ja, men du. Nu har D&M varit ledig från jobbet i snart tre dagar. Släkt har besökt, mat har tillagats och ätits upp. Presenter har inhandlats, slagits in, överräckts, tagits emot och öppnats. Artigheter har utbytts och riktigt gemytlig samvaro har nalkats. D&M´s fingrar är frasigt uppslitna, sprickande, såriga och snart valkiga av gårdagens, nästan åtta timmar, långa och hårda legobyggande. Det är julfirande i småbarnslandet.
Snart tre dagar av ledighet. Känslan av möjlighet och tillgänglighet. Känslan av lättnad att inte behöva ställa klockan på okristliga tidsangivelser i arla morgonstund. Av lättnad att inte behöva tvinga upp de små tättingarna i samma okristliga tid, sätta tidpress på deras späda axlar och förmå dem kliva ut i urkylans urkyla, med nästan chockskador som konsekvenser. Lättnad över att nu kunna dra ned på tempot, loyda omkring whitetrashens paraduniform, mjukna upp i ens förhårdnade skal av höga tillvarokrav och bara, som vi säger i det här landet, vara. (Apropå höga krav...)
Så nu går D&M bara runt och njuter. Hemmanet är julpyntat och fejat, lögat och refrescherat. Men så kickar första tecknet in: Hur brukar det vara, så där i tider av ledighet? Vad brukar vara ledighetens allra finaste kryddning? Allra vackraste tillvarolig utsmyckning? Oavsett om du är gammaldags stockkonservativ eller sådär modernt flexibel. Oavsett om du är stofilt rigid eller gränslöst extra allt. Oavsett om du är lördag klockan tre, eller bra tv-avtal för konsumentens storkonsumerande.
När du är ledig vill du ha fotboll. När D&M är ledig vill D&M har fotboll. Allra helst Arsenal, det känns som om det självklaraste av allt självklart, men går inte det så emottas gärna några sköna EPL-matcher. Och om ej heller det står till buds, så bjuder ju Npower Championship alltid på storslagen under underhållning i furiöst formula 1-tempo. Fredag kväll, lördag lunch till tidig kväll, söndag hela dagen, i det sällskapet kan man känna ledigheten njutningsfullhet.
Så var fanken är min fotboll? Var är mitt Arsenal? Mitt EPL/engelska ligasystem? D&M är ledig, är färdig med legobilarna, legopolisen och legosommarstugorna med tillhörande legogäststugor. Buzz Lightyear är i en fyraårings trygga händer, alfapet är inkört och inlärt, barnens ömma moder har lärt dottern korsstygnens ädla konst och mormodern har öst mormodersk energi över dem. Nu måste det vara dags för familjefaderns berättigade dos av engelsk ligafotboll.
Men ingenting. Inget idag, inget igår och ej heller något i förgår. Det är som en törst du aldrig kan stilla, som en hunger du aldrig kan bota med hur mycket julmat du än försöker knö ned. Som en morgontrötthet inget kolsvart kaffe i världen kan besegra. Som en längtan efter närhet och ömhet inte ens en D&M-fru kan omsluta och tillgodose. För det visas ingen, och det spelas ingen. Inte idag.
I morgon, ja. Mången kanderat småplock för den fotbollskonsumerande D&M och sedan, dryga dygnet senare. Då skall min abstinens stillas, då skall vi alla få vakna upp ur vår idesömn, då skall vi alla få komma åter till det arsenalska fadershuset. Då skall vi omslutas av kärlekens vitärmade förkroppslighet. Då, då, då.
I väntan på det, tar vi och åker vi ner till J och J och äter äppelpaj. Det är gott det med.
Snart tre dagar av ledighet. Känslan av möjlighet och tillgänglighet. Känslan av lättnad att inte behöva ställa klockan på okristliga tidsangivelser i arla morgonstund. Av lättnad att inte behöva tvinga upp de små tättingarna i samma okristliga tid, sätta tidpress på deras späda axlar och förmå dem kliva ut i urkylans urkyla, med nästan chockskador som konsekvenser. Lättnad över att nu kunna dra ned på tempot, loyda omkring whitetrashens paraduniform, mjukna upp i ens förhårdnade skal av höga tillvarokrav och bara, som vi säger i det här landet, vara. (Apropå höga krav...)
Så nu går D&M bara runt och njuter. Hemmanet är julpyntat och fejat, lögat och refrescherat. Men så kickar första tecknet in: Hur brukar det vara, så där i tider av ledighet? Vad brukar vara ledighetens allra finaste kryddning? Allra vackraste tillvarolig utsmyckning? Oavsett om du är gammaldags stockkonservativ eller sådär modernt flexibel. Oavsett om du är stofilt rigid eller gränslöst extra allt. Oavsett om du är lördag klockan tre, eller bra tv-avtal för konsumentens storkonsumerande.
När du är ledig vill du ha fotboll. När D&M är ledig vill D&M har fotboll. Allra helst Arsenal, det känns som om det självklaraste av allt självklart, men går inte det så emottas gärna några sköna EPL-matcher. Och om ej heller det står till buds, så bjuder ju Npower Championship alltid på storslagen under underhållning i furiöst formula 1-tempo. Fredag kväll, lördag lunch till tidig kväll, söndag hela dagen, i det sällskapet kan man känna ledigheten njutningsfullhet.
Så var fanken är min fotboll? Var är mitt Arsenal? Mitt EPL/engelska ligasystem? D&M är ledig, är färdig med legobilarna, legopolisen och legosommarstugorna med tillhörande legogäststugor. Buzz Lightyear är i en fyraårings trygga händer, alfapet är inkört och inlärt, barnens ömma moder har lärt dottern korsstygnens ädla konst och mormodern har öst mormodersk energi över dem. Nu måste det vara dags för familjefaderns berättigade dos av engelsk ligafotboll.
Men ingenting. Inget idag, inget igår och ej heller något i förgår. Det är som en törst du aldrig kan stilla, som en hunger du aldrig kan bota med hur mycket julmat du än försöker knö ned. Som en morgontrötthet inget kolsvart kaffe i världen kan besegra. Som en längtan efter närhet och ömhet inte ens en D&M-fru kan omsluta och tillgodose. För det visas ingen, och det spelas ingen. Inte idag.
I morgon, ja. Mången kanderat småplock för den fotbollskonsumerande D&M och sedan, dryga dygnet senare. Då skall min abstinens stillas, då skall vi alla få vakna upp ur vår idesömn, då skall vi alla få komma åter till det arsenalska fadershuset. Då skall vi omslutas av kärlekens vitärmade förkroppslighet. Då, då, då.
I väntan på det, tar vi och åker vi ner till J och J och äter äppelpaj. Det är gott det med.
onsdag 22 december 2010
Stök
Asså… Det här med julen, va. Jag vet inte riktigt. Folk pratar så mycket. Det skall handlas julklappar, tillsammans med hela Sveriges befolkning på samma ställe, samtidigt. Det skall inväntas, och hållas tummarna för fungerande postgång och tidsenlig levarens av, de på webben beställda klapparna. Det skall rännas ner till saluhallen och handla julbordets kött, åka till ekobonden för att handla grönkål och knös in till spritbutiken för att handla vuxendrickat. Det skall manglas dukar, storhandlas och dresseras barn till välartad lydnad. Du skall ha jobbat bort alla de där högarna, fått bukt med projektets proppar och förbereda ditt skrivbord på ensamhet, papperslöshet, färdigställande och nästan oskuldsfull renhet.
Och detta är bara före jul. Före det att släkten visar dig sin mest sociala och inbjudna sida.
Sen vet du ju själv hur det blir. Nötter skall knäckas, social samvaro skall uthärdas och alla skall vara rosenrött skimrande och nöjda med att äntligen få vara tillsammans och verkligen rå om varandra. Presenter skall överräckas och tas emot. Kvitton för byten av densamma skall följa med samma strida ström, genom samma väg och till samma ursprungskälla. Julmusten spills ut över hela soffan vid Karl Bertil Jonsson, chokladen tar slut redan vid klappöppningen och de sockerhöga barnen vill stanna uppe hur länge som helst, samtidigt som de vuxna bara vill gå och lägga sig. Det är storhelg och högtid i landet ingenstans.
Men det är ändå ingenting.
För efter veckor av obefintligheter. Efter veckor av ihåligt ekande tomhet och klaustrofobiskt skrämmande tystnad. Efter veckor utan reell stimulilans, där en njurpunch av parodi till CL-lottning och en örfil av inställda matcher har varit allt du fått dig till livs. Efter veckor av väntan och redan nämnda allmängiltiga traditioner som enda utfyllnad väntar, runt hörnet, Boxing Day. För oss, som är Arsenal, väntar den därpå följande hemmamatchen mot chelsky. Först händer ingenting, sedan ingenting, sedan någonting annat av nästan ingenting och sedan BOOM… möter vi chelsky. Hemma, som om det skulle göra saken lättare.
chelsky hemma, tjaaa, skall vi säga att det känns spännande. Inspirerande, kanske lite nervöst men väldigt underhållande. Kanske mycket löö för pengarna och kanske en match där du får sällskap vid bardisken av självaste Svenne Banan som både duschat och lämnat mysbyxorna hemma. För det här är en match man inte vill missa. Eller så är det pest och pina, nedbitna naglar och kedjesnusande. Sur mage, ont i ryggen och gaser i alla lägenhetens rum. Frugan får en man med huvudvärk och ungarna en nästan autistiskt frånvarande fader. Och är det så j-la inspirerande? Det är ju rena tortyren, rena stålbadet, rena skärselden. Nu vänder serien, den svåraste halvan skall vara avklarad och vi är bara poäng från serieledning. Så nu skall Arsenal visa vad de verkligen går för, Wengers Arsenal 2.2 synas i sömmarna och vi skall använda vår säkra hemmaborg för att befästa intagen terräng. Ja, men tjenare.
Och som inte det skulle vara nog så följs den tillställningen två dagar senare upp av gyttjebrottning i Wigan. De därefter kommande två dagars vila följs av Arsenal Dropouts på St. Andrews innan den blekblåe världshärskaren från Oligopol skall göra oss sällskap på The Groove, bara tre kvällar senare. Som om detta inte vore nog så kickar snart, som den värsta indrivare, både FA- och Carling Cup på din dörr. Och det här kallas för julledighet, för semester, för rekreation. Det är under den här tiden du skall ladda batterierna, ta igen det du inte hunnit med, samt vara tillgänglig för lek både i pulkabacke och sänghalm. Här skall du knyta familjebanden allt tätare, ta en öl med gamla, julledigt hemvändande, högstadiekompisar och cementera grannsämjan för allas trygghet och välbefinnande.
Vi lär väll återkomma till en mindre strukturorienterad och mer detaljinriktad diskussion om ovan matcher senare, men i nuvarande läge handlar det bara om att få grepp på tillvaron, se morgondagens ljusnande gryning och hänga i så långt som det över huvudtaget är möjligt.
Julledighet. Lycka till.
Och detta är bara före jul. Före det att släkten visar dig sin mest sociala och inbjudna sida.
Sen vet du ju själv hur det blir. Nötter skall knäckas, social samvaro skall uthärdas och alla skall vara rosenrött skimrande och nöjda med att äntligen få vara tillsammans och verkligen rå om varandra. Presenter skall överräckas och tas emot. Kvitton för byten av densamma skall följa med samma strida ström, genom samma väg och till samma ursprungskälla. Julmusten spills ut över hela soffan vid Karl Bertil Jonsson, chokladen tar slut redan vid klappöppningen och de sockerhöga barnen vill stanna uppe hur länge som helst, samtidigt som de vuxna bara vill gå och lägga sig. Det är storhelg och högtid i landet ingenstans.
Men det är ändå ingenting.
För efter veckor av obefintligheter. Efter veckor av ihåligt ekande tomhet och klaustrofobiskt skrämmande tystnad. Efter veckor utan reell stimulilans, där en njurpunch av parodi till CL-lottning och en örfil av inställda matcher har varit allt du fått dig till livs. Efter veckor av väntan och redan nämnda allmängiltiga traditioner som enda utfyllnad väntar, runt hörnet, Boxing Day. För oss, som är Arsenal, väntar den därpå följande hemmamatchen mot chelsky. Först händer ingenting, sedan ingenting, sedan någonting annat av nästan ingenting och sedan BOOM… möter vi chelsky. Hemma, som om det skulle göra saken lättare.
chelsky hemma, tjaaa, skall vi säga att det känns spännande. Inspirerande, kanske lite nervöst men väldigt underhållande. Kanske mycket löö för pengarna och kanske en match där du får sällskap vid bardisken av självaste Svenne Banan som både duschat och lämnat mysbyxorna hemma. För det här är en match man inte vill missa. Eller så är det pest och pina, nedbitna naglar och kedjesnusande. Sur mage, ont i ryggen och gaser i alla lägenhetens rum. Frugan får en man med huvudvärk och ungarna en nästan autistiskt frånvarande fader. Och är det så j-la inspirerande? Det är ju rena tortyren, rena stålbadet, rena skärselden. Nu vänder serien, den svåraste halvan skall vara avklarad och vi är bara poäng från serieledning. Så nu skall Arsenal visa vad de verkligen går för, Wengers Arsenal 2.2 synas i sömmarna och vi skall använda vår säkra hemmaborg för att befästa intagen terräng. Ja, men tjenare.
Och som inte det skulle vara nog så följs den tillställningen två dagar senare upp av gyttjebrottning i Wigan. De därefter kommande två dagars vila följs av Arsenal Dropouts på St. Andrews innan den blekblåe världshärskaren från Oligopol skall göra oss sällskap på The Groove, bara tre kvällar senare. Som om detta inte vore nog så kickar snart, som den värsta indrivare, både FA- och Carling Cup på din dörr. Och det här kallas för julledighet, för semester, för rekreation. Det är under den här tiden du skall ladda batterierna, ta igen det du inte hunnit med, samt vara tillgänglig för lek både i pulkabacke och sänghalm. Här skall du knyta familjebanden allt tätare, ta en öl med gamla, julledigt hemvändande, högstadiekompisar och cementera grannsämjan för allas trygghet och välbefinnande.
Vi lär väll återkomma till en mindre strukturorienterad och mer detaljinriktad diskussion om ovan matcher senare, men i nuvarande läge handlar det bara om att få grepp på tillvaron, se morgondagens ljusnande gryning och hänga i så långt som det över huvudtaget är möjligt.
Julledighet. Lycka till.
måndag 20 december 2010
Vintermåndag
Då vart det måndag igen, då. En helg helt utan några som helst arsenalska inslag och knappt någon engelsk ligafotboll att titta på överhuvudtaget. Det fick bli Blackburn-Hammers följt av Tractor Boys, som gjorde smulpaj av Sven-Goran ”The Viking” Erikssons Leicester i snöyran på Portman Road. För övrigt en rakt igenom underbar tillställning.
För visst är man som Arsenal bortskämd med finspel, ens referenser har blivit ens preferenser och smäktande fotbollsestetik har blivit råmodellen. Att så i lördags få se grisrosa engelsmän i kortärmat och kortbyxor streta emot vädrets makter, bjussa på sjumeter långa glidtacklingar och sända varandra rätt in i uppknuffade snögrottor, var inget annat än en fullskalig nostalgikick. D&M är gammal nog att kunna referera till den typen av fotbollsunderhållning, att finna punkter av igenkänning och gillande i den.
Gammal nog att kunna se någonting så underbart vackert i något som, av så många idag har blivit någonting fult. Matcher ställs in med hänvisning till åskådares säkerhet, vilket för mig blir en helt innehållslös term. För det är ju matcher som den på Portman Road, matcher som den i snöyran, som fått ens glödande känslor av hänförelse inför den engelska fotbollen, att blossa upp till ren och skär kärlek. Och det är matcher som den, som försäkrar åskådare och säkrar den engelska ligafotbollens åskådarframtid för många år framöver.
En sekundärvinst gav även, rent objektivt denna match. För med tanke på rådande kutym, att de båda managerna efter matchen skall dela på en flaska vin och genom det runda av tillställningen, så bjöd lördagen på en synnerligt lämplig inramning och invadering. När den finlemmat akademiske ladysman Sven-Goran stöter på den något grovhuggne Roy Keane så var det så kallade svåra kulturmötet inte långt borta och detta löstes dock med största sannolikhet ganska smidigt eftersom de alltid, när alla försök till mötande samtal misslyckats, kunde prata om vädret.
Men det är inte därför du är här.
Andres Lokko kallade det en gång i tiden för huligan house och visst känns det som en grymt bra etikettering. Stenhård video, pure class rakt igenom.
För visst är man som Arsenal bortskämd med finspel, ens referenser har blivit ens preferenser och smäktande fotbollsestetik har blivit råmodellen. Att så i lördags få se grisrosa engelsmän i kortärmat och kortbyxor streta emot vädrets makter, bjussa på sjumeter långa glidtacklingar och sända varandra rätt in i uppknuffade snögrottor, var inget annat än en fullskalig nostalgikick. D&M är gammal nog att kunna referera till den typen av fotbollsunderhållning, att finna punkter av igenkänning och gillande i den.
Gammal nog att kunna se någonting så underbart vackert i något som, av så många idag har blivit någonting fult. Matcher ställs in med hänvisning till åskådares säkerhet, vilket för mig blir en helt innehållslös term. För det är ju matcher som den på Portman Road, matcher som den i snöyran, som fått ens glödande känslor av hänförelse inför den engelska fotbollen, att blossa upp till ren och skär kärlek. Och det är matcher som den, som försäkrar åskådare och säkrar den engelska ligafotbollens åskådarframtid för många år framöver.
En sekundärvinst gav även, rent objektivt denna match. För med tanke på rådande kutym, att de båda managerna efter matchen skall dela på en flaska vin och genom det runda av tillställningen, så bjöd lördagen på en synnerligt lämplig inramning och invadering. När den finlemmat akademiske ladysman Sven-Goran stöter på den något grovhuggne Roy Keane så var det så kallade svåra kulturmötet inte långt borta och detta löstes dock med största sannolikhet ganska smidigt eftersom de alltid, när alla försök till mötande samtal misslyckats, kunde prata om vädret.
Men det är inte därför du är här.
Andres Lokko kallade det en gång i tiden för huligan house och visst känns det som en grymt bra etikettering. Stenhård video, pure class rakt igenom.
fredag 17 december 2010
Mycket löö för pengarna
Tänk sent 80-tal, tänk strut- (vida lår med extremt smalt vid anklarna) formade Levis 510:or och pastellfärjade Lacoste-tröjor. Tänk er att allt fortfarande är möjligt och försök visualisera en tanig D&M, hockeynacke och måsvingar, kanske någon, av storasyster blonderad, slinga här och där, tänk ryggmärke med Maiden och Ozzy på höger axel. Tänk er en fredagskväll i det än så länge förlovade landet.
Vi har passerat utvecklingsstadiet med movie-boxen och här har vi, i det välbeställda medelklassområdet i den lilla, lilla staden i det stora starka landet, faktiskt råd med egna videoapparater. Inte gamla utgångna Beta, inte hette det VHS och det var absolut inte det ännu ej uppfunna digitala formatet, utan bara videoapparater, rätt och slätt, kort och koncist.
