De tunga suckarnas afton

De två fjärdedelar av la famia de la D&M som inte låg nedbäddade i magsjuka, den fyra år gamle Henry, som för övrigt inledde kräkhelvetet, och hans, ännu inte peppar peppar insjuknade fadern, hade sedan länge bestämt att avnjuta matchen hemma mot Toons på lokal. Pappan skulle få sig en Ale eller två och Henry skulle få ett stort glas mjölk med sugrör samt det han själv kallar ”komflitts”. Långt bak i D&M´s huvud fanns även tanken att en hemmamatch mot en av ligans nykomlingar skulle bli en lätt, lagom och, inget annat än, trivsam fortsättning på inkilandet i det fantastiska fansskapet till Arsenal, för den lille.

I väskan hade det packats ned ett antal bilar, inklusive Arsenalbussen, ritpapper och pennor liggandes i Arsenalpennfacket samt trolldeg i passande högröda färg. Så de två som satte sig på pappas räsercykel var att betrakta som i högsta grad tooled up.

Först in på Foxes, kryssade de tu fram till ett av de bord som inte var bokade för någon helt ointressant match mellan en fallande fågel och en oljemagnat. Soffplats och till och med en liten kudde för den lille att, så där bekymmerslöst uppfyllt av ungdomlighet, sträcka ut sig på. ”En Newcastle, ett stort glas mjölk och en stor korg pommes frites”, och matchen var igång. Eftersom ni själva vet utgången så kan vi lämna den och parodin till fotbollsmatch därhän.

Henry skötte sig utmärkt matchen igenom. Han spenderade visserligen de sista 20 liggandes i gången till toaletterna med nedsänkta ögonbryn och uppdragen tröja, uppvisandes en nästan brittisk kroppsform. Av med stövlarna och fötterna upp mot en barstols underrede, pure class rakt igenom. Pappas pojke alla dagar i veckan.

Tre pints, två stora glasmjölk och en och en halv korg pommes senare. Tre poäng, ett solitt Arsenalförtroende och tre hundra kronor fattigare cyklades det hemåt i en uppförsbacke som aldrig upplevts brantare. Och väl hemma i sjukstugan började D&M bli allt mer krum, allt mer ihopskrynklad och allt mer tyngd över bröstet. Genom kvällen, genom bollibompa och genom lidandet av vetskapen om att vi hittills har förlorat hemma mot två av tre nykomlingar. Sex poäng som bara skall tas, två lag som bara måste besegras, två omgångars klättringspotential slängd på soptippen.

Och då önskar man att ens förhållande till Arsenal skulle vara lite enklare, enklare i betydelsen mindre intensivt. Att det inte skulle vara så viktigt och inte ha så stor betydelse. Att man skulle vara ”vi” med Arsenal vid vinst men kunna vara ”de” med klubben vid förlust. Att ens förhållande till klubben mer skulle ta sig uttryck i att man, vid första höstfrosten, sätter något kanonklätt traderafynd på huvudet. And that’s it! Att man kollade resultaten i morgondagens tidning och hummandes nickade uppåt vid vinst och muttrade i basregistret vid förlust. Då skulle man slippa behöva utstå alla dessa j-la suckar. Man skulle slippa känna sig som en gammal halvsenil farbror, som nätt och jämt kan gå uppför trapporna innan dödsfara föreligger. Slippa ta sin kvällsdusch och chockas av ens egna tunga andetag. Slippa röja i köket, efter middagen, till the soundtrack of our missmod. Och slippa förklara för kvinnan man älskar varför man hela tiden går runt och suckar.

Äh, f-n, jag får åka ner till stan efter jobbet och, endast i terapeutiskt syfte, köpa en extern hårddisk.