I morgon är det match

Detta är en match vi bör kunna ta i alla fall en poäng. En poäng och vi är nöjda. Av den anledningen bör vi ha följande strategi:

Först och främst bör vi vila så många viktiga spelare som bara är möjligt inför helgens match på Stamford Bridge. Därefter skall vi, inför helgens match, sålla bort de ointresserade, såsom lördagens Diaby och Eboué, vilka således kan spela sig trötta i morgon kväll, och bli inaktuella inför söndagen. Vill även använda denna match för att ge unga och förhoppningsvis viljefyllda unga spelare såsom JET och framför allt Lansbury chansen. (Bör inte kunna bli sämre än lördagens Diaby och Eboué).

Nu dök Almunias ”skada” upp som ett brev på posten, en så kallad Wenger-petning, vilket ni alla förstår. Så då står vi där med ärketomten Fabianski som ni alla känner till som helt bedrövlig. Och här kommer bomben: Wenger går bananas, handlar mot alla sina tidigare principer när det gäller målvakter och ger Szczesny chansen. Del för att bevisa att han visst ger unga målvakter chansen, dels för att han någon stans också insett att Fabianski är det han är, men framför allt med tanken att klarar Szczesny en match i Belgrad så klarar han Stamford Bridge och resten av säsongen.

Jag är inte dum, jag vet att det är D&M och inte Wenger som tänker genom dessa fingertoppars dansande över Qwerty´t. Men tänk om Wenger tar chansen, fångar möjligheten och morgondagen.

Då kan morgondagen vara första dagen av ditt nya liv med Arsenal. Känn på den du!

Bäste Wenger

Vi måste sluta träffas så här. Eller träffas och träffas, du vet vad jag menar. D&M i nedsjunken i en fåtölj du, Wenger, i en annan. Korslagda ben framför en öppen spis stillsamt värmande brasa. Kanske var sin konjakskupa, kanske ett glas kraftfull och fylligt rött. D&M föredrar Primitivo och det kanske, namnet till trots, skulle kunna falla dig i smaken.

Men vi måst sluta träffas så här. Vi måste finna andra ämnen att samtala om. Liksom alla andra relationer, så behöver vår andas ny luft, få näring och syre, ja något nytt att samtala om. Vi kan inte alltid lägga våra pannor i djupa veck och tvingas samtala kring samma ämne, kväll efter kväll, vecka efter vecka, år efter år. För, Bäste Wenger, vi börjar kunna det här nu. Eller, vi borde ha lärt oss, vi borde kommit över detta ämne, lämnat det bakom oss och tagit oss vidare. För det borde finnas så många saker vi skulle kunna tala om, du och jag Wenger. Vi skulle kunna tala om underbart offensiva löpvägar, om en fantastiskt potentiell juniorkull där Ray Parlour har reinkarnerats i en kille som nästan heter som TH14, om box to box och om snabba omställningars magiska kraft.

Vi borde tala om prinsesskalas, om det svåra i att egenhändigt hembakta pizzor jämförs med torgets hafsverk och i ungarnas värld förlorar till dessa simpla skuggverk. Vi skulle kunna tala om en faders stora ansvar gentemot en dotter och dennas självbild i förhållande till en svår yttre påverkan av kompisar, killar och normer om vad hur en tjej skall se ut eller vara. Vi skulle kunna analysera begreppet tjejkraft utifrån olika generationers infallsvinklar eller tala om hur man roar sig och familjen i evighetslånga bilköer på sommarsemestrar i Provance.

Vi skulle kunna tala oss varma om staden Londons underbara arkitektur och allmänna livskraft. Du skulle säkerligen ha den goda smaken att berömma D&M för en kommande Kanonmagasinetkrönika i ämnet och D&M skulle nicka, ta emot och tacka för råd om meningars längd och kommateringars förekomst.

Vi skulle kunna tala om vad som helst. Vad som helst skulle kännas mer spännande, mer givande och mindre tröttsamt. Men ändå, Bäste Wenger, så står vi kvar på samma punkt, samma gamla utnötta ämne och frågeställningar dyker upp även denna kranka söndagsmorgons blekfula och sömnlösa morgon.

Varför, Bäste Wenger, måste vi alltid behöva prata om målvakter? Varför måste vi ödsla så mycket energi och lidande på en sådan fråga, så lätt att identifiera? Problem, mål och lösning/väg till målet. Hur kan det vara så svårt? För det kan ju inte vara så att du inte ser, att du inte vet eller förstår. Du kan ju liksom inte ha missat, du kan ju inte ha undgått.

