D&M Krönika 9: Valår

Denna krönika är skriven under ihållande sensommarregn, med påkrypande köldantydande som sällskap. Den låg, i väntan på andra texter, en stund på Kanonmagasinets redaktionsbord och kom så, någon månad sen, ut i dagarna. Varsegoda.

Det regnar. Det regnar här och det regnar där. Det regnar ute, det regnar inne, det regnar i hjärta och det regnar i sinne. Det regnar i lilla Sverige och i stora Islington/Highbury. Till och med där borta i Sydafrika, där världens bästa fotbollsspelare i somras gjorde upp om världsherraväldet, skall det enligt uppgift regna. Fast där är de väl glada över nederbörden men jag, jag vet inte vad jag är...

För medan regnet strilar ned för fönstret kan jag inte låta bli att titta tillbaka på säsongen som för ett tag sedan passerade revy. På hur intensivt nära vi ett tag var och på hur långt ifrån vi slutligen hamnade. På hur vi, trots fyra gånger chanslösheter mot manu och che£sky och trots de ofattbart långa skadelistorna, var med i kampen om ligatiteln ända in i slutet av mars. På hur en intippad boll i 91:a minuten på St Andrews blev början på slutet för oss, på hur Silvestre fick spela fler än ingen match och på målvaktstavlor stora och osmakliga som Carl Larssons Midvinterblot. På hur vi producerade framåt och gjorde en herrans massa mål, men alltid var defensivt sämst när det gällde som allra mest. Och på hur vår offensiv alltid stympades av våra målvakters osvikliga vilja att ständigt ge motståndarlagen ett upp.

Inom mig väcks också en rädsla för att säsongen som just tog slut var vår chans, att den var tåget som gick och att vi nu är dömda att ständigt stå kvar på perrongen. Rädd för att det var detta år som che£sky egentligen var för gamla för att vinna, Rooney och Självmål egentligen var för ensamma i manu och detta år som oljeshejker of the world united, ännu inte hunnit bygga upp den stormakt som det bara är en tidsfråga innan de har färdigställt. Och därför tvingar jag mig se regnet falla över den jord vi så står och stampar på. När himlen låter sitt regn stilla falla, som ställföreträdande gråterskors tårar, för sörjandes förluster och bultande smärta. Som om himlen gråter de tårar du inte förmår släppa fram, när du sväljer ner halsens klump med en pint och avslaget tittar långt, långt bort. Att ha varit så nära och slutat så oändligt långt ifrån.

I D&M´s tonårstillvaro spelades det hårdrock. I replokaler, på lokala scener men även i ett antal inspelningsstudios, där drömmar skulle realiseras i form av, de vid denna predigitala tidsepok rådande, demotaperna. När D&M lagt sina galopperande basmattor skulle ECD-hårdrocken förgyllas med hallucigent luftig stämsång och eftersom målbrottet då slutligen lämnats, fick ansvaret tas av 2/3´s D&M.

En av alla dessa ljudingenjörer var likt en technicolorerad karikatyr på övervintrad studiestädare. ”Vill du ha mer diskant, ja då sätter jag på mig hockeyhandskarna och vevar en stund här då.” ”Mer bas? Fram med vinschen så skotar jag hem en 20-30 varv.” Efter att D&M, i slingat hår med hockeynacke och måsvingar över öronen, levererat en överstämma som i bästa fall kan kallas ambitiös, lutade sig denne gigant av källarlokalsinstängdhet, fram och berättade att han var nöjd eftersom insatsen var ”close enough for rock´n roll”. Först kändes det som en skönt cool, om än något försoffad, kommentar. Lite sådär wow, liksom. Ett sipp ur den storebrorslangade punkölen, en snart färdigkramad Göteborgs Rapé under läppen och lite inställsamt hö-hö. Men bara sekunder efter att preskriptionstiden för rapp svarskommentar gått ut, väcktes känslan av att tillräckligt nära aldrig kan vara tillräckligt bra. Close enough aint good enough for, the Gods of heavy metal, Dungeon. Typ.

Och close enough kan aldrig vara good enough för D&M´s Arsenal. Det kan aldrig vara okej, och okej kan aldrig vara tillräckligt bra. En hedrande tredjeplats kan aldrig vara tillräcklig bara för att alla experter spådde oss dåliga nog att hamna utanför topp fyra. Om vi inte vågar sikta högt hur skall vi då kunna hamna längst upp?

Det engelska folket lade sin röst i våras och det svenska gjorde detsamma här för leden. Arsène har uppgivit att Arsenal måste börja vinna och att han redan gjort sitt val. Men jag undrar fortfarande vad han valde. Sin inslagna väg, med den vackraste av visioner, eller ett pragmatiskt ställningstagande grundat på presterade resultat och ouppnådda mål? Valde han att svälja sin stolthet, när Projekt Arsenal 2.2 inte vann, eller valde han att sitta med det vackraste av Svarte Pettrar för att se på när Pojken med Guldbyxorna från Eastlands, med stormsteg kutar förbi?

Och hur länge kan tvekans isande hällregn få hålla oss nedkylda? Hur länge kan valets uppenbarelse få gömma sig under det vackra ordets beslöjande paraplyer? När är det hög tid för att få avnjuta och avgöra om vi går in i framtiden med den kraftfulla rustningens Power Suite eller med Kejsarens Nya Kläder? D&M säger att tiden är nu och tiden är knapp.

Det är nu vi måste välja Arsène och det är nu du måste visa oss följeslagare vad du har valt. Du har uppgivit flertalet säsonger men alltid skjutit upp avgörandet. Nu står du där vi står, vid vägs ände, nära men ändå alltid långt ifrån. Och det är nu du måste visa, varje studioräv inom oss alla, att Close enough aint good enough. Det är i år du måste visa att det inte var ifjol vi hade chansen. Det är denna säsong du måste visa att regnets tårar fallit i onödan och inte förgäves. Att vi inte även nästa höst, skall behöva sitta vid samma bitterhetens disktrasestinkande bardisk och behöva se samma hällregn falla, med samma förluster att skölja ned. Så våga visa oss din röstsedel, Arsène och våga stå upp för Arsenal och för oss.