In Between Days

… heter en fantastisk låt från en fantastisk skiva från det, i vissa perioder, helt fantastiska bandet The Cure. In Between Days är från skivan The Head of the Door, som kom ut på skivdiskarna någon gång sommaren –85. Inte för att D&M hade någon koll på det då, inte för att det heller spelade någon roll då. Nej, sommaren –85 var liksom D&M inte mottaglig för sådant som hårsprayade och deppande pandabjörnssminkningar.

Sommaren –85 höll Iron Maiden just på att avsluta turnén The World Slavery Tour, vilken höll på att avsluta deras totala varande. Sommaren –85 var Judas Priest just i stånd till att påbörja inspelningen av den, skall vi säga, något tillrättalagda skivan Turbo, vilken höll på att avsluta deras tid som seriöst metalband, men samtidigt höll på att göra dem hur stora som helst i USA. Vad Saxon den sommaren höll på med vågar ännu ingen gissa, men Black Sabbath höll just på att kurera sig från le grand malör det var att ta in Ian Gillan på sång. Hur det gick med det kurerandet, det tror jag att vi alla idag kan ana. Det gick väll lite si och så med den saken.

Judas Priest och Black Sabbath kom från Birmingham, Iron Maiden från Londons East End och The Cure från lilla Crawley Town. Crawley inhyser flygplatsen Gatwick, vilken, för en del av oss fotbollsturistande nordbor, är den engelska startpunkten när det skall vankas anglofili- och idrottscharter.

Men som Arsenal är denna måndag lite in between days. Kanske inte som sminkdockorna i The Cure själva avsåg. Kanske mer som dagen efter lättnadens söndag, då vi kunde glida runt och vara hur softa som helst med tre poäng i lördagsbagaget, shittytorsk och tappade spurspoäng på St James´ Park. Men samtidigt även dagen före, tisdagen, då vi tar emot Ipswich Town FC i Carling Cups semifinalsretur. Så visst är vi mellan två dagar.

En posttrepoängschill i ena änden och en uppladdande stegrande nervositet i andra. För vissa är denna dag ett stilla guppande, liggandes med ena benet över en ekas kant ned i det ljumna vattnet, av en stilla vän insjö. För andra kan dagar som denna vara en högerhands ständiga trummande mot ett räcke, i en hiss som rör sig alldeles för långsamt och som ger känslan av att alltid stå still.

Rofyllt vaggandes i väntan på en uppblåsande storm eller på väg någon stans men i alltid för långsam fart. Själv passar D&M att fingå runt på jobbet med Arsenalsweden-Kajs underbart vackra Clock End-t-skjorta, lite diskret framstickandes under, den av fru D&M utvalda och ack så moderiktiga koftan. Det är också ett sätt att använda en dag som är mellan två andra.