Lång dags färd mot match

Efter att detta hela världens spanien, hela spaniens katalonien, hela kataloniens "kontinentens celtic" har visat sitt rätta ansikte genom begåvningselitisterna i centrala mittförsvaret, så lämnar vi vm att falla i den kollektiva glömska det mår bäst av. D&M gör det genom att blicka tillbaka till en vardag, någon gång under säsongen 09-10, en vardag som inte bara följdes av en vardagkväll utan även av en kvällsmatch.

Det är inget nytt. Du har varit här så många gånger förr. Senast förförra veckan och du känner till uttrycken. Handens insida fuktas, pulsen ökar och din mage blir hopplöst asocial. Hjärtklappning och irrande blick, vi vet alla vilka uttryck det kan ta. Du vet, D&M vet, men varje gång förvånas du, som om det vore första gången. Men så sent som förra månaden, var du med största säkerhet.

Men är det egentligen någon idé att försöka? Kan någon förstå? D&M jonnar, för tredje gången in i fikarummet, hugger en kopp för att sedan låta blicken irra runt i rummet, släppas ner till mattnivå och mumlande hänvisa till något som är sådär galet jätteviktigt att lösa, absolut just nu. För är det någon idé att försöka få dem att förstå? Kan de? Är det någon idé att förklara? Att man har andan i halsen, som om man sprungit upp för de sju trapporna, trots att man stått blick still och bara fört fram ena bratwursten till pekfinger och tryckt in en knapp i hissen? Att man inte kan ta in, eller över huvud taget kan relatera till fikarastens vanliga sorl om andras, och eventuellt egna, nedskärningar, om Robinsondeltagare, om bönder som söker fruar eller om svininfluensa. Sade du röda svin? Röda svin från västra eller nordvästra England? - Nehe, ja då var det ingenting.

Att man känner sig totalt paralyserad och har autopiloten inkopplad sedan första fingertoppsberöring på datorns tangentbord tidigt i morse? Att ens leende och nickande till en chef, som nog säkert har något viktigt att berätta om, bara är ren och skär yta. Hallå? Lampan lyser på tredje våningen, - men det är absolut ingen hemma. Är det någon idé att ens förklara?

”Ja men du, D&M, du är ju fotbollsintresserad; skall jag köpa en Beckham-parfym till dig på nästa tjänsteresa?” -Va? Talar du med mig? Det är ingen annan här.

Plötsligt funderar du på att skriva en egenremiss till närmaste Neurologiska klinik för att verkligen gå till botten och ta reda på om det är något ännu icke upptäckt inom autismspektrat du plötsligt drabbats av. För symptomen stämmer ju:

-Betydande svårigheter med att utveckla och förstå information så att personen/patienten får en helhet och sammanhang i sina upplevelser. -Check!

-Annorlunda perceptionen än hos icke-autister. -Check!

-Begränsningar i förmågan att intuitivt förstå och leva sig in i andra människors tankar, känslor och behov. -You bet!

-Brist på ansiktsuttryck och gester samt emotionella uttryck, begränsad uppmärksamhet och socialt samspel, ignorerande av andra och inåtvändhet, till exempel inte söker ögonkontakt och sällan pekar på och visar saker. –Hallå, do you read?

-Ibland kan andra människor användas som verktyg utan att personen verkar se dem som just människor. –En dubbel espresso, hitåt!

Men kommer du att försöka förklara? Kommer du få dem att förstå? Kommer du söka dig in i den Kafkaeanska processens labyrinter och står där med argument som, likt pärlor för röda svin, faller ner i fikarummets sociala gyttja. –Det är helt normalt, jag har ett avslappnat förhållningssätt till mitt favoritlag och det går inte alls ut över mina nära och kära, ej heller över mina arbetsinsatser. Jag ser inte mitt favoritlag som en del av min familj eller mitt sociala umgänge. Skall du försöka tuta i dem det? Skall du försöka dig på det? –Lycka till!