Manchester-London 1-0, eller Sagan om den förtrollade julgranen

Det var en gång en oändligt vacker julgran. Grannar fluktade suktandes in genom fönstret till huset där granen bodde. Husägarnas alla vänner lovprisade herrn och frun för deras goda smak och förmåga att bibehålla skönheten i den. Familjens småkryp till barn var även de oerhört stolta över att just de varit med och klätt en sådan skönhet till gran. Att de varit med om att förgyllt tillvaron för så många människor med denna bedårande skönhet till estetik.

Efter veckor av traditionsenlig julefrid var det dock dags för granen att, som de säger, ha gjort sitt. Bergen av kollegor hade redan hopat sig på allmänningen och gubbarna på Renova arbetade högtryck för att få undan alla dessa bedagade skönheter. Och nu var det således också denna sagas vackra huvudrollsinnehavare som var på väg mot ättestupan.

När husets herre skulle skrida till verket och verkställa det ofrånkomliga var det dock någonting som hade hänt med granen. När mannen skulle greppa tag i stammen för att påbörja lyftet var det som om en örfil ven över hans kind. Märkligt, tänkte han, men det är väll bara att försöka igen, varpå granen nu, vänligt men bestämt, utan någon som helst tveksamhet, föser iväg honom över vardagsrumsgolvet. Närmast chockad sitter mannen kvar och kippar efter andan. Vad var det som hände? Vad är det som händer? Har jag förlorat mitt förstånd, ser jag i syne och hallucinerar jag kinestetiska upplevelser?

Herrn begrundar sitt öde och söker efter förklaringar såsom alldeles för arbetsfri semester med för mången Pinot Noir, för frekvent umgänge med släktingar från främmande solsystem eller för lång lagring av den hemgjorda glöggen. Då tycker han sig, i det allra yttersta av sin perifera seende, skymta nästan en tillstymmelse till rörelse borta från det pyntade hörnet. Han reser sig upp, gnuggar sina ögon och får bort barren som på något sätt lagt sig där.

Han ser då en julgransfot åka över golvet. Julgranen svajar hastigt till men verkar återfå balansen, nu stående endast på parketten. I herrns öron exploderar ett skärande ljud, ett skrik av fasa från Bauhausprodukters allra innersta och ett nästan öronbedövande brakande såsom ljudet av uppbrott. Granj-veln håller ta mig f-n på att slå rot, i vårt vardagsrum. Mannen kastar sig fram emot granen, bepansrad med Claes Olsson-yxan, men slungas bara tillbaka samma väg han kom, åter uppressad i rummets ena hörn, just vid den öppna spisen. Hans hörsel är nu nästan helt utslagen, men han tycker sig skönja ett nästan gutturalt morrande från granen.

H-vette också, vad är det med besten till gran? Nu pressar den toppens stjärna mot taket, genom det och upp på övervåningen, rakt in i familjens sköte.

Granen har slagit tillbaka, granen har tagit över, granen har fått nog. Skönhet, täthet och grandiost finlir. För allt har blivit beundrad, idealiserad men också med lätthet och lättsammet sedd över axeln. Men nu biter den tillbaka, inklusive den hand som vattnat den, inklusive de som smekt dess lent välartade grenar. Nu slår den rot, nu växer den sig stark och hög. När den inte en liten assessor eller ett litet inslag i hemmets ljuvlighet. Nu är hemmet en liten del av Granen, en litet charmigt bihang till en best sprängfylld av kraft, potens och osårbarhet. Ståtlig reser sig nu granen högt över hustagen, högt över medelsmåttigheten och högt över Manchester.
.
.
.
Så här kunde det ha varit. Sagans huvudfigur hade kunnat vara en metafor, en enkel bild för oss, för laget i ditt hjärta, för Arsenal. Dess rent explosiva metamorfos hade kunnat symbolisera vår egen. När vi skulle ha gått från ett skönspelande och ljuvligt fattigmansbarcelona till ett dödligt hot i engelsk toppfotboll. När den vänt smeksamma handen stelnat i ett grepp om shittys, förlåt manchester citys, pungkulor.

Så här hade det kunnat vara. Det hade kunnat handla om oss. Det hade kunnat vara den vackra svanungens utveckling till livsfarlig rofågel. Men ni vet ju alla vad som hände, ni vet ju alla hur det gick. Bländande kortpassningsspel och sju hundra ramträffar senare kan vi bara tacka citys totala ovilja att anfalla, för en poäng. Efter en briljant, och estetiskt fulländad, inledning av matchen föll vi tillbaka i... ja, just ingenting.

För återigen var vi som sämst när det väl gällde. Återigen visade sig vår skönhet i alla hast bedaga när den sattes under strålkastarens skarpa ljus. Vi var inte bättre än så. Vi var inte bättre än bara vackert bolltrillande. Vi var inte kapabla att omsätta skönheten i aktion. Inte kapabla att verkställa när det behövdes.

Manchester-London 1-0. Bara förlorare.