Så frambringa således bilden av den tonårige D&M i kast med att realisera önskan om fredagsmys. Vistandes i någon av den välmående småstadens alla videobutiker. Kanske 21:ans Video, kanske Ljudvågen eller kanske hos Tjocke-Kjell på Bon Bon. Säkerligen utskickad för att komma hem med en Polisskolan 2, en Nu Blåser Vi Snuten 4, en Sällskapsresan 3 eller någon av filmerna i den såklart icke remastrade Star Wars-trilogin. Där står han, med ett tomt VHS-fodral i handen och råkar, som den högadolescent han då var, nästan obemärkt långsamt glider bort mot den hylla där så kallade Vuxenfilmerna, står. Filmerna om Redskapsgymnastik. Filmerna som damerna i glitterpimpade palestinasjalar kallar Samlevnadsfilmer, Instruktionsmaterial eller Erotisk action. Hyllan för de småstadsinvånare som passerat Fräcka Fredag och Sköna Söndag utan att få lusten stillad eller rent av har fått blodad tand, men också hyllan för de, skall vi säga, partnerlösa. Ni känner ju till dem; en sorts samlivets ständiga sökare, en sorts självtillfredsställelsens hantverkare.
När D&M står där, och känner blodet ila tinningarna runt och handsvetten tämligen skölja över heltäckningsmattan, kommer en av de, på den tiden av välfärdssamhället uppfångade, levnadskonstnärer vi idag aldrig ser skymten av. De som brukade kallas för namn som Dregglas, Janne Murarn eller Trixy. De som var liksom precis som alla andra, fast bara lite mer. Där kommer, låt oss kalla honom för Bälinge-Tarzan och utan problem identifierar D&M´s placerings, även lätt ser att han redan insett sig blivit påkommen med fingrarna i den mellanmänskliga kakburken och lägger korten på bordet genom att gladlynt uppmuntrande utbrista: ”Bra grejer det där, mycket löö för pengarna”.
Om vi tänker att tiden här nästan stod still, så passar vi på att reda ut ett par, för sammanhanget viktiga begrepp. I den aktuella småstaden kunde ordet ”löö” betyda ”kvinna”, kanske på ett väldigt subtilt sätt även ”kärlek”, men främst bara var ett ord för en kvinnas pubesbehåring. Och om dessa ovan nämnda filmer, enligt denne ovan nämnde levnadskonstnär var av den art att han/D&M eller någon annan, skulle få sig till livs rikligt med kvinnlig pubesbehåring för X antal investerade svenska kronor, så kan denna bild med lätthet översättas till den vuxne D&M´s inte, på alla plan, enkla relationen till favoritfotbollslaget Arsenal.
För trots att D&M ogillar matcher som Clash of The Titans, ogillar upphåsade så kallade stormatcher, vilka endast är till för turistande konsumenter, så måste ni hålla med om en sak. Om Bälinge-Tarzan, Dregglas, Janne Murarn och Trixy skulle samlas på en sportbar någonstans i denna förvirrande värld, för att se en endaste match i hela deras förvirrade liv, för att få så mycket löö som möjligt för pengarna, så är vår åttondelsfinal mot kontinentens Celtic, aka barca, en riktigt läskande lockelse.
Här kommer fotbollsfetischister of the world united, verkligen kunna frottera sig med andra av samma sort, inte en millimeters sportbardisk kommer att vara ledig och alla de som egentligen följer Norwich, Newcastle, Southampton, eller för den delen Bari, Real Betis eller Mönchengladbach, kommer att sitta i jobbets lunchrum och införsnacka om denna match. David mot Goliat, stora mäktiga Barcelona mot lilla låtsasbarca i regnruskigt England och den vackra fotbollens förespråkare som möter den förlupne efteraparen. Barcelona mot Arsenal, Cesc mot väldens bästa vänner och Den Unge och Vackre mot den gamla och grinige.
Ja, j-lar i min lilla låda, nu blir det mycket löö för pengarna.
Vi har passerat utvecklingsstadiet med movie-boxen och här har vi, i det välbeställda medelklassområdet i den lilla, lilla staden i det stora starka landet, faktiskt råd med egna videoapparater. Inte gamla utgångna Beta, inte hette det VHS och det var absolut inte det ännu ej uppfunna digitala formatet, utan bara videoapparater, rätt och slätt, kort och koncist.
Så frambringa således bilden av den tonårige D&M i kast med att realisera önskan om fredagsmys. Vistandes i någon av den välmående småstadens alla videobutiker. Kanske 21:ans Video, kanske Ljudvågen eller kanske hos Tjocke-Kjell på Bon Bon. Säkerligen utskickad för att komma hem med en Polisskolan 2, en Nu Blåser Vi Snuten 4, en Sällskapsresan 3 eller någon av filmerna i den såklart icke remastrade Star Wars-trilogin. Där står han, med ett tomt VHS-fodral i handen och råkar, som den högadolescent han då var, nästan obemärkt långsamt glider bort mot den hylla där så kallade Vuxenfilmerna, står. Filmerna om Redskapsgymnastik. Filmerna som damerna i glitterpimpade palestinasjalar kallar Samlevnadsfilmer, Instruktionsmaterial eller Erotisk action. Hyllan för de småstadsinvånare som passerat Fräcka Fredag och Sköna Söndag utan att få lusten stillad eller rent av har fått blodad tand, men också hyllan för de, skall vi säga, partnerlösa. Ni känner ju till dem; en sorts samlivets ständiga sökare, en sorts självtillfredsställelsens hantverkare.
När D&M står där, och känner blodet ila tinningarna runt och handsvetten tämligen skölja över heltäckningsmattan, kommer en av de, på den tiden av välfärdssamhället uppfångade, levnadskonstnärer vi idag aldrig ser skymten av. De som brukade kallas för namn som Dregglas, Janne Murarn eller Trixy. De som var liksom precis som alla andra, fast bara lite mer. Där kommer, låt oss kalla honom för Bälinge-Tarzan och utan problem identifierar D&M´s placerings, även lätt ser att han redan insett sig blivit påkommen med fingrarna i den mellanmänskliga kakburken och lägger korten på bordet genom att gladlynt uppmuntrande utbrista: ”Bra grejer det där, mycket löö för pengarna”.
Om vi tänker att tiden här nästan stod still, så passar vi på att reda ut ett par, för sammanhanget viktiga begrepp. I den aktuella småstaden kunde ordet ”löö” betyda ”kvinna”, kanske på ett väldigt subtilt sätt även ”kärlek”, men främst bara var ett ord för en kvinnas pubesbehåring. Och om dessa ovan nämnda filmer, enligt denne ovan nämnde levnadskonstnär var av den art att han/D&M eller någon annan, skulle få sig till livs rikligt med kvinnlig pubesbehåring för X antal investerade svenska kronor, så kan denna bild med lätthet översättas till den vuxne D&M´s inte, på alla plan, enkla relationen till favoritfotbollslaget Arsenal.
För trots att D&M ogillar matcher som Clash of The Titans, ogillar upphåsade så kallade stormatcher, vilka endast är till för turistande konsumenter, så måste ni hålla med om en sak. Om Bälinge-Tarzan, Dregglas, Janne Murarn och Trixy skulle samlas på en sportbar någonstans i denna förvirrande värld, för att se en endaste match i hela deras förvirrade liv, för att få så mycket löö som möjligt för pengarna, så är vår åttondelsfinal mot kontinentens Celtic, aka barca, en riktigt läskande lockelse.
Här kommer fotbollsfetischister of the world united, verkligen kunna frottera sig med andra av samma sort, inte en millimeters sportbardisk kommer att vara ledig och alla de som egentligen följer Norwich, Newcastle, Southampton, eller för den delen Bari, Real Betis eller Mönchengladbach, kommer att sitta i jobbets lunchrum och införsnacka om denna match. David mot Goliat, stora mäktiga Barcelona mot lilla låtsasbarca i regnruskigt England och den vackra fotbollens förespråkare som möter den förlupne efteraparen. Barcelona mot Arsenal, Cesc mot väldens bästa vänner och Den Unge och Vackre mot den gamla och grinige.
Ja, j-lar i min lilla låda, nu blir det mycket löö för pengarna.
onsdag 15 december 2010
När man behöver en
I gårdagens inlägg funderade D&M vidare över hur ett försvarsspel kan tillåta en, förvisso snabb, energisk och kompetent Park, men onekligen en liten en, att nicka in det som senare skulle visa sig bli vinstmålet. Egentligen inte ett dåligt försvarsspel, utan ett obefintligt. En naiv drömmares tro på det fullkomliga, en dåres kamp mot väderkvarnarna eller en humanists bekämpande av ett nödvändigt ont.
För bygger du ett hus så startar du inte med taget och panelen. Du gräver ut och anlägger en solid grund. Därefter bygger du dig vidare till konform ljuvlighet.
Nu har D&M fortsatt sitt bearbetningsarbete och kan nu lämna delnivån, förmår blicken att lyftas och står ut med smärtan i att ta in hela bilden. En bild som, på grund av alldeles för god smak, utelämnar rättsskiparen Webbs insats. Eller snarare avsaknaden av insats. När blicken så lyfts från situationen där vi tillät målnick, till målvakt, backlinje, mittfält och anfall, frigör sig bilden av ett stukat lag. Av ett lag utan fart, utan förmåga att bryta sig ur munus fysiska grepp och ett lag vars offensiva spel, även det, hade ofantligt mycket kvar att önska.
I den holistiska världsbilden hör dessa olika delar ihop. På samma sätt som att ett tryggt vattenbärande är förutsättningen för kreatörernas lämpliga vätske- och syrenivå, på samma sätt som teknisk briljans är förutsättningen för att elakt målinpetande och på samma sätt som att djävlar anammat är förutsättningen för det vackra spelets totala utövande.
Vi hade utan problem stått ut med tre äpplen högs nickmål, om vi själva gjort motsvarande eller fler. Ett insläppt mål är ingenting om vi gör två och en missad markering är ett löst problem om motståndarna även de luras till förlorad koll. Och här gick vi totalt bet. För var någonstans var den offensiva rörelsen, var tog alla spelbara spelare, som lämnat passningsskuggan, vägen? Var någonstans gömde sig all den kreativitet, all den finess och all den fart som Wenger år efter år präntat in i laget?
För det är ju kreativa vi skall vara. Det är ju offensiven vi är kända för, vårt underbart vackra spel som är ursäkten vilken alltid framförs när de fem senaste årens titellöshet bringas upp för diskussion. Vi är ju alla de vise männen, sittandes längst in i barens, andralag. Det där alla andra håller på med hjärnan, även om hjärtat redan är ockuperat av olustigheter. Vi är ju det där laget som esteter ser som underhållning, när korsbefruktningen med den katalanska preferensen skall kilas in i engelska ligasystemet. Den gudomlige Messi i en kolt klädsam tipsextranostalgi och där blir vi föremålet för alla fotbollsälskande turisters bekvämlighet.
Vi blir dock liksom sågade av vår egen tandrad. När läget blev skarpt och då försvararnas standard är höjd över den gängse slentrianbrittiska, ja då räcker vi inte till. Vår fantastiska fantasi och skapandekraft blir en synad bluff i en fallande mans hand. Vår estetiska skönhet blir endast kosmetiska och resultatens uteblivande blir det logiska svaret på om utveckling skett eller om vi fortfarande bara är den vackre förloraren.
Så när vi så står kvar där som den forne vackre förloraren med en nu allt mer krackelerande skönhet, slår oss frågan om vad vi saknar, med absurd kraft i våra hängande ansikten. Vad skall förloraren vi just nu faktiskt är göra för att åter bli en vinnare? Vi var ju så nära, vi är ju så nära och vad måste vi göra för att lämna detta stadium av närhet och gå över till varande. För när vi åts upp av manus solida mittfält och deras aldrig backande försvarslinje, stod vi utan nycklar för upplåsning. Och när vår tekniska briljans inte betalade sig, saknade vi spelare att genomföra en plan B eller C.
Så var är en Parlour eller en Keown när man behöver en? Vad är en tvärilsk Adams när vinden blåser pinande hårt? Vad är die-hard-mentaliteten när vi ligger och kippar efter andan? Var någonstans var vår ”we shall never surrender”? För det är detta vi återigen saknar, det är detta vi återigen måste addera. Utan att hänga ut spelare i laget, så måste en helt annan mentalitet återinföras. Det får vara brittiska eller franska, europiska, asiatiska eller afrikanska män under de rödvita tröjorna, men det måste vara män med vilja. Män med styrka, män med kärlek för vinnande och män med ett brinnande hat för den ickeförekommande förlusten. Att förlora, att vika ned sig eller att misslyckas får inte längre förekomma, det får inte finnas som alternativ. Endast vinsten får bli den allenarådande ledstjärnan och då får det se ut hur f-sen det vill!
För bygger du ett hus så startar du inte med taget och panelen. Du gräver ut och anlägger en solid grund. Därefter bygger du dig vidare till konform ljuvlighet.
Nu har D&M fortsatt sitt bearbetningsarbete och kan nu lämna delnivån, förmår blicken att lyftas och står ut med smärtan i att ta in hela bilden. En bild som, på grund av alldeles för god smak, utelämnar rättsskiparen Webbs insats. Eller snarare avsaknaden av insats. När blicken så lyfts från situationen där vi tillät målnick, till målvakt, backlinje, mittfält och anfall, frigör sig bilden av ett stukat lag. Av ett lag utan fart, utan förmåga att bryta sig ur munus fysiska grepp och ett lag vars offensiva spel, även det, hade ofantligt mycket kvar att önska.
I den holistiska världsbilden hör dessa olika delar ihop. På samma sätt som att ett tryggt vattenbärande är förutsättningen för kreatörernas lämpliga vätske- och syrenivå, på samma sätt som teknisk briljans är förutsättningen för att elakt målinpetande och på samma sätt som att djävlar anammat är förutsättningen för det vackra spelets totala utövande.
Vi hade utan problem stått ut med tre äpplen högs nickmål, om vi själva gjort motsvarande eller fler. Ett insläppt mål är ingenting om vi gör två och en missad markering är ett löst problem om motståndarna även de luras till förlorad koll. Och här gick vi totalt bet. För var någonstans var den offensiva rörelsen, var tog alla spelbara spelare, som lämnat passningsskuggan, vägen? Var någonstans gömde sig all den kreativitet, all den finess och all den fart som Wenger år efter år präntat in i laget?
För det är ju kreativa vi skall vara. Det är ju offensiven vi är kända för, vårt underbart vackra spel som är ursäkten vilken alltid framförs när de fem senaste årens titellöshet bringas upp för diskussion. Vi är ju alla de vise männen, sittandes längst in i barens, andralag. Det där alla andra håller på med hjärnan, även om hjärtat redan är ockuperat av olustigheter. Vi är ju det där laget som esteter ser som underhållning, när korsbefruktningen med den katalanska preferensen skall kilas in i engelska ligasystemet. Den gudomlige Messi i en kolt klädsam tipsextranostalgi och där blir vi föremålet för alla fotbollsälskande turisters bekvämlighet.
Vi blir dock liksom sågade av vår egen tandrad. När läget blev skarpt och då försvararnas standard är höjd över den gängse slentrianbrittiska, ja då räcker vi inte till. Vår fantastiska fantasi och skapandekraft blir en synad bluff i en fallande mans hand. Vår estetiska skönhet blir endast kosmetiska och resultatens uteblivande blir det logiska svaret på om utveckling skett eller om vi fortfarande bara är den vackre förloraren.
Så när vi så står kvar där som den forne vackre förloraren med en nu allt mer krackelerande skönhet, slår oss frågan om vad vi saknar, med absurd kraft i våra hängande ansikten. Vad skall förloraren vi just nu faktiskt är göra för att åter bli en vinnare? Vi var ju så nära, vi är ju så nära och vad måste vi göra för att lämna detta stadium av närhet och gå över till varande. För när vi åts upp av manus solida mittfält och deras aldrig backande försvarslinje, stod vi utan nycklar för upplåsning. Och när vår tekniska briljans inte betalade sig, saknade vi spelare att genomföra en plan B eller C.
Så var är en Parlour eller en Keown när man behöver en? Vad är en tvärilsk Adams när vinden blåser pinande hårt? Vad är die-hard-mentaliteten när vi ligger och kippar efter andan? Var någonstans var vår ”we shall never surrender”? För det är detta vi återigen saknar, det är detta vi återigen måste addera. Utan att hänga ut spelare i laget, så måste en helt annan mentalitet återinföras. Det får vara brittiska eller franska, europiska, asiatiska eller afrikanska män under de rödvita tröjorna, men det måste vara män med vilja. Män med styrka, män med kärlek för vinnande och män med ett brinnande hat för den ickeförekommande förlusten. Att förlora, att vika ned sig eller att misslyckas får inte längre förekomma, det får inte finnas som alternativ. Endast vinsten får bli den allenarådande ledstjärnan och då får det se ut hur f-sen det vill!
tisdag 14 december 2010
175
72 kilo spritt över 175 centimeter. Där har du matchen. 175 centimeter urverk, 175 centimeter kraftverk och 175 centimeter huvudvärk. 175 centimeter, inga långa bollar på Bengt, direkt.
Arsenals mittbackspar Laurent Koscielny och Sébastien Squillaci är 186 respektive183 centimeter långa. De är förvisso inga fyrtorn, men fortfarande 11 respektive 8 centimeter längre än nämnda 175. Eftersom D&M, liksom förhoppningsvis de flesta män, släppt storleksfixeringen, är längd för länge sedan utkonkurrerad av vikt, bredd och omfång. Den som trodde att vi här talar genitalier är självklart ute på tunn is i klart offsideläge, men insikten om andra kvalitéer än de proportionella ger frihet och fritt spelrum för kvalitativ expansion.
För oavsett om herrar Koscielny och Squillaci står för något annat än fyrtornets längd, soliditet och råstyrka så skall de fasen i mig inte låta en snubbe som Ji-Sung Park, eller Park Ji-Sung som koreanerna skulle ha skrivit hans namn, nicka in ett mål. Det kommer ett inlägg, i det här fallet från Nanis fot som touchar Clichys dito, får en båge och går över Koscielny för att landa i mittbackskollega Squillacis domän. Där vistas även nämnde sydkorean som underifrån med huvudets hjälp lyfter bollen runt och, framför allt, över den i övrigt rakt igenom solide målvaktsdebutanten Wojciech Szczesny. Förvisso stolpe in, men ändå. Tre äpplen hög skall inte få komma in i vårt straffområde och ta sig friheter, få ta sig rätten att nicka in ett mål. Det stämmer inte, det skall inte gå, det skall inte få hända.
Park Ji-Sung är en av få manu-spelare som D&M skulle kunna tänka sig ta emot till Arsenal. En aldrig sinande ström av löpningar, upp och ner längs sidlinjen samt ett, i Arsenal-lägret, dokumenterat sinne för var målet är beläget. Bra kille alla dagar i veckan, särskilt nu när han bytt ut sin liverpoolska frisörska mot någon, skall vi säga, mindre frisinnad. Med det sagt.
