Diabys och andras ben

Diskussionernas vågor fortsätter gå höga kring fotbollslag med fysisk förmåga långt mycket högre än den tekniska. Lag som sparkar- och stångar ned tekniskt överlägsna motståndare med den gamla hederliga skrämseltaktiken. Stenhårda tacklingar ger motståndarnas kreatörer brådska, tidsbrist och växande skadeproblematik. Fantastiskt långa inkast på uppspringande mittbackar blir offensiva undantag till den destruktiva defensivens regel.

Men är det inte lite grand med lag som Stoke, Blackburn, gamla Wigan och till viss del även Bolton, att de är lite som den där killen längst bak i klassrummet, han som satt vägandes på stolen och med ett kritiskt öga till, och på, alla som försöker vara ambitiösa? Lite skolgårdens bully? Att han/hon/de (ex Stoke, Blackburn) tycker det är bättre att vara bra på att vara dålig än att vara dålig på att vara bra? Att negativ förstärkning och uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet och förstärkning alls? Och ingen djävel skall våga sticka upp eller ut?

Vissa lag vars fansskara har förlorar- och Underdogmentaliteten så djupt nedärvd att det där alternativet att vara kreativ, skapande och göra gott, liksom inte går att ta till sig. Där det destruktiva nedbrytandet blir så oerhört tilltalande, eftersom det är ett så invant och bekant mönster att det värmande igenkännandet inte går att välja bort, till förmån för det främmande innovativa. Sedan finns ju även det klassiska småstadskomplexet. Att man är en liten person som bor i en liten värld och känner sig liten gentemot de uppblåsta kommandes från en storstad. Och vad gör man då? Jo, det man är bra på; slå preppystorstadssnubben på käften.

Vissa gamla Arsenalfantaster uttrycker ibland vilsenhet i allt det vackra som Wenger har infört, det som inte är one-nil to the Arsenal och så milsvida främmande från gamla hederliga Route One. På samma sätt har många fans till så kallade bonkagäng så självklart identifierat sig med klubbens spelstil, och samtidigt klubben så självklart bundet till ens egna tillkortakommanden, att något annat är otänkbart.

Så när skolgårdens stora skräck plötsligt får möta en fritidsledare som ser den lille längtande pojken under den store stygge mästermobbarens yta, föder det inte per automatik det förväntade lugnet och harmonin, utan förvirring hos The Bully. Någon försöker bryta ett känt mönster, varför jag måste förinta detta som utmanar min självbild. Så när tränare som Tony Pulis manar på sina vildar så talar han ett för dem bekant språk, och för Stokefansen ett likaledes bekant språk. Storheten i igenkännandet och kraften i det bekanta driver dem vidare längs med förstörelsens huvudgata.

Så lag som Stoke och Blackburn fortsätter att föra traditionen vidare. Att det är bättre att vara riktigt bra på något, även om det är att vara dålig, än att vara dålig på att vara bra. Vi får väll stilla tacka för att människosläktets vidareutveckling inte ligger i händerna på personer som Tony Pulis och Sam Allardyce, eller för den delen herrar Robinson, Davis, Shawcross eller ex Birminghamspelaren Taylor. Men vi kan inte heller blunda för samspelen, och kraften i dem, som göder dess fortlevnad. Och här pratar vi inte smällar som är "ge och ta", ärliga kamper i kilometerlånga glidtacklingar man mot man. Här talar vi om den lille människans enda möjlighet att rucka den stores överlägsenhet. Och underskatta inte makten den har över lag, spelare och fans.