Du gav Fabianski chanser i slutet av förra säsongen och, i princip, hela försäsongen med tydligt anslag om att han nu skulle greppa förstaplatsen. Du såg hur det gick och var tvungen att vända hemåt för den redan utsorterade Almunia. Denne stod upp ett par matcher, men föll åter till gamla synder igår. Vi kunde skymta dem redan mot Bolton och de bröt, med full kraft, genom förvaret igår. En Szczesny går ut i pressen och säger sig vara förbisedd, du väljer att svara att han borde känna sig så, samtidigt som du fortsätter matcha två clowner under en och samma vecka, adderat till hänvisning om att även Mannone står före i kön.

Och jag orkar inte mer, Wenger, jag orkar inte behöva prata om detta veranda gång. Varenda höst, varenda vinter och varje vår. Samma fråga, samma stinkande surältande med samma brist på lösning från dig Wenger. Jag vill tala om annat. Jag vill berömma dig, stryka dig medhårs och säga att du har otroligt snygg kostym på dig idag. Vill berömma dig för ditt uttal, din livfullhet och din förmåga att vaska fram guld ur ligor som verkar till bredden fyllda av värdelös sand.

Jag vill inte behöva tala om detta ständigt olösta målvaktsproblem. Inte igen. Inte nu. Inte även detta år.

Arsenal-Ondskan: 0-666

Nej det är för sorgligt det här. Om vi skall vara vuxna människor, om Arsenals fotbollsspelare skall anses vara vuxna människor så kan man inte tappa de lägen som andra lägger i ens händer. När shitty besegrar che£sky, så öppnas en gratismöjlighet, en gräddfil eller en ypperlig chans att knapra in på det försprång vi redan bjussat våra konkurrenter på. Och så går vi ut och beter oss på detta sätt.

Vad i hela friden höll våra ytterbackar på med? Vårat centrala mittfält? Var var Wenger när alla världens målvakter bad om att få komma, gratis, till oss i somras? För den där tomten Wenger insisterar på att ställa i målet? Enda trösten är att halvfiguren på bänken är, om möjligt, ännu sämre. Eller, det kanske inte är någon som helst tröst, när man tänker efter.

Tänkte på Corson i West Brom-målet. Jag funderade på hur det känns att spela i ett okej EPL-lag, tjäna gott med pengar och ha en okej karriär bland toppen av ligorna. Fine? Men samtidigt göra allt detta med vetskapen om att killen på andra sidan planen, han som står i mål i ett lag som spelar CL varje år, som aspirerar på topp 3 platserna år efter år, samtidigt som Carson får sig en vända i The Championship, den killen får lira toppmatcherna, samtidigt som han är så enormt mycket sämre, ja rent ut sagt bedrövlig, än Corson. Undrar hur en habil målvakt som Corson tänker över den situationen, den orättvisan. För vad har Almunia, eller för den delen Fabianski, gjort för att förtjäna ynnesten att spela i ett topp 3-4 lag i England, ett lag som spelar CL-kvart nästan varje år och även semis ibland?

Jag ser framför mig en bild där D&M och Wenger öppnar en flaska rött, sjunker ned i chesterfield-fåtöljerna för att verkligen samtala. Vi återkommer till den konversationen en annan dag. För i dag är D&M tyst, vill inte prata, vill inte berätta hur jag känner det. Vill inte behöva fundera på någon lösning, inte finna något fix till allt detta trasiga. Vill bara dricka ett glas till. Ett glas till och sedan få sova. För det här var inget bra, Wenger.

Fredagsgåtan

Arsenal har Arsenal TV, Manu MUTV och chelsky har Chelsea TV, men vad har då Liverpool?







Svar: History Channel.

Detta med målvakter

Asså... Nu är D&M sur. D&M är riktigt iriterad och dessutom orolig. Och denna gång handlar det om Wenger och dennes sätt att hantera målvaktsfrågan. För han gick i våras ut och sade att Szczesny är en blivande nr 1 i Arsenal, han hävdar att Fabianski är/kommer att bli världsklassmålvakt, Mannone skall ju vara en lovande kille samtidigt som han låter Almunia stå vecka efter vecka. Jag får det inte att gå ihop. För självklart måste han pusha och uppmuntra, tala gott om och ge trygghet för våra målvakter, men effekten blir den motsatta både för dem och för laget: Han säger en sak och visar genom handling en annan.