En mittbacks huvudsakliga uppgift är att hindra motståndarna från att göra mål, en defensiv mittfältares, ungefärligen, likaså. Det är säkert toppen om en mittback knoppar in ett par nickmål per säsong men det är i det egna straffområdet som kontorets skrivbord står. Detsamma gäller den defensive mittfältaren som endast har en marginellt mer framskjuten plats i det gröna kontorslandskapet. En DM skall inte springa runt och leta smart fräcka djupledspassningar a la DB10, inte stöka omkring ute vid offensiva hörnflaggor som en Bobby Pires i sina glansdagar.
Mittbacken och den defensive mittfältaren kanske inte har de mest glamorösa rollerna i fotbollsvärldens blim-blim hierarki och är kanske mer vattenbärare än dockan längst fram i skyltfönstret. Men spelar du i ett lag som Arsenal skall du vara dj-ligt nöjd över att du fått chansen. Du skall vara dj-ligt nöjd över att just du får äran att göra hundgörat i just detta lag. Du skall ta skiten och lägga grunden för de kreativas kreativitet.
Park Ji-Sung skall inte få göra ett nickmål på Arsenal. Hans mål är förvisso ett uttryck för kompetens, men framför allt ett symptom på vår brist, på våra tillkortakommanden. Det fuskas i smutsjobbet, det fuskas i den totala uppoffringen för den heliga sakens skull. För vinnandet är den allsmäktiga saken och fuskandet stinker som dygnsgamla räkskal och utspilld riesling. Alla vill vara kreatörer men ingen vill utföra arbetet som lägger grunden. Alla vill vara nummer 10 men ingen vill spela mittback eller DM. Alla vill spela klämkäck totalfotboll men ingen har insett behovet av försvarsspelets ädla konst.
175 centimeter koreansk fotbollskonst skall, med all respekt, tryckas ned, flyttas undan eller köras över. Skrämmas bort, skällas ut och blåsas all världens väg. Men han skall inte, jag repeterar, inte få göra ett nickmål mot Arsenal.
Skärp er, för helvete!
Arsenals mittbackspar Laurent Koscielny och Sébastien Squillaci är 186 respektive183 centimeter långa. De är förvisso inga fyrtorn, men fortfarande 11 respektive 8 centimeter längre än nämnda 175. Eftersom D&M, liksom förhoppningsvis de flesta män, släppt storleksfixeringen, är längd för länge sedan utkonkurrerad av vikt, bredd och omfång. Den som trodde att vi här talar genitalier är självklart ute på tunn is i klart offsideläge, men insikten om andra kvalitéer än de proportionella ger frihet och fritt spelrum för kvalitativ expansion.
För oavsett om herrar Koscielny och Squillaci står för något annat än fyrtornets längd, soliditet och råstyrka så skall de fasen i mig inte låta en snubbe som Ji-Sung Park, eller Park Ji-Sung som koreanerna skulle ha skrivit hans namn, nicka in ett mål. Det kommer ett inlägg, i det här fallet från Nanis fot som touchar Clichys dito, får en båge och går över Koscielny för att landa i mittbackskollega Squillacis domän. Där vistas även nämnde sydkorean som underifrån med huvudets hjälp lyfter bollen runt och, framför allt, över den i övrigt rakt igenom solide målvaktsdebutanten Wojciech Szczesny. Förvisso stolpe in, men ändå. Tre äpplen hög skall inte få komma in i vårt straffområde och ta sig friheter, få ta sig rätten att nicka in ett mål. Det stämmer inte, det skall inte gå, det skall inte få hända.
Park Ji-Sung är en av få manu-spelare som D&M skulle kunna tänka sig ta emot till Arsenal. En aldrig sinande ström av löpningar, upp och ner längs sidlinjen samt ett, i Arsenal-lägret, dokumenterat sinne för var målet är beläget. Bra kille alla dagar i veckan, särskilt nu när han bytt ut sin liverpoolska frisörska mot någon, skall vi säga, mindre frisinnad. Med det sagt.
En mittbacks huvudsakliga uppgift är att hindra motståndarna från att göra mål, en defensiv mittfältares, ungefärligen, likaså. Det är säkert toppen om en mittback knoppar in ett par nickmål per säsong men det är i det egna straffområdet som kontorets skrivbord står. Detsamma gäller den defensive mittfältaren som endast har en marginellt mer framskjuten plats i det gröna kontorslandskapet. En DM skall inte springa runt och leta smart fräcka djupledspassningar a la DB10, inte stöka omkring ute vid offensiva hörnflaggor som en Bobby Pires i sina glansdagar.
Mittbacken och den defensive mittfältaren kanske inte har de mest glamorösa rollerna i fotbollsvärldens blim-blim hierarki och är kanske mer vattenbärare än dockan längst fram i skyltfönstret. Men spelar du i ett lag som Arsenal skall du vara dj-ligt nöjd över att du fått chansen. Du skall vara dj-ligt nöjd över att just du får äran att göra hundgörat i just detta lag. Du skall ta skiten och lägga grunden för de kreativas kreativitet.
Park Ji-Sung skall inte få göra ett nickmål på Arsenal. Hans mål är förvisso ett uttryck för kompetens, men framför allt ett symptom på vår brist, på våra tillkortakommanden. Det fuskas i smutsjobbet, det fuskas i den totala uppoffringen för den heliga sakens skull. För vinnandet är den allsmäktiga saken och fuskandet stinker som dygnsgamla räkskal och utspilld riesling. Alla vill vara kreatörer men ingen vill utföra arbetet som lägger grunden. Alla vill vara nummer 10 men ingen vill spela mittback eller DM. Alla vill spela klämkäck totalfotboll men ingen har insett behovet av försvarsspelets ädla konst.
175 centimeter koreansk fotbollskonst skall, med all respekt, tryckas ned, flyttas undan eller köras över. Skrämmas bort, skällas ut och blåsas all världens väg. Men han skall inte, jag repeterar, inte få göra ett nickmål mot Arsenal.
Skärp er, för helvete!
söndag 5 december 2010
Låt killarna hålla på
Nu läser den gamle grånande D&M att fullblodsgalningen Balotello inte bara beter sig så där vardagligt osmakligt, så där glida runt med sedelbunt a la 55 000 SEK och på frågan om orsak, svarar ”för att jag är rik”, -inte så. Inte på det där vanliga nyrik- och dumsättet, utan att han nu även har börjat bråka på träningen. Nu är ju Balotello inte känd för att vara fredsmäklare, diplomat eller relationskonstnär, det där med bråk på träningar är ju heller inget nytt och D&M förvisso en surstinkande cyniker. Men med en agent som borderline-Raiola så är Balotellos bråk självklart ett välregiserat skådespel. Killen vill hem till modershuset i Milano och har tagit första steget i en klassisk och så lättigenkännlig zlatanraket.
Eftersom klubben Balotello spelar för (nåja, han spelar nog mest för sig själv, så i stället skriver vi väll; i) inte bara är en skitklubb som D&M å det grövsta ogillar, utan även är snorrik utan dess like, hoppas vi alla soffpotatisar of the world united, att de (shitty) bara gillar läget, skickar iväg killen till föreningens juniorlag och låter honom spendera resterande kontraktstid, förvisso rik som ett troll, men även utestängd från all tävlingsfotboll som finns. Då kanske han, och hans likar, lär sig någonting nytt. Någonting annat än vad de redan vet. Någonting som inte riktigt stämmer in i den värld där jag alltid får som jag vill. I den värld där jag kan bete mig precis hur j-la korkat jag önskar, bara för att jag är rik och talangfull fotbollsspelare eller dito agent.
För vi kan tycka vad vi vill om shittys pengar och den enorma makt de ger klubben, men om de blekblå plötsligt skulle få för sig att använda sin monetära trollstav till någonting gott, en endaste gång i världshistorien, aka för en j-la gångs skull, så har de här och nu ett gyllene läge.
Snälla, skitcity, släpp inte denna chans. Låt killen (och hans apskalle till agent) tyna bort i matchlöshet på fotbollens bakgård. Låt honom sluta i ett putsningsbås bland a-lagsspelarnas brungeggiga skor, med en borste i ena handen och en tub skokräm i andra. Då kanske han kan börja att använda eventuella kognitiva förmågor till att fundera på hur det här nu gick till.
Eftersom klubben Balotello spelar för (nåja, han spelar nog mest för sig själv, så i stället skriver vi väll; i) inte bara är en skitklubb som D&M å det grövsta ogillar, utan även är snorrik utan dess like, hoppas vi alla soffpotatisar of the world united, att de (shitty) bara gillar läget, skickar iväg killen till föreningens juniorlag och låter honom spendera resterande kontraktstid, förvisso rik som ett troll, men även utestängd från all tävlingsfotboll som finns. Då kanske han, och hans likar, lär sig någonting nytt. Någonting annat än vad de redan vet. Någonting som inte riktigt stämmer in i den värld där jag alltid får som jag vill. I den värld där jag kan bete mig precis hur j-la korkat jag önskar, bara för att jag är rik och talangfull fotbollsspelare eller dito agent.
För vi kan tycka vad vi vill om shittys pengar och den enorma makt de ger klubben, men om de blekblå plötsligt skulle få för sig att använda sin monetära trollstav till någonting gott, en endaste gång i världshistorien, aka för en j-la gångs skull, så har de här och nu ett gyllene läge.
Snälla, skitcity, släpp inte denna chans. Låt killen (och hans apskalle till agent) tyna bort i matchlöshet på fotbollens bakgård. Låt honom sluta i ett putsningsbås bland a-lagsspelarnas brungeggiga skor, med en borste i ena handen och en tub skokräm i andra. Då kanske han kan börja att använda eventuella kognitiva förmågor till att fundera på hur det här nu gick till.
fredag 3 december 2010
Fredagsmys
En variant är vitt vin och räkor, kanske följt av lite tvåpartsromantik. En annan är en movibox och hämtpizza, kanske till och med inhandling av en 33 cl läskedryck. Eller så kan man sätta sig gott i datorstolen, blåsa ångan ur kaffemuggen och ägna en stund åt att sällskapa med en älskvärd gammal farbror. Inte heller så illa.
onsdag 24 november 2010
Utan sneakers i Tyrolen
Detta är ju bloggen som inte är en blogg. Eller snarare stället ute i cyberytan där D&M lägger ut krönikor, och ibland nykomponerade texter, som inte är en blogg. Och ett något som inte är en blogg kan ju, av förklarliga skäl, inte vara en modeblogg. Och hur går man vidare efter att ha skrivit det numera allt för vedertagna begreppet ”modeblogg”?
Nu har vintern kommit till Sveriges näst största stad, eller som de säger; Sveriges andra stad. Staden som gör allt den någonsin kan för att göra det vackra grått, fult och oerhört oattraktivt. Staden som bygger en fotbollsstadium och sedan, med stolthet i kommunalpampars röst, berättar att det är den billigaste nybyggda arenan i hela riket, som har minst kostnad per åskådarstol. Staden säger inte att den nybyggda arenan är bra för fotbollsspelarna, för spelet. Inte heller att den är bra för, den så kallade konsumenten dvs. åskådaren, eller att den är mysig eller tilldragande. Varken praktisk eller vacker. Utaan så billig som någonsin är möjligt. Staden som med stolthet är bra på att göra saker minst dyrt vilket inte blir bra utan alltid, i bästa fall, endast blir minst dåligt.
Den staden har vintern valt att välsigna med sin ljuvligt inbäddande snö som likt en beslöjande förlåtelse för begångna synder, faller som en lättnadens dragen suck. I den staden vandrar D&M som han alltid gjort. Fast ändå inte. För det som annars är grått, färglöst och betongbesudlat, för det som alltid är så billigt som bara är möjligt, gnistrar nu av en ren och skär rikedom. Den vita snön gör oss alla vackra.
I denna skönhet uppstår även en något oväntad metamorfos. En självbildsförskjutning, ett hack i det visuella navelskåderiet och en extremt ovan bild av en vandrande vålnad som härjar i den vitaste av djungler. Att gå till och från i en och en halv decimeters lössnö, gör gott för vem som helst. Ingen surhet, ingen bitterhet och ingen vind som verkar blåsa uppåt, inåt och in. Inte ens mörkret biter. Ahhh, snö, underljus och förgylld skönhet. Men för att kunna ta dessa steg av remedie måste fötterna inkläs rejäla skodon. Skor som går upp en bit på benen och skor som kan få fäste och ge stabilitet till den tidigare så höstinstabile vandraren.
Så när D&M ser nedåt så ser han inte längre det han brukar. Han ser en mage trind av dunjacka och han ser de vanliga jeansen landa ned i ett par… vad skall vi kalla det, hur skall vi uttrycka det omöjliga..? Han ser ner på ett par… vuxenskor. Vafalls? Det där kan inte vara jag, tänker D&M, de här stegen kan inte var mina. Någon av de andra morgonstressiga småbarnsföräldrarna måste ha tagit fel, en förväxling måste ha skett, så här kan det inte vara eller vara menat. De där sakerna kan inte var mina.
Men så visar det sig att inget sker, stegen följer honom ända till jobbet. De där vuxenskorna går precis samma väg som han, ned för samma backe och upp för samma trappor. In på hans rum och de parkerar sig på den plats där det alltid brukar stå ett par… sneakers . Ett par skor som signalerar ungdomlighet, som säger att den här killen är förvisso ingen vacker syn för ögat, men han vet vem han är och han har rötterna ner. Där ställer de sig, på sneakernas plats.
Och vem är han då, denne medelålders före detta hårdrocksbasist, senare även sångare i planet nick, stadiumindiens medicinmän i det förlovade tonårslandet. Vem är han då? Utan sneakers i, ehh.. Vuxenlandet? För om utsidan genom alla år har varit till för att, på ett eller annat sätt –subtilt eller icke, berätta om insidan, så måste väll..? Så måste den väll göra så även idag? Även i snöpulsandet i nysnöalibins Andrastaden. Även han, även D&M. Puh, och så förväntar sig folk att man skall arbeta på sin arbetstid, att man skall kunna gå rakt eller till och med att man skall svara på tilltal. I detta nu, i detta nuet? Inga dåliga krav, må han säga.
I övrigt är det sex dagar kvar av Nightmare November och bara 94 dagar kvar till.
Nu har vintern kommit till Sveriges näst största stad, eller som de säger; Sveriges andra stad. Staden som gör allt den någonsin kan för att göra det vackra grått, fult och oerhört oattraktivt. Staden som bygger en fotbollsstadium och sedan, med stolthet i kommunalpampars röst, berättar att det är den billigaste nybyggda arenan i hela riket, som har minst kostnad per åskådarstol. Staden säger inte att den nybyggda arenan är bra för fotbollsspelarna, för spelet. Inte heller att den är bra för, den så kallade konsumenten dvs. åskådaren, eller att den är mysig eller tilldragande. Varken praktisk eller vacker. Utaan så billig som någonsin är möjligt. Staden som med stolthet är bra på att göra saker minst dyrt vilket inte blir bra utan alltid, i bästa fall, endast blir minst dåligt.
Den staden har vintern valt att välsigna med sin ljuvligt inbäddande snö som likt en beslöjande förlåtelse för begångna synder, faller som en lättnadens dragen suck. I den staden vandrar D&M som han alltid gjort. Fast ändå inte. För det som annars är grått, färglöst och betongbesudlat, för det som alltid är så billigt som bara är möjligt, gnistrar nu av en ren och skär rikedom. Den vita snön gör oss alla vackra.
I denna skönhet uppstår även en något oväntad metamorfos. En självbildsförskjutning, ett hack i det visuella navelskåderiet och en extremt ovan bild av en vandrande vålnad som härjar i den vitaste av djungler. Att gå till och från i en och en halv decimeters lössnö, gör gott för vem som helst. Ingen surhet, ingen bitterhet och ingen vind som verkar blåsa uppåt, inåt och in. Inte ens mörkret biter. Ahhh, snö, underljus och förgylld skönhet. Men för att kunna ta dessa steg av remedie måste fötterna inkläs rejäla skodon. Skor som går upp en bit på benen och skor som kan få fäste och ge stabilitet till den tidigare så höstinstabile vandraren.
Så när D&M ser nedåt så ser han inte längre det han brukar. Han ser en mage trind av dunjacka och han ser de vanliga jeansen landa ned i ett par… vad skall vi kalla det, hur skall vi uttrycka det omöjliga..? Han ser ner på ett par… vuxenskor. Vafalls? Det där kan inte vara jag, tänker D&M, de här stegen kan inte var mina. Någon av de andra morgonstressiga småbarnsföräldrarna måste ha tagit fel, en förväxling måste ha skett, så här kan det inte vara eller vara menat. De där sakerna kan inte var mina.
Men så visar det sig att inget sker, stegen följer honom ända till jobbet. De där vuxenskorna går precis samma väg som han, ned för samma backe och upp för samma trappor. In på hans rum och de parkerar sig på den plats där det alltid brukar stå ett par… sneakers . Ett par skor som signalerar ungdomlighet, som säger att den här killen är förvisso ingen vacker syn för ögat, men han vet vem han är och han har rötterna ner. Där ställer de sig, på sneakernas plats.
Och vem är han då, denne medelålders före detta hårdrocksbasist, senare även sångare i planet nick, stadiumindiens medicinmän i det förlovade tonårslandet. Vem är han då? Utan sneakers i, ehh.. Vuxenlandet? För om utsidan genom alla år har varit till för att, på ett eller annat sätt –subtilt eller icke, berätta om insidan, så måste väll..? Så måste den väll göra så även idag? Även i snöpulsandet i nysnöalibins Andrastaden. Även han, även D&M. Puh, och så förväntar sig folk att man skall arbeta på sin arbetstid, att man skall kunna gå rakt eller till och med att man skall svara på tilltal. I detta nu, i detta nuet? Inga dåliga krav, må han säga.
I övrigt är det sex dagar kvar av Nightmare November och bara 94 dagar kvar till.
måndag 22 november 2010
Lördagen den 26 februari 16.00
Stäng bloggen, radera medlemsregistret och neka åtkomsten. Låt tidningarna skriva om travsport, golf eller lerduveskytte. Låt England bestå av Liverpool, Manchester och Birmingham. Av gamla hus, gamla erövringar och Hem till Gården. Av illa förd politik, kulturell expansion och j-ligt dåligt väder. Låt England vara synonymt med god dryck och god mat, nuff said.
Låt Serie A plötsligt kännas intressant, trovärdig och ickekorrupt. Att inga italienska domare är vanemässigt inkonsekventa å två-tre lags räkning och inga klubbpresidenter, bokstavligen, äger både land och dess samtliga medier som osynlig påtryckningsapparat. Tänk att spelet både är underhållande och händelserikt, att alla ger sitt yttersta och verkligen försöker hålla sig stående i motståndarnas straffområde. Tänk att de där tomma platserna du ser i tv-rutans övre kant bara är en störning, ett antal ettor och nollor som hamnat på snedden. Att bilden egentligen är fylld av välmående fotbollsfantaster, kanske småbarnsfamiljer, kanske välfungerande samhällsmedborgare i stort. Tänk att allt du läser om ligan inte alls är streetsmart fuskande, våldsamheter, korruption eller sexuella närmanden från 70-åriga klubbpresidenter på 16-åriga flickorna från forna Sovjetunionen.
