Granen

Det är årets första onsdagskväll. På tv´n talar engelska fotbollsexperter upp en senare samma kväll, kommande match i Barclay Premier League. Snön ligger tung på taken, barnen snusar stilla i sina sängar och Arsenal skall just ta emot de blekblåa guldbyxorna från Manchester.

Utifrån farstun hörs vinterstövlar slås emot varandra och mot väggens soliditet. Snön skall hållas kvar på utsidan, men dina väntade gäster är just på väg in i stugvärmen. Du har bullat upp med popcorn och olika sorters chips. Både finöl och punkölsnödraketer. Den rödvita halsduken ligger väl ihopvikt på soffans ena armstöd i väntan på matchstart och en ny dosa ligger oöppnad just bredvid. Välkomna in till manlig gemenskap när den är som allra bäst.

Nu hör du gästerna ringa på klockan, du rusar dit och släpper in dem. Välkomna, stig på, häng av er och stig in i stugvärmen. Ta en sväng förbi kökets kylskåp för proviantering och knö er ned i den puffade och prunkande soffan.

Dina vänner kommer in i vardagsrummet och får se på den fortfarande så ståndaktige julgranen. De översköljer dig med beröm för dess skönhet och täthet, var har du köpt den? När tog du in den, lät du den stå någon dag på altanen och har du lagt något speciellt i julgransfoten? Jaså, inget socker, inte julmust, ej heller coca cola? Och den barrar ännu inte, det är ju fantastiskt. Och vilken härligt fräsch lukt, sedan, mmmmm, det sprider sådan hemtrevlig känsla med riktig granlukt i hemmet. Bara 350 kronor på torget, den var verkligen prisvärd. Och du vaggas lugn och fin av dina välmenande och goda vänners berömmande av den grönhåriga fallosen. Estetik blir plötsligt din grej och du tar kredd för din frus familjärt storhelgerliga fingertoppskänsla.

Efter fortsatt vänskapligt ryggdunkande så börjar sedan fotbollsmatchen. Era nyblivna antagonister från Manchester Eastlands står för det italienska hänglåset vilket Arsenal gör allt som står i deras makt för att dyrka upp.

Och det är här det hela visar sig, det är här vi hamnat i skarpt läge och det är här vi står vid vägs ände. Rullar vi runt med vårt fantastiska kortpassningsspel, underbart alla dagar i veckan, estetiskt fulländat och något för alla på Route One uppfödda att avundas. Bländar vi bardiskpoeter och soffcoacher världen runt med upprullningar från Himlen Sända? Eller GÖR VI MÅL? Rullar vi oss estetiskt lycksaliga allt längre ut i hörnens periferi eller står vi pall och tar smutsjobbet för att brunka in ett matchavgörande fulmål, för att ta hem tre poäng i denna sexpoängsmatch?

För visst sjutton gläds du när alla kliar din arsenalska rygg. Visst spinner du som en kastrerad hankatt, när du stryks medhårs av allt beröm om hur fantastiskt vackert ditt favoritlag spelar. Men samtidigt är det ju ingen som glömmer att påminna dig om åren utan segrar, om alla matcher mot de fyra-fem stora som du lämnat som förlorare eller om alla de gånger den upplysande Wenger stått med armarna utåt sidorna som en korsfäst profet.

Även den vackraste av julgranar blir för eller senare barrande och utslängd. Och om det inte ger resultat blir även det mest estetiska av fotbollsspelande blir övermoget och uttjänat. För så länge fotboll spelas och för var dag som går utan vinster av stora titlar, så kommer ditt vitärmade hjärta bulta med allt större smärta. Och så länge Wengers Arsenal nöjer sig med att vara någon form av BPL´s kuttersmycke så kommer ditt hjärtas lag ständigt, varje säsong, förringas till en enormt ståtlig och beundrad julgran. En julgran vars framtid är dömd att kantas av avbarrning, utslängning och förtvivlad glömska någon snödriva i väntan på bortskeppning.