Ödets ironi

Igår läste vi alla om en D&M sittande på något högt beläget hälleberg. En D&M som såg ut över den lilla stadens hamninlopp där Stena-båtar kom och lämnade. Då han nu suttit där en längre tid, så har han sett unga Arsenal-spelare spridas för vinden, det vill säga lånats ut till än tidigare högtflygande holländare, än brunkargäng i engelska fjärdedivisionen, men mestadels så har dessa framtidslöften tagit tur och returbiljett till olika delar av Npower Championship.

Att bevittna denna rörelse har, i princip, endast varit av godo för D&M. För om vi undantar Ray Parlour 2.2, som den kaftanbeklädde profeten gärna hade sett få fler matcher än den i Carling Cup på Three Point Lane, så har majoriteten av dessa unga kanoner lånats ut för att få den speltid de ännu inte är aktuella för i klubben. Och det var gott.

Den senaste tiden har vi även tvingats bevittnat den galenskap som, under senaste vädringsfönstret, tagit ännu ett steg i sin brutala utveckling. Vi har sett gamla storklubbar förvandlas till transitstationer och vi har sett en uppsjö spelare plötsligt upptäcka fenomenet Transferförfrågningar. Som en blixt från klar himmel, som en oväntad lapp i en jackficka eller som en kräksjuka dagen före livets första pyjamasparty.

Och i just den stund, såg D&M även ödets ironi, med fullt satta segel, kryssa förbi. Ödets ironi som i samlad sagoring läste för oss om att truppens ende defensive mittfältare igår skulle bli skadad, just som handelsträdgårdens alla fönster slagit igen. Poff. Och där satt vi i ring och fick hålla till godo med en Diaby eller i bästa fall en Denilson. Yes, den tar vi, sade polisen. Den rackaren skrämmer både barcelona, Toons och Wolves så de springer och gömmer sig. Grrrr.

För samme defensive mittfältare, som nu är en vingklippt en, var ju back up på den mittbacksvakans som vi unnat våra masochistiska Arsenalsjälar med. Var det inte så att minus och minus alltid blir plus, eller hur var det?

Så högt uppe på ett berg, med överblick över sakernas slumpartade skeende, satt vi igår och såg ned på vårt lags samtid. Som ett fotbollslivets tombola, som ett negativt svar på en hoppfull chansförfrågan och som ett allt för synligt kiss-stänk på dina sommarbleka stuprörsjeans.

Vi är glada över att med allt annat än vackert spel, igår vända underläge till vinst mot The Toffies. Över att vara dåliga men ändå det tillräckliga snäppet bättre än motståndarna. Just så skall vi vara, sämst som bara den, men ändå till slut alltid bäst, allt i den depraverade D&M´s anda. Vi står med ena handen om glädjen över vinsten och med den andra om hjärtat i halsgropen. För om truppens ende defensive mittfältare, tillika mittbacks-backup, kommer att vara skadefrånvarande en längre tid, samtidigt som handelsboden just slagit igen, vad gör vi då? Spelar av säsongen med ”Tre matcher av trögflytande snigelspel och fjorton på skadelistan-Diaby”? Eller med ”Nu tar vi och stilla småjoggar hemåt när manure kontrar-Denilson”?

Då står vi där med vår tvättade hals, vår strukna finskjorta och färggranna partyhatt. Kilovis med kräftor men ingen premiärfest. Med uppfräschad andedräkt utan någon att hångla upp. Tre paket Jenka och en storebrorslånad Profil, höga förhoppningar och ett synnerligen tungt fall ned.