Låt kontinentens SPL inte bara bestå av ett köpglatt lag i vitt och ett kissnödigt hycklande lag i rödblåttrandigt. Försök tänk att det faktiskt går att finna spänning i den där skuggbilden till liga. Tänk bort de två lagens ekonomiska överlägsenhet och tänk bort storkapitalets, eller för den delen staden Madrids, kliande på klubbarnas ryggar i gengäld mot solskenet från deras glans och glänsande pokaler. Tänk bort sifferskillnaderna och ge blanka fasen i det oöverstigbara gapet. Tänk att tabellplatserna ett till två inte alls är miltals skiljda från platserna tre och nedåt. Försök finna intresse i landets ungefär sjutusen olika kupper och tänk att det är något fint när alla redan vet vem som skall vinna. Tänk SPL som ett svar på jänkarnas wrestling. Tänk underhållning, tänk solsken, goda drinkar och tända cigarrer i halvlek som ända auditiva ingrepp på den ljuvligt sövande stillheten.
Låt de kommande 96 dagarna endast bestå i ett ickevarande. En rallytävlingens transportsträcka eller en sömnigt bakfull söndageftermiddag med begynnande utslag någon stans i dina nedre regioner. Skyll på det nya sköljmedlet, vänd dig om och somna om.
Låt de 96 kommande dagarna få andra fokus. Tänk familj, tänk julefrid och tänk alla morgontidningens delar, sporten exkluderad. Tänk pulkabackar, spetsad glögg och tänk att det snart vänder mot ljusare tider.
Tänk vad f-sen du vill. Men nämn aldrig The North London Derby. Aldrig tvåmålsledning i halvtid hemma mot spurs och nämn aldrig tre raka bortamål och första hemmaförlusten mot dem sedan –93. Vad som helst, men inte det. Vad som helst. Bara 96 dagar kvar.
Låt Serie A plötsligt kännas intressant, trovärdig och ickekorrupt. Att inga italienska domare är vanemässigt inkonsekventa å två-tre lags räkning och inga klubbpresidenter, bokstavligen, äger både land och dess samtliga medier som osynlig påtryckningsapparat. Tänk att spelet både är underhållande och händelserikt, att alla ger sitt yttersta och verkligen försöker hålla sig stående i motståndarnas straffområde. Tänk att de där tomma platserna du ser i tv-rutans övre kant bara är en störning, ett antal ettor och nollor som hamnat på snedden. Att bilden egentligen är fylld av välmående fotbollsfantaster, kanske småbarnsfamiljer, kanske välfungerande samhällsmedborgare i stort. Tänk att allt du läser om ligan inte alls är streetsmart fuskande, våldsamheter, korruption eller sexuella närmanden från 70-åriga klubbpresidenter på 16-åriga flickorna från forna Sovjetunionen.
Låt kontinentens SPL inte bara bestå av ett köpglatt lag i vitt och ett kissnödigt hycklande lag i rödblåttrandigt. Försök tänk att det faktiskt går att finna spänning i den där skuggbilden till liga. Tänk bort de två lagens ekonomiska överlägsenhet och tänk bort storkapitalets, eller för den delen staden Madrids, kliande på klubbarnas ryggar i gengäld mot solskenet från deras glans och glänsande pokaler. Tänk bort sifferskillnaderna och ge blanka fasen i det oöverstigbara gapet. Tänk att tabellplatserna ett till två inte alls är miltals skiljda från platserna tre och nedåt. Försök finna intresse i landets ungefär sjutusen olika kupper och tänk att det är något fint när alla redan vet vem som skall vinna. Tänk SPL som ett svar på jänkarnas wrestling. Tänk underhållning, tänk solsken, goda drinkar och tända cigarrer i halvlek som ända auditiva ingrepp på den ljuvligt sövande stillheten.
Låt de kommande 96 dagarna endast bestå i ett ickevarande. En rallytävlingens transportsträcka eller en sömnigt bakfull söndageftermiddag med begynnande utslag någon stans i dina nedre regioner. Skyll på det nya sköljmedlet, vänd dig om och somna om.
Låt de 96 kommande dagarna få andra fokus. Tänk familj, tänk julefrid och tänk alla morgontidningens delar, sporten exkluderad. Tänk pulkabackar, spetsad glögg och tänk att det snart vänder mot ljusare tider.
Tänk vad f-sen du vill. Men nämn aldrig The North London Derby. Aldrig tvåmålsledning i halvtid hemma mot spurs och nämn aldrig tre raka bortamål och första hemmaförlusten mot dem sedan –93. Vad som helst, men inte det. Vad som helst. Bara 96 dagar kvar.
söndag 21 november 2010
Dagen efter helvetet före
Det gör egentligen fortfarande alldeles för ont för att finna de rätta orden att kommentera en sådan totalflopp som gårdagen. Ett sådant antiklimax, av sällan skådad art. Men jag gör ändå ett kort försök.
Wenger satsade uppenbart helt fel i sin lagutagning och coachning av laget. Dels spelade han inte JW, som inte bara varit, med några få undantag, fullkomligt lysande första delen av säsongen, inte bara har kraft och elakhet nog att sätta emot, utan även varit gunner sedan 8 års ålder. Om inte ett derby mot spurs har betydelse för en sådan kille så, kommer det aldrig ha det för någon. Och att han valde Denilson före Wilshere. Inte för att Denilson var påtagligt dålig, utan för att han inte är den spelare som blir bäst när det gäller som mest. Samt att kombon Song-Denilson aldrig, jag upprepar, aldrig burit något positivt med sig.
Att sedan Wenger tar ut matchens, senaste matchernas, ja kanske hela säsongens mest formstarke spelare, när matchen står och väger är inget annat än total katastrof. En nästan benitez´sk taktikmalör. Ovärdigt en mästercoach som Wenger.
Nu önskar jag inte Wengers huvud på ett fat, ej heller Fabrigas (inte heller hans bollsökande hand) eller någon annan. Men ett North London Derby, måste betraktas som ett 90 minuters fältslag, från start till mål. Och då kan inte själva krigsministern himself gå på halvfart i sina bedömningar. Spelarna skall vara som uppblåst frustande vilddjur och de som inte är det, skall sättas bredvid Bendtner. Det går liksom inte att försvara en insats vars första halva var magnifik medan den andra raserade 100 % av det tidigare uppbyggda.
För vi är inte bara nedpetade från vår geografiska tron, inte bara uppätna av asätaren från N17, utan även på många plan i fritt fall. Vart var vår glöd, vår kamp, vårt adamska galenskap eller vårt parlourskt nedsänkta huvud som aldrig slutar kämpa? Det är hög tid och rakt igenom Wengers ansvar att finna det.
Wenger satsade uppenbart helt fel i sin lagutagning och coachning av laget. Dels spelade han inte JW, som inte bara varit, med några få undantag, fullkomligt lysande första delen av säsongen, inte bara har kraft och elakhet nog att sätta emot, utan även varit gunner sedan 8 års ålder. Om inte ett derby mot spurs har betydelse för en sådan kille så, kommer det aldrig ha det för någon. Och att han valde Denilson före Wilshere. Inte för att Denilson var påtagligt dålig, utan för att han inte är den spelare som blir bäst när det gäller som mest. Samt att kombon Song-Denilson aldrig, jag upprepar, aldrig burit något positivt med sig.
Att sedan Wenger tar ut matchens, senaste matchernas, ja kanske hela säsongens mest formstarke spelare, när matchen står och väger är inget annat än total katastrof. En nästan benitez´sk taktikmalör. Ovärdigt en mästercoach som Wenger.
Nu önskar jag inte Wengers huvud på ett fat, ej heller Fabrigas (inte heller hans bollsökande hand) eller någon annan. Men ett North London Derby, måste betraktas som ett 90 minuters fältslag, från start till mål. Och då kan inte själva krigsministern himself gå på halvfart i sina bedömningar. Spelarna skall vara som uppblåst frustande vilddjur och de som inte är det, skall sättas bredvid Bendtner. Det går liksom inte att försvara en insats vars första halva var magnifik medan den andra raserade 100 % av det tidigare uppbyggda.
För vi är inte bara nedpetade från vår geografiska tron, inte bara uppätna av asätaren från N17, utan även på många plan i fritt fall. Vart var vår glöd, vår kamp, vårt adamska galenskap eller vårt parlourskt nedsänkta huvud som aldrig slutar kämpa? Det är hög tid och rakt igenom Wengers ansvar att finna det.
lördag 20 november 2010
Att döda glädje.
Just nu, i skrivande stund, packar fru D&M i hop sig. Sminket skall på, fräckaste acne-jeansen sitter som smäck och den där lite lagom tonåriga toppen sitter likaledes alldeles lysande. Ah, en scarf, det känns fräscht. Det är en natt (okej, i småbarnsmoder-land betyder det någonting runt 24.00-snoret) på stan som ligger i pipeline.
Av detta skäl har herr D&M en kväll i all ensamhet, eller i all manlighet och oavsett, i all möjlighet. Att spendera tid i datorns sällskap, att lägga ner möda och emotioner i en kvällsmatch mellan bottenlagen Hammers och den fallande fågeln. En halv flaska rött är kvar från föregående kväll, några av herrn i husets i går inköpta Bombardier, är kvar och allt borde vara lite så där gott, vilsamt och tillrättalagt.
Så är inte fallet. D&M hade sällskap av manu-vännen, finöl inmundigades, vi hade 2-0 efter första halvlek, DVD-brännaren hade intagit det sarkastiska viloläget och allt såg precis så bra ut som det någonsin kunde göra. Trots att vi då inte visste att oljepanik-killarna från Fulham Road skulle förlora mot Larsson etc, kände vi att läget var gott. Solitt och under kontroll. Då träder en Defoe, en Van der Vart och, framför allt, framför allt en kardinalpajas, en kalastomte, en rugguggla, ett ärketroll in i handlingen. Att verka utan att synas skall ju vara devisen. Här går killen in och syns utan att göra någonting gott, endast ont.
För där en boll träffar en lagkaptens arm, när denne är en del i en hoppande mur, där har en domare med koll på läget, blick för spelet och fingertoppskänsla alla möjligheter att visa sin kompetens genom att INTE påverka. Att följa, att leda och att sätta gränser. Ovan nämnda pajas gör, som ni vet, precis tvärtom. Och ställer sig själv i händelsernas centrum, i strålkastarnas ljus och i North London Derby, där han rakt igenom, 100 %, alla dagar i veckan 24/7, inte hör hemma.
Bort, bort, bort, släpp domaren fri. Låt honom slippa utsättas för lockelsen att bli en av de som skall inverka på ett resultats utgång. Lyft av honom oket att kunna påverka, höra hemma, ändra en gång och bli del i ett scenario.
För visst skulle vi gjort både 3-0 och 3-1, visst skulle vi kunnat låsa matchen, visst var vi bättre än de och visst borde vi ha utnyttjat detta och stängt matchen långt före galenpannan förstod sin egen betydelse. Men det går ändå inte att bortse ifrån fakta. Killen i svart, den urblekta påfågeln, sprätthönan i händelsernas centrum förstörde D&M dag, kväll och kommande arbetsvecka.
För hur fasen skall man orka diskutera tillvarons väsentligheter, efter det här? Hur f-n skall man orka förklara för de som bryr sig inte en promille, utan bara passar på eftersom de vet att ett uns salt kommer svida så förbannat i såren? Hur i hela fridens namn skall man orka släntra ut till kaffeautomaten, utan att först kolla att kusten är klar? Ingen under 65 inom synhåll? Ingen som över huvud taget känner till förhållandet mellan N5 och N17?
För min glädje är död. Dödad. Tack du svarte bifigur i en fars du aldrig kan förstå. Tack Phil Drowd för din totala inkompetens och ditt uppblåsta ego. Tack för din totala brist av förmåga att läsa av spelet och tack, Phil Drowd, för att jag aldrig behöver yttra ett ord av respekt i ditt namns samband. Då vet jag läget, Phil. Då vet jag hur landet ligger.
Att söka tröst i flasken... Ja, att försöka återupprätta glädje efter detta den goda fotbollens lönnmord. Ja... Jag vet inte riktigt, just nu.
Av detta skäl har herr D&M en kväll i all ensamhet, eller i all manlighet och oavsett, i all möjlighet. Att spendera tid i datorns sällskap, att lägga ner möda och emotioner i en kvällsmatch mellan bottenlagen Hammers och den fallande fågeln. En halv flaska rött är kvar från föregående kväll, några av herrn i husets i går inköpta Bombardier, är kvar och allt borde vara lite så där gott, vilsamt och tillrättalagt.
Så är inte fallet. D&M hade sällskap av manu-vännen, finöl inmundigades, vi hade 2-0 efter första halvlek, DVD-brännaren hade intagit det sarkastiska viloläget och allt såg precis så bra ut som det någonsin kunde göra. Trots att vi då inte visste att oljepanik-killarna från Fulham Road skulle förlora mot Larsson etc, kände vi att läget var gott. Solitt och under kontroll. Då träder en Defoe, en Van der Vart och, framför allt, framför allt en kardinalpajas, en kalastomte, en rugguggla, ett ärketroll in i handlingen. Att verka utan att synas skall ju vara devisen. Här går killen in och syns utan att göra någonting gott, endast ont.
För där en boll träffar en lagkaptens arm, när denne är en del i en hoppande mur, där har en domare med koll på läget, blick för spelet och fingertoppskänsla alla möjligheter att visa sin kompetens genom att INTE påverka. Att följa, att leda och att sätta gränser. Ovan nämnda pajas gör, som ni vet, precis tvärtom. Och ställer sig själv i händelsernas centrum, i strålkastarnas ljus och i North London Derby, där han rakt igenom, 100 %, alla dagar i veckan 24/7, inte hör hemma.
Bort, bort, bort, släpp domaren fri. Låt honom slippa utsättas för lockelsen att bli en av de som skall inverka på ett resultats utgång. Lyft av honom oket att kunna påverka, höra hemma, ändra en gång och bli del i ett scenario.
För visst skulle vi gjort både 3-0 och 3-1, visst skulle vi kunnat låsa matchen, visst var vi bättre än de och visst borde vi ha utnyttjat detta och stängt matchen långt före galenpannan förstod sin egen betydelse. Men det går ändå inte att bortse ifrån fakta. Killen i svart, den urblekta påfågeln, sprätthönan i händelsernas centrum förstörde D&M dag, kväll och kommande arbetsvecka.
För hur fasen skall man orka diskutera tillvarons väsentligheter, efter det här? Hur f-n skall man orka förklara för de som bryr sig inte en promille, utan bara passar på eftersom de vet att ett uns salt kommer svida så förbannat i såren? Hur i hela fridens namn skall man orka släntra ut till kaffeautomaten, utan att först kolla att kusten är klar? Ingen under 65 inom synhåll? Ingen som över huvud taget känner till förhållandet mellan N5 och N17?
För min glädje är död. Dödad. Tack du svarte bifigur i en fars du aldrig kan förstå. Tack Phil Drowd för din totala inkompetens och ditt uppblåsta ego. Tack för din totala brist av förmåga att läsa av spelet och tack, Phil Drowd, för att jag aldrig behöver yttra ett ord av respekt i ditt namns samband. Då vet jag läget, Phil. Då vet jag hur landet ligger.
Att söka tröst i flasken... Ja, att försöka återupprätta glädje efter detta den goda fotbollens lönnmord. Ja... Jag vet inte riktigt, just nu.
fredag 19 november 2010
tisdag 16 november 2010
Stunder i livet vi minns
Jag vet att den har några år på nacken denna snutt, och jag vet att en massa känsliga ämnen leker kurragömma här och var, men en del saker här är bara hur roliga som helst. Så luta dig tillbaka, tryck på upptagetknappen, surpla lite svart ur din Arsenal-mugg och belöna dig med detta sällskap.
fredag 12 november 2010
Top of the table part 2, -eller snälla killar får aldrig kyssa vackra pokaler.
Total fouls conceded Yellow cards Red Cards Disciplinary Points
Arsenal 160 22 4 250
Blackburn Rovers 176 22 1 248
Manchester City 160 25 2 247
Bolton 162 22 3 246
Aston Villa 173 24 0 245
Newcastle United 163 27 0 244
Wolves 158 24 2 242
West Ham United 171 22 0 237
Sunderland 147 19 3 222
West Brom 132 19 4 213
Stoke City 138 23 1 213
Liverpool 154 17 1 211
Blackpool 142 18 1 202
Chelsea 134 20 1 200
Wigan Athletic 151 16 0 199
Everton 159 11 1 198
Manchester United 136 20 0 196
Birmingham City 132 18 1 192
Tottenham 130 18 0 184
Fulham 138 14 0 180
Ja, vad kan man säga? Världsklass. Booring, young och nu Dirty Arsenal. D&M kan inte annat än lyfta på hatten för Herr Mästermanager som inte bara får oss att trilla boll så att tårarna trillar längs med äpplekinderna, utan nu även ta oss för bröstet och förfasas över vår enorma, och plötsliga, brutalitet. Like, like, -a lot.
Arsenal 160 22 4 250
Blackburn Rovers 176 22 1 248
Manchester City 160 25 2 247
Bolton 162 22 3 246
Aston Villa 173 24 0 245
Newcastle United 163 27 0 244
Wolves 158 24 2 242
West Ham United 171 22 0 237
Sunderland 147 19 3 222
West Brom 132 19 4 213
Stoke City 138 23 1 213
Liverpool 154 17 1 211
Blackpool 142 18 1 202
Chelsea 134 20 1 200
Wigan Athletic 151 16 0 199
Everton 159 11 1 198
Manchester United 136 20 0 196
Birmingham City 132 18 1 192
Tottenham 130 18 0 184
Fulham 138 14 0 180
Ja, vad kan man säga? Världsklass. Booring, young och nu Dirty Arsenal. D&M kan inte annat än lyfta på hatten för Herr Mästermanager som inte bara får oss att trilla boll så att tårarna trillar längs med äpplekinderna, utan nu även ta oss för bröstet och förfasas över vår enorma, och plötsliga, brutalitet. Like, like, -a lot.
Att älska en ovän
Ingen lär väll, under årens lopp, ha undgått att det en gång i tiden fanns en EPL-spelare vid namn Robbie Savage. Han flisade motståndarbenpipor till oigenkännlighet i Leicesters, Birmingham och Blackburns tröjor innan han såldes till Derby, med vilka han följde ned i dåvarande Coca Cola Championship. Numera heter ligan Npower Championship men galenpannan Savage har, enligt uppgift, inte ändrat förhållningssätt till motståndare, ej heller deras benpipor. Och om det kan man ju, som bekant, tycka vad man vill, men den här killen har liksom en annan sida av sin galenskap. En sida som nästan är svårt att inte känna för. En sida som genom åren tagit ett antal märkliga skepnader och här ser ni ytterligare en.
Kan man låta bli att känna en nästan faderlig kärlek för denne lille pojke, i en förvuxen blimm-blimmballer-kropp?
Kan man låta bli att känna en nästan faderlig kärlek för denne lille pojke, i en förvuxen blimm-blimmballer-kropp?
torsdag 11 november 2010
Att kunna sova gott
Har nu läst en massa, typ alla, inlägg i de senaste matchtrådarna på Ars Sweden och andra diskussioner webben runt. Många av gooners runt om i världen kastar en enorm smörja på olika spelare i laget och snackar vitt och brett om hur usla spelarna är, och alltid kommer att förbli. Detta trots att vi vann både mot Hammers och mot Wolves. Och här hänger jag inte med.
