Att falla isär

Vissa dagar är inte som andra. Vissa gånger försöker du stå, gå och gå vidare, men ingenting händer. Vissa dagar försöker du tänka på annat, på vad som helst eller till och med på någonting objektivt meningsfullt, men helt utan resultat. Vissa dagar går det bara inte. I dag är en sådan dag.

Du känner dig ensam i ett proppfullt rum, du fryser med svetten rinnande utmed ryggen och du flämtar andfått fast du står helt stilla. Du tycker allting stinker av desinficerad doftlöshet, du känner inga smaker alls och du vill bara fly samtidigt som kroppen vägrar lyda din vilja till rörelse. Idag är en sådan dag.

Väggarna känns klibbiga i det kala rummet. Andhämtningen känns tung som vore en börda lagd över ditt bröst. Du längtar efter avledning när all stimuli skrämmer dig. Du försöker hålla ihop dig men faller, faller, faller isär. Idag är en sådan dag.
Igår var du två minuter från en förlängning på Wembley, två minuter från att vrida åt skruven allt mer fast i Birminghams städ. Två minuter från ännu mer speltid, där varje sekund såg ut att tära på de allt mer på knäna gående blåklädda. Två minuter från en förlängning av en fest som slutade i ett totalt fiasko. Idag är en sådan dag.

Du hade så sett fram. Du hade så längtat. Du hade så hoppats, önskat och åtrått. Du hade sett hur åren av hungersnöd och svält nu skulle övergå till goda år som äntligen bar frukt. Prunkande rikedom skulle falla ned från himlen och du skull äntligen få ta del av den igen. Fragmenten skulle bilda en helhet och pusselbitarna skulle passa ihop. En soliditet skulle skapas, befästas och kommuniceras till en respekterande omvärld. Idag blev inte en sådan dag. Idag blev dagen då allt fortsatte att falla isär.