You made us proud

Lugnet har nu lagt sig. Matchen och cirkusen kring densamma börjar så smått bli digesterad och klar. Oraklet Xavi har inte bara berättat för oss att barca skulle ha vunnit matchen även om van Persie inte blev utvisad. Han har även skänkt oss kunskapen att domare Massimo Busacca skipade total rättvisa och inte gav fördel till något av laget. Och det känns ju bra. Då blir man lugn och fin och kan, utan några som helst bryderier eller bitterhet, lämna matchen till historien. För hur var det nu med det där om vem som skriver historien..?

Efter matchseriens första ben, hyllade vi här på D&M-flanken Arsenal i allmänhet och fem spelare i synnerhet. Efter tisdagens UEFA-sufflerade uppgörelse, inte helt olik den amerikanska nöjesindustrin Wrestling, så är det främst tre av Arsenalspelare som D&M känner en speciell värme för.

På plats nummer tre finner vi killen som inför säsongen hade varit frånvarande från allt vad fotboll heter i mer än ett år. Vars knän lagt Wengers panna i djupa veck och killen som skulle återinfasas långsamt med ickefrekvent matchande inlindad i ett tjog bomullstussar. Vi talar om mittbacken Johan Djourou. Djourou som bildade mittbackspar med nummer två på dagens D&M-lista, Laurent Koscielny.

Dessa två lät, som det heter, inte en dj-vel över bron, så till vida denne lille dj-veln inte fått behjälpligt bistånd från en arsenalsk lagkapten, vill säga. De styrde och ställde, stötte fram och screenade bort spelare långt före bollen var i närheten av rätt destination. Deras arbete fick till och med den erkänt tvätthängande Almunia att plötsligt se ut som en fotbollsmålvakt, bara en sådan sak.

Men den störste av dem alla, denna tisdag av katalanskt och UEFA-iskt samförstånd och ryggkliande rus och dus, var den minste av dem alla. Eller snarare den yngste av dem alla. Just fyllda nitton år, 173 centimeter sprängfylld av Arsenal-DNA och så överlägsen att han närmast borde ha blivit generad ju längre kvällen led.

Wilshere som, i princip, var helt ensam på det arsenalska mittfältet, stod på rätt ställe i samtliga situationer, vann boll och hade redan när han vunnit den börjat avancera upp i banan. Som, med bara ett litet uns av understöd, hade blivit sinnebilden för den box-to-box-spelande mittfältaren. Lillkillen, som mot allt rådande förnuft, höll på att ge Danmark en plats i världsfotbollen och vars fötter samtliga engelska fotbollsfantaster borde vallfärda till London Colney, för att kyssa. För han är inte bara den engelska- eller den totala världsfotbollens futurum. Han är dess presens.

Wilshere är redan nu själva epicentret i den fotbollsessens du önskar förmedla till dina små avkommor. Själva bilden av det du önskar hos en fotbollsspelare. Som har hjärtat fyllt med Arsenal och som fyller ditt hjärta med värme. Du gjorde oss stolta, Jack. Du gjorde så att vi trots svågerpolitikens självklara matchutgång, kunde se någon mening med en kvartsfinal i UEFA Champions League. För vi har dig och du har framtiden. Och så länge vi har dig, så tillhör framtiden oss. Du är Arsenal och du gjorde oss stolta.


















En favorit i repris.