För hur skall någon av Mannone och Szczesny bli någonting, om de aldrig får spela?

För spela måste de, och spela kommer de att göra. Som det verkar dock inte i Arsenal och det vore för j-la tragiskt om exempelvis Szczesny blir en stormålvakt i annan klubb för att han aldrig fick chansen hos oss, samtidigt som vi sitter kvar med en Fabianski som fått mängder av chanser men sumpat, i princip, samtliga?

Detta gör D&M som sagt sur, arg och väldigt orolig för vår framtid på en så enormt viktig position som målvakten. Enormt oskön känsla!

EDIT: Glömde den här:
Question: What's the difference between Liverpool and a tea bag?
Answer: The tea bag stays longer in the cup.
Lite småkul...

Top of the League

Yes. Igår förlorade både che£sky och shitty, vilket alltid bringar D&M glädje, på samma sätt som ett poängtappande i 94:e minuter på Stadium of Light alltid och fortfarande smärtar som en tagg fastvuxen i hjärtats ömkande jordmån. För som vi varit inne på tidigare så behövs ibland andra lags, och fans, olycka för att, självklart på ett oerhört primitivt sätt, ens egna inte skall göra sig så erbarmligt smärtsamt påmind. Så därför, trots att det inte handlade om förlorade poäng i EPL utan bara om CC misslyckanden, så gläds vi idag med Newcastle respektive West Brom för deras segrar. Vi sänder även League One-laget Northampton en klappande och gratulerande hand för axlar trötta av stångande på Anfield.

Från Arsenals vinst på Three Point Lane, har det, som en veckas kvarglömd gympapåse, legat en bilukt av otrevlighet i och med Kieran Gibbs mellanbensskada där ett ben, bredvid det fjolåret skadade, eventuellt skulle vara brutet och då hålla honom borta från spel i månader, inte helt olikt fjolårets sju-åtta månader i rehabcentret. Nu visade sig den stinkande påsen inte vara varken så långtida eller så illa, utan Kierans skada skall enligt .com vara så kallat short term i form av yttre blödningar och blåmärken. D&M drar en lättnadens suck men sneglar ändå på den bifogade tabellen. Den enda tabell vi ständigt toppar, den över hur många matcher som hittills missats av skadade spelare, och där vi är överlägsna våra konkurrenter i den vanliga ligatabellen.

Trösten kommer då, som så mycket annat, från Småland. IKEA, Lena Ph, allmänt utspridd frikyrklighet och semipoppig gothrock har nu fått sällskap av Markus ”Vasa” Svensson som just lämnat sitt arbete som fotbollsfysiolog/assisterande fystränare i Notts County för motsvarande på London Colney. Denne 33-åring har inte bara varit Nottingham och arbetat utan även i Derby, Rochdale och Preston. D&M har ännu inte inventerat dessa klubbars respektive skadehistoria, men kan bara hoppas att denne smålänning kan införa god hushållning och sparsamhet med skadefrånvaro i truppen. Detta så att vi kan få se en annan tabell toppas av Arsenal.

Kör så det ryker, Vasa. Du har D&M´s välansade välsignelse.

Dagens Erbjudande

Kom och köp, konserverad gröt. Eller så gratulerar vi spurs till väl genomförda 90 minuter och släpper det där med förlägning. Sådana småsaker. Well done, you spurs.

Ja, men vad fasen?

Det började ju så bra. Under eftermiddagen såg West Ham ut att knycka tre poäng mot odjuren på Britannia. Det blev till slut bara en, men ändå ett fall framåt, eller bakåt för galenpannorna i Stoke On Trent, så positiva vibrationer uppstod och förökade sig sedan fram till att spurs håller på att tappa konceptet totalt mot Wolves och D&M börjar vädra morgonluft. Sedan kommer ett motlägg och en kommunikationsmiss i Wolves bakre led och sedan var den eftermiddagen solkad av N17-glädjebesudlande effekter.

Nåväl. J och J dök upp, vid gott humör och den, av D&M inköpte, Lagerresursen börjades i nyttjas i lämplig fart. Så en kvart efter avspark var D&M i lätt salongsberusad upplaga och sannerligen vad upplyftande ett orättvist och högst turligt ledningsmål inverkade på kvällen. Lite halvliggande, snackset där, ölglaset (nej inte direkt ur burken, vi har ju gäster, älskling) där och god stämning i samkvämet. Då Cesc var tvungen att byta började de onda aningarnas oråd sprida sig och en, om sanningen skall fram, ganska usel förstahalvlek gjord D&M tämligen halvvek.

