NEJ

Denna morgon är det med tunga steg han tar sig ur sängen. Med nästan kroppslig smärta ålar han sig ned i de tighta 510:orna, kränger på sig sin gröna Lacostepiké och beger sig ned till den väntande frukosten. Hans ömma moder lägger huvudet på sned och försöker ge tröst med ord om en godare framtid och fler chanser. Förlorar du en står dig tusen åter, men ingenting hjälper honom. Ingen tröst kan ges som är möjlig att tas emot. Ingen läkning, inget som stillar hans smärta och ingenting som tar bort det som håller honom fast.

Ingenting. Ingenting kan ta honom framåt, uppåt, åter eller tillbaka. Det som är gjort är gjort och inget kan göras ogjort. Han är en krökt ung man, en krackelerande stackare med brustet hjärta. En konturlöst suddig skuggbild av gårdagens nästan självlysande mittpunkt. Idag är han ingenting. En samling svarta negationer staplade på varandra. Tre äpplen hög av invärtes ruttnad. Om han fått lära sig att minus och minus blir plus, så är han undantaget som bekräftar regeln.

Föregående kväll, med högt huvud, gick han ut i striden, med hög svansföring passerade han fritidsgårdens öppna gårdsplan i dunkelt kvällsljus. Här skall ni se på killen som är klaaar, killen som tar skalper och killen som står pall. Han som nedlägger, förför och smeker sig vidare upp i mellanstadieskolans näringskedja.

Han som lovade mycket men förlorade hela stycket.

Som en knytnäve i magen, som en verbal överkörning av en högstadieelev på gamla jaktmarker, som ett nej från Hon när han trodde han var home free och hade ett självklart grovhångel inom säkerställd framtid. Som ett plötsligt upplägg av en förväntad allierad, som gjorde att han fick lämna rundpingisen, utslagen av den harmynte killen med glasögon i fyran. Som fel sorts blick från fel person vid absolut fel tillfälle.

Så vandrade han hemåt i sen midvinternatt. Kröp ned under pojkrummets rödvita täcke med en guldfärgad kanon, och försökte inbilla sig att nattlig sömn var möjlig. Efter timmar av oroligt vandrande mellan sömn, halvslummer och kliande vakenhet, ringde klockan för uppgång till nästa knockout-risk.

Så idag är han inte tuff, inte någon topp dog, inte någon nyhånglad och fin. Idag är han överkörd, bortfintat och bortgjord. Fallen på eget bevåg, där högmod just föregick fallet. En filmning utanför området blev straff för Wigan, ett antal sumpade chanser att göra 3-1 förbyttes till ett självmål av den inköpte rutinboosten, som matchen igenom visade sig vara raka motsatsen till det uppstagande och lugnande han var satt till att tillföra. Två berövade straffar senare, var vår hjälte förkrossad, uppläxad och satt på plats.

Då är det inte lätt att vara tuff, småstadssnygg och inbjudande. Då går han istället med sänkt blick utmed väggarna och vill bara bort. Iväg. Härifrån.