Veckodagsbonus

I en värld av bonuspappor, bonusmammor, ja till och med bonusmostrar. Och i en värld där mestadels män med mycket makt och tjocka lönekuvert fortfarande får bonus för sådant som vanligt folk bara förväntas göra, för den lilla slant vi får oss tillgivna den 25:e eller 27:e varje månad. För att inte tala om den köpgalnes bonuspoäng, som vissa månglare ger dessa stackars satar för att än mer tära sin ekonomi och livssituation.

I denna värld vill D&M, som en lindrande kräm, som ett Hello Kitty-plåster eller som smeksam balsam till själen, tillföra veckodagsbonusen.

I D&M´s värld så ses Arsenals gruppspelsmatcher i CL mer av slentrian och av lite tvångsmässig vana. Lite som när 60/tidiga 70-talisten, från barnsben utsvulten på sötsaker och färg-TV inte kan låta bli att som vuxen fylla skafferiet med snask och vardagsrummet med platt-TV-tum, bara för att allt detta plötsligt ligger tillgängligt framför honom. Man tittar på dessa gruppspelsmatcher så där lite med ena ögat, i sävlig väntan på kvart- eller kanske även åttondelsfinaler och det allvar som då krupit in.

Veckodagsbonus är någonting helt annat. Den anstormning av emotioner som endast tillhör helgen, blir plötsligt tillgängliga en vanlig j-la onsdagskväll. Vi snackar inte lilla DM i Supa, inte om arbetsfrihet och ej heller om den underbara frihetskänslan vetskapen om en morgondags sovmorgon ger rådande kväll. Vi pratar en Arsenalmatch i EPL, ligan av alla ligor, allt seriespels egentliga urmoder, all idrottslig meningsfullhets egentliga källa. På en onsdag. Vi snackar bonus, på en grå, kall och allmänt oskön onsdag.

Vi talar också om möjlighet till återupprättelse. Till att efter två raka förlustmatcher kunna bryta en svärtande negativ trend. Om möjligheten att knappa in något på tätduon. Vi håller samtidigt några extra tummar för Fulham och hoppas på shitty-förlust, eller på oavgjort, i Manchester-derbyt. Men vi hoppas framför allt att Arsenal visar vad denna säsong står för. Är vi ett lag som förlorar mot lag vi egentligen skall besegra? Är vi ett lag som viker ned oss, när vinden blåser hårt och motigt i ansiktet? Är vi pojkarna som faller för mäns styrka? Eller reser vi oss upp när alla uträknare kommit till nio? Får vi in den avgörande punshen just före vi själva faller in i redlöshet och därmed far hem med vinsten? Står vi emot trycket och ger tillbaka med samma medel, samma medel kryddade med vårt managergenis genialiska fingertoppskänsla?

Arsenal; tala till mig och jag skall lyssna. Spöa skiten ur Wolves och jag skall offra både vinägerchips och folköl. Kom igen nu för h-vette!