Räddad av klockan och halvlekskockan, rätt ut i köket för depåstopp. Högre tempo i andra och allt mer högljutt i herrummet. Positiva känslor och rapporter om att ungarna nu sov gott, gjorde att man bara väntade på att vi skulle finna en spik att köra i Steve Bruce´s kista. Och så händer det. Så åker den nästan oförskämt genomtrevlige Alexander Song ut för, tjaaa jag vet inte. 10 kämpande män håller boll och spelar av, D&M ser genom nervositetens dimslöjor Nasri och Rosicky hålla Sunderland ifrån bollen, ifrån chanserna, de kommer ingenstans och där tråcklar sig Nasri plötsligt in i straffområdet och gör tillvaron omöjlig att utstå för försvararen. Nu jäklar vankas det straffspark och nu jäklar skall det sättas straffspark, nu skall det för allt smör i Småland konsolideras.

Ni vet själva hur det gick. Inte alls. Killen går på kraft, killen som före arton månader av skadefrånvaro hade ett skott som vitryssar och till manchester utflyttade gb´s bara kunde drömma om, killen skjuter över. Ansiktet döljs i händerna, en snus lägges in men vi är fortfarande i ledning.

J ansåg att Arsenal hade matchen säker i sin säck men den luttrade D&M såg en helt anan match. En dryg halv veckas slipat socialiseringsprocess hade lett till ett andlöst mörbultande crescendo. Matchen var igång, vi var i ledning och i köket stökade kvinnfolket omkring i endast positiva förtecken.

Sedan släpper vi resten. Upp som en sol och ned som en pannkaka. Människosläktets nedärvda straff, vi är dömda att genomlida. Till på köpet utan att man kunde se det komma, till på köpet en ex-spurs, till på köpet i övertidens sista flämtande stund. Och Steve Bruce. Den glädjen hade man inte önskat honom. Så med matchpuls på infarktsnivå släntrar spillran in i matrummet för, en av stunden krävd, metamorfos de Lux.

Fru D&M hade skapat en enormt god kinesisk variant av den japanska Miso-soppan, sällskapet var gott men att tappa två poäng i fjärde övertidsminutens sista stund…

Tilläggas bör även att D&M, efter Stoke-West Ham och i början av spursmatchen stökade ihop en synnerligen uppskattad blåbärspaj. För går du all in på kvällen får du lägga in ett kompromissens tillmötessteg. I varje fall hemma hos D&M.

Att ha det i sig

Mitt i veckan som just gått, kom familjens överhuvud, Fru D&M, in i rummet där D&M satt och, sin vana trogen, spelade X-box. Med sig hade hon en idé om att paret D&M, på lördag, skulle gå ut och äta med ett annat par, låt oss för enkelhetens skull kalla dem J och J. Eftersom både J och J är synnerligen trevliga så biföll D&M genast förslaget, varefter den kvinnliga sidan av familjen påbörjade den sedvanliga planeringen och lokalinventerandet.

Som den försoffat igenslaggade varelsen D&M tyvärr blivit, föll polletten ned i långsammare takt än vad som varit lovvärt, varför den iskalla känslan av att riskera att missa en match, med genomsolida och skoningslösa klor omslöt D&M, just när planering var i full gång i annan del av hemmanet. Svettningar, iskyla i magen och en upplevelse av yrsel kastade sig över D&M, som i en hundradels sekund stod utan remedium. Men så; Ahh.... Ett problem, en lösning. Ett förslag till, vad som skulle kunna uppfattas som en kompromiss, uppfanns av kaospiloten längst upp i tornet.

”Älskling, varför bjuder vi inte hem J och J hit på middag i stället? Om de kommer över innan ungarna är sövda, så kan de ju träffa dem lite och leka lite, vore inte det trevligt?” ”Och (svärmor) F, kan ju också vara med, vore inte det mysigt?” Om ni hade kunnat beskåda denna process som D&M i denna stund genomgick, så skulle ni säkert sett två små antydningar till utbuktningar i pannan. Och om ni vågat er riktigt nära så skulle ni sett två små röda toppar skymtas, liksom bara som en antydan av utväxt. Ja, just precis, så var det: Hornen var på utväxt. ”Så bjuder vi på den där jättegoda Miso-soppan, som du brukar laga, som du gör så otroligt gott”. Trots att familjens överhuvud är utrustad med båda starkt intellekt och utvecklade kognitiva resurser, så blev liksom denna överdos av smicker för svår för henne att riktigt motstå.

