Den va la gooo, den.

Tänk er profeten D&M sittandes i lotusställning, på ett väldigt högt ställe, förslagsvis på någon av de kala klipporna utanför Masthuggskyrkan. Tänk utsikt ut över hamnen och Göta Älvs möte med den salta Nordsjön. Tänk vind i håret och en glömska som gjort att D&M´s lekamen saknar någonting mjukt och värmande att sitta på. Profet rakt ned på hälleberget, januari håller just på att övergå till februari. Det blåser kallt. Det är regn i luften. Och välden är vänd upp och ned.

360 miljoner kronor för en tjugotvååring med ca 90 a-lagsframträdanden varav största delen varit i Coca Cola Championship. En kille som spelat en a-landslagsmatch och som mest är omskriven för sitt, skall vi säga, ungdomliga leverne. 360 miljoner, tjoff rätt ned i Toons behövande kassakista. Taget från Liverpools nu för tiden ganska kassa kista. Visst fick de den närmast komiska summan; en halv miljard för en skadebenägen spanjor som längtat från de brittiska öarna i åratal, av Trollkarlen från Saratov. Men när de samtidigt dunkar iväg 233 miljoner till Ajax för en, i och för sig målfarlig, Luis Suarez som bråkat sig bort från två klubbar på tre år, så undrar man ju var the spirit of Shankly egentligen tog vägen.

De sista timmarnas tvärdrag får ju fartdårarna från Commonwealth Stadium att framstå som balanserade, sansade och kloka. För de måste ju ändå gjort detta fönsters absolut bästa affär när de lånade ut greadybastard, gratis, till Real Madrid.

Så åter till den särkbeklädde profeten som med allt mer avfrostad ändalykt blickar ned över världen han har för sina fötter. Ett gammalt landshövdingehus läcker en gammal transistors envisa diskanter och We Shall Overcome ljuder over den västsvenska graniten. För det är ju förvisso känt att om världen håller på att gå under, så skall du snabbt som ögat ta tåget till Göteborg. För där händer allting, alltid minst fyra år senare.

Och när han så sitter där närmast autistiskt sederad, numera ett med naturen, och det börjar växa mossa på hans späda axlar, så måste man ändå förstå honom. All denna galenskap som snurrar förbi i ett furiöst tempo. Alla dessa transaktioner som övergödda profitörer genomdriver. Alla dessa statusmarkörer och alla dessa kostymbeklädda tuppfäktningar som tvingas bevittnas. Vad gör de för positiv skillnad för fotbollsvärlden av idag? Vad gör de för att sakernas tillstånd skall framstå som mer goda? Vad gör det för gott över huvud taget?

Och ur denna stilla kontemplation på ett berg i en andrastad i ett litet land. Ur den växer en tacksamhet gentemot livet, livet som någon gång för tusen år sedan gjorde att favoritlaget blev Arsenal. Livet som, för något marginellt färre år sedan, gjorde Wenger till ansvarig för Arsenal. Livet som gjorde Wenger nästan patologiskt envis, men i och med det även resistent för denna galenskap, denna små människors strävan efter växande och denna snoriga mansvalpars övertro till monetära symboler.

Tack livet och tack Wenger.