När man behöver en

I gårdagens inlägg funderade D&M vidare över hur ett försvarsspel kan tillåta en, förvisso snabb, energisk och kompetent Park, men onekligen en liten en, att nicka in det som senare skulle visa sig bli vinstmålet. Egentligen inte ett dåligt försvarsspel, utan ett obefintligt. En naiv drömmares tro på det fullkomliga, en dåres kamp mot väderkvarnarna eller en humanists bekämpande av ett nödvändigt ont.

För bygger du ett hus så startar du inte med taget och panelen. Du gräver ut och anlägger en solid grund. Därefter bygger du dig vidare till konform ljuvlighet.

Nu har D&M fortsatt sitt bearbetningsarbete och kan nu lämna delnivån, förmår blicken att lyftas och står ut med smärtan i att ta in hela bilden. En bild som, på grund av alldeles för god smak, utelämnar rättsskiparen Webbs insats. Eller snarare avsaknaden av insats. När blicken så lyfts från situationen där vi tillät målnick, till målvakt, backlinje, mittfält och anfall, frigör sig bilden av ett stukat lag. Av ett lag utan fart, utan förmåga att bryta sig ur munus fysiska grepp och ett lag vars offensiva spel, även det, hade ofantligt mycket kvar att önska.

I den holistiska världsbilden hör dessa olika delar ihop. På samma sätt som att ett tryggt vattenbärande är förutsättningen för kreatörernas lämpliga vätske- och syrenivå, på samma sätt som teknisk briljans är förutsättningen för att elakt målinpetande och på samma sätt som att djävlar anammat är förutsättningen för det vackra spelets totala utövande.

Vi hade utan problem stått ut med tre äpplen högs nickmål, om vi själva gjort motsvarande eller fler. Ett insläppt mål är ingenting om vi gör två och en missad markering är ett löst problem om motståndarna även de luras till förlorad koll. Och här gick vi totalt bet. För var någonstans var den offensiva rörelsen, var tog alla spelbara spelare, som lämnat passningsskuggan, vägen? Var någonstans gömde sig all den kreativitet, all den finess och all den fart som Wenger år efter år präntat in i laget?

För det är ju kreativa vi skall vara. Det är ju offensiven vi är kända för, vårt underbart vackra spel som är ursäkten vilken alltid framförs när de fem senaste årens titellöshet bringas upp för diskussion. Vi är ju alla de vise männen, sittandes längst in i barens, andralag. Det där alla andra håller på med hjärnan, även om hjärtat redan är ockuperat av olustigheter. Vi är ju det där laget som esteter ser som underhållning, när korsbefruktningen med den katalanska preferensen skall kilas in i engelska ligasystemet. Den gudomlige Messi i en kolt klädsam tipsextranostalgi och där blir vi föremålet för alla fotbollsälskande turisters bekvämlighet.

Vi blir dock liksom sågade av vår egen tandrad. När läget blev skarpt och då försvararnas standard är höjd över den gängse slentrianbrittiska, ja då räcker vi inte till. Vår fantastiska fantasi och skapandekraft blir en synad bluff i en fallande mans hand. Vår estetiska skönhet blir endast kosmetiska och resultatens uteblivande blir det logiska svaret på om utveckling skett eller om vi fortfarande bara är den vackre förloraren.

Så när vi så står kvar där som den forne vackre förloraren med en nu allt mer krackelerande skönhet, slår oss frågan om vad vi saknar, med absurd kraft i våra hängande ansikten. Vad skall förloraren vi just nu faktiskt är göra för att åter bli en vinnare? Vi var ju så nära, vi är ju så nära och vad måste vi göra för att lämna detta stadium av närhet och gå över till varande. För när vi åts upp av manus solida mittfält och deras aldrig backande försvarslinje, stod vi utan nycklar för upplåsning. Och när vår tekniska briljans inte betalade sig, saknade vi spelare att genomföra en plan B eller C.

Så var är en Parlour eller en Keown när man behöver en? Vad är en tvärilsk Adams när vinden blåser pinande hårt? Vad är die-hard-mentaliteten när vi ligger och kippar efter andan? Var någonstans var vår ”we shall never surrender”? För det är detta vi återigen saknar, det är detta vi återigen måste addera. Utan att hänga ut spelare i laget, så måste en helt annan mentalitet återinföras. Det får vara brittiska eller franska, europiska, asiatiska eller afrikanska män under de rödvita tröjorna, men det måste vara män med vilja. Män med styrka, män med kärlek för vinnande och män med ett brinnande hat för den ickeförekommande förlusten. Att förlora, att vika ned sig eller att misslyckas får inte längre förekomma, det får inte finnas som alternativ. Endast vinsten får bli den allenarådande ledstjärnan och då får det se ut hur f-sen det vill!