Så en, förvisso säkerligen enormt trevlig, utekväll på stan, men UTAN matchen Sunderland-Arsenal och med de konsekvenser som detta skulle ha medfört av emotionell- och tankemässig frånvaro och rubbningar, förbyttes mot en helkväll i hemmet. En hemmakväll vilken inte bara inkluderade en urgod måltid, som dessutom kommer tillagas av annan person, utan också en förhoppningsvis härlig Bortamatch mot Sunderland, i gott sällskap av den om engelsk fotboll påläste och allmänbildade J.

Och D&M som inte trodde han hade det inom sig. Denna blåögda barhängspoet, vanligtvis dadaistiskt funderande över livet inte helt olikt Nalle Puh, genomförde här en alldeles utmärkt, så kallad, kupp. Och detta utan att vara riktigt medveten om det. Grattis D&M. Utveckling i mänsklighetens tjänst, eller bakvatten. Vi får se. D&M tar ett sipp på kaffekoppen, känner det svarta guldet rinna ned i magen och känner sig riktigt, riktigt nöjd. Med tillvaron och med sig själv.

Nästan vuxna män gör saker med varandra

Asså... Nu kanske inte Braga var världens bästa av världens bästa. Men jösses vad vi rullade upp dem. Cesc var helt fantastisk och vi längtar efter att se honom när glädjen återkommit. Wilshere var ungefär 25 år och helt färdigutvecklad, med ett tvåvägsspel som var enormt. Brittisk på ett vackert sätt med skuldra mot skuldra och klockrena glidtacklingar 100% på bollen. Mmmmm... Tre Lejon, Jack. Vad glada de kommer vara när du tar över det mittfältet.

Chamakh löpte något kopiöst och skapade enorma ytor för laget. Han var överallt och D&M har liksom inte sett sådant totalägande av anfallet sedan våren -06, då TH14 lade ned europa på rygg.

D&M kan nog fortsätta lovprisa gårdagens salighet, men fru D&M har köpt Ben and Jerry och hämtat hem någon romcom, varför det bara är att stämpla in på fotmassagefabriksgolvets evigt tickande stämpelklocka.

Diabys och andras ben

Diskussionernas vågor fortsätter gå höga kring fotbollslag med fysisk förmåga långt mycket högre än den tekniska. Lag som sparkar- och stångar ned tekniskt överlägsna motståndare med den gamla hederliga skrämseltaktiken. Stenhårda tacklingar ger motståndarnas kreatörer brådska, tidsbrist och växande skadeproblematik. Fantastiskt långa inkast på uppspringande mittbackar blir offensiva undantag till den destruktiva defensivens regel.

Men är det inte lite grand med lag som Stoke, Blackburn, gamla Wigan och till viss del även Bolton, att de är lite som den där killen längst bak i klassrummet, han som satt vägandes på stolen och med ett kritiskt öga till, och på, alla som försöker vara ambitiösa? Lite skolgårdens bully? Att han/hon/de (ex Stoke, Blackburn) tycker det är bättre att vara bra på att vara dålig än att vara dålig på att vara bra? Att negativ förstärkning och uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet och förstärkning alls? Och ingen djävel skall våga sticka upp eller ut?

Vissa lag vars fansskara har förlorar- och Underdogmentaliteten så djupt nedärvd att det där alternativet att vara kreativ, skapande och göra gott, liksom inte går att ta till sig. Där det destruktiva nedbrytandet blir så oerhört tilltalande, eftersom det är ett så invant och bekant mönster att det värmande igenkännandet inte går att välja bort, till förmån för det främmande innovativa. Sedan finns ju även det klassiska småstadskomplexet. Att man är en liten person som bor i en liten värld och känner sig liten gentemot de uppblåsta kommandes från en storstad. Och vad gör man då? Jo, det man är bra på; slå preppystorstadssnubben på käften.

Vissa gamla Arsenalfantaster uttrycker ibland vilsenhet i allt det vackra som Wenger har infört, det som inte är one-nil to the Arsenal och så milsvida främmande från gamla hederliga Route One. På samma sätt har många fans till så kallade bonkagäng så självklart identifierat sig med klubbens spelstil, och samtidigt klubben så självklart bundet till ens egna tillkortakommanden, att något annat är otänkbart.

