Shawrcross mot världen, eller har dumheten aldrig ett slut?

Idag läser D&M om att den store förespråkaren av det goda sportsmanaskapet, Ryan Shawcross, lipar runt hej villt och anser sig otrevligt behandlad när, den oförskämt ickeengelske, Wenger uttalar sig negativt om Stokes spelidé i allmänhet och personer med Shawcross beteende i synnerlighet. Shawcross är ledsen över att Wenger elakt nog fortfarande kommer ihåg det där obetydliga benbrottet som snälle Ryan åsamkade Arsenals Aaron Ramsey förra säsongen. Stackars Shawcross. Men även om han kanske inte är känd för att tänka till, ha han ändå en förmåga att väcka tankar.

Först vill jag endast förtydlig att hur mycket ogillande jag än kan uppbringa, önskar jag inte på något sätt skulle önska att nedan scenarier skulle bli sanna. Men tänk er ett scenario där steven gerrard eller wayne rooney blir nedsparkade och skadade på liknade sätt som Eduardo och Ramsey har blivit. Tänk om det, huvaligen, så skulle vara av en spelare född utanför brittiska öarna och tänk om det skulle ske ett mästerskapsår.

Det är inte så lite man undrar hur diskussionerna då skulle se ut. När två, på gränsen, till nationalhelgon drabbas av överfall, som inte bara skulle rendera skador på person och lag, utan även Englands landslag. Jag tror tyvärr att det inte är förrän de, eller någon annan av de engelska stjärnorna (okej, glöm vänsterbacksplatsen) blir offer för den tillåtande attityden gentemot galenskap som nu råder, som någonting försöker göras för att få den att försvinna. Detta, som flera tidigare varit inne på, ”pojkar kontra män”, ”EPL är en fysisk liga och fotboll är ett fysiskt spel”, bla bla bla. Dessa dumhetens innehållslösa floskelförsamling.

Jag älskar EPL och dess höga intensitet. Vill säga att en av de bästa matcher jag sett var en i förrfjol, mellan toons och boro i vad jag tror, näst eller tredje sista omgången. Två lag som var i desperat poängbehov och som bjöd på fart, spel och kamp. Glidtacklingar som i regnet var på 8-10 meter och så PANG. Ett handslag efteråt och ömsesidig respekt. Det vill jag ha och det vill jag se vara kvar. Men det vi såg nämnde Shawcross utföra på Ramsey, eller Eduardos karriärsfall på St. Andrews för ett par år sedan, var inte det. Det var någonting helt annat. Det var medelmåttiga spelares försök att hänga med i ett tempo långt över deras förmåga, desperata handlingar från ointelligenta människor att bringa någonting till deras lag. Som när den utstraffade tonårshuliganen blir bra på att begå brott och droga, i brist på att vara bra på annat. Eller det osedda busfröt som tycker det är bättre att få negativ feedback/respons än ingen alls.

För 8-10 år sedan (ursäkta ålderdomens konsekvenser) stod den transatlantiska ishockeyligan, NHL, för ett stort problem: De stora stjärnorna, de som skulle locka folk, sponsorer och pengar till ligan, var ständigt frånvarande på grund av skador. Det blev således svårare att sälja produkten NHL, då den var kraftigt devalverad av laguppställningars håligheter och brist på stjärnglans. De styrande satte sig därför ned för att försöka finna eventuella orsaker till att de stora publikmagnaterna lyste, endast, med sin frånvaro.

Det som utredningarna visade var att stjärnornas frånvaro, i en majoritet av fallen, gick att härleda till kraftigt övervåld i spelsituationer. Att de vecka efter vecka, fick ta för mycket stryk och sedan fick en smäll för mycket som tvingade dem till konvalescens och rehabilitering. Samt att, en absolut majoritet av, lagen hade spelare vars egentliga huvuduppgift var att neutralisera motståndarnas bästa spelare. Inte såsom boxplay-, eller defensivspecialister, inte heller som de poliser, så kallade goons som snarare var till för att rent preventivt, om än högst primitivt, motverka övervåld på stjärnorna. Utan vars bästa egenskap var att de inte bara, desperat, gjorde vad som helst för att få vara kvar i The Big League, och slippa farmarligan. Utan även att de, på grund av dumhet eller personlighetsstörda inslag (vad vet jag) inte hade något som helst problem med att gå in och göra sina 4-5 byten fyllda av komprimerat övervåld och dumhet, få bort motståndarnas bästa spelare ur matchen, och, som det så fint kallas ”göra sitt för laget”.

Känns det igen? Har du hört den förut? Kanske ganska nyligen?

Fast där NHL, tog ett raskt och handfast stävjande grepp om cirkusen låter FA det hela bara bero. Där NHL tydligt satte ned foten i form av ett tydligt regelsystem, kompetenta upprätthållare av det och tydliga konsekvenser för överträdarna, där låter FA domarnivån sjunka vecka efter vecka. Det snackas om killar som egentligen är sjysta innerst inne och om att ingen egentligen vill skada någon. Detta som någon form av ursäkt för acceptansen av medelmåttig strebersanda korsbefruktad med dumhet. Det görs ingenting i ett läge där, i princip, vad som helst skulle vara bättre än det nuvarande.

Och man ställer sig således frågorna: Vad är FA så rädda för? Vad är orsaken till att ingenting görs? Vad är det för fel på, och orimlighet i, FA´s självbild? Vad behövs för att någon förändring skall komma till stånd? Gerrard utburen på bår i näst sista omgången före VM? Rooney överkörd på Reebook och transformerad till, även ett fysiskt, vårdpaket? Eller att FM-shejkerna och oligarkerna säger tack och hej, tar sitt penningpung till serie a och lämnar EPL i flagnande glans?

Vad behövs för att FA över huvud taget skall reagera?