För mig kommer alltid klubben vara större än samlingen spelare i den, dvs. ingen spelare är helig eller untouchable, och all kritik är välkommen. MEN: Jag tycker många missar en viktig poäng, en faktiskt enormt viktig poäng. För om vi tar gårdagens match så var vi helkassa, trötta, förvirrade och nummer 2 på bollarna rakt igenom. Men vi kom ändå hem med tre poäng och vi stod där ändå som vinnare till slut. Är det inte just det varje match i ett seriespel går ut på? Det får se rent för taskigt ut, gör vi fler mål än motståndarna, så vinner vi ju. Och det är väll bra?
Många fotbollsintresserade personer har genom året sneglat åt manu och avundats deras så kallade vinnarkultur, det där som anses sitta i väggarna, något magiskt och mystiskt, kanske har det med SAF och göra, kanske inte. Något som gör att de, hur kasst de än spelar, hur borta ur matchen de än varit, alltid på något konstigt sätt alltid kommer hem med tre poäng. Alla mål i den 94:e borta mot Stoke, i lervällingen mot Wigan eller på den ogästvänligt snorblåsiga Reebook. Alla felaktiga domslut de fått sig tilldömda och alla inhoppare som varit sugusla men ändå på något j-kla sätt trillar in den där avgörande bollen, ungefär samtidigt som rednose går upp i atomer eller ned i splitt.
Och vi har sneglat på dem, svurit över dem och bannat dem. Att de alltid vinner även när deras alla spelare är crap rakt igenom...
Är ni med på vad jag är ute efter? Är ni med på paralellen? För tänk om det plötsligt är vi som spelar crap men ändå faktiskt vinner? Vi gör plötsligt usa´s grej.Spelar uselt men tar hem hela skiten? Och vad är viktigast? Att vinna, eller?
Two-nil to the Arsenal! Tre poäng och gott som f-n kändes det!
För mig kommer alltid klubben vara större än samlingen spelare i den, dvs. ingen spelare är helig eller untouchable, och all kritik är välkommen. MEN: Jag tycker många missar en viktig poäng, en faktiskt enormt viktig poäng. För om vi tar gårdagens match så var vi helkassa, trötta, förvirrade och nummer 2 på bollarna rakt igenom. Men vi kom ändå hem med tre poäng och vi stod där ändå som vinnare till slut. Är det inte just det varje match i ett seriespel går ut på? Det får se rent för taskigt ut, gör vi fler mål än motståndarna, så vinner vi ju. Och det är väll bra?
Många fotbollsintresserade personer har genom året sneglat åt manu och avundats deras så kallade vinnarkultur, det där som anses sitta i väggarna, något magiskt och mystiskt, kanske har det med SAF och göra, kanske inte. Något som gör att de, hur kasst de än spelar, hur borta ur matchen de än varit, alltid på något konstigt sätt alltid kommer hem med tre poäng. Alla mål i den 94:e borta mot Stoke, i lervällingen mot Wigan eller på den ogästvänligt snorblåsiga Reebook. Alla felaktiga domslut de fått sig tilldömda och alla inhoppare som varit sugusla men ändå på något j-kla sätt trillar in den där avgörande bollen, ungefär samtidigt som rednose går upp i atomer eller ned i splitt.
Och vi har sneglat på dem, svurit över dem och bannat dem. Att de alltid vinner även när deras alla spelare är crap rakt igenom...
Är ni med på vad jag är ute efter? Är ni med på paralellen? För tänk om det plötsligt är vi som spelar crap men ändå faktiskt vinner? Vi gör plötsligt usa´s grej.Spelar uselt men tar hem hela skiten? Och vad är viktigast? Att vinna, eller?
Two-nil to the Arsenal! Tre poäng och gott som f-n kändes det!
onsdag 10 november 2010
Veckodagsbonus
I en värld av bonuspappor, bonusmammor, ja till och med bonusmostrar. Och i en värld där mestadels män med mycket makt och tjocka lönekuvert fortfarande får bonus för sådant som vanligt folk bara förväntas göra, för den lilla slant vi får oss tillgivna den 25:e eller 27:e varje månad. För att inte tala om den köpgalnes bonuspoäng, som vissa månglare ger dessa stackars satar för att än mer tära sin ekonomi och livssituation.
I denna värld vill D&M, som en lindrande kräm, som ett Hello Kitty-plåster eller som smeksam balsam till själen, tillföra veckodagsbonusen.
I D&M´s värld så ses Arsenals gruppspelsmatcher i CL mer av slentrian och av lite tvångsmässig vana. Lite som när 60/tidiga 70-talisten, från barnsben utsvulten på sötsaker och färg-TV inte kan låta bli att som vuxen fylla skafferiet med snask och vardagsrummet med platt-TV-tum, bara för att allt detta plötsligt ligger tillgängligt framför honom. Man tittar på dessa gruppspelsmatcher så där lite med ena ögat, i sävlig väntan på kvart- eller kanske även åttondelsfinaler och det allvar som då krupit in.
Veckodagsbonus är någonting helt annat. Den anstormning av emotioner som endast tillhör helgen, blir plötsligt tillgängliga en vanlig j-la onsdagskväll. Vi snackar inte lilla DM i Supa, inte om arbetsfrihet och ej heller om den underbara frihetskänslan vetskapen om en morgondags sovmorgon ger rådande kväll. Vi pratar en Arsenalmatch i EPL, ligan av alla ligor, allt seriespels egentliga urmoder, all idrottslig meningsfullhets egentliga källa. På en onsdag. Vi snackar bonus, på en grå, kall och allmänt oskön onsdag.
Vi talar också om möjlighet till återupprättelse. Till att efter två raka förlustmatcher kunna bryta en svärtande negativ trend. Om möjligheten att knappa in något på tätduon. Vi håller samtidigt några extra tummar för Fulham och hoppas på shitty-förlust, eller på oavgjort, i Manchester-derbyt. Men vi hoppas framför allt att Arsenal visar vad denna säsong står för. Är vi ett lag som förlorar mot lag vi egentligen skall besegra? Är vi ett lag som viker ned oss, när vinden blåser hårt och motigt i ansiktet? Är vi pojkarna som faller för mäns styrka? Eller reser vi oss upp när alla uträknare kommit till nio? Får vi in den avgörande punshen just före vi själva faller in i redlöshet och därmed far hem med vinsten? Står vi emot trycket och ger tillbaka med samma medel, samma medel kryddade med vårt managergenis genialiska fingertoppskänsla?
Arsenal; tala till mig och jag skall lyssna. Spöa skiten ur Wolves och jag skall offra både vinägerchips och folköl. Kom igen nu för h-vette!
I denna värld vill D&M, som en lindrande kräm, som ett Hello Kitty-plåster eller som smeksam balsam till själen, tillföra veckodagsbonusen.
I D&M´s värld så ses Arsenals gruppspelsmatcher i CL mer av slentrian och av lite tvångsmässig vana. Lite som när 60/tidiga 70-talisten, från barnsben utsvulten på sötsaker och färg-TV inte kan låta bli att som vuxen fylla skafferiet med snask och vardagsrummet med platt-TV-tum, bara för att allt detta plötsligt ligger tillgängligt framför honom. Man tittar på dessa gruppspelsmatcher så där lite med ena ögat, i sävlig väntan på kvart- eller kanske även åttondelsfinaler och det allvar som då krupit in.
Veckodagsbonus är någonting helt annat. Den anstormning av emotioner som endast tillhör helgen, blir plötsligt tillgängliga en vanlig j-la onsdagskväll. Vi snackar inte lilla DM i Supa, inte om arbetsfrihet och ej heller om den underbara frihetskänslan vetskapen om en morgondags sovmorgon ger rådande kväll. Vi pratar en Arsenalmatch i EPL, ligan av alla ligor, allt seriespels egentliga urmoder, all idrottslig meningsfullhets egentliga källa. På en onsdag. Vi snackar bonus, på en grå, kall och allmänt oskön onsdag.
Vi talar också om möjlighet till återupprättelse. Till att efter två raka förlustmatcher kunna bryta en svärtande negativ trend. Om möjligheten att knappa in något på tätduon. Vi håller samtidigt några extra tummar för Fulham och hoppas på shitty-förlust, eller på oavgjort, i Manchester-derbyt. Men vi hoppas framför allt att Arsenal visar vad denna säsong står för. Är vi ett lag som förlorar mot lag vi egentligen skall besegra? Är vi ett lag som viker ned oss, när vinden blåser hårt och motigt i ansiktet? Är vi pojkarna som faller för mäns styrka? Eller reser vi oss upp när alla uträknare kommit till nio? Får vi in den avgörande punshen just före vi själva faller in i redlöshet och därmed far hem med vinsten? Står vi emot trycket och ger tillbaka med samma medel, samma medel kryddade med vårt managergenis genialiska fingertoppskänsla?
Arsenal; tala till mig och jag skall lyssna. Spöa skiten ur Wolves och jag skall offra både vinägerchips och folköl. Kom igen nu för h-vette!
måndag 8 november 2010
De tunga suckarnas afton
De två fjärdedelar av la famia de la D&M som inte låg nedbäddade i magsjuka, den fyra år gamle Henry, som för övrigt inledde kräkhelvetet, och hans, ännu inte peppar peppar insjuknade fadern, hade sedan länge bestämt att avnjuta matchen hemma mot Toons på lokal. Pappan skulle få sig en Ale eller två och Henry skulle få ett stort glas mjölk med sugrör samt det han själv kallar ”komflitts”. Långt bak i D&M´s huvud fanns även tanken att en hemmamatch mot en av ligans nykomlingar skulle bli en lätt, lagom och, inget annat än, trivsam fortsättning på inkilandet i det fantastiska fansskapet till Arsenal, för den lille.
I väskan hade det packats ned ett antal bilar, inklusive Arsenalbussen, ritpapper och pennor liggandes i Arsenalpennfacket samt trolldeg i passande högröda färg. Så de två som satte sig på pappas räsercykel var att betrakta som i högsta grad tooled up.
Först in på Foxes, kryssade de tu fram till ett av de bord som inte var bokade för någon helt ointressant match mellan en fallande fågel och en oljemagnat. Soffplats och till och med en liten kudde för den lille att, så där bekymmerslöst uppfyllt av ungdomlighet, sträcka ut sig på. ”En Newcastle, ett stort glas mjölk och en stor korg pommes frites”, och matchen var igång. Eftersom ni själva vet utgången så kan vi lämna den och parodin till fotbollsmatch därhän.
Henry skötte sig utmärkt matchen igenom. Han spenderade visserligen de sista 20 liggandes i gången till toaletterna med nedsänkta ögonbryn och uppdragen tröja, uppvisandes en nästan brittisk kroppsform. Av med stövlarna och fötterna upp mot en barstols underrede, pure class rakt igenom. Pappas pojke alla dagar i veckan.
Tre pints, två stora glasmjölk och en och en halv korg pommes senare. Tre poäng, ett solitt Arsenalförtroende och tre hundra kronor fattigare cyklades det hemåt i en uppförsbacke som aldrig upplevts brantare. Och väl hemma i sjukstugan började D&M bli allt mer krum, allt mer ihopskrynklad och allt mer tyngd över bröstet. Genom kvällen, genom bollibompa och genom lidandet av vetskapen om att vi hittills har förlorat hemma mot två av tre nykomlingar. Sex poäng som bara skall tas, två lag som bara måste besegras, två omgångars klättringspotential slängd på soptippen.
Och då önskar man att ens förhållande till Arsenal skulle vara lite enklare, enklare i betydelsen mindre intensivt. Att det inte skulle vara så viktigt och inte ha så stor betydelse. Att man skulle vara ”vi” med Arsenal vid vinst men kunna vara ”de” med klubben vid förlust. Att ens förhållande till klubben mer skulle ta sig uttryck i att man, vid första höstfrosten, sätter något kanonklätt traderafynd på huvudet. And that’s it! Att man kollade resultaten i morgondagens tidning och hummandes nickade uppåt vid vinst och muttrade i basregistret vid förlust. Då skulle man slippa behöva utstå alla dessa j-la suckar. Man skulle slippa känna sig som en gammal halvsenil farbror, som nätt och jämt kan gå uppför trapporna innan dödsfara föreligger. Slippa ta sin kvällsdusch och chockas av ens egna tunga andetag. Slippa röja i köket, efter middagen, till the soundtrack of our missmod. Och slippa förklara för kvinnan man älskar varför man hela tiden går runt och suckar.
Äh, f-n, jag får åka ner till stan efter jobbet och, endast i terapeutiskt syfte, köpa en extern hårddisk.
I väskan hade det packats ned ett antal bilar, inklusive Arsenalbussen, ritpapper och pennor liggandes i Arsenalpennfacket samt trolldeg i passande högröda färg. Så de två som satte sig på pappas räsercykel var att betrakta som i högsta grad tooled up.
Först in på Foxes, kryssade de tu fram till ett av de bord som inte var bokade för någon helt ointressant match mellan en fallande fågel och en oljemagnat. Soffplats och till och med en liten kudde för den lille att, så där bekymmerslöst uppfyllt av ungdomlighet, sträcka ut sig på. ”En Newcastle, ett stort glas mjölk och en stor korg pommes frites”, och matchen var igång. Eftersom ni själva vet utgången så kan vi lämna den och parodin till fotbollsmatch därhän.
Henry skötte sig utmärkt matchen igenom. Han spenderade visserligen de sista 20 liggandes i gången till toaletterna med nedsänkta ögonbryn och uppdragen tröja, uppvisandes en nästan brittisk kroppsform. Av med stövlarna och fötterna upp mot en barstols underrede, pure class rakt igenom. Pappas pojke alla dagar i veckan.
Tre pints, två stora glasmjölk och en och en halv korg pommes senare. Tre poäng, ett solitt Arsenalförtroende och tre hundra kronor fattigare cyklades det hemåt i en uppförsbacke som aldrig upplevts brantare. Och väl hemma i sjukstugan började D&M bli allt mer krum, allt mer ihopskrynklad och allt mer tyngd över bröstet. Genom kvällen, genom bollibompa och genom lidandet av vetskapen om att vi hittills har förlorat hemma mot två av tre nykomlingar. Sex poäng som bara skall tas, två lag som bara måste besegras, två omgångars klättringspotential slängd på soptippen.
Och då önskar man att ens förhållande till Arsenal skulle vara lite enklare, enklare i betydelsen mindre intensivt. Att det inte skulle vara så viktigt och inte ha så stor betydelse. Att man skulle vara ”vi” med Arsenal vid vinst men kunna vara ”de” med klubben vid förlust. Att ens förhållande till klubben mer skulle ta sig uttryck i att man, vid första höstfrosten, sätter något kanonklätt traderafynd på huvudet. And that’s it! Att man kollade resultaten i morgondagens tidning och hummandes nickade uppåt vid vinst och muttrade i basregistret vid förlust. Då skulle man slippa behöva utstå alla dessa j-la suckar. Man skulle slippa känna sig som en gammal halvsenil farbror, som nätt och jämt kan gå uppför trapporna innan dödsfara föreligger. Slippa ta sin kvällsdusch och chockas av ens egna tunga andetag. Slippa röja i köket, efter middagen, till the soundtrack of our missmod. Och slippa förklara för kvinnan man älskar varför man hela tiden går runt och suckar.
Äh, f-n, jag får åka ner till stan efter jobbet och, endast i terapeutiskt syfte, köpa en extern hårddisk.
fredag 29 oktober 2010
Hur en slipsten skall dras
Nu var det länge sedan en D&M gjorde sig till känna. En av orsakerna är att det har avlagts ett besök på de brittiska öarna, där tre dagar, fyra matcher (och 7000 hamburgare, om Fru D&M får göra sin tolkning gällande) innebar stor njutning i underbar miljö och sällskap i världsklass. Efter den därpå fullt logiskt följande själsliga spärrbuk/paltkoma, tar ju det så klart en stund att komma i, om vi får fortsätta på samma metaforstig, rätt matchvikt igen. Familjens överhuvud kallar för övrigt fortfarande resan för Hamburgehelgen, trots att det var England och inget annat europeiskt land som besöktes.
Nåväl. Efter att uppkomlingarna från Eastland, med en enklare handledsgest, jagats iväg till närmsta flugklisterrulle, väntade i onsdags match mot Newcastle i CC. Tyvärr fick den något parloufila D&M över huvud taget inte se Henri Lansbury, vilket måste anses vara ett stort minus i kanten i Wengerboken, men däremot killen med det lätt nysningslika namnet Wojciech Szczesny (tänk ”sex laxar i en laxask” i en QWERTY-version, och en och annan faller ifrån). Denne, låt oss kalla honom, WS visade återigen varför Wenger egentligen inte alls har det målvaktsproblem som, gång efter annan, tyvärr tvingats avhandlas här och på åtskilliga andra ställen i cyberrymden.
För om vi bortser från den där utrusningen i början av matchen, där han kom lite på rookiemellis, var han hur bra som helst, matchen igenom. Han var på rätt plats vid rätt ögonblick och när han inte var det så tog han sig dit i rimlig tid att avstyra samtliga toonsförsök. Lugn och fin, god blick för spelet och med utboxningar som borde göra både Almunia och Fabianski sömlösa eller sängvätande. Stabilt sade Dr Alban och detsamma gör D&M. Vi säger ny målvaktshierarki, fred på jorden och gratis godis åt alla barnen. Eller vad säger du?
Nåväl. Efter att uppkomlingarna från Eastland, med en enklare handledsgest, jagats iväg till närmsta flugklisterrulle, väntade i onsdags match mot Newcastle i CC. Tyvärr fick den något parloufila D&M över huvud taget inte se Henri Lansbury, vilket måste anses vara ett stort minus i kanten i Wengerboken, men däremot killen med det lätt nysningslika namnet Wojciech Szczesny (tänk ”sex laxar i en laxask” i en QWERTY-version, och en och annan faller ifrån). Denne, låt oss kalla honom, WS visade återigen varför Wenger egentligen inte alls har det målvaktsproblem som, gång efter annan, tyvärr tvingats avhandlas här och på åtskilliga andra ställen i cyberrymden.
För om vi bortser från den där utrusningen i början av matchen, där han kom lite på rookiemellis, var han hur bra som helst, matchen igenom. Han var på rätt plats vid rätt ögonblick och när han inte var det så tog han sig dit i rimlig tid att avstyra samtliga toonsförsök. Lugn och fin, god blick för spelet och med utboxningar som borde göra både Almunia och Fabianski sömlösa eller sängvätande. Stabilt sade Dr Alban och detsamma gör D&M. Vi säger ny målvaktshierarki, fred på jorden och gratis godis åt alla barnen. Eller vad säger du?
onsdag 20 oktober 2010
Idag är det onsdag
och i morgon är det torsdag. Dagen därefter åker D&M, i gott sällskap, till England för att, bland annat titta på fotboll. Första stopp blir Bristol Citys Ashton Gate, och man får ju hoppas att de fixat till gräsmattan lite, men i övrigt ser det ju snyggt ut. Eller hur..?
Stopp nummer två på resan, blir denna arena, vilken jag tror är i ungefär samma skick som länen nedan visar. Vågar man hoppas på en rumstempererad njurpaj eller en kokt hamburgare i papperspåse?
http://video.google.co.uk/videoplay?docid=-3307900733732473091#
Stopp nummer två på resan, blir denna arena, vilken jag tror är i ungefär samma skick som länen nedan visar. Vågar man hoppas på en rumstempererad njurpaj eller en kokt hamburgare i papperspåse?
http://video.google.co.uk/videoplay?docid=-3307900733732473091#
fredag 15 oktober 2010
Verklighet kontra konsten
Eller snarare låtsasverkligheten i form av x-box kontra verkligheten. Men som ni alla vet så är ju dessa ibland skrämmande lika. Ibland är det som om x-boxet vet vad verkligheten gör, såsom den ena handen i förhållande till den andre. Titta bara här:
måndag 11 oktober 2010
Zverige och relationellt lull-lull
Ingen boendes i Zverige lär väll ha missat att det vankas kvalmatch för det svenska landslaget, men mer centralt här är ju självklart alla de kval som man som Arsenal måste genomlida varenda j-la landslagsuppehåll. Sagna borta ca tre veckor, vilket som alla vet betyder minst fem på arsenalska. Chamakh skall ha utgått med huvudskada, vad nu det, no offence, kan innebära på en fotbollsspelare. Nu väntar vi bara med spänning på att Tjeckien skall förlora sin lagkapten i något suspekt och olösligt långtidsmysterium. Att den franska förbannelsen inte bara skall drabba Diaby och Sagna utan även Nasri samt på att England skall matcha in JW19 i överljudshastighet a la TW14 och ödelägga ännu en Arsenal-spelares viktigaste år.
På tal om England och huvudskador så läser man att che£skys, kanske inte mest kognitivt begåvade, mittback John ”Släkten är Värst” Terry, gjort en che£sky och skadat sig just före landslagsmatch/uppehåll. Det skall, enligt engelsk press, vara något illavarslande med ryggen, kanske begynnande åldersnoja, vem vet? Detta skulle i så fall, rent tematiskt, med tanke på nämnde Terrys något kompensatoriska jagande utanför de äktenskapliga ängsmarkerna, passa alldeles utmärkt in i bilden av den åldrande gentlemannen med krackelerande självbild. Någon som vågar gissa på en raketrehab med slut minuterna före kommande lördags avspark på Villa Park? (Och då snackar vi ryggskottet, inte åldersnojan eller gubbsjukan.)
Igår lade D&M upp tipset om årets bästa film, detta följs upp av en av låtarna till samma film. D&M goes soft, He knows. Ni vet ju alla att all mänsklig interagerande är svar på annat mänskligt interagerande, vilket således gör att ursäkterna blir allt mer tillgängliga bara man ser sin egen delaktighet i aktuella förfaranden. Så go soft allesammans, vi vet att innerst inne, under alla lager av relationellt lull-lull finns alltid en stenhård kärna av granit. Eller hur, John?
På tal om England och huvudskador så läser man att che£skys, kanske inte mest kognitivt begåvade, mittback John ”Släkten är Värst” Terry, gjort en che£sky och skadat sig just före landslagsmatch/uppehåll. Det skall, enligt engelsk press, vara något illavarslande med ryggen, kanske begynnande åldersnoja, vem vet? Detta skulle i så fall, rent tematiskt, med tanke på nämnde Terrys något kompensatoriska jagande utanför de äktenskapliga ängsmarkerna, passa alldeles utmärkt in i bilden av den åldrande gentlemannen med krackelerande självbild. Någon som vågar gissa på en raketrehab med slut minuterna före kommande lördags avspark på Villa Park? (Och då snackar vi ryggskottet, inte åldersnojan eller gubbsjukan.)
Igår lade D&M upp tipset om årets bästa film, detta följs upp av en av låtarna till samma film. D&M goes soft, He knows. Ni vet ju alla att all mänsklig interagerande är svar på annat mänskligt interagerande, vilket således gör att ursäkterna blir allt mer tillgängliga bara man ser sin egen delaktighet i aktuella förfaranden. Så go soft allesammans, vi vet att innerst inne, under alla lager av relationellt lull-lull finns alltid en stenhård kärna av granit. Eller hur, John?
söndag 10 oktober 2010
Fortfarande landslagsuppehåll
Så vi vandrar vidare i det öde blåbärsriset, väntar in skaderapporter och försöker roa oss, och våra nära, så gott det går i dessa tider av väntan.
Lägger därför ut ett tips om en film ni bara måste se. Eftersom D&M skriver i blogger galet grymma mall, så stryps bilden, varför ni såklart klickar på filmbilden och kommer vidare till youtubes egna sida där ni kan se hela bilden i rätt format. En oerhört bra film.
Lägger därför ut ett tips om en film ni bara måste se. Eftersom D&M skriver i blogger galet grymma mall, så stryps bilden, varför ni såklart klickar på filmbilden och kommer vidare till youtubes egna sida där ni kan se hela bilden i rätt format. En oerhört bra film.
fredag 8 oktober 2010
D&M Krönika 9: Valår
Denna krönika är skriven under ihållande sensommarregn, med påkrypande köldantydande som sällskap. Den låg, i väntan på andra texter, en stund på Kanonmagasinets redaktionsbord och kom så, någon månad sen, ut i dagarna. Varsegoda.
Det regnar. Det regnar här och det regnar där. Det regnar ute, det regnar inne, det regnar i hjärta och det regnar i sinne. Det regnar i lilla Sverige och i stora Islington/Highbury. Till och med där borta i Sydafrika, där världens bästa fotbollsspelare i somras gjorde upp om världsherraväldet, skall det enligt uppgift regna. Fast där är de väl glada över nederbörden men jag, jag vet inte vad jag är...
För medan regnet strilar ned för fönstret kan jag inte låta bli att titta tillbaka på säsongen som för ett tag sedan passerade revy. På hur intensivt nära vi ett tag var och på hur långt ifrån vi slutligen hamnade. På hur vi, trots fyra gånger chanslösheter mot manu och che£sky och trots de ofattbart långa skadelistorna, var med i kampen om ligatiteln ända in i slutet av mars. På hur en intippad boll i 91:a minuten på St Andrews blev början på slutet för oss, på hur Silvestre fick spela fler än ingen match och på målvaktstavlor stora och osmakliga som Carl Larssons Midvinterblot. På hur vi producerade framåt och gjorde en herrans massa mål, men alltid var defensivt sämst när det gällde som allra mest. Och på hur vår offensiv alltid stympades av våra målvakters osvikliga vilja att ständigt ge motståndarlagen ett upp.
Inom mig väcks också en rädsla för att säsongen som just tog slut var vår chans, att den var tåget som gick och att vi nu är dömda att ständigt stå kvar på perrongen. Rädd för att det var detta år som che£sky egentligen var för gamla för att vinna, Rooney och Självmål egentligen var för ensamma i manu och detta år som oljeshejker of the world united, ännu inte hunnit bygga upp den stormakt som det bara är en tidsfråga innan de har färdigställt. Och därför tvingar jag mig se regnet falla över den jord vi så står och stampar på. När himlen låter sitt regn stilla falla, som ställföreträdande gråterskors tårar, för sörjandes förluster och bultande smärta. Som om himlen gråter de tårar du inte förmår släppa fram, när du sväljer ner halsens klump med en pint och avslaget tittar långt, långt bort. Att ha varit så nära och slutat så oändligt långt ifrån.
I D&M´s tonårstillvaro spelades det hårdrock. I replokaler, på lokala scener men även i ett antal inspelningsstudios, där drömmar skulle realiseras i form av, de vid denna predigitala tidsepok rådande, demotaperna. När D&M lagt sina galopperande basmattor skulle ECD-hårdrocken förgyllas med hallucigent luftig stämsång och eftersom målbrottet då slutligen lämnats, fick ansvaret tas av 2/3´s D&M.
En av alla dessa ljudingenjörer var likt en technicolorerad karikatyr på övervintrad studiestädare. ”Vill du ha mer diskant, ja då sätter jag på mig hockeyhandskarna och vevar en stund här då.” ”Mer bas? Fram med vinschen så skotar jag hem en 20-30 varv.” Efter att D&M, i slingat hår med hockeynacke och måsvingar över öronen, levererat en överstämma som i bästa fall kan kallas ambitiös, lutade sig denne gigant av källarlokalsinstängdhet, fram och berättade att han var nöjd eftersom insatsen var ”close enough for rock´n roll”. Först kändes det som en skönt cool, om än något försoffad, kommentar. Lite sådär wow, liksom. Ett sipp ur den storebrorslangade punkölen, en snart färdigkramad Göteborgs Rapé under läppen och lite inställsamt hö-hö. Men bara sekunder efter att preskriptionstiden för rapp svarskommentar gått ut, väcktes känslan av att tillräckligt nära aldrig kan vara tillräckligt bra. Close enough aint good enough for, the Gods of heavy metal, Dungeon. Typ.
Och close enough kan aldrig vara good enough för D&M´s Arsenal. Det kan aldrig vara okej, och okej kan aldrig vara tillräckligt bra. En hedrande tredjeplats kan aldrig vara tillräcklig bara för att alla experter spådde oss dåliga nog att hamna utanför topp fyra. Om vi inte vågar sikta högt hur skall vi då kunna hamna längst upp?
Det engelska folket lade sin röst i våras och det svenska gjorde detsamma här för leden. Arsène har uppgivit att Arsenal måste börja vinna och att han redan gjort sitt val. Men jag undrar fortfarande vad han valde. Sin inslagna väg, med den vackraste av visioner, eller ett pragmatiskt ställningstagande grundat på presterade resultat och ouppnådda mål? Valde han att svälja sin stolthet, när Projekt Arsenal 2.2 inte vann, eller valde han att sitta med det vackraste av Svarte Pettrar för att se på när Pojken med Guldbyxorna från Eastlands, med stormsteg kutar förbi?
Och hur länge kan tvekans isande hällregn få hålla oss nedkylda? Hur länge kan valets uppenbarelse få gömma sig under det vackra ordets beslöjande paraplyer? När är det hög tid för att få avnjuta och avgöra om vi går in i framtiden med den kraftfulla rustningens Power Suite eller med Kejsarens Nya Kläder? D&M säger att tiden är nu och tiden är knapp.
Det är nu vi måste välja Arsène och det är nu du måste visa oss följeslagare vad du har valt. Du har uppgivit flertalet säsonger men alltid skjutit upp avgörandet. Nu står du där vi står, vid vägs ände, nära men ändå alltid långt ifrån. Och det är nu du måste visa, varje studioräv inom oss alla, att Close enough aint good enough. Det är i år du måste visa att det inte var ifjol vi hade chansen. Det är denna säsong du måste visa att regnets tårar fallit i onödan och inte förgäves. Att vi inte även nästa höst, skall behöva sitta vid samma bitterhetens disktrasestinkande bardisk och behöva se samma hällregn falla, med samma förluster att skölja ned. Så våga visa oss din röstsedel, Arsène och våga stå upp för Arsenal och för oss.
Det regnar. Det regnar här och det regnar där. Det regnar ute, det regnar inne, det regnar i hjärta och det regnar i sinne. Det regnar i lilla Sverige och i stora Islington/Highbury. Till och med där borta i Sydafrika, där världens bästa fotbollsspelare i somras gjorde upp om världsherraväldet, skall det enligt uppgift regna. Fast där är de väl glada över nederbörden men jag, jag vet inte vad jag är...
För medan regnet strilar ned för fönstret kan jag inte låta bli att titta tillbaka på säsongen som för ett tag sedan passerade revy. På hur intensivt nära vi ett tag var och på hur långt ifrån vi slutligen hamnade. På hur vi, trots fyra gånger chanslösheter mot manu och che£sky och trots de ofattbart långa skadelistorna, var med i kampen om ligatiteln ända in i slutet av mars. På hur en intippad boll i 91:a minuten på St Andrews blev början på slutet för oss, på hur Silvestre fick spela fler än ingen match och på målvaktstavlor stora och osmakliga som Carl Larssons Midvinterblot. På hur vi producerade framåt och gjorde en herrans massa mål, men alltid var defensivt sämst när det gällde som allra mest. Och på hur vår offensiv alltid stympades av våra målvakters osvikliga vilja att ständigt ge motståndarlagen ett upp.
Inom mig väcks också en rädsla för att säsongen som just tog slut var vår chans, att den var tåget som gick och att vi nu är dömda att ständigt stå kvar på perrongen. Rädd för att det var detta år som che£sky egentligen var för gamla för att vinna, Rooney och Självmål egentligen var för ensamma i manu och detta år som oljeshejker of the world united, ännu inte hunnit bygga upp den stormakt som det bara är en tidsfråga innan de har färdigställt. Och därför tvingar jag mig se regnet falla över den jord vi så står och stampar på. När himlen låter sitt regn stilla falla, som ställföreträdande gråterskors tårar, för sörjandes förluster och bultande smärta. Som om himlen gråter de tårar du inte förmår släppa fram, när du sväljer ner halsens klump med en pint och avslaget tittar långt, långt bort. Att ha varit så nära och slutat så oändligt långt ifrån.
I D&M´s tonårstillvaro spelades det hårdrock. I replokaler, på lokala scener men även i ett antal inspelningsstudios, där drömmar skulle realiseras i form av, de vid denna predigitala tidsepok rådande, demotaperna. När D&M lagt sina galopperande basmattor skulle ECD-hårdrocken förgyllas med hallucigent luftig stämsång och eftersom målbrottet då slutligen lämnats, fick ansvaret tas av 2/3´s D&M.
En av alla dessa ljudingenjörer var likt en technicolorerad karikatyr på övervintrad studiestädare. ”Vill du ha mer diskant, ja då sätter jag på mig hockeyhandskarna och vevar en stund här då.” ”Mer bas? Fram med vinschen så skotar jag hem en 20-30 varv.” Efter att D&M, i slingat hår med hockeynacke och måsvingar över öronen, levererat en överstämma som i bästa fall kan kallas ambitiös, lutade sig denne gigant av källarlokalsinstängdhet, fram och berättade att han var nöjd eftersom insatsen var ”close enough for rock´n roll”. Först kändes det som en skönt cool, om än något försoffad, kommentar. Lite sådär wow, liksom. Ett sipp ur den storebrorslangade punkölen, en snart färdigkramad Göteborgs Rapé under läppen och lite inställsamt hö-hö. Men bara sekunder efter att preskriptionstiden för rapp svarskommentar gått ut, väcktes känslan av att tillräckligt nära aldrig kan vara tillräckligt bra. Close enough aint good enough for, the Gods of heavy metal, Dungeon. Typ.
Och close enough kan aldrig vara good enough för D&M´s Arsenal. Det kan aldrig vara okej, och okej kan aldrig vara tillräckligt bra. En hedrande tredjeplats kan aldrig vara tillräcklig bara för att alla experter spådde oss dåliga nog att hamna utanför topp fyra. Om vi inte vågar sikta högt hur skall vi då kunna hamna längst upp?
Det engelska folket lade sin röst i våras och det svenska gjorde detsamma här för leden. Arsène har uppgivit att Arsenal måste börja vinna och att han redan gjort sitt val. Men jag undrar fortfarande vad han valde. Sin inslagna väg, med den vackraste av visioner, eller ett pragmatiskt ställningstagande grundat på presterade resultat och ouppnådda mål? Valde han att svälja sin stolthet, när Projekt Arsenal 2.2 inte vann, eller valde han att sitta med det vackraste av Svarte Pettrar för att se på när Pojken med Guldbyxorna från Eastlands, med stormsteg kutar förbi?
Och hur länge kan tvekans isande hällregn få hålla oss nedkylda? Hur länge kan valets uppenbarelse få gömma sig under det vackra ordets beslöjande paraplyer? När är det hög tid för att få avnjuta och avgöra om vi går in i framtiden med den kraftfulla rustningens Power Suite eller med Kejsarens Nya Kläder? D&M säger att tiden är nu och tiden är knapp.
Det är nu vi måste välja Arsène och det är nu du måste visa oss följeslagare vad du har valt. Du har uppgivit flertalet säsonger men alltid skjutit upp avgörandet. Nu står du där vi står, vid vägs ände, nära men ändå alltid långt ifrån. Och det är nu du måste visa, varje studioräv inom oss alla, att Close enough aint good enough. Det är i år du måste visa att det inte var ifjol vi hade chansen. Det är denna säsong du måste visa att regnets tårar fallit i onödan och inte förgäves. Att vi inte även nästa höst, skall behöva sitta vid samma bitterhetens disktrasestinkande bardisk och behöva se samma hällregn falla, med samma förluster att skölja ned. Så våga visa oss din röstsedel, Arsène och våga stå upp för Arsenal och för oss.
torsdag 7 oktober 2010
Såhär i landslagsspelsuppehållet
Säsongen har just startat, skepp och drömmar har redan gått i kras och Liverpool ser, i sällskap av ännu ett amerikanskt ägande, ut att åka ned i Npower Championship. Arsenal har redan tappat en himla massa erbarmligt onödiga poäng mot lag vi inte borde, försvarsspelet inklusive målvakt fladdrar hej villt och allt verkar, kort sagt, se ut som vanligt. Det är landslagsuppehåll och du känner samma gamla vanliga energilöshet, upplevelse av ett varande utan sammanhang och livet endast som en transportsträcka mellan två ack så viktiga och avgörande specialsträckor.
Vi skall därför passa på och vända blickarna hemåt. Vi talar då inte om försvarsspel, målvaktsabsens eller Mr Own Goal, utan om den lilla världen som du som man delar med kvinna och, i många fall, även barn. Det är dags för en relationsstund. Du vet; vårda relationer till nära och kära, ringa en äldre släkting och fråga hur det går med kolonilotten, försöka få med vännen Keyaccount Manegern på en liten öl, eller tacka ja till en gammal väns förslag om biokväll mitt i veckan. Men även staga upp situationen i TV-soffan, inte endast genom att besöka Media Markt för uppdatering av hårdvaran.
Som den samlevnadsexpert D&M numera ser sig, vill jag ge rådet att alltid, i alla lägen, se frun som sensibelt och kognitivt överlägsen dig själv. Dvs. att hon faktiskt har förmågan hon efterfrågar av/hos dig; att höra vad som inte säges, alternativt luddas in i en massa annat obegripbart.
Denna syn på kvinnans överlägsenhet skall också delges aktuell kvinna. Detta eftersom hon dels blir glad, mår bra och får ökad lust till närhet och samvaro, vilken inte endast vilar på fotmassagens eller huvudbottenkliandets grundvalar (så kallad win-win), men främst för att hon då ser dig som kognitivt underlägsen och helt utan resurser att föra bakom ljus, tala i gåtor eller antyda utan att uttala.
Hon får en bild av dig som en lätt måltavla och du får fritt spelrum för att iscensätta eventuella slumper såsom planeringskväll+CL-kvällsmatch, parmiddag+match eller arbetsresor+Arsenal live. Etc.
Endast fantasin sätter gränser. Lycka till!