Så när skolgårdens stora skräck plötsligt får möta en fritidsledare som ser den lille längtande pojken under den store stygge mästermobbarens yta, föder det inte per automatik det förväntade lugnet och harmonin, utan förvirring hos The Bully. Någon försöker bryta ett känt mönster, varför jag måste förinta detta som utmanar min självbild. Så när tränare som Tony Pulis manar på sina vildar så talar han ett för dem bekant språk, och för Stokefansen ett likaledes bekant språk. Storheten i igenkännandet och kraften i det bekanta driver dem vidare längs med förstörelsens huvudgata.

Så lag som Stoke och Blackburn fortsätter att föra traditionen vidare. Att det är bättre att vara riktigt bra på något, även om det är att vara dålig, än att vara dålig på att vara bra. Vi får väll stilla tacka för att människosläktets vidareutveckling inte ligger i händerna på personer som Tony Pulis och Sam Allardyce, eller för den delen herrar Robinson, Davis, Shawcross eller ex Birminghamspelaren Taylor. Men vi kan inte heller blunda för samspelen, och kraften i dem, som göder dess fortlevnad. Och här pratar vi inte smällar som är "ge och ta", ärliga kamper i kilometerlånga glidtacklingar man mot man. Här talar vi om den lille människans enda möjlighet att rucka den stores överlägsenhet. Och underskatta inte makten den har över lag, spelare och fans.

Diabys ben del 2

D&M är en sur, bitter och långsint figur. Har lite svårt att bara släppa saker och låta det vara. Bland annat därför ser du här ett filmklipp över lag som boltons härligt frejdiga fotbollsfilosofi. Gott jobbat, Owen!

Ännu ett ben på väg?

Ja då var det äntligen måndag då. Arsenal tog tre välbehövliga poäng i helgen, manure gjorde det inte, ej heller varken liverpool eller city. Tyvärr fick West Ham vika ned sig för che£sky, men man kan ju inte få allt här i världen. Säger de…

Några skrollningar längre ned på sidan ser ni D&M gå bananas över hur Aaron Ramsey och andra Arsenalspelare tämligen körs över av mindre begåvade motspelare, detta med FA´s goda minne. Nu tänker jag inte ta er nedför denna väg ännu en gång, men ber er bara skänka en tanke till Diabys ena ben som enligt lördagens domare, den 27-årige Stuart Attwell, på sin höjd fick ta emot en liten lätt smekning från Robinsons rakt utsträckta dobbinklädda stridsyxa. Ousch, den ser inte ut att var skön, den.

Roliga Tre Lejon

D&M är fullt medveten om att denna filmsnutt har några år på nacken och att ni, säkerligen, sett den förut. Men med tanke på senaste mästerskap och osmakliga intriger inom och kring truppen känns det som om det här är så roligt man kan ha i sällskap av De Tre Lejonen. Och visst fanken har man rolig, titta själv!

OBS: Bloggers mall kan ibland vara lite sådärsmart, men om Du dubbelklickar på rutan får du se hela. Det är det garanterat värt!

Gallas lallar vidare

Först var han che£sky, sen trodde han att han kunde vara Arsenal och när ingen annan ville ha honom, så vill han nu vara spurs. Grattis. För att recitera D&M´s manure-kamrat, så skulle vi kunna se Gallas som "vår man i N17". För du, D&M och samtliga andra människor i hela fotbollsvärlden vet att så länge man är nye killen på kontoret är allt bra, men efter en tid av smekmånad, ja då börjar det hända grejer.

Wenger talar ofta om att en spelare som kommer tillbaka från lång skadefrånvaro nästan är som ett nyförvärv, vilket borde innebära att även Gallas spursnärmanden måste ses som ett nyörvärv, för oss. För Gallas kommer göra stor nytta för oss i spurs. Grattis!

Shawrcross mot världen, eller har dumheten aldrig ett slut?

Idag läser D&M om att den store förespråkaren av det goda sportsmanaskapet, Ryan Shawcross, lipar runt hej villt och anser sig otrevligt behandlad när, den oförskämt ickeengelske, Wenger uttalar sig negativt om Stokes spelidé i allmänhet och personer med Shawcross beteende i synnerlighet. Shawcross är ledsen över att Wenger elakt nog fortfarande kommer ihåg det där obetydliga benbrottet som snälle Ryan åsamkade Arsenals Aaron Ramsey förra säsongen. Stackars Shawcross. Men även om han kanske inte är känd för att tänka till, ha han ändå en förmåga att väcka tankar.

