I torsdag, den 1:e juli, så öppnades Transferfönstret. Som ni vet kan affärer göras även när dessa fönster är stängda men transaktionens genomförande, dvs. när spelaren får representera det nya laget, är bundet till dessa öppnande plusposter på respektive lag desperationssaldo. Så här skrev D&M inför vinterns fönsteröppnande. (Jag låter bilden ovan illustrera D&M´s tankar i dessa banor.)Om solen skiner, alla är glada och utsövda, har nyborstade tänder och fått gå på muggen med tillfredsställande resultat. Då är vi vackrast och bäst. Vi är topp fem i Europa och multipla titelaspiranter alla dagar i veckan. Vi har en bra trupp, med både bredd och spets. Ungdomlig ambition korsbefruktad med förvärvad erfarenhet. Men. Men, men, men. Så är det ju aldrig för oss. Realitetens ondsinta verkställare kommer förr eller senare alltid och knackar på vår dörr. Ett landslagsuppehåll blir till en västbeklädd indrivare och ett tätt matchande i regnrusk och lerig midlandsomgivning blir ett brunt kuvert från närmaste hudklinik. Kalas blir till bakfylla och älskog blir till underhållsskyldighet. Så är det för oss Gunners och ingenting, av vad som kan tolkas av morgondagen, tyder på motsatsen.
På ett sätt har han rätt, professor Wenger. Vi har ju allt det där som ett lag skall behöva, men samtidigt så har vi ju också allt det där andra. Därför är hans, liksom D&M´s, önskan alltid densamma, att vi skulle kunna klara oss med det vi redan har. Hålla truppen intakt, ta tillvara på den goda stämningen av kontinuitet och trygghet. Men samtidigt, som hängslen, som livrem eller som preventivmedel på tågluffen, behöver vi säkerhet. Vi behöver stabilitet. Vi behöver spelare som kan täcka upp, som kan spetsa vår startelva och göra oss än mer solida, trygga och ostoppbara. Vi behöver vinnare. Vi behöver kvalité. Vi behöver spelare som har vunnit mästerskap och titlar, och som har internaliserat den nedärvda traditionen att vara en vinnare och att inte acceptera något annat än att vinna.
Varken du eller D&M kan göra det gjorda ogjort. Ingen av oss kan förmå den sensuellt urdruckna drinken förbli objuden, inte stoppa den hand som smekt det bröst som inte fick smekas och ej heller återuppbygga den äktenskapliga hamn som, en gång för alla, bombarderats i sank. Vidare kan vi inte heller återköpa de spelare vars önskan, om gudfadersvälsignelse eller sangriakalasbefläckade pesetashögar, blivit tillgodosedda. Vi har sålt de spelare vi har sålt, och vi har gjort oss av med de kulturbärare vi nu så evinnerligt hade behövt. För kanske är det här skon klämmer, skutan läcker eller strängen brister. Då vi är unga och underbara de goda dagarna, är vi små och feberhängigt urlakade de dåliga. Som om ålder vore synonymt med kompetensinförskaffande, benämns vår brist som erfarenhet, när den egentligen borde heta kultur. För där Adams spände sin lätt alkoholiserade blick i de övriga 10, i Highburys spelargång sekunderna före helvetet släpptes löst, och där en på gränsen till psykotisk Keown hånar ett fuskande hästansikte, där har vi en tjugotvåårig katalan, om än med väldens mest briljanta och spelintelligenta högerfot. För hur mycket du än älskar detta brillianta passningsgeni, så har han inte stöpts i den form, som endast de utan förlusten som alternativ, stöps i. Aldrig fått sin inkilning i vinnandets självklarhet och förlustens ickeexistens.
När den unge D&M´s armbågar sattes ned på farfaderns nötta köksbord, utbrast denne att unga hus inte behöver några stöttor. Men visst är det just det som det unga huset behöver. För när stormen blåser som hårdast, behöver det unga huset stöd och skydd från det stora, starka och av meriter berikade.
Du och jag, du och jag och Arsenal. Vi behöver någon som fyller de luckor som lämnats av bortrövade internationalister, som spänner den hane som förstelnats i vinterstormars katatona kyla och som rätar den rygg, som av motgång, krökts. Någon som bär det febersjuka barnet när influensan satt tänderna i det, som berättar om den gryende morgonen när natten känns skrämmande mörk och någon som förmedlar att en spelad match bara kan betyda en vunnen. Att lycka inte är att delta, utan att vinna. Att stolthet kommer inifrån, och att grunden för denna lägges i att göra det omöjliga och besegra det obesegrbara. Att alla kan dansa tokroligt lustiga danser i medgångens lättja, men att storheten är att vända ett skepp på väg i kval. Att genast resa sig när tacklingens kapning farit över benen, att förmå sig pressa sig fram i januariisande sidoregnstormen och att upp stå där andra faller. Att aldrig, aldrig, aldrig ge upp.
Så Wenger, på samma sätt som Du sätter dig ner och talar allvarligt med din 17-åriga dotter, när hon plötsligt skall åka ut och jobba som aupair. Som när Du tvingas se henne djupt i ögonen och berätta om myntets andra sida, om impulsers konsekvenser och om behovet av att använda förvärvad erfarenhet i infallets stund. På samma sätt måste Du sätta Dig ner och se på dina små lamm, som spänstigt skuttar runt på London Colney, samla i hop dem och ge dem beskedet att de är någonting fantastiskt i vardande. Men också att de behöver utifrån stärkande kraft, att de unga husen behöver stöttor. Att de skall få en spets som spräcker den amerikanska helylleröda mytbubblan. En kraftfullt virvlande tornado som blåser huvudbonaden av oljeshejkerna och en granitfast näve som snyter glorian av foolsens snornäsda huvuden. Att vi måste vädra ut det av skadefrånvaro unkna och släppa in det friska och nyta. Att vi behöver en till, kanske två till. Spets som gör oss dödliga, osårbara, solida och redo. Gör så Wenger.
För Du vet hur det är. Du vet. Du för och vi följer. Men ge oss kraft att hänga kvar ända fram tills att grisjakten är över, tills nattklubbens lampor tänds och erövringen skall synas. Fram till provsvaret kommer och till det bruna fönsterkuvertet försegling skall brytas. Gör så Wenger. Ge oss det Wenger. Bär oss fram i Din bibehållna kultur av vinnande och stjälp oss inte i förlustens utförslöpa. Ge oss de bärare vi behöver, ge oss de färdigstöpta vinnarna, att lära de unga formbara, och ge oss vinsten tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar