175

72 kilo spritt över 175 centimeter. Där har du matchen. 175 centimeter urverk, 175 centimeter kraftverk och 175 centimeter huvudvärk. 175 centimeter, inga långa bollar på Bengt, direkt.

Arsenals mittbackspar Laurent Koscielny och Sébastien Squillaci är 186 respektive183 centimeter långa. De är förvisso inga fyrtorn, men fortfarande 11 respektive 8 centimeter längre än nämnda 175. Eftersom D&M, liksom förhoppningsvis de flesta män, släppt storleksfixeringen, är längd för länge sedan utkonkurrerad av vikt, bredd och omfång. Den som trodde att vi här talar genitalier är självklart ute på tunn is i klart offsideläge, men insikten om andra kvalitéer än de proportionella ger frihet och fritt spelrum för kvalitativ expansion.

För oavsett om herrar Koscielny och Squillaci står för något annat än fyrtornets längd, soliditet och råstyrka så skall de fasen i mig inte låta en snubbe som Ji-Sung Park, eller Park Ji-Sung som koreanerna skulle ha skrivit hans namn, nicka in ett mål. Det kommer ett inlägg, i det här fallet från Nanis fot som touchar Clichys dito, får en båge och går över Koscielny för att landa i mittbackskollega Squillacis domän. Där vistas även nämnde sydkorean som underifrån med huvudets hjälp lyfter bollen runt och, framför allt, över den i övrigt rakt igenom solide målvaktsdebutanten Wojciech Szczesny. Förvisso stolpe in, men ändå. Tre äpplen hög skall inte få komma in i vårt straffområde och ta sig friheter, få ta sig rätten att nicka in ett mål. Det stämmer inte, det skall inte gå, det skall inte få hända.

Park Ji-Sung är en av få manu-spelare som D&M skulle kunna tänka sig ta emot till Arsenal. En aldrig sinande ström av löpningar, upp och ner längs sidlinjen samt ett, i Arsenal-lägret, dokumenterat sinne för var målet är beläget. Bra kille alla dagar i veckan, särskilt nu när han bytt ut sin liverpoolska frisörska mot någon, skall vi säga, mindre frisinnad. Med det sagt.

En mittbacks huvudsakliga uppgift är att hindra motståndarna från att göra mål, en defensiv mittfältares, ungefärligen, likaså. Det är säkert toppen om en mittback knoppar in ett par nickmål per säsong men det är i det egna straffområdet som kontorets skrivbord står. Detsamma gäller den defensive mittfältaren som endast har en marginellt mer framskjuten plats i det gröna kontorslandskapet. En DM skall inte springa runt och leta smart fräcka djupledspassningar a la DB10, inte stöka omkring ute vid offensiva hörnflaggor som en Bobby Pires i sina glansdagar.

Mittbacken och den defensive mittfältaren kanske inte har de mest glamorösa rollerna i fotbollsvärldens blim-blim hierarki och är kanske mer vattenbärare än dockan längst fram i skyltfönstret. Men spelar du i ett lag som Arsenal skall du vara dj-ligt nöjd över att du fått chansen. Du skall vara dj-ligt nöjd över att just du får äran att göra hundgörat i just detta lag. Du skall ta skiten och lägga grunden för de kreativas kreativitet.

Park Ji-Sung skall inte få göra ett nickmål på Arsenal. Hans mål är förvisso ett uttryck för kompetens, men framför allt ett symptom på vår brist, på våra tillkortakommanden. Det fuskas i smutsjobbet, det fuskas i den totala uppoffringen för den heliga sakens skull. För vinnandet är den allsmäktiga saken och fuskandet stinker som dygnsgamla räkskal och utspilld riesling. Alla vill vara kreatörer men ingen vill utföra arbetet som lägger grunden. Alla vill vara nummer 10 men ingen vill spela mittback eller DM. Alla vill spela klämkäck totalfotboll men ingen har insett behovet av försvarsspelets ädla konst.

175 centimeter koreansk fotbollskonst skall, med all respekt, tryckas ned, flyttas undan eller köras över. Skrämmas bort, skällas ut och blåsas all världens väg. Men han skall inte, jag repeterar, inte få göra ett nickmål mot Arsenal.

Skärp er, för helvete!