Först vill jag endast förtydlig att hur mycket ogillande jag än kan uppbringa, önskar jag inte på något sätt skulle önska att nedan scenarier skulle bli sanna. Men tänk er ett scenario där steven gerrard eller wayne rooney blir nedsparkade och skadade på liknade sätt som Eduardo och Ramsey har blivit. Tänk om det, huvaligen, så skulle vara av en spelare född utanför brittiska öarna och tänk om det skulle ske ett mästerskapsår.

Det är inte så lite man undrar hur diskussionerna då skulle se ut. När två, på gränsen, till nationalhelgon drabbas av överfall, som inte bara skulle rendera skador på person och lag, utan även Englands landslag. Jag tror tyvärr att det inte är förrän de, eller någon annan av de engelska stjärnorna (okej, glöm vänsterbacksplatsen) blir offer för den tillåtande attityden gentemot galenskap som nu råder, som någonting försöker göras för att få den att försvinna. Detta, som flera tidigare varit inne på, ”pojkar kontra män”, ”EPL är en fysisk liga och fotboll är ett fysiskt spel”, bla bla bla. Dessa dumhetens innehållslösa floskelförsamling.

Jag älskar EPL och dess höga intensitet. Vill säga att en av de bästa matcher jag sett var en i förrfjol, mellan toons och boro i vad jag tror, näst eller tredje sista omgången. Två lag som var i desperat poängbehov och som bjöd på fart, spel och kamp. Glidtacklingar som i regnet var på 8-10 meter och så PANG. Ett handslag efteråt och ömsesidig respekt. Det vill jag ha och det vill jag se vara kvar. Men det vi såg nämnde Shawcross utföra på Ramsey, eller Eduardos karriärsfall på St. Andrews för ett par år sedan, var inte det. Det var någonting helt annat. Det var medelmåttiga spelares försök att hänga med i ett tempo långt över deras förmåga, desperata handlingar från ointelligenta människor att bringa någonting till deras lag. Som när den utstraffade tonårshuliganen blir bra på att begå brott och droga, i brist på att vara bra på annat. Eller det osedda busfröt som tycker det är bättre att få negativ feedback/respons än ingen alls.

För 8-10 år sedan (ursäkta ålderdomens konsekvenser) stod den transatlantiska ishockeyligan, NHL, för ett stort problem: De stora stjärnorna, de som skulle locka folk, sponsorer och pengar till ligan, var ständigt frånvarande på grund av skador. Det blev således svårare att sälja produkten NHL, då den var kraftigt devalverad av laguppställningars håligheter och brist på stjärnglans. De styrande satte sig därför ned för att försöka finna eventuella orsaker till att de stora publikmagnaterna lyste, endast, med sin frånvaro.

Det som utredningarna visade var att stjärnornas frånvaro, i en majoritet av fallen, gick att härleda till kraftigt övervåld i spelsituationer. Att de vecka efter vecka, fick ta för mycket stryk och sedan fick en smäll för mycket som tvingade dem till konvalescens och rehabilitering. Samt att, en absolut majoritet av, lagen hade spelare vars egentliga huvuduppgift var att neutralisera motståndarnas bästa spelare. Inte såsom boxplay-, eller defensivspecialister, inte heller som de poliser, så kallade goons som snarare var till för att rent preventivt, om än högst primitivt, motverka övervåld på stjärnorna. Utan vars bästa egenskap var att de inte bara, desperat, gjorde vad som helst för att få vara kvar i The Big League, och slippa farmarligan. Utan även att de, på grund av dumhet eller personlighetsstörda inslag (vad vet jag) inte hade något som helst problem med att gå in och göra sina 4-5 byten fyllda av komprimerat övervåld och dumhet, få bort motståndarnas bästa spelare ur matchen, och, som det så fint kallas ”göra sitt för laget”.

Känns det igen? Har du hört den förut? Kanske ganska nyligen?

Fast där NHL, tog ett raskt och handfast stävjande grepp om cirkusen låter FA det hela bara bero. Där NHL tydligt satte ned foten i form av ett tydligt regelsystem, kompetenta upprätthållare av det och tydliga konsekvenser för överträdarna, där låter FA domarnivån sjunka vecka efter vecka. Det snackas om killar som egentligen är sjysta innerst inne och om att ingen egentligen vill skada någon. Detta som någon form av ursäkt för acceptansen av medelmåttig strebersanda korsbefruktad med dumhet. Det görs ingenting i ett läge där, i princip, vad som helst skulle vara bättre än det nuvarande.

