D&M Krönika 4: Moppesort

Allt handlar ju inte om Arsenal, eller hur? Vi har ju alla haft en barndom och en uppväxtperiod. Gamla minnen och referenser, urnötta upplevelser och preferenser. Och jo, det går alltid att knyta dem till Arsenal, bara man verkligen vill. Och det vill, som Ni vet, D&M.

I en tonårig D&M´s värld var människor upp- och indelade i ett antal olika grupper. Alla dessa grupper, stora som små, hade oftast ett antal subgrupper. Subgrupperna gick ibland i varandra, ibland stick i stäv, och de konfronterade inte sällan respektive huvudgrupp med olika sociala koalitioners gillande respektive ogillande. Klädstilar anammades och förkastades, parodier till frisyrer likaså. Det lockades och pockades samtidigt som det permanentades och tuperades i en strid ström av inovasion, desperation och så kallade hormonella förstyrelser.

D&M var själv inne och småfulade lite i gruppen Fotbollsspelarna, vilken i många stunder gick stick i stäv med den egentliga tillhörighetsgruppen; Hårdrockarna och dess något utsvävande och dekadent explorerande livsstil. Vissa av hårdrockarna tillhörde även subgruppen Tufft farliga killar med moped, vilken egentligen inte hade något som helst regelverk så länge du 1; inte drack så mycket folköl att du inte kunde framföra din moped i acceptabel omfattning, eller 2; inte blev haffad av Farbror Blå och framtvingad strypning av ditt hejdlöst trimmade vilddjur. Inom subgruppen Tufft farliga killar med moped, fanns ett antal olika kulturer, eller undergrupper, vilka oftast kretsade kring vilken mopedtyp eller vilket märke du valt.

De välbesuttnas ungar åkte Honda MT5 och blev snabbt någon form av mopedisternas brats. De lite akademiskt präglade finsmakarna hade den italienska Gileran, vilken inte bara hade fördelen att den gick att trimma något så sjukt mycket, innan ramen böjde sig, utan även att den, kanske bara på grund av namnet, gav föraren en status i paritet med vad en Ferrari Testarossa skulle ha gjort. Det fanns även några stackars satar som tvingades låta sin tjeckiskt förgyllda hårdrocksnacke sväva över deras gamle farfars Crescent Kompakt, men det stora flertalet, av de Tufft farliga killarna med moped, framförde en vanlig jävla Puch Dakota, aka Dacke. De flesta Dackar var blåa, några var iklädda orangea fuskpälsar, medan andra hade någon form av shopperliknande styre så brett och så långt att deras mödrar, om de istället för att ha tittat på Dynastirepriser eftermiddagarna igenom, skulle ha satt kaffet i vrångstrupen om de tagit reda på konsekvenserna. Även bland Dackeinnehavarna fanns således väl utprövade långfingrar, riktade både åt Hem och Skola, Reflexmannen och alla de, av föräldrarna, runtskjutsade Villaungarna.

De Tuffa killarna med moped, utbytte erfarenheter av olika effektljuddämpare, de snackade kolvars jackningar och hade Hobbex-katalogen som husbibel. De axade runda ringar, så kallade burnisar, framför rökrutan och de kunde torka av sina oljiga händer på sin Levis 510:or utan några som helst problem med trovärdigheten. De var olika varandra beroende på mopedmärke och huvudgruppstillhörighet men bands hårt samman i delandet av den njutning de fann i att få framföra detta fortskaffningsmedel, enligt lagen i endast 30 kilometer/timme, från att de fyllde femton år, fram till dagen de fyllde sexton. Vid sexton års ålder hade de, fram till dess helt ovetande om rådande omständigheter, per automatik blivit så stora att de antingen skulle ta körkort för lätt motorcykel eller skulle börja knycka sin morsas Nissan Micra, i lagom mycket smyg för att alla skulle veta om det kommande måndag förmiddag.

Någon stans i detta virrvarr av sammansättningar och tillhörigheter började inom D&M, en tunt sipprande ådra av fascination för engelsk fotboll i allmänhet och Arsenal i synnerhet, ta sina första staplande steg. Ett lag med en kanon som klubbmärke och med blodröda och vitärmade tröjor, hade slagit in en liten kil i den preadolescente upplagan av D&M. Detta lag vars spelare verkade vara konstant nedsmutsade efter glidtacklingar och efterslängar, ha krigandet, bråkande och allmän otrevlighet som enda ledstjäror och som dessutom kallades för Tråkiga Arsenal, kunde bara inte motstås. Relationen intensifierades synkront med behovet av att identifikationsobjekt utanför familjen växte. Detta smutsiga och gnetande lag, ogillat av samtliga finsmakare och experter, matchade perfekt självbilden och blev därför Laget för D&M. Smutsen och gnetandet fick symboliska själsfränder och ett möte hade således kommit till stånd.

Åren gick och Arsenal togs över av en glasögonprydd intellektuell fransman som egentligen ingen viste vem han var. Han tog över ett lag, som förutom en nyligen inköpt holländsk magiker, till största del bestod av försupna vilddjur. Han tog laget i sin hand och förvandlade det till guld. Laget började spela en vacker fotboll, med hjärna, intellekt och fascinerande utlänningar. Lager, Ale och Stout blev franska årgångsviner och lagets plötsligt vackra spel fick sällskap av resultat och silvervaror. Lite mesigare, lite snällare, men vackrare. Booring Arsenal blev Scoring Arsenal.

Här ser vi då den något mer uppvuxne D&M, som även han har genomgått någon form av wengersk metamorfos. Från den finnigt långhårige hårdrockaren med L´Oréals volymbringande hårskum ända ut i fingertopparna, till en ung man med all världens skönhet för sina fötter. Och parallellt med bergkampska smörpassningar upptäcker D&M att de återigen hörde ihop, fortfarande, trots D&M´s och trots Arsenals förändring. De hittar hem till varandra, som nya, som andra, men fortfarande stenhårt hoppressade, som en granithård adamsk glidtackling i mötet med en späd sp*rsanfallarmjukdel.

Så vem är då Du? Vilket är Ditt Arsenal? George Grahams stångande och bufflande röda 1-0 maskin? Hans ”vi mot världen and we don´t care”? Den wengerska estetiska fulländningen, som samtidigt bespottas för att ha en grodätare vid rodret? Eller kanske känner Du dig hemma i begynnelsens kamp nere i Woolwich, hamnarbetare mot skeppsbyggare mot vapentillverkare? Eller i den första storhetstiden där flinka politiska agendor styrde de olika lagens respektive framtider?

Och var hör Du hemma? I utanförskapets kittlande desperation eller i det estetiskt smeksamma? I det flammande hatets låga eller i den upplysta tankegångens värmande sken? I den uppåt sparkande kängan mot allt och evigheten, blöt av stampande timmar på taklösa terrasser eller i det korslagda benet, avslappnat vilande på det andra, i en honungsbrun Chesterfield?

Är du den fuckfingrade föraren av den, till bristningsgränsen, trimmande Dacken? Eller den välkammade och om monetär brist lyckligt ovetande MT5:ankillen? Stackarn på den risige Crescent Kompakten eller rent av den välformulerade och estetiske framföraren av en snabb, elegant och statusbringande Gilera? Vem är Du? Och vilket är Ditt Arsenal?