Utan sneakers i Tyrolen

Detta är ju bloggen som inte är en blogg. Eller snarare stället ute i cyberytan där D&M lägger ut krönikor, och ibland nykomponerade texter, som inte är en blogg. Och ett något som inte är en blogg kan ju, av förklarliga skäl, inte vara en modeblogg. Och hur går man vidare efter att ha skrivit det numera allt för vedertagna begreppet ”modeblogg”?

Nu har vintern kommit till Sveriges näst största stad, eller som de säger; Sveriges andra stad. Staden som gör allt den någonsin kan för att göra det vackra grått, fult och oerhört oattraktivt. Staden som bygger en fotbollsstadium och sedan, med stolthet i kommunalpampars röst, berättar att det är den billigaste nybyggda arenan i hela riket, som har minst kostnad per åskådarstol. Staden säger inte att den nybyggda arenan är bra för fotbollsspelarna, för spelet. Inte heller att den är bra för, den så kallade konsumenten dvs. åskådaren, eller att den är mysig eller tilldragande. Varken praktisk eller vacker. Utaan så billig som någonsin är möjligt. Staden som med stolthet är bra på att göra saker minst dyrt vilket inte blir bra utan alltid, i bästa fall, endast blir minst dåligt.

Den staden har vintern valt att välsigna med sin ljuvligt inbäddande snö som likt en beslöjande förlåtelse för begångna synder, faller som en lättnadens dragen suck. I den staden vandrar D&M som han alltid gjort. Fast ändå inte. För det som annars är grått, färglöst och betongbesudlat, för det som alltid är så billigt som bara är möjligt, gnistrar nu av en ren och skär rikedom. Den vita snön gör oss alla vackra.

I denna skönhet uppstår även en något oväntad metamorfos. En självbildsförskjutning, ett hack i det visuella navelskåderiet och en extremt ovan bild av en vandrande vålnad som härjar i den vitaste av djungler. Att gå till och från i en och en halv decimeters lössnö, gör gott för vem som helst. Ingen surhet, ingen bitterhet och ingen vind som verkar blåsa uppåt, inåt och in. Inte ens mörkret biter. Ahhh, snö, underljus och förgylld skönhet. Men för att kunna ta dessa steg av remedie måste fötterna inkläs rejäla skodon. Skor som går upp en bit på benen och skor som kan få fäste och ge stabilitet till den tidigare så höstinstabile vandraren.

Så när D&M ser nedåt så ser han inte längre det han brukar. Han ser en mage trind av dunjacka och han ser de vanliga jeansen landa ned i ett par… vad skall vi kalla det, hur skall vi uttrycka det omöjliga..? Han ser ner på ett par… vuxenskor. Vafalls? Det där kan inte vara jag, tänker D&M, de här stegen kan inte var mina. Någon av de andra morgonstressiga småbarnsföräldrarna måste ha tagit fel, en förväxling måste ha skett, så här kan det inte vara eller vara menat. De där sakerna kan inte var mina.

Men så visar det sig att inget sker, stegen följer honom ända till jobbet. De där vuxenskorna går precis samma väg som han, ned för samma backe och upp för samma trappor. In på hans rum och de parkerar sig på den plats där det alltid brukar stå ett par… sneakers . Ett par skor som signalerar ungdomlighet, som säger att den här killen är förvisso ingen vacker syn för ögat, men han vet vem han är och han har rötterna ner. Där ställer de sig, på sneakernas plats.

Och vem är han då, denne medelålders före detta hårdrocksbasist, senare även sångare i planet nick, stadiumindiens medicinmän i det förlovade tonårslandet. Vem är han då? Utan sneakers i, ehh.. Vuxenlandet? För om utsidan genom alla år har varit till för att, på ett eller annat sätt –subtilt eller icke, berätta om insidan, så måste väll..? Så måste den väll göra så även idag? Även i snöpulsandet i nysnöalibins Andrastaden. Även han, även D&M. Puh, och så förväntar sig folk att man skall arbeta på sin arbetstid, att man skall kunna gå rakt eller till och med att man skall svara på tilltal. I detta nu, i detta nuet? Inga dåliga krav, må han säga.

I övrigt är det sex dagar kvar av Nightmare November och bara 94 dagar kvar till.