Dagen efter helvetet före

Det gör egentligen fortfarande alldeles för ont för att finna de rätta orden att kommentera en sådan totalflopp som gårdagen. Ett sådant antiklimax, av sällan skådad art. Men jag gör ändå ett kort försök.

Wenger satsade uppenbart helt fel i sin lagutagning och coachning av laget. Dels spelade han inte JW, som inte bara varit, med några få undantag, fullkomligt lysande första delen av säsongen, inte bara har kraft och elakhet nog att sätta emot, utan även varit gunner sedan 8 års ålder. Om inte ett derby mot spurs har betydelse för en sådan kille så, kommer det aldrig ha det för någon. Och att han valde Denilson före Wilshere. Inte för att Denilson var påtagligt dålig, utan för att han inte är den spelare som blir bäst när det gäller som mest. Samt att kombon Song-Denilson aldrig, jag upprepar, aldrig burit något positivt med sig.

Att sedan Wenger tar ut matchens, senaste matchernas, ja kanske hela säsongens mest formstarke spelare, när matchen står och väger är inget annat än total katastrof. En nästan benitez´sk taktikmalör. Ovärdigt en mästercoach som Wenger.

Nu önskar jag inte Wengers huvud på ett fat, ej heller Fabrigas (inte heller hans bollsökande hand) eller någon annan. Men ett North London Derby, måste betraktas som ett 90 minuters fältslag, från start till mål. Och då kan inte själva krigsministern himself gå på halvfart i sina bedömningar. Spelarna skall vara som uppblåst frustande vilddjur och de som inte är det, skall sättas bredvid Bendtner. Det går liksom inte att försvara en insats vars första halva var magnifik medan den andra raserade 100 % av det tidigare uppbyggda.

För vi är inte bara nedpetade från vår geografiska tron, inte bara uppätna av asätaren från N17, utan även på många plan i fritt fall. Vart var vår glöd, vår kamp, vårt adamska galenskap eller vårt parlourskt nedsänkta huvud som aldrig slutar kämpa? Det är hög tid och rakt igenom Wengers ansvar att finna det.