Troll in them Toons

Här sitter en brusten man. En rödmosig, bakfull och i högsta grad, skrynklig figur. En D&M som i går eftermiddag var full av tillförsikt och full av säkerhet. Nu är det mest undran kvar.

Man önskar. Man önskar att vi liksom bara kunde bestämma en grej. Bestämma att alla lag som har randigt är elaka, dumma och alltid kommer att förlora. Men då D&M´s inhemska lag, det så kallade andralaget, mestadels kutar omkring (okej, joggar omkring) i randigt, kan man ju så inte säga. Det skulle bli fel, det skulle innebära ännu mer dåligt samvete för bristande uppmärksamhet.

Men om vi tänker oss att alla lag som klär sig i randigt och spelar utomlands. De kan vara dumma. De kan vara korkade, elaka och alltid, när den klädsamma moralkakan skall intas, åker på torsk i filmens slut. Att rättvisa till slut alltid skipas och att den ondskefulle i långrandigt står utan vinst, utan pengar och utan den snygga solbrända flickan med det kritvitta leendet. Det kan vi väl komma överens om i alla fall. Skal vi bestämma så.

För ta en sån kille som Joey Barton. Om vi bortser från hans tvivelaktiga politiska livsåskådning, vilken med klar tydlighet inte delas av D&M-redaktionens olika ingredienser. Om vi även bortser ifrån att han gillar att lösa konflikter genom att använda sina knytnävar. Och om vi bortser ifrån att han har en liten halvkäck tendens att hälsa unga franska finlirare välkomna till engelsk fotboll genom en lagom stor dos övervåld. Tjaaa... Han har otroligt snygga shorts, vår vän Joey.

Men Joey Barton är ett troll. Och troll skall dras ut i avslöjandets ljussken för att där spricka och förgås. En dittills faktiskt riktigt bra Diaby gjorde det han gjorde på killen som gjorde det han brukar göra. Och där vände matchen. Där och då Johan Djourous knä gick sönder. Trollen fick ta över matchen och göra vad de önskade med den genom sina ondskefulla strävanden och utövanden. De spred, likt stinkande gödsel på skånsk åkerjord, sin ondska och lät den bli lag.

Men det fanns igår faktiskt ännu större och än mer ondskefulla troll än både Barton och hans grottkollega Kevin Nolan. Den som tillät dessa neandertalare att begå övergrepp på fotbollen. Den som såg och lät det fortgå. Den som var satt att skipa rättvisa men som lät sig förföras av 50 000 människors skrik och längtan efter att se blod. Av euforin i att vara i stormens öga, just när historiens vingslags rörelse sätts igång. Av att få symbolisera gamla, engelska och fina värden.

Diabys röda kort var inget att säga något om, kanske endast med tillägget att han borde slagit Burton med något hårt i huvudet. Och sedan gjort det igen, och igen. Men hade han stannat kvar på marken, efter att nämnde Barton gjort det nämnde Barton brukar göra, efter att Barton gjort vad han kunde för att förvandla Diabys ena ben till ett liggande U. Då kanske herr rättskipare hade förstått. Eller mest troligen inte.

Phil Dowd gav Toons två straffar varav den ene var högst tvivelaktig och den andre var rakt igenom helt bedrövligt feldömd. Han lät Barton slå straffarna i och med att han inte visat ut honom stunden tidigare. En utvisning som var en av årets mest självklara, och den lät han bli. Phil Dowd följde upp första straffen med att ge vår målvakt ett gult kort när denne höll i bollen en mikroskopisk del av en sekund för länge för grottbjörnen Nolans koncentrationsförmåga att hantera. Dowd var konsekvent inkonsekvent matchen igenom och tappade under den all trovärdighet och det lilla uns av värdighet han eventuellt hade kvar.

Dowd lät trollen vara kvar i skuggljuset och lät deras ondska få styra.

Ut med trollen i ljuset och ut med Dowd från engelsk fotboll.