Bäste Wenger

Vi måste sluta träffas så här. Eller träffas och träffas, du vet vad jag menar. D&M i nedsjunken i en fåtölj du, Wenger, i en annan. Korslagda ben framför en öppen spis stillsamt värmande brasa. Kanske var sin konjakskupa, kanske ett glas kraftfull och fylligt rött. D&M föredrar Primitivo och det kanske, namnet till trots, skulle kunna falla dig i smaken.

Men vi måst sluta träffas så här. Vi måste finna andra ämnen att samtala om. Liksom alla andra relationer, så behöver vår andas ny luft, få näring och syre, ja något nytt att samtala om. Vi kan inte alltid lägga våra pannor i djupa veck och tvingas samtala kring samma ämne, kväll efter kväll, vecka efter vecka, år efter år. För, Bäste Wenger, vi börjar kunna det här nu. Eller, vi borde ha lärt oss, vi borde kommit över detta ämne, lämnat det bakom oss och tagit oss vidare. För det borde finnas så många saker vi skulle kunna tala om, du och jag Wenger. Vi skulle kunna tala om underbart offensiva löpvägar, om en fantastiskt potentiell juniorkull där Ray Parlour har reinkarnerats i en kille som nästan heter som TH14, om box to box och om snabba omställningars magiska kraft.

Vi borde tala om prinsesskalas, om det svåra i att egenhändigt hembakta pizzor jämförs med torgets hafsverk och i ungarnas värld förlorar till dessa simpla skuggverk. Vi skulle kunna tala om en faders stora ansvar gentemot en dotter och dennas självbild i förhållande till en svår yttre påverkan av kompisar, killar och normer om vad hur en tjej skall se ut eller vara. Vi skulle kunna analysera begreppet tjejkraft utifrån olika generationers infallsvinklar eller tala om hur man roar sig och familjen i evighetslånga bilköer på sommarsemestrar i Provance.

Vi skulle kunna tala oss varma om staden Londons underbara arkitektur och allmänna livskraft. Du skulle säkerligen ha den goda smaken att berömma D&M för en kommande Kanonmagasinetkrönika i ämnet och D&M skulle nicka, ta emot och tacka för råd om meningars längd och kommateringars förekomst.

Vi skulle kunna tala om vad som helst. Vad som helst skulle kännas mer spännande, mer givande och mindre tröttsamt. Men ändå, Bäste Wenger, så står vi kvar på samma punkt, samma gamla utnötta ämne och frågeställningar dyker upp även denna kranka söndagsmorgons blekfula och sömnlösa morgon.

Varför, Bäste Wenger, måste vi alltid behöva prata om målvakter? Varför måste vi ödsla så mycket energi och lidande på en sådan fråga, så lätt att identifiera? Problem, mål och lösning/väg till målet. Hur kan det vara så svårt? För det kan ju inte vara så att du inte ser, att du inte vet eller förstår. Du kan ju liksom inte ha missat, du kan ju inte ha undgått.

Du gav Fabianski chanser i slutet av förra säsongen och, i princip, hela försäsongen med tydligt anslag om att han nu skulle greppa förstaplatsen. Du såg hur det gick och var tvungen att vända hemåt för den redan utsorterade Almunia. Denne stod upp ett par matcher, men föll åter till gamla synder igår. Vi kunde skymta dem redan mot Bolton och de bröt, med full kraft, genom förvaret igår. En Szczesny går ut i pressen och säger sig vara förbisedd, du väljer att svara att han borde känna sig så, samtidigt som du fortsätter matcha två clowner under en och samma vecka, adderat till hänvisning om att även Mannone står före i kön.

Och jag orkar inte mer, Wenger, jag orkar inte behöva prata om detta veranda gång. Varenda höst, varenda vinter och varje vår. Samma fråga, samma stinkande surältande med samma brist på lösning från dig Wenger. Jag vill tala om annat. Jag vill berömma dig, stryka dig medhårs och säga att du har otroligt snygg kostym på dig idag. Vill berömma dig för ditt uttal, din livfullhet och din förmåga att vaska fram guld ur ligor som verkar till bredden fyllda av värdelös sand.

Jag vill inte behöva tala om detta ständigt olösta målvaktsproblem. Inte igen. Inte nu. Inte även detta år.