D&M Krönika 6 En Sten På Ett Torg

Efter att debattens vågor farit höga på Arsenal Swedens forum om utifall föreningen skulle, eller inte skulle, skramla ihop till en sten på Armoury Spuare, bet D&M ihop och skrev ned följande text. Varsegoda.

Det började som en sten på ett torg. Stenen gjorde därefter någonting som stenar i allmänhet aldrig gör, den växte. Den ökade i storlek och förvandlade sig till någonting som slog ned sina rötter i Davidsson & Mannens tjernobylska virrvarr av emotioner. Stenen fick sällskap av en prinkorvsfingrad uzbek och en hysénfärgad amerikan, och de byggde tillsammans upp någon form av boende nere i magen. Som ett nazistiskt Haven i 50-talets Argentina eller kanske som De Andra på ön i Lost. En grundbult var solitt åtdragen och en kil var obönhörligt inslagen, in the Miserable State of D&M.

D&M har alltid älskat klubbens kanon, den initialt åt vänster riktade till dagens åt höger flank vridna. Alltid älskat de fulländat vackra vitärmade tröjorna, accepterat och förlåtit de miserabla försöken att, genom val av groteska andratröjor, återskapa svunna tiders segrar. Så också har de olika klubbmärkena alltid burits närmast det bultande röda hjärtat.

30-talets vapensköld i Art Décostil, genialiskt utformade av firma Chapman – Waterlow Ferrier, har med stolthet burits genom många regntunga och segerfattiga höstmånader. När fru D&M, konstaterade att Star Trekfansen nog efter ett tag, kommer att förstå att det kanske inte handlar om en ny federation från fjärran galax, så fick ryggen rätas och bröstet skjutas fram i demonstrativ och till viss del fåfäng stolthet. Av närhet, av kärlek och av tillhörighet till klubben den stod för.

När den nioårige D&M så står utanför förortstorgets godiskiosk, med sin påse lördagsgodis i hand, ser han skolans grymmaste fotbollskille gå över torgets andra sida. När denne, skolans koolaste katt, sedan ändrar riktning och tar fokus på den nämnda godispåsen, blir D&M nervöst svettig, men samtidigt fylld av spänning när han vädrar doften av skolgårdens absoluta elitskikt. När så topp doggen sedan frågar om han kan få smaka en bit ur påsen; kan mini-D&M då säga nej? När tre äpplen hög, tillåter sig förlängas denna möjlighetens stund och accepterar att ännu en bit försvinner ur hans veckoslutsbelöning. Och en till, och en till, och ännu en. Kanske skall Kungen Av Skolgården, nästkommande skoldags förmiddagsrast, komma ihåg honom. Kanske kommer han nicka lite sådär stentufft välavvägt igenkännande, så att Crew de la D&M ser att han så gör? – Åt just mig! Kan man då kräva, av denna tanige förlaga, att han skall avstå denna chans till klättring uppmed infantilitetens näringskedja?

När sedan den trettonårige varianten av samma pojkspillra, med sitt nystulna paket vita Prince hårdpack, tränger sig in i skolans rökruta, möts han av en fråga från högstadieskolans mest väletablerade driftsobjekt. Du vet hon som redan har fått yppigt generösa bröst, som vet om att hon har det, och som enligt trovärdiga källor har gjort DET? När så nämnde adolescent, med största lust och med darrande fingrar, fumlande ger bort halva sitt paket till denna oändligt suggererande kvinna, kan han då anklagas för det? Att han gör sitt offer för att få stå i centrum av hennes strålande uppmärksamhet bara för en liten, liten stund? För att få bli sedd i hennes närhet, och för att få njuta av att plötsligt vara så nära någon så ouppnåelig?

När detta ögonblick blir svaren på hans libidinösa frågestund? När det ger hans hormonernas Tjuren Ferdinand, en sinnenas research till mången nattliga stunder av solitär samvaro. Skall man kunna kräva av honom att han skall stå emot, att han skall säga nej? Hon har ju gjort DET?

Den mer än väl uppvuxne D&M, har handlat både på The Armoury och i webbshoppen. Halsdukar, muggar, tröjor och jackor, allt med något av klubbens symboler på. Nyckelringar, pysselprylar och mössor till ungarna, en sparkdräkt till deras nyanlända kusin, och allt försett med en kanon, ett klubbmärke eller ett A, ett C och en fotboll på. Inte i tron att dessa inköp skulle täppa till något, under ytan liggande, tomrum av obesvarad kärlek. Ej heller i att inköp i The Armoury skulle generera mer kärlek från klubben, -utan av kärlek till den. Till kanonen, till alla spelare vars namn som fylld kvalfyllt semierotisk skrikits ut i vintermörkret. Till Fotbollens Gamla, och Nya Hem, till Art Déco-försöken, till bilden av den arsenalska gemenskapen i var islingtonsk stugvärme, och av kärlek till historien på vilken de alla vilar.

D&M står, liksom Du, längst ner i fotbollens näringskedja. Om de stora elefanterna skall dansa så är det på dina tår det trampas. Skall stora beslut fattas så är det över ditt huvud det sker och skall pengar rulla in, så är det från din pung de kommer. Du betalar abonnemanget, som betalar avtalet som föder storklubben. Du betalar ligans högsta biljettpriser och du uppmanas att handla kanonierade varor i en aldrig sinande ström. Din kärlek blir satt i relation till dina spenderade pengar. Din kärlek till vårat gemensamt älskade fotbollslag blir, när ännu ett sätt att tjäna pengar på den uppfinns, dock allt mer alienerad. En sten på ett torg blir en sten kastad i din rygg. En mammonskt utsträckt hand blir ett stryptag om din röda själ och syrehalten i ditt blod sjunker i takt med att din dröm om identifikation och samvaro sinar.

Relationen till en klubb är som alla andra relationer; den går upp och den går ner. Ibland intensifieras den med blossande nyförälskelse och ibland behöver man vila från varandra när ens emotionella projektionspartner inte riktigt lever upp till vad som skjuts upp på den relationella duken. De par och de relationer som ständigt går med hopflätade fingrar är få, och har inte sällan förbrukande kort livslängd. Så ibland älskar du klubben med allt det den gör och ibland älskar du den, trots allt den gör. Du är inte dum nog att tro att du är Arsenals tolfte spelare, men du vill dock inte bära känslan av att vara utnyttjad. Ej heller känna dig marginaliserad till något som, på allt mer fiffigt och raffinerat, sätt bara skall rendera inkomster till klubben. Fantasten blir till konsumenten som blir mecenaten, som blir till… vadå?

Så säg gärna att D&M är en gammal förmossad stofil med en förskjutet anglofil världsbild. Upplys om ett varande i en, för länge sedan svunnen tid. Säg blåögd, säg naiv, kasta glåpord om dadaistisk idealism och om reaktionär glorifiering. Men be aldrig mer D&M att, för att få kampera i en dröm om arsenalsk evighet, betala en sten på ett torg. Be aldrig om ännu en sammanfogande investering. Säg aldrig konsument.