Vänligen
Farbror D&M
Vi skall därför passa på och vända blickarna hemåt. Vi talar då inte om försvarsspel, målvaktsabsens eller Mr Own Goal, utan om den lilla världen som du som man delar med kvinna och, i många fall, även barn. Det är dags för en relationsstund. Du vet; vårda relationer till nära och kära, ringa en äldre släkting och fråga hur det går med kolonilotten, försöka få med vännen Keyaccount Manegern på en liten öl, eller tacka ja till en gammal väns förslag om biokväll mitt i veckan. Men även staga upp situationen i TV-soffan, inte endast genom att besöka Media Markt för uppdatering av hårdvaran.
Som den samlevnadsexpert D&M numera ser sig, vill jag ge rådet att alltid, i alla lägen, se frun som sensibelt och kognitivt överlägsen dig själv. Dvs. att hon faktiskt har förmågan hon efterfrågar av/hos dig; att höra vad som inte säges, alternativt luddas in i en massa annat obegripbart.
Denna syn på kvinnans överlägsenhet skall också delges aktuell kvinna. Detta eftersom hon dels blir glad, mår bra och får ökad lust till närhet och samvaro, vilken inte endast vilar på fotmassagens eller huvudbottenkliandets grundvalar (så kallad win-win), men främst för att hon då ser dig som kognitivt underlägsen och helt utan resurser att föra bakom ljus, tala i gåtor eller antyda utan att uttala.
Hon får en bild av dig som en lätt måltavla och du får fritt spelrum för att iscensätta eventuella slumper såsom planeringskväll+CL-kvällsmatch, parmiddag+match eller arbetsresor+Arsenal live. Etc.
Endast fantasin sätter gränser. Lycka till!
Vänligen
Farbror D&M
onsdag 6 oktober 2010
Inga bra veckor, de här
för när man tappar poäng i 94:e minutern på SoL, förlorar hemma mot West Brom och följer upp det med att förlora på Stamford Bridge, tillsammans med en tvåsiffrig skadelista, då är det inte så himla kul att vara Arsenal. Men nu råder vi bot och bättring, för den här är rolig: Varsegoda.
fredag 1 oktober 2010
Ord från en ex bandykeeper
Det svåra med våra målvakter Fabianski och Almunia, som ligger först i rangordningen, är inte deras respektive spelförmågor. Deras problem är att de saknar ett antal, för en målvakt, livnödvändiga egenskaper.
Förutom de självklara, att styra ett försvar och totalt äga sitt straffområde, saknar de den där lilla galenskapen som de bästa allt som ofta besitter. Den totala viljan att stå i centrum, att ha det tyngsta av ansvar på just deras axlar och njuta av det samt förmågan att växa ju svårare situation de ställs inför. Dessutom verkar de (Almunia och Fabianski) sakna det totalt verklighetsfrånvända självförtroendet, det som gör att målvakten alltid, i alla lägen se sig som bäst i världen, vad som än händer eller har hänt. För alla målvakter gör misstag, skillnaden är hur de reagerar på dem, tacklar dem och tar sig vidare. Skäller de ut en back, en motståndare, en domare, en stolpe eller för den delen en reklamskylt. Eller börjar de skrumpna, krympa och till slut bli det helt osynliga barnet. Både Almunia och Fabianski tenderar att göra det senare, därför kommer ingen av dem att bli vår förstemålvakt att lita på.
Dessa ovan nämnda, för en målvakt nödvändiga, egenskaperna verkar dock finnas i vår målvakt nr 4, Szczesny, som på ett nästan bendtnerskt sätt ser på sig själv som världens bäste. Detta kan man tycka vad man vill om, men om han kompletterar snacket med handling har han alla förutsättningar att bli hur bra som helst. För detta är egenskaper som är väldigt svåra att träna upp.
Alla något sånär habila målvakter kan rädda en straff, men det som gör skillnad är hur du reser dig och går vidare efter en miss. Hur du stångar världen och gör den till din undersåte, inte blir uppäten av den. Det är vad målvaktsspel handlar om. Fråga D&M, han har vaktat mål den varelsen.
Förutom de självklara, att styra ett försvar och totalt äga sitt straffområde, saknar de den där lilla galenskapen som de bästa allt som ofta besitter. Den totala viljan att stå i centrum, att ha det tyngsta av ansvar på just deras axlar och njuta av det samt förmågan att växa ju svårare situation de ställs inför. Dessutom verkar de (Almunia och Fabianski) sakna det totalt verklighetsfrånvända självförtroendet, det som gör att målvakten alltid, i alla lägen se sig som bäst i världen, vad som än händer eller har hänt. För alla målvakter gör misstag, skillnaden är hur de reagerar på dem, tacklar dem och tar sig vidare. Skäller de ut en back, en motståndare, en domare, en stolpe eller för den delen en reklamskylt. Eller börjar de skrumpna, krympa och till slut bli det helt osynliga barnet. Både Almunia och Fabianski tenderar att göra det senare, därför kommer ingen av dem att bli vår förstemålvakt att lita på.
Dessa ovan nämnda, för en målvakt nödvändiga, egenskaperna verkar dock finnas i vår målvakt nr 4, Szczesny, som på ett nästan bendtnerskt sätt ser på sig själv som världens bäste. Detta kan man tycka vad man vill om, men om han kompletterar snacket med handling har han alla förutsättningar att bli hur bra som helst. För detta är egenskaper som är väldigt svåra att träna upp.
Alla något sånär habila målvakter kan rädda en straff, men det som gör skillnad är hur du reser dig och går vidare efter en miss. Hur du stångar världen och gör den till din undersåte, inte blir uppäten av den. Det är vad målvaktsspel handlar om. Fråga D&M, han har vaktat mål den varelsen.
måndag 27 september 2010
I morgon är det match
Detta är en match vi bör kunna ta i alla fall en poäng. En poäng och vi är nöjda. Av den anledningen bör vi ha följande strategi:
Först och främst bör vi vila så många viktiga spelare som bara är möjligt inför helgens match på Stamford Bridge. Därefter skall vi, inför helgens match, sålla bort de ointresserade, såsom lördagens Diaby och Eboué, vilka således kan spela sig trötta i morgon kväll, och bli inaktuella inför söndagen. Vill även använda denna match för att ge unga och förhoppningsvis viljefyllda unga spelare såsom JET och framför allt Lansbury chansen. (Bör inte kunna bli sämre än lördagens Diaby och Eboué).
Nu dök Almunias ”skada” upp som ett brev på posten, en så kallad Wenger-petning, vilket ni alla förstår. Så då står vi där med ärketomten Fabianski som ni alla känner till som helt bedrövlig. Och här kommer bomben: Wenger går bananas, handlar mot alla sina tidigare principer när det gäller målvakter och ger Szczesny chansen. Del för att bevisa att han visst ger unga målvakter chansen, dels för att han någon stans också insett att Fabianski är det han är, men framför allt med tanken att klarar Szczesny en match i Belgrad så klarar han Stamford Bridge och resten av säsongen.
Jag är inte dum, jag vet att det är D&M och inte Wenger som tänker genom dessa fingertoppars dansande över Qwerty´t. Men tänk om Wenger tar chansen, fångar möjligheten och morgondagen.
Då kan morgondagen vara första dagen av ditt nya liv med Arsenal. Känn på den du!
Först och främst bör vi vila så många viktiga spelare som bara är möjligt inför helgens match på Stamford Bridge. Därefter skall vi, inför helgens match, sålla bort de ointresserade, såsom lördagens Diaby och Eboué, vilka således kan spela sig trötta i morgon kväll, och bli inaktuella inför söndagen. Vill även använda denna match för att ge unga och förhoppningsvis viljefyllda unga spelare såsom JET och framför allt Lansbury chansen. (Bör inte kunna bli sämre än lördagens Diaby och Eboué).
Nu dök Almunias ”skada” upp som ett brev på posten, en så kallad Wenger-petning, vilket ni alla förstår. Så då står vi där med ärketomten Fabianski som ni alla känner till som helt bedrövlig. Och här kommer bomben: Wenger går bananas, handlar mot alla sina tidigare principer när det gäller målvakter och ger Szczesny chansen. Del för att bevisa att han visst ger unga målvakter chansen, dels för att han någon stans också insett att Fabianski är det han är, men framför allt med tanken att klarar Szczesny en match i Belgrad så klarar han Stamford Bridge och resten av säsongen.
Jag är inte dum, jag vet att det är D&M och inte Wenger som tänker genom dessa fingertoppars dansande över Qwerty´t. Men tänk om Wenger tar chansen, fångar möjligheten och morgondagen.
Då kan morgondagen vara första dagen av ditt nya liv med Arsenal. Känn på den du!
söndag 26 september 2010
Bäste Wenger
Vi måste sluta träffas så här. Eller träffas och träffas, du vet vad jag menar. D&M i nedsjunken i en fåtölj du, Wenger, i en annan. Korslagda ben framför en öppen spis stillsamt värmande brasa. Kanske var sin konjakskupa, kanske ett glas kraftfull och fylligt rött. D&M föredrar Primitivo och det kanske, namnet till trots, skulle kunna falla dig i smaken.
Men vi måst sluta träffas så här. Vi måste finna andra ämnen att samtala om. Liksom alla andra relationer, så behöver vår andas ny luft, få näring och syre, ja något nytt att samtala om. Vi kan inte alltid lägga våra pannor i djupa veck och tvingas samtala kring samma ämne, kväll efter kväll, vecka efter vecka, år efter år. För, Bäste Wenger, vi börjar kunna det här nu. Eller, vi borde ha lärt oss, vi borde kommit över detta ämne, lämnat det bakom oss och tagit oss vidare. För det borde finnas så många saker vi skulle kunna tala om, du och jag Wenger. Vi skulle kunna tala om underbart offensiva löpvägar, om en fantastiskt potentiell juniorkull där Ray Parlour har reinkarnerats i en kille som nästan heter som TH14, om box to box och om snabba omställningars magiska kraft.
Vi borde tala om prinsesskalas, om det svåra i att egenhändigt hembakta pizzor jämförs med torgets hafsverk och i ungarnas värld förlorar till dessa simpla skuggverk. Vi skulle kunna tala om en faders stora ansvar gentemot en dotter och dennas självbild i förhållande till en svår yttre påverkan av kompisar, killar och normer om vad hur en tjej skall se ut eller vara. Vi skulle kunna analysera begreppet tjejkraft utifrån olika generationers infallsvinklar eller tala om hur man roar sig och familjen i evighetslånga bilköer på sommarsemestrar i Provance.
Vi skulle kunna tala oss varma om staden Londons underbara arkitektur och allmänna livskraft. Du skulle säkerligen ha den goda smaken att berömma D&M för en kommande Kanonmagasinetkrönika i ämnet och D&M skulle nicka, ta emot och tacka för råd om meningars längd och kommateringars förekomst.
Vi skulle kunna tala om vad som helst. Vad som helst skulle kännas mer spännande, mer givande och mindre tröttsamt. Men ändå, Bäste Wenger, så står vi kvar på samma punkt, samma gamla utnötta ämne och frågeställningar dyker upp även denna kranka söndagsmorgons blekfula och sömnlösa morgon.
Varför, Bäste Wenger, måste vi alltid behöva prata om målvakter? Varför måste vi ödsla så mycket energi och lidande på en sådan fråga, så lätt att identifiera? Problem, mål och lösning/väg till målet. Hur kan det vara så svårt? För det kan ju inte vara så att du inte ser, att du inte vet eller förstår. Du kan ju liksom inte ha missat, du kan ju inte ha undgått.
Du gav Fabianski chanser i slutet av förra säsongen och, i princip, hela försäsongen med tydligt anslag om att han nu skulle greppa förstaplatsen. Du såg hur det gick och var tvungen att vända hemåt för den redan utsorterade Almunia. Denne stod upp ett par matcher, men föll åter till gamla synder igår. Vi kunde skymta dem redan mot Bolton och de bröt, med full kraft, genom förvaret igår. En Szczesny går ut i pressen och säger sig vara förbisedd, du väljer att svara att han borde känna sig så, samtidigt som du fortsätter matcha två clowner under en och samma vecka, adderat till hänvisning om att även Mannone står före i kön.
Och jag orkar inte mer, Wenger, jag orkar inte behöva prata om detta veranda gång. Varenda höst, varenda vinter och varje vår. Samma fråga, samma stinkande surältande med samma brist på lösning från dig Wenger. Jag vill tala om annat. Jag vill berömma dig, stryka dig medhårs och säga att du har otroligt snygg kostym på dig idag. Vill berömma dig för ditt uttal, din livfullhet och din förmåga att vaska fram guld ur ligor som verkar till bredden fyllda av värdelös sand.
Jag vill inte behöva tala om detta ständigt olösta målvaktsproblem. Inte igen. Inte nu. Inte även detta år.
Men vi måst sluta träffas så här. Vi måste finna andra ämnen att samtala om. Liksom alla andra relationer, så behöver vår andas ny luft, få näring och syre, ja något nytt att samtala om. Vi kan inte alltid lägga våra pannor i djupa veck och tvingas samtala kring samma ämne, kväll efter kväll, vecka efter vecka, år efter år. För, Bäste Wenger, vi börjar kunna det här nu. Eller, vi borde ha lärt oss, vi borde kommit över detta ämne, lämnat det bakom oss och tagit oss vidare. För det borde finnas så många saker vi skulle kunna tala om, du och jag Wenger. Vi skulle kunna tala om underbart offensiva löpvägar, om en fantastiskt potentiell juniorkull där Ray Parlour har reinkarnerats i en kille som nästan heter som TH14, om box to box och om snabba omställningars magiska kraft.
Vi borde tala om prinsesskalas, om det svåra i att egenhändigt hembakta pizzor jämförs med torgets hafsverk och i ungarnas värld förlorar till dessa simpla skuggverk. Vi skulle kunna tala om en faders stora ansvar gentemot en dotter och dennas självbild i förhållande till en svår yttre påverkan av kompisar, killar och normer om vad hur en tjej skall se ut eller vara. Vi skulle kunna analysera begreppet tjejkraft utifrån olika generationers infallsvinklar eller tala om hur man roar sig och familjen i evighetslånga bilköer på sommarsemestrar i Provance.
Vi skulle kunna tala oss varma om staden Londons underbara arkitektur och allmänna livskraft. Du skulle säkerligen ha den goda smaken att berömma D&M för en kommande Kanonmagasinetkrönika i ämnet och D&M skulle nicka, ta emot och tacka för råd om meningars längd och kommateringars förekomst.
Vi skulle kunna tala om vad som helst. Vad som helst skulle kännas mer spännande, mer givande och mindre tröttsamt. Men ändå, Bäste Wenger, så står vi kvar på samma punkt, samma gamla utnötta ämne och frågeställningar dyker upp även denna kranka söndagsmorgons blekfula och sömnlösa morgon.
Varför, Bäste Wenger, måste vi alltid behöva prata om målvakter? Varför måste vi ödsla så mycket energi och lidande på en sådan fråga, så lätt att identifiera? Problem, mål och lösning/väg till målet. Hur kan det vara så svårt? För det kan ju inte vara så att du inte ser, att du inte vet eller förstår. Du kan ju liksom inte ha missat, du kan ju inte ha undgått.
Du gav Fabianski chanser i slutet av förra säsongen och, i princip, hela försäsongen med tydligt anslag om att han nu skulle greppa förstaplatsen. Du såg hur det gick och var tvungen att vända hemåt för den redan utsorterade Almunia. Denne stod upp ett par matcher, men föll åter till gamla synder igår. Vi kunde skymta dem redan mot Bolton och de bröt, med full kraft, genom förvaret igår. En Szczesny går ut i pressen och säger sig vara förbisedd, du väljer att svara att han borde känna sig så, samtidigt som du fortsätter matcha två clowner under en och samma vecka, adderat till hänvisning om att även Mannone står före i kön.
Och jag orkar inte mer, Wenger, jag orkar inte behöva prata om detta veranda gång. Varenda höst, varenda vinter och varje vår. Samma fråga, samma stinkande surältande med samma brist på lösning från dig Wenger. Jag vill tala om annat. Jag vill berömma dig, stryka dig medhårs och säga att du har otroligt snygg kostym på dig idag. Vill berömma dig för ditt uttal, din livfullhet och din förmåga att vaska fram guld ur ligor som verkar till bredden fyllda av värdelös sand.
Jag vill inte behöva tala om detta ständigt olösta målvaktsproblem. Inte igen. Inte nu. Inte även detta år.
lördag 25 september 2010
Arsenal-Ondskan: 0-666
Nej det är för sorgligt det här. Om vi skall vara vuxna människor, om Arsenals fotbollsspelare skall anses vara vuxna människor så kan man inte tappa de lägen som andra lägger i ens händer. När shitty besegrar che£sky, så öppnas en gratismöjlighet, en gräddfil eller en ypperlig chans att knapra in på det försprång vi redan bjussat våra konkurrenter på. Och så går vi ut och beter oss på detta sätt.
Vad i hela friden höll våra ytterbackar på med? Vårat centrala mittfält? Var var Wenger när alla världens målvakter bad om att få komma, gratis, till oss i somras? För den där tomten Wenger insisterar på att ställa i målet? Enda trösten är att halvfiguren på bänken är, om möjligt, ännu sämre. Eller, det kanske inte är någon som helst tröst, när man tänker efter.
Tänkte på Corson i West Brom-målet. Jag funderade på hur det känns att spela i ett okej EPL-lag, tjäna gott med pengar och ha en okej karriär bland toppen av ligorna. Fine? Men samtidigt göra allt detta med vetskapen om att killen på andra sidan planen, han som står i mål i ett lag som spelar CL varje år, som aspirerar på topp 3 platserna år efter år, samtidigt som Carson får sig en vända i The Championship, den killen får lira toppmatcherna, samtidigt som han är så enormt mycket sämre, ja rent ut sagt bedrövlig, än Corson. Undrar hur en habil målvakt som Corson tänker över den situationen, den orättvisan. För vad har Almunia, eller för den delen Fabianski, gjort för att förtjäna ynnesten att spela i ett topp 3-4 lag i England, ett lag som spelar CL-kvart nästan varje år och även semis ibland?
Jag ser framför mig en bild där D&M och Wenger öppnar en flaska rött, sjunker ned i chesterfield-fåtöljerna för att verkligen samtala. Vi återkommer till den konversationen en annan dag. För i dag är D&M tyst, vill inte prata, vill inte berätta hur jag känner det. Vill inte behöva fundera på någon lösning, inte finna något fix till allt detta trasiga. Vill bara dricka ett glas till. Ett glas till och sedan få sova. För det här var inget bra, Wenger.
Vad i hela friden höll våra ytterbackar på med? Vårat centrala mittfält? Var var Wenger när alla världens målvakter bad om att få komma, gratis, till oss i somras? För den där tomten Wenger insisterar på att ställa i målet? Enda trösten är att halvfiguren på bänken är, om möjligt, ännu sämre. Eller, det kanske inte är någon som helst tröst, när man tänker efter.
