Att vara gäst på Ashburton Grove

Idag skall vi samtala kring ämnet empati. Vi sätter oss i ringen och tar varandra i hand. Vi äro alla vänner och tycker om varandra. Eller kanske inte. Vi kanske inte alls tycker om varandra över huvud taget, eller vi kanske till och med tycker illa om varandra. D&M luskar vidare, vänder och vrider på begreppen, försöker tänka med en Potter och landar ändå med rumpan bak. Varsågoda och kliv på, ta en grön plyschoverall från kroken och sockeplasten hittar du i den bruna nätkorgen till vänster.

Enligt NE betyder empati att ha en förmåga till inlevelse eller medkänsla. Att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov. Ja, men det skall väll inte vara något problem. Låt mig försöka: Om jag sparkar på en annan människa, med rejäl kraft och mycket fart bakom min rörelse, exempelvis på ett av personens ben, så hårt så att nämnda ben går av och hänger dinglandes i en blå andraställsstrumpa, så kan det nog tänkas att det gör ont på nämnde medmänniska. Låt mig tänka. Jag sparkar, ben går av, den andre människan får ont. Check! Jag blir ledsen för jag är en himla go kille som nästan, vid 22 års ålder, bor hemma hos min mamma. Check!

Förstår ni mig? Har ni förmåga att leva er in i mitt känsloläge och mina behov? Jag torkar tårarna och lämnar spelplanen utan bråk (hej, jag sade ju det, jag är en himla fin och go kille), min tränare säger att jag är ledsen, förstår ni mig? Det är synd om mig, jag har behov som jag bara försöker uttrycka. Okej, samma kväll ringde vår förbundskapten och gav mig en plats i landslagstruppen, så han såg faktiskt mina behov. Check! För jag vill bara vara omtyckt, jag vill bara bli uppskattad och jag vill bara känna andras kärlek. Till mig och till de handlingar jag utför. Jag är en sådan kille och jag är inte en sådan där annan kille, en sådan som vill elakt.

Jag vill bara bli älskad. Och om mitt sätt att uttrycka min längtan efter att bli älskad kanske, kanske någon gång blir lite tokigt, lite sådär oj nu blev det lite knasigt det här, så är det inte mitt fel. Min strävan efter kärlek, efter uppskattning och efter mellanmänsklig input, är bara så enormt stark. Jag har ett stort hjärta, ser du. Mitt hjärta slår inte bara för alla andra människor på denna jord, alla katter, hundar och lövträd. Den slår även för den genuint brittiska arten av fotboll. Det slår så till den milda grad hårt, så att om ovan nämnda avsparkande av andra människors ben liksom råkar hända ett par, tre gånger inom bara några år, så är det bara en slump, en liten fnurra på den kontaktyta som erbjuds oss förebilder för alla små fotbollsfantaster.

Så när jag nu i kväll, kommer att vara er gäst, i er jättefina och moderna fotbollsarena. Försök då bara tänka på mig som en liten försiktig och lite blyg pojke. En pojke med ett stort hjärta, en liten hjärna och med starka band till den klubbtränare till vilken jag ger min totala lojalitet och vilkens ord jag aldrig någonsin kommer att svika. Se oss som två vilsna skepp på väg i kval, som möter morgonen ihop.

Skänk mig även en ack så liten vänlig tanke i mitt stora strävande, inte bara efter kärleken, utan även efter att leva upp till min arbetsgivares stolta devis: ”Be loyal be proud be Stoke.”

Eder vän och förkämpe för den goda fotbollen
Ryan Shawcross