Där varma och kalla bollar störtar

Under gårdagen fastslog vi att du inte behövde vara Iron Maiden för att vara brittisk och inte heller brittisk för att vara Arsenal. Men in the world av Davidsson och Mannen underlättar det, eller gör det i varje fall lätt att gå i samma fotspår. För är du uppvuxen på Buster och Heavy Metal-estetik så är det liksom här du hamnar. Du växer i den jord du är sådd och odlad, varför du om du så får för dig, gräver där du står. Vi börjar därför i just den änden.

Luta dig tillbaka, tryck på pilen och höj volymen. Låt dig färdas tillbaka i tiden men samtidigt ta ett steg fram i utvecklingen. Byt ut den germanskfascistoida faran mot en annan, i afton inte på något sätt valfri. Slut ögonen, förflytta dig till The House of Commons en fuktig junidag 1940. Visualisera en rödvit halsduk runt en fryntlig flygkaptens stolta nacke, höj blicken över den begränsade Svenne Banans slapplågt hängande horisonten och låt dig bäras med i den seminationalistiska borderlineretoriken.



“We shall go on to the end, we shall fight in France,
we shall fight on the seas and oceans,
we shall fight with growing confidence and growing strength in the air,
we shall defend our Island, whatever the cost may be,
we shall fight on the beaches,
we shall fight on the landing grounds,
we shall fight in the fields and in the streets,
we shall fight in the hills;
we shall never surrender”
Winston Churchill 1874-1965

Efter att du, med fortsatt slutna ögon last in dig på texten, memorerat den och nu tyst läser den för dig själv, öppnar du ögonen och börjar fundera på hur i all sin dar vi hamnade här. I engelsk nationalyra, knastrigt politikerrasp och att kämpa på stränderna. Förvisso kämpar vi varje sommar, men då med att hålla in magen så att alla kroppsdelar fortfarande framstår som synliga för dig.

Vi hamnade här efter att vi, under åratal, har blivit trampade på. Klubbpresidenter, zvennar of the world united, krullhåriga mittbackar som förlorat all sin värdighet och passningsgenier som borde ha vetat bättre än att öppnat munnen och låtit katalanska lämna tystnaden bakom sig. Vi har en finalförlust att revanschera oss för, vi har ett fjolårsmöte att göra detsamma med, men framför allt har vi en upprättelse kvar att kräva. Då vi anses vara en sämre och fattigare variant av kvällens gäster, då vi anklagas för någonting de försvarar med lögner när de själva detsamma utför och då vi år efter år blir ansatta av deras filmande, fuskande och intrigerande.

Av den orsaken lånar profet Davidsson och Mannen retorik andravärldskrigstiden, spetsar den med lite NWOBHM och Boom! -landar den rätt in din dator. Rätt in i ditt medvetande och rätt in i kvällens möte med fc barcelona. Om Wenger kommer göra detsamma är fortfarande osäkert. Om han kommer starta kvällen med Hobbex-bandaren i högsta hugg, sätta in Powerslavekassetten och trycka på play är ännu inte bekräftat. För antingen höjer han volymen, stirrar de små prinsarna djupt in i ögonen och närgånget viskar ”we shall defend our Island, whatever the cost may be”, eller så tar han det den så kallat andra vägen. Han kör soul, han kör hjärta, förvisso med stridsreferenser, men mindre RAF och mer Freedom for my people. Han kör med varsamt anslagna strängar som övergår i ett allt mer furöst eskalerande. Han kör det här. Det kan ju gå bra det med.