Tänkte på Corson i West Brom-målet. Jag funderade på hur det känns att spela i ett okej EPL-lag, tjäna gott med pengar och ha en okej karriär bland toppen av ligorna. Fine? Men samtidigt göra allt detta med vetskapen om att killen på andra sidan planen, han som står i mål i ett lag som spelar CL varje år, som aspirerar på topp 3 platserna år efter år, samtidigt som Carson får sig en vända i The Championship, den killen får lira toppmatcherna, samtidigt som han är så enormt mycket sämre, ja rent ut sagt bedrövlig, än Corson. Undrar hur en habil målvakt som Corson tänker över den situationen, den orättvisan. För vad har Almunia, eller för den delen Fabianski, gjort för att förtjäna ynnesten att spela i ett topp 3-4 lag i England, ett lag som spelar CL-kvart nästan varje år och även semis ibland?
Jag ser framför mig en bild där D&M och Wenger öppnar en flaska rött, sjunker ned i chesterfield-fåtöljerna för att verkligen samtala. Vi återkommer till den konversationen en annan dag. För i dag är D&M tyst, vill inte prata, vill inte berätta hur jag känner det. Vill inte behöva fundera på någon lösning, inte finna något fix till allt detta trasiga. Vill bara dricka ett glas till. Ett glas till och sedan få sova. För det här var inget bra, Wenger.
fredag 24 september 2010
Fredagsgåtan
Arsenal har Arsenal TV, Manu MUTV och chelsky har Chelsea TV, men vad har då Liverpool?
Svar: History Channel.
Svar: History Channel.
torsdag 23 september 2010
Detta med målvakter
Asså... Nu är D&M sur. D&M är riktigt iriterad och dessutom orolig. Och denna gång handlar det om Wenger och dennes sätt att hantera målvaktsfrågan. För han gick i våras ut och sade att Szczesny är en blivande nr 1 i Arsenal, han hävdar att Fabianski är/kommer att bli världsklassmålvakt, Mannone skall ju vara en lovande kille samtidigt som han låter Almunia stå vecka efter vecka. Jag får det inte att gå ihop. För självklart måste han pusha och uppmuntra, tala gott om och ge trygghet för våra målvakter, men effekten blir den motsatta både för dem och för laget: Han säger en sak och visar genom handling en annan.
För hur skall någon av Mannone och Szczesny bli någonting, om de aldrig får spela?
För spela måste de, och spela kommer de att göra. Som det verkar dock inte i Arsenal och det vore för j-la tragiskt om exempelvis Szczesny blir en stormålvakt i annan klubb för att han aldrig fick chansen hos oss, samtidigt som vi sitter kvar med en Fabianski som fått mängder av chanser men sumpat, i princip, samtliga?
Detta gör D&M som sagt sur, arg och väldigt orolig för vår framtid på en så enormt viktig position som målvakten. Enormt oskön känsla!
EDIT: Glömde den här:
Question: What's the difference between Liverpool and a tea bag?
Answer: The tea bag stays longer in the cup.
Lite småkul...
För hur skall någon av Mannone och Szczesny bli någonting, om de aldrig får spela?
För spela måste de, och spela kommer de att göra. Som det verkar dock inte i Arsenal och det vore för j-la tragiskt om exempelvis Szczesny blir en stormålvakt i annan klubb för att han aldrig fick chansen hos oss, samtidigt som vi sitter kvar med en Fabianski som fått mängder av chanser men sumpat, i princip, samtliga?
Detta gör D&M som sagt sur, arg och väldigt orolig för vår framtid på en så enormt viktig position som målvakten. Enormt oskön känsla!
EDIT: Glömde den här:
Question: What's the difference between Liverpool and a tea bag?
Answer: The tea bag stays longer in the cup.
Lite småkul...
Top of the League
Yes. Igår förlorade både che£sky och shitty, vilket alltid bringar D&M glädje, på samma sätt som ett poängtappande i 94:e minuter på Stadium of Light alltid och fortfarande smärtar som en tagg fastvuxen i hjärtats ömkande jordmån. För som vi varit inne på tidigare så behövs ibland andra lags, och fans, olycka för att, självklart på ett oerhört primitivt sätt, ens egna inte skall göra sig så erbarmligt smärtsamt påmind. Så därför, trots att det inte handlade om förlorade poäng i EPL utan bara om CC misslyckanden, så gläds vi idag med Newcastle respektive West Brom för deras segrar. Vi sänder även League One-laget Northampton en klappande och gratulerande hand för axlar trötta av stångande på Anfield.
Från Arsenals vinst på Three Point Lane, har det, som en veckas kvarglömd gympapåse, legat en bilukt av otrevlighet i och med Kieran Gibbs mellanbensskada där ett ben, bredvid det fjolåret skadade, eventuellt skulle vara brutet och då hålla honom borta från spel i månader, inte helt olikt fjolårets sju-åtta månader i rehabcentret. Nu visade sig den stinkande påsen inte vara varken så långtida eller så illa, utan Kierans skada skall enligt .com vara så kallat short term i form av yttre blödningar och blåmärken. D&M drar en lättnadens suck men sneglar ändå på den bifogade tabellen. Den enda tabell vi ständigt toppar, den över hur många matcher som hittills missats av skadade spelare, och där vi är överlägsna våra konkurrenter i den vanliga ligatabellen.
Trösten kommer då, som så mycket annat, från Småland. IKEA, Lena Ph, allmänt utspridd frikyrklighet och semipoppig gothrock har nu fått sällskap av Markus ”Vasa” Svensson som just lämnat sitt arbete som fotbollsfysiolog/assisterande fystränare i Notts County för motsvarande på London Colney. Denne 33-åring har inte bara varit Nottingham och arbetat utan även i Derby, Rochdale och Preston. D&M har ännu inte inventerat dessa klubbars respektive skadehistoria, men kan bara hoppas att denne smålänning kan införa god hushållning och sparsamhet med skadefrånvaro i truppen. Detta så att vi kan få se en annan tabell toppas av Arsenal.
Kör så det ryker, Vasa. Du har D&M´s välansade välsignelse.
onsdag 22 september 2010
Dagens Erbjudande
Kom och köp, konserverad gröt. Eller så gratulerar vi spurs till väl genomförda 90 minuter och släpper det där med förlägning. Sådana småsaker. Well done, you spurs.
tisdag 21 september 2010
Ja, men vad fasen?
Det började ju så bra. Under eftermiddagen såg West Ham ut att knycka tre poäng mot odjuren på Britannia. Det blev till slut bara en, men ändå ett fall framåt, eller bakåt för galenpannorna i Stoke On Trent, så positiva vibrationer uppstod och förökade sig sedan fram till att spurs håller på att tappa konceptet totalt mot Wolves och D&M börjar vädra morgonluft. Sedan kommer ett motlägg och en kommunikationsmiss i Wolves bakre led och sedan var den eftermiddagen solkad av N17-glädjebesudlande effekter.
Nåväl. J och J dök upp, vid gott humör och den, av D&M inköpte, Lagerresursen börjades i nyttjas i lämplig fart. Så en kvart efter avspark var D&M i lätt salongsberusad upplaga och sannerligen vad upplyftande ett orättvist och högst turligt ledningsmål inverkade på kvällen. Lite halvliggande, snackset där, ölglaset (nej inte direkt ur burken, vi har ju gäster, älskling) där och god stämning i samkvämet. Då Cesc var tvungen att byta började de onda aningarnas oråd sprida sig och en, om sanningen skall fram, ganska usel förstahalvlek gjord D&M tämligen halvvek.
Räddad av klockan och halvlekskockan, rätt ut i köket för depåstopp. Högre tempo i andra och allt mer högljutt i herrummet. Positiva känslor och rapporter om att ungarna nu sov gott, gjorde att man bara väntade på att vi skulle finna en spik att köra i Steve Bruce´s kista. Och så händer det. Så åker den nästan oförskämt genomtrevlige Alexander Song ut för, tjaaa jag vet inte. 10 kämpande män håller boll och spelar av, D&M ser genom nervositetens dimslöjor Nasri och Rosicky hålla Sunderland ifrån bollen, ifrån chanserna, de kommer ingenstans och där tråcklar sig Nasri plötsligt in i straffområdet och gör tillvaron omöjlig att utstå för försvararen. Nu jäklar vankas det straffspark och nu jäklar skall det sättas straffspark, nu skall det för allt smör i Småland konsolideras.
Ni vet själva hur det gick. Inte alls. Killen går på kraft, killen som före arton månader av skadefrånvaro hade ett skott som vitryssar och till manchester utflyttade gb´s bara kunde drömma om, killen skjuter över. Ansiktet döljs i händerna, en snus lägges in men vi är fortfarande i ledning.
J ansåg att Arsenal hade matchen säker i sin säck men den luttrade D&M såg en helt anan match. En dryg halv veckas slipat socialiseringsprocess hade lett till ett andlöst mörbultande crescendo. Matchen var igång, vi var i ledning och i köket stökade kvinnfolket omkring i endast positiva förtecken.
Sedan släpper vi resten. Upp som en sol och ned som en pannkaka. Människosläktets nedärvda straff, vi är dömda att genomlida. Till på köpet utan att man kunde se det komma, till på köpet en ex-spurs, till på köpet i övertidens sista flämtande stund. Och Steve Bruce. Den glädjen hade man inte önskat honom. Så med matchpuls på infarktsnivå släntrar spillran in i matrummet för, en av stunden krävd, metamorfos de Lux.
Fru D&M hade skapat en enormt god kinesisk variant av den japanska Miso-soppan, sällskapet var gott men att tappa två poäng i fjärde övertidsminutens sista stund…
Tilläggas bör även att D&M, efter Stoke-West Ham och i början av spursmatchen stökade ihop en synnerligen uppskattad blåbärspaj. För går du all in på kvällen får du lägga in ett kompromissens tillmötessteg. I varje fall hemma hos D&M.
Nåväl. J och J dök upp, vid gott humör och den, av D&M inköpte, Lagerresursen börjades i nyttjas i lämplig fart. Så en kvart efter avspark var D&M i lätt salongsberusad upplaga och sannerligen vad upplyftande ett orättvist och högst turligt ledningsmål inverkade på kvällen. Lite halvliggande, snackset där, ölglaset (nej inte direkt ur burken, vi har ju gäster, älskling) där och god stämning i samkvämet. Då Cesc var tvungen att byta började de onda aningarnas oråd sprida sig och en, om sanningen skall fram, ganska usel förstahalvlek gjord D&M tämligen halvvek.
Räddad av klockan och halvlekskockan, rätt ut i köket för depåstopp. Högre tempo i andra och allt mer högljutt i herrummet. Positiva känslor och rapporter om att ungarna nu sov gott, gjorde att man bara väntade på att vi skulle finna en spik att köra i Steve Bruce´s kista. Och så händer det. Så åker den nästan oförskämt genomtrevlige Alexander Song ut för, tjaaa jag vet inte. 10 kämpande män håller boll och spelar av, D&M ser genom nervositetens dimslöjor Nasri och Rosicky hålla Sunderland ifrån bollen, ifrån chanserna, de kommer ingenstans och där tråcklar sig Nasri plötsligt in i straffområdet och gör tillvaron omöjlig att utstå för försvararen. Nu jäklar vankas det straffspark och nu jäklar skall det sättas straffspark, nu skall det för allt smör i Småland konsolideras.
Ni vet själva hur det gick. Inte alls. Killen går på kraft, killen som före arton månader av skadefrånvaro hade ett skott som vitryssar och till manchester utflyttade gb´s bara kunde drömma om, killen skjuter över. Ansiktet döljs i händerna, en snus lägges in men vi är fortfarande i ledning.
J ansåg att Arsenal hade matchen säker i sin säck men den luttrade D&M såg en helt anan match. En dryg halv veckas slipat socialiseringsprocess hade lett till ett andlöst mörbultande crescendo. Matchen var igång, vi var i ledning och i köket stökade kvinnfolket omkring i endast positiva förtecken.
Sedan släpper vi resten. Upp som en sol och ned som en pannkaka. Människosläktets nedärvda straff, vi är dömda att genomlida. Till på köpet utan att man kunde se det komma, till på köpet en ex-spurs, till på köpet i övertidens sista flämtande stund. Och Steve Bruce. Den glädjen hade man inte önskat honom. Så med matchpuls på infarktsnivå släntrar spillran in i matrummet för, en av stunden krävd, metamorfos de Lux.
Fru D&M hade skapat en enormt god kinesisk variant av den japanska Miso-soppan, sällskapet var gott men att tappa två poäng i fjärde övertidsminutens sista stund…
Tilläggas bör även att D&M, efter Stoke-West Ham och i början av spursmatchen stökade ihop en synnerligen uppskattad blåbärspaj. För går du all in på kvällen får du lägga in ett kompromissens tillmötessteg. I varje fall hemma hos D&M.
lördag 18 september 2010
Att ha det i sig
Mitt i veckan som just gått, kom familjens överhuvud, Fru D&M, in i rummet där D&M satt och, sin vana trogen, spelade X-box. Med sig hade hon en idé om att paret D&M, på lördag, skulle gå ut och äta med ett annat par, låt oss för enkelhetens skull kalla dem J och J. Eftersom både J och J är synnerligen trevliga så biföll D&M genast förslaget, varefter den kvinnliga sidan av familjen påbörjade den sedvanliga planeringen och lokalinventerandet.
Som den försoffat igenslaggade varelsen D&M tyvärr blivit, föll polletten ned i långsammare takt än vad som varit lovvärt, varför den iskalla känslan av att riskera att missa en match, med genomsolida och skoningslösa klor omslöt D&M, just när planering var i full gång i annan del av hemmanet. Svettningar, iskyla i magen och en upplevelse av yrsel kastade sig över D&M, som i en hundradels sekund stod utan remedium. Men så; Ahh.... Ett problem, en lösning. Ett förslag till, vad som skulle kunna uppfattas som en kompromiss, uppfanns av kaospiloten längst upp i tornet.
”Älskling, varför bjuder vi inte hem J och J hit på middag i stället? Om de kommer över innan ungarna är sövda, så kan de ju träffa dem lite och leka lite, vore inte det trevligt?” ”Och (svärmor) F, kan ju också vara med, vore inte det mysigt?” Om ni hade kunnat beskåda denna process som D&M i denna stund genomgick, så skulle ni säkert sett två små antydningar till utbuktningar i pannan. Och om ni vågat er riktigt nära så skulle ni sett två små röda toppar skymtas, liksom bara som en antydan av utväxt. Ja, just precis, så var det: Hornen var på utväxt. ”Så bjuder vi på den där jättegoda Miso-soppan, som du brukar laga, som du gör så otroligt gott”. Trots att familjens överhuvud är utrustad med båda starkt intellekt och utvecklade kognitiva resurser, så blev liksom denna överdos av smicker för svår för henne att riktigt motstå.
Så en, förvisso säkerligen enormt trevlig, utekväll på stan, men UTAN matchen Sunderland-Arsenal och med de konsekvenser som detta skulle ha medfört av emotionell- och tankemässig frånvaro och rubbningar, förbyttes mot en helkväll i hemmet. En hemmakväll vilken inte bara inkluderade en urgod måltid, som dessutom kommer tillagas av annan person, utan också en förhoppningsvis härlig Bortamatch mot Sunderland, i gott sällskap av den om engelsk fotboll påläste och allmänbildade J.
Och D&M som inte trodde han hade det inom sig. Denna blåögda barhängspoet, vanligtvis dadaistiskt funderande över livet inte helt olikt Nalle Puh, genomförde här en alldeles utmärkt, så kallad, kupp. Och detta utan att vara riktigt medveten om det. Grattis D&M. Utveckling i mänsklighetens tjänst, eller bakvatten. Vi får se. D&M tar ett sipp på kaffekoppen, känner det svarta guldet rinna ned i magen och känner sig riktigt, riktigt nöjd. Med tillvaron och med sig själv.
Som den försoffat igenslaggade varelsen D&M tyvärr blivit, föll polletten ned i långsammare takt än vad som varit lovvärt, varför den iskalla känslan av att riskera att missa en match, med genomsolida och skoningslösa klor omslöt D&M, just när planering var i full gång i annan del av hemmanet. Svettningar, iskyla i magen och en upplevelse av yrsel kastade sig över D&M, som i en hundradels sekund stod utan remedium. Men så; Ahh.... Ett problem, en lösning. Ett förslag till, vad som skulle kunna uppfattas som en kompromiss, uppfanns av kaospiloten längst upp i tornet.
”Älskling, varför bjuder vi inte hem J och J hit på middag i stället? Om de kommer över innan ungarna är sövda, så kan de ju träffa dem lite och leka lite, vore inte det trevligt?” ”Och (svärmor) F, kan ju också vara med, vore inte det mysigt?” Om ni hade kunnat beskåda denna process som D&M i denna stund genomgick, så skulle ni säkert sett två små antydningar till utbuktningar i pannan. Och om ni vågat er riktigt nära så skulle ni sett två små röda toppar skymtas, liksom bara som en antydan av utväxt. Ja, just precis, så var det: Hornen var på utväxt. ”Så bjuder vi på den där jättegoda Miso-soppan, som du brukar laga, som du gör så otroligt gott”. Trots att familjens överhuvud är utrustad med båda starkt intellekt och utvecklade kognitiva resurser, så blev liksom denna överdos av smicker för svår för henne att riktigt motstå.
Så en, förvisso säkerligen enormt trevlig, utekväll på stan, men UTAN matchen Sunderland-Arsenal och med de konsekvenser som detta skulle ha medfört av emotionell- och tankemässig frånvaro och rubbningar, förbyttes mot en helkväll i hemmet. En hemmakväll vilken inte bara inkluderade en urgod måltid, som dessutom kommer tillagas av annan person, utan också en förhoppningsvis härlig Bortamatch mot Sunderland, i gott sällskap av den om engelsk fotboll påläste och allmänbildade J.
Och D&M som inte trodde han hade det inom sig. Denna blåögda barhängspoet, vanligtvis dadaistiskt funderande över livet inte helt olikt Nalle Puh, genomförde här en alldeles utmärkt, så kallad, kupp. Och detta utan att vara riktigt medveten om det. Grattis D&M. Utveckling i mänsklighetens tjänst, eller bakvatten. Vi får se. D&M tar ett sipp på kaffekoppen, känner det svarta guldet rinna ned i magen och känner sig riktigt, riktigt nöjd. Med tillvaron och med sig själv.
torsdag 16 september 2010
Nästan vuxna män gör saker med varandra
Asså... Nu kanske inte Braga var världens bästa av världens bästa. Men jösses vad vi rullade upp dem. Cesc var helt fantastisk och vi längtar efter att se honom när glädjen återkommit. Wilshere var ungefär 25 år och helt färdigutvecklad, med ett tvåvägsspel som var enormt. Brittisk på ett vackert sätt med skuldra mot skuldra och klockrena glidtacklingar 100% på bollen. Mmmmm... Tre Lejon, Jack. Vad glada de kommer vara när du tar över det mittfältet.
Chamakh löpte något kopiöst och skapade enorma ytor för laget. Han var överallt och D&M har liksom inte sett sådant totalägande av anfallet sedan våren -06, då TH14 lade ned europa på rygg.
D&M kan nog fortsätta lovprisa gårdagens salighet, men fru D&M har köpt Ben and Jerry och hämtat hem någon romcom, varför det bara är att stämpla in på fotmassagefabriksgolvets evigt tickande stämpelklocka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
