Det är inte lett att vara est, men det är ballt.

Yes, med en sådan rubrik kan det bara bli bättre. Den enda vägen är upp, kan du känna det, undrade en blonderad sångerska sent 80- eller tidigt 90-tal. Och det är väll en anstiftan vi alla kan identifiera oss med. På den vägen är det.

I veckan har Arsenal inte bara avfärdat West Ham på Upton Park, vi tog även vägen om Elland Road och visade precis så mycket muskler som stunden krävde. Vi mötte ett Leeds som föll med flaggan i topp. Inte bara på grund av att de gjorde ett av säsongens vackraste mål, utan för att de lät bli att göra ”nu möter vi bollskickliga Arsenal 1A”, det vill säga sparka på alla ben som någon sin rör sig och gärna en och annan inälvsskada går också bra. Inte heller körde de ”nu möter vi bollskickliga Arsenal 1B”, vilket brukar vara att parkera spelarbussen, full med mittbackar, i det egna straffområdet och ha en ensam men dj-kla snabb kille på rulle för kontringar.

Vi mötte ett bra lag som försökte spela fotboll, men vi var bättre och spelade mycket bättre fotboll än de. Trots centrala alibispelare och trots att vi satte en av truppens mest centrala offensiva spelare på den yttersta högerkanten, så var vi bättre. Snabbare, mer villiga att ta löpningar utan boll och mer kreativa med den. Vi spelade som vi skall spela. Inte lite lätt vackert, med touchar och överlappningar som estetisk krydda till den franska gourméanrättningen. Inte heller desperat tjongande, i vad vid tror oss ha som plan B, på två fyrtorn varav det ena tvingats leka högerytter. Utan snyggt, vinstgivande och propert.

Så därför är det dagar som denna lite lättare att vara Arsenal. Lite lugnare, lite mer ljuvt än bara bittert. Lite mer som den gamle träslöjdsmagistern ansåg vara skämt of the day, någon gång under det ljuva nittiotalets framgångsrika inledning. När allt var möjligt, allt var i positiv förändring och den enda vägen var upp. Det är inte lett att vara est, men det är ballt. Det är inte (alltid) lätt att vara Arsenal, men (ibland) är det j-kligt kul.