Arsenal, kids, wife. In that order.

Under tisdagen publicerades här ett inlägg om att ransonera sitt missbruk. Om hur D&M stod som en åsna mellan två hötappar. Mellan sin längtan efter att se sitt vitärmade hjärtas Arsenal och att se till att, den därpå följande morgonen, vara en väl förberedd och god barnafader. En mängd eventuella konsekvenser ställdes mot barnens behov och en mängd frågor ställdes om vad som skulle göras, samt hur i hela friden D&M skulle få ihop det hela.

Självklart är svaren på inläggets alla frågor inte antingen eller. Inte att försaka eller att orsaka, lika lite som att riskera eller missunna. Frågorna var något utkristalliserande stelbent ställda av retoriska orsaker. Och svaren var självklart så uppenbara att de, i samma stund frågorna ställdes, blev någonting annat än egentliga frågor. De blev mer en tankens vandringsstav i en snårig skog eller en medmänsklig snitsling genom en regnkall friluftsdag, allt för långt in i oktober.

För D&M skriver om Arsenal, men framför allt om relationen till Arsenal. D&M´s och i viss mån även andras. För trots vad alla stora stjärnor, alla sprängfyllda egon som lattjar omkring i strålkastarljusen, tror. Trots alla dessa seriefigurer, vars minsta lilla näspetande skapar rubriker i tabloid- eller kvällstidningarna och säljer annonser åt desamma, trots deras upplevelser av att vara universums allra centralaste epicentrum. Spelarna är, vad de och deras profittörstande agenter än må tro, bara temporära matadorer på en dammigt bräcklig fäktningsarena. De är den putsade ytan, de är senaste trenden, de är kosmetikan.

Du är köttet, du är blodet. Du är kroppen som bär upp de vackra kläderna. Du är benen i skelettet och kraften som får hjärtat att slå. Du är den insjuknande patienten i svåra tider av raserad infrastruktur. Men du är också överlevaren som reser sig ur tomma huskroppars skal och fyller det med innehåll och liv. Du är pulsen, den goda idén och du är steget som tas just efter ett annat. Sådana som Du och sådana som jag.

Så om frågan var om D&M skulle se eller avstå tisdagens semifinalretur i Carling Cup. Om risk för sämre föräldraskap låg i den ena vågskålen och relationen till laget i den andra. Om det säkra skulle gå före det osäkra. Det var väll ingen som över huvud taget såg det som ett alternativ för D&M att avstå denna match. Ingen som förvillade sig till att tro att det var ett möjligt scenario.

Vi fotbollsfantaster lever i en värld av ytterligheter. Vi älskar och vi hatar, vi tar till oss och vi förskjuter. Vi kräver saker av vårat lag och dess spelare, som vi aldrig ens skulle drömma om att förvänta av oss själva. Laget i våra hjärtan blir ställföreträdande relationspartner och vi passar på att lägga över både libido och dödsdrift, närhet och avstånd, på klubben och dess för stunden aktuella representanter.

När D&M, för något år sedan, fotbollsturistade sig ända till Bolton, för att där se vår bortamatch på Reebok, stötte vi i den lilla granstaden Manchester på en några människor som följde ett av stadens fotbollslag. Ett lag som faktiskt också var klädda i rött, om än i en något solkigare ton. En skön snubbe hade där, i samband med ett besök på lagets fotbollsarena gjort sig en skylt med texten: ”United kids, wife, in that order.” Och gör det självklara bytet United mot Arsenal och vi hamnar i en intressant kombo där vi om vi så önskar kanske släpper ordningen men behåller intressenterna.

Detta är inte ett utslag av en manschauvinistisk eller grabbpluttrig humor. Detta är en realitet som många av dagens moderna män står inför. Att få ihop pusselbitarna i detta livets evigt lullande Toys ”R” Us, i ett allt högre tempo, med allt mer input, från allt fler håll. Krav ställs mot varandra och myten om att mannen inte kan hålla flera saker igång samtidigt, smulas ned till vackraste Bödasand.

Arsenal, kids, wife, det är inte lite vi kräver av den moderne mannen.