Ord från en ex bandykeeper

Det svåra med våra målvakter Fabianski och Almunia, som ligger först i rangordningen, är inte deras respektive spelförmågor. Deras problem är att de saknar ett antal, för en målvakt, livnödvändiga egenskaper.

Förutom de självklara, att styra ett försvar och totalt äga sitt straffområde, saknar de den där lilla galenskapen som de bästa allt som ofta besitter. Den totala viljan att stå i centrum, att ha det tyngsta av ansvar på just deras axlar och njuta av det samt förmågan att växa ju svårare situation de ställs inför. Dessutom verkar de (Almunia och Fabianski) sakna det totalt verklighetsfrånvända självförtroendet, det som gör att målvakten alltid, i alla lägen se sig som bäst i världen, vad som än händer eller har hänt. För alla målvakter gör misstag, skillnaden är hur de reagerar på dem, tacklar dem och tar sig vidare. Skäller de ut en back, en motståndare, en domare, en stolpe eller för den delen en reklamskylt. Eller börjar de skrumpna, krympa och till slut bli det helt osynliga barnet. Både Almunia och Fabianski tenderar att göra det senare, därför kommer ingen av dem att bli vår förstemålvakt att lita på.

Dessa ovan nämnda, för en målvakt nödvändiga, egenskaperna verkar dock finnas i vår målvakt nr 4, Szczesny, som på ett nästan bendtnerskt sätt ser på sig själv som världens bäste. Detta kan man tycka vad man vill om, men om han kompletterar snacket med handling har han alla förutsättningar att bli hur bra som helst. För detta är egenskaper som är väldigt svåra att träna upp.

Alla något sånär habila målvakter kan rädda en straff, men det som gör skillnad är hur du reser dig och går vidare efter en miss. Hur du stångar världen och gör den till din undersåte, inte blir uppäten av den. Det är vad målvaktsspel handlar om. Fråga D&M, han har vaktat mål den varelsen.