Och man ställer sig således frågorna: Vad är FA så rädda för? Vad är orsaken till att ingenting görs? Vad är det för fel på, och orimlighet i, FA´s självbild? Vad behövs för att någon förändring skall komma till stånd? Gerrard utburen på bår i näst sista omgången före VM? Rooney överkörd på Reebook och transformerad till, även ett fysiskt, vårdpaket? Eller att FM-shejkerna och oligarkerna säger tack och hej, tar sitt penningpung till serie a och lämnar EPL i flagnande glans?

Vad behövs för att FA över huvud taget skall reagera?

Egen olycka i skenet av andras

Och nej, D&M ämnar inte lämna transferfönstret ännu. Bitterheten är allt för djupgående för att så skulle vara möjligt. Dock sökes det efter remedier under varje sten, bakom varje stugknut och i varje länkklick. Och vad är inte bäst, när ens eget lidande känns tungt? Jo, att se andras. Du kunde ha fallit för tottenham hotspur. Trots att de gjorde ett underbart fönster, så tänk dig själv. tottenham hotspur... En säsong skulle väll fungera, du skulle kunna köpa en kolonilott och ägna dig åt dina gröna fingrar. Eller öka graden av fingarande på din fru, eller annat lämpligt projektionsobjekt. Men år efter år? Nope. Det skulle aldrig fungera. Så i skenet av en sådan miserabel tillvaro, känns Arsenals målvaktsabsens något mer grepp- och hanterbar.

Fönstret stängt

Då var fönstret stängt och den så efterlängtade målvakten lyser med sin frånvaro. Wenger tar en chansning och kommer, om hans målsättning med laget är att det skall vinna liga eller kupper, att få betala ett högt pris för sin fräckis. Eller vad man nu skall kalla det...

För jag läser olika forum och hemsidor och försöker ta in. Jag ser att det diskuteras höga passningsprocent och ser att det också hävdas att vi alla nu måste ställa oss bakom Almunia. Stödja honom och påverka honom positivt. Jag kan endast tolkar det som ett uttryck för att olika fantaster försöker hantera det trauma som transferfönstrets uteblivande av en ny målvakt, innebär. Helt korrekt och, får man väll anse, ett fullt adekvat sätt att hantera sin ilska, ledsamhet och besvikelse på.

Men. På samma sätt som att vissa försvarade ”han mittbacken som kom från che£sky och gick till sp*rs”, när denne fick psykbryt och totalt gjorde bort sig förförra säsongen, med att han är bra offensivt och gör många avgörande mål, så faller ovan nämnda resonemang på sitt eget ovidkommande. Det är toppen alla dagar i veckan när en mittback producerar framåt, men det är försvarsarbetet som är hans huvuduppgift.

Och visst fanken är det roligt att se en hög passningsprocent för en målvakt, men hans primäruppgift är att hindra motståndarlaget från att göra mål. För att uppnå detta mål skall han ha ett antal redskap. Förutom att stoppa inkommande bollar längs med linjen, eller i dess närområde, skall han fungera som arbetsledare i målområdet. Han skall handleda sitt försvar och fungera som auktoritet när det blåser hårda vindare, exempelvis är en fast situation för motståndarlaget på vår försvarshalva.

Och låt oss se sanningen för vad den är. Almunia är en medelmåtta och hans kompetens att uppnå primäruppgiften är ringa. Hans sätt att använda en målvakts redskap är allt annat än förtroendeingivande och hans inverkan på sina arbetskamraters värv är föga stimulerande. Inte för att han är en otrevlig kille, säger dumma saker eller är elak mot de människor i världen det är synd om. Utan för att han helt krasst är en ganska begränsad målvakt. Inte stygg och otrevlig, utan endast dålig och ickekompetent.

Så vi kan alla fortsätta att pyssla med ovidkommande spörsmål, om detta får oss att må bättre. Men tro inte att sanningen kommer att släppa taget om dig, tro inte att den krassa verkligheten låter bli att jaga dig ända fram till det bittra slutet. För det kommer komma och du kommer att tvingas till insikt.

Almunia är för dålig för Arsenal och han kommer att vara dålig för oss så länge han får stå i Arsenals mål. Sedan får han vara vilken Pass Master som helst, men så länge han inte hindrar motståndarna från att göra mål så är han ingen bra målvakt.