Top of the league, bottom of your heart

Dagens övningar präglas i många lager av en kvartsfinal i FA-kuppen. Inte i Casa de la D&M. Spela juniorerna, gärna några nasty one, om vi nu har sådana. Och håll för guds skull alla betydande spelare skadefria. För nu leder vi återigen denna synnerligen oattraktiva liga. Och gör man det så ligger man sådär till för att vinna den riktiga. Så håll alla spelare av klass långt bort från risk, spara dem till West Brom borta och sy en ny målvaktshandske till Szczesny.


I torsdags kom D&M ut ur garderoben, inte som en Hysén, utan som en vanlig medelålders fotbollsfantast som fått feeling för Jack Wilshere. De var intet nytt, bara tydligare och starkare. Men när den ökade kärleken till Jack Wilshere finns i ena änden, så finns förlusten och sorgen över Cesc Fabregas i den andra.

D&M´s all time favoritspelare i Arsenal är Dennis Bergkamp och Ray Parlour. De är spelare vi älskar. Den ena för dess tekniska briljans, passningar från himlen sända och förmåga att omvandla halvchanser till klassmål. Den andra för att han kunde placeras nästan var som helst på planen, aldrig slutade kämpa och aldrig slutade att springa. Gemensamt för dessa var en sak. De hatade att förlora. Eller snarare; de brann så oändligt för att vinna.

En spelare kan ha en dålig dag och det kan vi vara arga på, men det går att förlåta. Men en spelare som inte gör sitt bästa, det är ett svek. Vår lagkapten Cesc Fabregas mötte sin barndoms absoluta dröm, han fick beträda den fotbollsplan vars läktare han så många gånger suttit på och han mötte spelare han i princip delat all sin vakna tid, under hans först år som tonåring.

Brann han? Verkade han hata förloppet som ledde fram till förlusten? Sprang han tills han stupade för att försöka besegra det redan förutbestämda ödet?

När van Persie blev utvisad log han, kanske ironiskt, kanske i vanmakt. Men han log. När messi sköt in den avgörande straffen skrattade han, kanske ironiskt, kanske i vanmakt. Men han skrattade. När han flamsade runt med xavis, iniestas och annat löst folk, så kanske han gjord det ironiskt, kanske i vanmakt. Men han flamsade. Han flamsade när han skulle ha bitit ihop, skrikit sig blå för att hetsa sina lagkamrater till att genomföra det omöjliga och till att pressa sig till dödens gräns för att besegra det förutbestämda.

Även om prestationen inte lever upp till förväntan, så älskar du någon som brinner. Fabregas gick på sparlåga på väg mot slocknad.

För Cesc sänkte sitt huvud och lommade vidare i livet. Han lommade på och trampade samtidigt på ditt bultande hjärta. För du älskar, du hoppades och du blev sviken. Och det smärtar. Det gör så ont.