Red Dragon vs Three Lions

Lördag morgon. Mmmm, sovmorgon, godmorgonjuice och en lättsamt suckande fru som fullt tillfredsställd med livet (läs: dig och dina prestationer) i stort, smeker dig över halsen och viskar i ditt öra. Vårsolen lyser in genom fönstret, barnen är nöjda i sin redan igångsatta aktivitet och du får ägna all din uppmärksamhet till morgonbladet och den högoktaniga egentid du så evinnerligt förtjänat.

Du blickar ut genom fönstret, bidar en tid och funderar över hur denna lediga dag kommer att gestalta sig. Du finner olika aktiviteter pockandes på din uppmärksamhet, saker som skall göras och lösningar som skall finnas. En blick i kaffemuggen och du beslutar dig för att strunta i dem. Du har annat för dig, viktigare saker, livsnjutning, essens, kvalité. Du har faktiskt en hel del fotboll att ösa din libido över.

I eftermiddag klockan 16.00, svensk tid, ställs de båda brittiska landslagen Wales och England mot varandra i Cardiff. En underdog mot en stormakt, den fattige mot den rike eller den unge och lovande mot den gamle och trötte. Eller Aaron Ramseys Wales mot Jack Wilsheres England.

På detta framtidens bygge, detta tempel med plats för nästan 75 000 dyrkande, med stolta walesiska bröstkorgar utskjutna över kanalen. Där den röda draken skall bekämpa de tre lejonen. Här lägges inga fingrar emellan, här tas inga fångar och här kommer blodvite att gjutas. ”Freedooom” eller var det ”Crusadeeer”, eller vad f-nken var det nu det var? Ja, ja, det löser sig. Wales lagkapten Ramsey mot Englands nästa lagkaptenen Wilshere.



vs



Nu kör vi, pling.