Misery loves company

Egentligen hade jag nog tänkt skriva något om en domare som inte gjorde sitt jobb. Om ett manure som favoriseras av FA eller om kartellbildningar av elakheter. Men jag låter nog bli med det ändå. Inte för att jag, om jag ändå hade gjort så, verkat förvillande lik Wenger i en nästan högadolescent form av frånskyllande. Nej, skälet till att jag låter bli är att det inte finns något att skylla på.

Ingen visades på felaktiga grunder. Motståndarna favoriserades inte fram till seger. Och inga trådar hade dragits i av nyligen kliade ryggar. Vi fixade det hela fullt på egen hand. Där vi i säsongens inledning faktiskt visade upp en första antydan till vinnarkultur, där är vi nu nästan bubbelblåsande i vårt förutsättande av det självklara misslyckandet.

Där man, i säsongens inledande skede, satt och hoppades på att vi skulle göra första målet, eftersom det annars blev lite uppförsbacke, där ger man nu nästan upp redan när laguppställningen ropas ut. Från att tidigare ha varit klubben som inte funnit någon trofé på fem och ett halvt år, är vi nu klubben som plötsligt gjort det till en omöjlighet att över huvud taget vinna.

Flackande blick, djupa suckar och lommande runt, runt, runt.

En domedagsprofetia kommer sällan ensam. Och den här kom i form av en CC-finalförlust, följt av barcakonspiration vilket därefter spetsades av ett totalhaveri av det vi kallar försvarsarbete. Allt detta på endast två veckors tid. Vi är tillbaka till ruta ett, fast ändå inte.

För elände älskar sällskap. Vårt elände heter nästan sex års trofétorka och eländet har nu fått sällskap av en skadelista längre än Robert Wadlow, en försvarsregression i parodisk form och ett asplövsdarrande så fort det vankas avspark.

Rädslan för att misslyckas har blivit bekräftelsen av detsamma. Vi har blivit vår egen självuppfyllande profetia, vi spelar upp vår egen parodi och vi har kastat vår egen förbannelse. Wengers, och spelarnas, ständiga upprepande av att vinandets mantra har satt lås och bom för möjligheten till det. Kvadrupel blev trippel som blev till dubbel vilket bli till vadå? Winning is everything, men förlorandet är det ända vi känner igen oss i.

Elände älskar sällskap och himlen vet att vi är miserabla nu.