Gästkrönika Svensk Fans: D&M Galenskapssäsong

Ja, nu står fotbolls-VM i full blom, även om både spelet och vissa matchfunktionärers insatser, om det fortsatta användandet av floristiska metaforer får fortgå, känns rejält visset. Jag lägger därför ut en text som fungerade som gästkrönika på Svenska Fans, sommaren –09, just när U21-EM skulle gå av stapeln. När abstinensen på riktig fotboll (läs: Arsenalfooty) var som svårast och då man gör, i princip, allt för att genomlida denna galna säsong som kallas just Silly Season.

Det är helt galet konstigt det här. Det har inte ens gått en månad, knappt ens en halv. Och du famlar redan i det anglofilt dimmbeslöjade mörkret. Det fuktiga, lite ruttet sötsura klättrandes upp över dina trainers, förbi jeansen, vidare under den terracetröjabeklädda överkroppen och vidare upp i huvudet. Och där ställer det till oreda. Några rappa signaler ner till hjärtat och bröstet för att sedan skickas tillbaka igen. Ner och upp, upp och ner. Abstinensen, tomheten, alla galna funderingar och undringar snurrar omkring i ditt huvud.

Galenskapssäsongen är här och så är det med det. Shejkerna köper både spelare och ombud, som i sin tur köper nya lag. Ryssens tunna fylls på av nya oljepengar och folk snackar utjämning mellan fattiga och rika lag, samtidigt som gapen och skillnaderna bara blir allt större och tydligare. Usa får nytt sponsoravtal för över miljarden och vi tittar på en belgisk mittback som är tre äpplen hög. Midlandsspelare säger sig vilja spela CL och tackar nästa dag ja till ett lag ett rejält kliv ned i tabellen och Du undrar vad detta kan bero på. Du behöver inte vara stockkonservativ eller tvångsneurotiker för att undra vart det hela är på väg någonstans.

Du borde känna någon form av ledighet. Utan matchdagars jäktande stress och utan den ständigt gnagande oron över nya skaderapporter eller omskolade högerbackars hjärnsläpp. Du borde vara lugn, visualisera semesterns hängmatta, sandaler av plast och en glass i sin mun, som det hette en gång i tiden. D&M borde glädjas över att andralaget går till sommarlov som serieledare, och att solen skiner ännu en dag. Man borde. Man borde, men kan inte.

För vissa yttrar sig abstinensen, eller galenskapen –vad vet jag, genom ett youtubeande av olika klubbars historier, gamla filmsnuttar om terracekultur och av filmer med påtänkta nyförvärv, långa arbetsdagar igenom. Du kanske lånar hem böcker av Dougie Brimson, stapplar dig igenom John Kings trilogi om engelska sjukan på originalspråk, eller ser om gamla filmer som utspelar sig i tvärengelska miljöer. Du kommer på dig med att sitta och njuta av oredan i meningsuppbyggnaderna, med att du frossa i gröten av svordomar och fascineras av levnadsödenas olika tomrum. Dessa tomrum vilka fylls av manlig vänskap, i dess allra mest destillerade, men på många sätt också förorenade och besudlade, form.

Du packar frugan och barnen i bilen för att avlägga en stillsam helgutflykt till lämpligt köpcentra. Du ser dig själv strosa omkring i Tjuren Ferdinands anda och bara njuta av semesterlugnet. Men, liksom vår fyrbenta vän just nedsutten på den svartgula stingaren, hamnar du i en högpulserad vanvettesfärd, din i form av en irrande jakt efter Sergio Tacchinitennisskjortor, Lacostecardigans och Trimm Trabtrainers. Du säger: ”Visst är jag hur snygg som helst i den här FILA track toppen, älskling”, medan hon mest undrar över från vilken trailerpark du gjort din klassresa eller vilket balkangäng du, utan hennes vetskap, tillhör.

Du får plötsligt infallet att googla fram intresseföreningen Anonyma Arsenalister för att se om du drabbats av någon form av missbrukssymptom och du dagdrömmer dig bort till grabbgängets senaste resa och börjar hoppas på en Londontripp så snart som möjligt. Skall Du kanske klämma in ett besök på Underhill eller London Colney också, kanske låtsas vara intressent till en lägenhet på Highbury Square och njuta guidad tur med lågkonjunkturssmörande mäklare, som är så där smakfullt hottad i knallrosa slips. Hmm, en planeringskväll måste verkligen planeras in…

Eller så försöker Du kanske tycka att det är skönt med en landskamp, så här för att liksom dämpa abstinensen. En kvalmatch dessutom, det går säkert bra, och det är ju så där lagom farligt spännande. Det blir bra! Du tar ett lugnt och säkert avstamp i landslagsfotbollens oladdat säkerställda sfär, men upptäcker dig plötsligt dimpa ned i Englands U21 lag och, PANG, där finns det ju två spelare som i vanliga fall spelar för… Helvete också!

Du kanske plötsligt börjar tycka att väldens näst bästa färg är midnight blue, hystar iväg det senapsgula och in med det midnattsblåa. Ring klocka ring, bort med det gamla och in med det nya. Men hur långt du än reser; i tanke, i datorns och i internets magiska värld eller i verkliga livet: Vart du än reser så kommer du själv alltid att följa med. Hur mycket nytt som än skall in, i alla fantastiska löften som finns i en ny säsong, så är det ändå samma gamla du kvar. Samma gamla du, samma gamla Arsenal och samma gamla Galenskapssäsong.