D&M has now left the building

I dag är det torsdagen den 7:e april. Nästa helg åker D&M till London för en stunds rekreation i gott sällskap och i den ljuvaste av miljöer. Lite fotboll, lite Bitter, lite dålig snabbmat i sunkiga inrättningar. Det är gott, det är input och det är batteriladdning.

För på senare tid har batterierna haft allt svårare att laddas om. Vi kan kalla det en upper body injury, eller ett allt högre flöde av tvekan. D&M älskar att skriva och älskar att bli läst. Dessa kärlekar har legitimerat all den tid som spenderats på att jobba med denna blogg som inte är en blogg, men som för var dag som gått blivit allt mer lik just en blogg. Inläggsfrekvensen har ökat i takt med att lusten för att bygga blogg ökat.

Fast det har också funnits stunder av tvekan. Det har funnits stunder av undran över om det är sunt att driva denna form av verksamhet utifrån rådande premisser. D&M har aldrig haft några svårigheter att ta kritik eller påhopp, snarare har dessa fungerat som injektioner att jobba på mer. Att kasta mer dynga på de som förtjänar det och mer kärlek till Arsenal och allt som med Arsenal medföljer. Så det är inte kritik eller påhopp som har fött tvekan.

Vi har ännu inte riktigt funnit orsaken, annat än den upper body injury som tidigare nämndes. Total orsak är inte kartlagt men symptomen pekar på lösningar i speciell riktning. En förändring är inte bara nödvändig för Wengers Arsenal, utan även för D&M´s bloggen-som-inte-är-en-blogg.

Därför lämnar D&M byggnaden i och med detta inlägg. Kanske dyker det här upp någon krönika från Kanonmagasinet, kanske någon åsiktsbomb eller kanske något enstaka infalls förverkligande. Kanske inte. Kanske dyker D&M upp i annan form eller på annan plattform. Kanske inte.

D&M vill tacka alla er som, under nästan året rörelsen varit igång, varit här inne, läst och kanske kommenterat något inlägg. Jag vill medsända en klappande hand på axeln till alla oss som lever, älskar, njuter och lider med en nära relation till ett fotbollslag. Alla vi vars tillvaro sätts i gungning av en utrusande målvaktspajjas, av en tränares ovilja att spetsa en anrättning med ett ljuvligt tillskott av spetskompetens eller av en central mittfältares genanta ovilja att arbeta defensivt.

Alla vi vars sinnesstämning korreleras med en resultatbörs och alla vi som i vuxen ålder bli allt mer lika ett latensbarn. Alla vi som läser ligatabeller som om de vore receptet på livets eleksir och alla vi som vänder och vrider, som grämer oss över det förgångna och våndas inför vad framtiden kommer bringa oss. Alla vi som älskar känslan av den smärta som gör oss så levande.

Tack för tiden vi haft tillsammans.

På återseende.