Att döda glädje.

Just nu, i skrivande stund, packar fru D&M i hop sig. Sminket skall på, fräckaste acne-jeansen sitter som smäck och den där lite lagom tonåriga toppen sitter likaledes alldeles lysande. Ah, en scarf, det känns fräscht. Det är en natt (okej, i småbarnsmoder-land betyder det någonting runt 24.00-snoret) på stan som ligger i pipeline.

Av detta skäl har herr D&M en kväll i all ensamhet, eller i all manlighet och oavsett, i all möjlighet. Att spendera tid i datorns sällskap, att lägga ner möda och emotioner i en kvällsmatch mellan bottenlagen Hammers och den fallande fågeln. En halv flaska rött är kvar från föregående kväll, några av herrn i husets i går inköpta Bombardier, är kvar och allt borde vara lite så där gott, vilsamt och tillrättalagt.

Så är inte fallet. D&M hade sällskap av manu-vännen, finöl inmundigades, vi hade 2-0 efter första halvlek, DVD-brännaren hade intagit det sarkastiska viloläget och allt såg precis så bra ut som det någonsin kunde göra. Trots att vi då inte visste att oljepanik-killarna från Fulham Road skulle förlora mot Larsson etc, kände vi att läget var gott. Solitt och under kontroll. Då träder en Defoe, en Van der Vart och, framför allt, framför allt en kardinalpajas, en kalastomte, en rugguggla, ett ärketroll in i handlingen. Att verka utan att synas skall ju vara devisen. Här går killen in och syns utan att göra någonting gott, endast ont.

För där en boll träffar en lagkaptens arm, när denne är en del i en hoppande mur, där har en domare med koll på läget, blick för spelet och fingertoppskänsla alla möjligheter att visa sin kompetens genom att INTE påverka. Att följa, att leda och att sätta gränser. Ovan nämnda pajas gör, som ni vet, precis tvärtom. Och ställer sig själv i händelsernas centrum, i strålkastarnas ljus och i North London Derby, där han rakt igenom, 100 %, alla dagar i veckan 24/7, inte hör hemma.

Bort, bort, bort, släpp domaren fri. Låt honom slippa utsättas för lockelsen att bli en av de som skall inverka på ett resultats utgång. Lyft av honom oket att kunna påverka, höra hemma, ändra en gång och bli del i ett scenario.

För visst skulle vi gjort både 3-0 och 3-1, visst skulle vi kunnat låsa matchen, visst var vi bättre än de och visst borde vi ha utnyttjat detta och stängt matchen långt före galenpannan förstod sin egen betydelse. Men det går ändå inte att bortse ifrån fakta. Killen i svart, den urblekta påfågeln, sprätthönan i händelsernas centrum förstörde D&M dag, kväll och kommande arbetsvecka.

För hur fasen skall man orka diskutera tillvarons väsentligheter, efter det här? Hur f-n skall man orka förklara för de som bryr sig inte en promille, utan bara passar på eftersom de vet att ett uns salt kommer svida så förbannat i såren? Hur i hela fridens namn skall man orka släntra ut till kaffeautomaten, utan att först kolla att kusten är klar? Ingen under 65 inom synhåll? Ingen som över huvud taget känner till förhållandet mellan N5 och N17?

För min glädje är död. Dödad. Tack du svarte bifigur i en fars du aldrig kan förstå. Tack Phil Drowd för din totala inkompetens och ditt uppblåsta ego. Tack för din totala brist av förmåga att läsa av spelet och tack, Phil Drowd, för att jag aldrig behöver yttra ett ord av respekt i ditt namns samband. Då vet jag läget, Phil. Då vet jag hur landet ligger.

Att söka tröst i flasken... Ja, att försöka återupprätta glädje efter detta den goda fotbollens lönnmord. Ja... Jag vet inte riktigt, just nu.